Berättelser i skärgården & utanför Åtvidaberg

Standard
Berättelser i skärgården & utanför Åtvidaberg

Några nytillverkade bilder i bokens rätta miljö. Sanden, Sankt Annas skärgård, för ”Spegeln i rummet utanför”, och utanför Åtvidaberg för ”I mjölnarens spår”. Det är där berättelsen äger rum, det är där ni får möta Elsa, Suset i ”Spegeln i rummet utanför”och Emma, och Elsa (igen) i ”I mjölnarens spår”.

En trasig vägg, ett hål, lite lappat och lagat för diktsamlingen ”Kärleken är en sekatör”.

Läs mer och köp här: Adlibris, Bokus

Recensioner av Spegeln i rummet utanför:

enkoppoenbok
”Stina Nilsson Bassell har skrivit en roman med ett starkt feministiskt fokus. Hon belyser kvinnans roll, och samhällets (männens) kvinnosyn, i både dåtid och nutid.
Jag rekommenderar Spegeln i rummet utanför och ger den 4 av 5.”

i_chanettes_bokhylla
”Olika tids epoker & olika människors livs vävs samman som en sagolik väggbonad. Intressanta livsöden.”

biulasbooks

”Dåtid möter nutid och kvinnans kamp fortgår. Historien om Elsa fångar mig utifrån ett historiskt perspektiv men det är nutiden och sommaren i Sanden som får mig att vilja ha mer. Det persongalleri som målas upp är helt otroligt och jag vill lära känna dessa människor än mer och höra deras historier berättas. Betyg: 🦋🦋🦋🦋 ”

Recensioner av I mjölnarens spår:

bokannicka

”Svek, lögner, psykisk misshandel, övergrepp och en kvinnosyn som får mig att rysa. Emmas öde berör mig ända in i hjärtat. Betyg 4 av 5″

Ett Kapitel

”Med ett poetiskt vackert språk får vi följa Emmas kamp för tillvaron. Stina beskriver allt så fint, fast det är så hemskt.”

stinas boksida
”Det är en mörk berättelse och Emmas öde griper verkligen tag i mig. Ett så tragiskt liv på grund av pappans oväntade beslut. Betyg: 4 av 5″

Recensioner av Kärleken är en sekatör:

Evas Boktankar

”Många dikter var också vackra och fick mig att måla egna bilder i huvudet. Min favorit var Sånger om jorden. Just för att jag hade svårt att förstå ibland, samtidigt som att det var en vacker och lugnande läsning, ger jag boken betyget tre och en halv måne, av fem.”

books_by_marie instagram

”Kärlekstema, både önskad, trånande, blommande eller slokande kärlek. Kärlek till någon annan, till sig själv och till naturen och livet. En del dikter är vackra och sköra, andra lite bordusa…” BooksbyMarie blogg

Hanneles bokparadis:

”…ibland svävar dikterna högt upp i atmosfären, ibland krälar dikterna vardagligt nere bland smutsvätten. Ibland svärta, sorg, ilska eller nedlåtenhet. Stillsam humor utan flabb. Det är ett nöje att vända blad, följa med orden, sväva med, smaka på dem högt. Känna igen och upptäcka nytt.”

 

 

Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

Standard
Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden

I Länstidningen Östergötland kan man läsa min novell om familjen i Röda stan Norrköping år 1918 del 1, 2, 3, 4. En novell som utspelar sig i Sanden Sankt Annas skärgård ”Glass och nybakade bullar”.

”Minnen från Sanden” Sankt Annas skärgård 1, 2, 3, 4 där min roman Spegeln i rummet utanför utspelar sig. Ett minne från Fjärsbo utanför Åtvidaberg där min roman I mjölnarens spår utspelar sig. Samt om mig, och min hjärnblödning i dessa corona- tider.

En berättelse om berättelsen i berättelsen som berättar. Gå in på min författarsida eller Länstidningar Östergötland.

 

Novell ”Glass och nybakade bullar” på författarsidan.

*

Om Stina och hjärnblödningen på författarsidan.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsbo
*
*
 
*

Länstidningen Östergötland

 

Gå in och tävla på Länstidningen ÖstergötlandOm min historiska roman  I mjölnarens spår. Avslutad.

 

länstidningen7bäst

 

Författarsamtal på Norrköpings stadsbibliotek

Standard
Författarsamtal på Norrköpings stadsbibliotek

En väldigt intressant kväll när jag pratade om mina böcker samtidigt som jag slogs mot en snöstorm och bokreans folkstorm. Många stormar på en gång (jag har kallats för storm- Stina  ). Men på något sätt är det givande ändå, trots en liten publik. Tack för att jag fick vara där!

 

 

nytryckt

Ny rollup till Nytt författarsamtal

Standard
Ny rollup till Nytt författarsamtal

Idag kl.18.00 är det dags för författarsamtal. Dagen till ära har jag en ny rollup. Snygg va? Då menar jag rollupen

Norrköpings Stadsbibliotek tisdag 25/2 kl 18.00 i Mellanrummet. Pip.
Välkomna!

Jag tog med den rollup som är från 2018. Skön kontrast till den nya. En ljus och en mörk. Som livet.

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 1

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 1

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår

Familjen Wass 1932, de har just arrenderat Sandens lanthandel

SANKT ANNA (LT)

Sanden_1890_bilder.020-fam wass 1932

Familjen Wass 1932

Till Sanden kom jag äntligen, efter flera försök de senaste åren landade mina fötter i en sval och skön sand. Bryggan stod kvar där ångbåtarna en gång guppade i vågornas dans för att sedan dansa vidare till Söderköping. Det var hit mormor Olga och morfar Ture med sina tre barn kom en dag 1932. Det är konstigt att jag alltid tänker på dem när jag kommer hit. Snacka om historiens vingslag!

”Norrköpings Tidningar: Nu stänger lanthandeln för gott.” Trist men sant. Ett vemod sköljer över mig som ett svart moln, samtidigt som en stilla vind lägger sig framför mig. Det skriker saknad inuti mitt bröst, och historia. Som aldrig vill tystna. Vi går mot en ny tid, kanske det är dags med små hantverksbutiker i Sanden, kanske vi ska visa vad vi hittar för skatter inom oss själva, vi som bor där sommar som vinter, i kyla och värme, det skulle vara en ny tid det. Efter köttaffär, ångbåtsbrygga, bank, kiosk, festplats, och pensionat kommer…

Tänk att befinna sig på just den där fläcken där allt började. Det var där Sandens lanthandel tog sin form, och som nu täcktes av en dubbelsäng. Där det förut hade varit varor av tusen slag, var det nu en väldigt skön säng. Historien speglade sig inte i nuet, inte vad man kunde se med blotta ögat. Men att vistas i det rummet gjorde att min fantasi tog sig ett dubbelskutt. Tankarna virvlade och havet yrde, allt kom, och gick igen. Ljugarbänken stod där i sol och skugga, i regn och dimma. Barnen fiskade på bryggan, och båtarna anlände för att inhandla sina varor i nya affären (den har funnits där sedan mormor Olga lät bygga nya affärshuset år 1939).

Länstidningen ö-sanden-minnenJag funderade var affärsdisken hade stått, och var ingången hade legat. Sedan kom tanken på toalett, var fanns den? Och plötsligt fick vi det berättat, och allt blev klart som vatten. Utedasset förstås. Jag tänkte aldrig på utedass, att det var tiden då utedass i allra högsta grad var befintliga. Annars finns det med som en självklarhet, att det var utedass som gällde, men inte när jag bodde i det huset som betyder extra mycket för mig. För badrummet lyste i solskenet och allt var vackert. Utedass och bykstuga hade legat med stolthet där vår sommarstuga nu ligger. Don efter person? Eller är det den viktigaste platsen? Då som nu? Ja, för oss är det så. För många hoppas jag. Denna tid, när jag stirrade på golvplankor och väggar, var den underbaraste tiden på länge. Då jag även slapp att försöka ta mig ner för backen för att njuta av havet och bryggans sång. Då jag kunde känna allt i hela min kropp, bara jag tog ett par steg ut på balkongen. Och där fick ögonen sin godiskorg, samt det härliga hav av allt det som Sanden har att ge.

Sanden_1890_bilder.020-fam wass 1932

Familjen Wass 1932

På en bild finns de samlade utanför bankhuset i Sanden och har just arrenderat Sandens lanthandel. Året är 1932 och det skakar säkert till i luften av den spänning som väntar. Mormor Olga Wass och morfar Ture Wass vet vad de har att göra, och för barnen Olle, Åke och Birgitta (min mamma) väntar skolan. Så småningom byggs ett nytt lanthandelshus upp och ett pensionat föds. Med starka nypor och en järnvilja ploppar en efter en av byggnader till pensionatet upp, och äldre hus återanvänds. Det är nog liv i luckan på 1940-talet och kriget har just börjat. Märker man av det i den lilla byn i Sankt Annas skärgård? Med militären i Tyrislöt, ransoneringskort och mörkläggning svepte vindarna ända ut till Sankt Annas skärgård. Det måste ha varit ett stort steg att ta sig från Kisa-trakten, Hagaborg i Svalsjö, ända ut till skärgården. Modigt att med tre barn ta över en liten lanthandel långt bort från stad och ljus och inland. Mormor Olga ville nog inte ha det som i uppväxten, med åtta syskon och ensam mamma (fadern dog tidigt) och arrendatorer hos Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Nej, hon gav sig nog sjutton på att livet skulle bli behagligare. Om det nu var så behagligt med att vara i farten hela tiden? Tvätta lakan i sjön (har mamma berättat), full rulle i affären, och fullt med pensionatsgäster. Pensionatets guldtid då gästerna kunde anlända på moped berättade Tulle för mig (Sandens maskot, han i backen). Det var en tid som var lika blandad med känslor som det är idag. Och det är skönt att veta lite om sin historia, även om man förstår att det var en hel massa ”blandade känslor”. Faktiskt leder mormor mig till Per Hansson Bassell 1605, och till Tage Danielsson (väldigt långväga släkt). Jon Birgersson på 1600-talet var Lisken Svensdotters morfars far. Hon ingår i min släkt på 1700- talet, en fascinerande kvinna som var gift fem gånger.

Jons bror Per Birgersson på 1600-talet bildar en bro med söner och döttrar upp till Tage Danielsson. Så 16 släktingar bort finns den lilla anknytningen. Det finns där, gamla affärshuset som de övertog, bankhuset som blev deras hem och som de delade med banken. Bryggan med ångbåtarna som nu är privatbåtar och en ljugarbänk på bryggan. Pensionatsbyggnaderna som mormor Olga lät bygga upp och som senare morbror Åke byggde ännu mer för att vackert pryda byn. Det är något visst med hustak och moln som hastigt drar förbi. Det är det där rörliga och det stillastående som blir så vackert ihop. En hisnande känsla som tar mig med upp och skapar en tomhet som fyller min kropp av en härlig luft.

Vi var ett ungdomsgäng, ett trevligt sådant, som hade lite festligheter för oss. Vi åkte med båtar ut till Knåteboudd för att grilla och dricka. Min dåvarande sambo hade gitarren med sig. Det blev mysigt och skojigt, och lite för mycket knott. Jag var alltid lite nervös på vägen hem, även fast båtfärden var kort, för ingen hade flytväst. ”Det var ju bara så kort bit”, sa vi alltid. Men en kort bit kan bli ödesdigert lång. Vi var de fasta sommarboende som alltid fick tillökning när det närmade sig säsong för pensionat och affär. Personalen, som var tjejer, var ett glatt tillskott eftersom det mest var killar i det ursprungliga gänget. En gång ordnade vi beach-party och jag fick 98 små flätor i håret till min förvåning. Det var en av personalen på pensionatet som gjorde dem. Öarna var välbesökta, och vattnet likaså. Men bäst av allt var att sitta på affärstrappan framför kiosken och äta en glass. Jag som älskar trappor. Och här var utsikten gudomlig över vatten och backen ner till bryggorna och det gamla magasinet. Jag återkom dit flera gånger om dagen på mina sommarvistelser. Med samma rofylldhet satt jag där, alltid samma rofylldhet, men trappan förändrades. Det är alltid en förändring, men ändå finns det likadana där som en gåtfull tystnad.

Jag hade semester från de karaktärer som jag hade skapat i min nya roman. Det kändes bra, men saknade dem, och undrade vilken väg de skulle ta sedan. Men när jag satt där och såg bergens vågiga struktur som med molnens otroligt olika former skapade livfullhet, som med de fasta hustaken bildade en sådan rofyllhet att jag inte såg getingen förrän den var för nära, åkte handen ut kvickt och gjorde så att ringen for av fingret. Det blev ett letande utan dess like. Det största problemet i vår Sandenvistelse den sommaren blev ”var är ringen”. Vi hittade den och jag kunde återigen dricka mitt kaffe och se utsikten med rosorna i förgrunden.

Text: STINA NILSSON BASSELL  Bild: Anders Axelsson

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

 

Tillsammans går vi hand i hand, blad för blad

Standard

Vi är tillsammans, äntligen, boken och jag (och en bild jag är nöjd med). Vi ska vandra i regn och sol. Vi ska lära känna varandra. Till slut.
Foto av Sara Segraeus (den på mig).

Kärleken är en sekatör:

Evas Boktankar

”Många dikter var också vackra och fick mig att måla egna bilder i huvudet. Min favorit var Sånger om jorden. Just för att jag hade svårt att förstå ibland, samtidigt som att det var en vacker och lugnande läsning, ger jag boken betyget tre och en halv måne, av fem.”

 

books_by_marie instagram

”Kärlekstema, både önskad, trånande, blommande eller slokande kärlek. Kärlek till någon annan, till sig själv och till naturen och livet. En del dikter är vackra och sköra, andra lite bordusa…”

BooksbyMarie blogg

 

Spegeln i rummet utanför:

Kultursidan.nu

”För mig personligen blir det känslan som när jag läser en roman av Jane Austen. Miljöbeskrivningarna blir mindre viktiga än det som händer inombords i romanens karaktärer. Stina har gjort det lika mästerligt som Jane Austen gjorde.”

 

Bokprataren
” Det är en fantastisk bok som jag verkligen kan rekommendera av

hela mitt hjärta. ☀️☀️☀️☀️/5″

 

BOOKSBYMARIE

”En intressant berättelse som underhåller men också tar upp kvinnans utsatthet då och nu. Både dåtidens Elsa och nutidens Suset, Clara mfl är karaktärer och har historier som berör. Läs! Bli berörd! Bli engagerad! Kvinnors utsatthet och kamp är alltid lika viktig!

Boken tar upp kvinnors utsatthet och ”objektifieringen” av kvinnor. #MeToo berörs på många sätt. Den tar upp kvinnorörelsen och kampen för att kvinnor ska behandlas med respekt och inte är mäns ”ägodelar” som de gör som de vill med.
Även kärlek och vänskap är viktiga beståndsdelar.”

books_by_marie

 

My Loved Books

Poäng: 5 av 5⭐️

”Det här är den andra boken som jag läst av författaren och även fast jag gillade ”I mjölnarens spår” (som jag mer än gärna rekommenderar) så är den här boken ett strå vassare enligt mig! Omtumlande, stark och mörk. Bitvis hjärtskärande 💔 ”

 

Boktanten

”Det tog ett tag innan jag vant mig, men sen gillade jag hennes vackra och målande språk. Det var extra kul att läsa eftersom jag själv varit i Sanden flera gånger.”

🎈🎈🎈🎈 (4/5)

 

Ljudbok- Spegeln i rummet utanför:

 

Om mig

Standard

stina_wall_3_v2_webb                                                                     foto Holger Thell

Hej! Jag har skrivit länge i min hörna och som ni alla vet, ni som skriver (vilket innefattar alla, även minsta lilla matlista kan vara en dikt), är det svårt att få sin bok antagen på ett förlag. Det tog en evighet, kändes det som, men på den steniga stigen skrev jag så datorn skallrade. Det blev nätkurser och det blev två noveller i Tidningen Kulturen. Dikt i Alida bok och dikter i ETC. Jag skrev och nosade försiktigt, då och då. Ville något mer, så det var bara att fortsätta att kämpa. ”Kampen den går vidare, den har bara börjat”, en låttext smög sig in. Jo, var var jag, det liksom började fyllas i mitt huvud av min dotter som är 24 år nu och har flyttat hemifrån. Hon har alltid funnits där som ett härligt, för det mesta, avbrott, så jag har fått distans till det jag skrivit om just då.

Nu finns min underbara sambo vid min sida och har funnits där i 29 år. I toppar och dalar så har han stått där och hjälpt mig med böckernas omslag. Elva böcker har han fått slita sitt hår med, elva böcker som varje bok har sin historia. Är det inte så med allting? Allt har sin historia, alla har en möjlighet, alla har vi rätt att få vara här.

Idag sitter jag i mitt röda hus i Röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite ”galenhet” och klokhet. Samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Emma, Elsa och Tanja, smyger in lite av min verklighet, av min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det. Och som förtidssjukpensionär sedan 2002 har det brinnande kunna släckas med jämna mellanrum. /Kram Stina


 

Kontakt

Stina Nilsson Bassell

Kontakt


 

Ebes förlag:

Stina Nilsson Bassell föddes i Västervik 1963 men kom som trettonåring till Linköping. När hon läste journalistlinjen på Bona folkhögskola träffade hon sin nuvarande sambo, han som gjort omslagen till hennes böcker. Hon frilansade som radioreporter under ett tiotal år och ägnade sig sedan mer och mer åt det egna skrivandet. Har tidigare givit ut tre diktböcker ”Eldens aska”, ”Vattnets ådra” och ”Luftens sötma”, samt två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta – och om trollen och spöket”.

Hon har också medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), ”Tjugoen röster” (blandade dikter och noveller), och ”Svensk poet 2011”(dikter). Romanen ”Andetag” var hennes debutroman, sedan gav hon ut romanen ”Eko av natt”. Nu kom hennes tredje roman ”I mjölnarens spår”.

Stina är medlem i Sveriges Författarförbund och har tilldelats arbetsstipendium från Sveriges författarfond. Hon sitter i sitt röda hus i Norrköping med sambo och en dotter och skriver. Hon har efter två hjärnblödningar för tjugofyra år sedan, då rollatorn gjorde sitt intåg, hamnat i sitt skrivhörn i Röda stan där fantasin har fått fritt spelrum.

Familjen har ett fadderbarn på Haiti och vill på så sätt försöka sträcka ut handen lite längre än till Östergötland och Sverige. Stina har många strängar på sin lyra och har sjungit i jazzband samt målat tavlor, en del av tidigare bokomslag är hennes egna tavlor.

I sina radioreportage var det personporträtt som fångade henne och det var också det reportagen i huvudsak handlade om. I sitt skrivande i dag har hon mycket nytta av det och likaså i hennes engagemang för de som har det svårt och behöver synas mer.

Stina har även arbetat som fritidsledare, inom äldreomsorgen och med psykiskt utvecklingsstörda. Hon har föreläst om Zimbabwe och södra Afrika, runt om i Sverige, och det var i Zimbabwe hennes radiointresse tog sin början. Sedan blev närradion i Linköping ett bra startskott med programmet Afromix. Där blandades musik med intervjuer. Efter ett tag blev Sveriges Radio hennes arbetsgivare och ämnena blev en mångfald.


 

Matilda Aldsjö, Smile magazin:
”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Stina8gråskala_web


 

Bibliografi

NytryckI mjölnarens spår roman 2019 Ebes förlag

Ljudbok- Spegeln i rummet utanför roman 2019 Swann Audio

Kärleken är en sekatör diktsamling  2019 Ekström & Garay

Ljudbok- Sagan om häxan Märta sagobok 2019 Swann Audio

Ljudbok-  Sagan om smått och gott sagobok 2019 Swann Audio

Ljudbok- Eko av natt roman 2019 Swann Audio

Ljudbok- Andetag roman 2019 Swann Audio

Spegeln i rummet utanför roman 2018 Tallbergs Förlag

Ljudbok- I mjölnarens spår roman 2016 Word Audio Publishing

Mannen i rocken vuxensaga 2015 Ebes förlag

I mjölnarens spår roman 2015 Ebes förlag

Luftens sötma dikt 2014 BoD

Sagan om häxan Märta saga 2013 BoD

Eko av natt roman 2013 Bokförlaget K & R

Vattnets ådra dikt 2011 King Ink förlag

Andetag roman 2011 Bokförlaget K & R

Eldens aska dikt 2010 King Ink förlag

Sagan om smått och gott saga 2010 Bokförlaget K & R

Medverkat i Over Yonder diktsamling 2012
Medverkat i Tjugoen röster blandade dikter och noveller 2006
Medverkat i Svensk poet dikter 2011

11 böcker – 6 är ljudböcker

Standard
11 böcker – 6 är ljudböcker

bokpianobästbbeskbesk

Spegeln i rummet utanför utgiven av Tallbergs Förlag är min senaste roman från 2018, i september kom Spegeln i rummet utanför ut som ljudbok. Utgiven av Swann Audio 2019.

Ljudböckerna Andetag (roman) och Eko av natt  (roman) utgiven av Swann Audio  2019. Ljudböckerna Sagan om smått och gott- om trollen, häxan och spöket (sagobok) och Sagan om häxan Märta- och om trollen och spöket (sagobok) utgiven 2019 av Swann Audio.

Det är som en Saga: Tack Swann Audio, Amelie Tinnadotter Norrby (berättarröst till Sagan om smått och gott- om trollen, häxan och spöket och Sagan om häxan Märta- och om trollen och spöket) och Natja Koldby Sørensen (omslag till Spegeln i rummet utanför, Sagan om smått och gott-  om trollen, häxan och spöket och Sagan om häxan Märta- och om trollen och spöket). Och tack till Ann Katrin Andreasson (berättarröst till Spegeln i rummet utanför, Eko av natt och Andetag) och till Daniel Lundsgaard (omslag till Eko av natt och Andetag)./ Stina

Mina andra böcker: 

I mjölnarens spår(roman) Ebes förlag och som ljudbok Word Audio Publishing .

Eko av natt, Andetag (romaner).

Luftens sötma, Vattnets ådra, Eldens aska (dikt).

Sagan om häxan Märta, Sagan om smått och gott (sagoböcker). 

Mannen i rocken (vuxensaga)Ebes förlag.

                              Kvinnan i centrum i mina romaner! 

”en klapp på axeln”

Standard
”en klapp på axeln”

 

Inom ett år har jag haft den stora äran och den stora lyckan att få tre stipendier. Jag har varken trott mina ögon eller öron. Det har inte handlat om mig, har jag tänkt. Men det har det.
Jag tackar och bugar för den känsla av stolthet ni gett mig. Den känsla av stolthet som bär upp mig hela vägen till nästa bok.
Ödmjukhet inför vetskapen om att vi är så många som skulle behöva ”en klapp på axeln”. Ett ”bra, fortsätt med ditt skrivande”, ”du arbetar med svetten rinnande och det ger resultat”.
”Du” är lika mycket författare som vem som helst, du är värd ett pris. ”Du” är alla vi som skriver en bok eller en dikt och som vill göra det för att sedan sprida det med vinden.

Kram Stina

collage-stipendier-2015

 

Sveriges Författarfonds 1-årigt arbetsstipendium,2015

Sveriges Författarförbund stipendium, 2015

Region Östergötland Honnörsstipendium,2015

Motivering Honnörsstipendium:

bild-stipendium

”Stina Nilsson Bassell tilldelas Region Östergötlands honnörsstipendium för sitt enastående författarskap som rymmer många av livets frågeställningar kring det personliga och det allmänmänskliga.

Hennes inlevelseförmåga och erfarenheter som gestaltas i hennes skrivande gör hennes böcker till meningsskapande och till levande litteratur för läsaren.”

 

Rollup & Recension

Standard
Rollup & Recension

rollup_20_korr4Recensioner:

bokannicka

”Svek, lögner, psykisk misshandel, övergrepp och en kvinnosyn som får mig att rysa. Emmas öde berör mig ända in i hjärtat.” Betyg 4 av 5

 

Ett Kapitel

”Med ett poetiskt vackert språk får vi följa Emmas kamp för tillvaron. Stina beskriver allt så fint, fast det är så hemskt.”

 

stinas boksida
”Det är en mörk berättelse och Emmas öde griper verkligen tag i mig. Ett så tragiskt liv på grund av pappans oväntade beslut.” Betyg: 4 av 5

 

Bokprataren

”Det här är en mörk gripande berättelse om Emma vars liv inte riktigt blev som hon hade tänkt sig. hon tvingas gifta sig med Niklas mot sin vilja och äktenskapet blir en katastrof.” Betyg: 3 av 4                 

                                                                          

Kultursidan

”När jag läst ut Stina Nilsson Bassells roman I mjölnarens spår kom Martin Luther Kings ord till mig: ”Den stora tragedin är inte de ondas brutalitet utan de goda människornas tystnad.” Fast jag skulle vilja lägga till ett citationstecken kring ”de goda människorna”, både i Kings citat och i romanen. Kan man vara god samtidigt som man bevittnar ondska utan att ingripa? Har man legitimitet när man säger att man inte vill bli inblandad?”

 

Boklysten

”Trots att jag bitvis nästan fick ont i magen av att läsa I mjölnarens spår så skulle jag definitivt inte vilja ha den oläst och den kommer att leva i mitt minne under lång tid. Och den här boken hamnar definitivt bland årets favoriter!”

Tematrio- Kvinnor skriver om män

Top ten Tuesday-Bästa böckerna 2015

Tematrio- Parrelationer

Tematrio- Sommarens minnesvärda

Sommarens bästa- en tisdagsenkät

Bäst 2015

Tematrio-Jobbiga böcker

 

rollup_20_korr4Corren

”Romanens intrig är som hämtad från Vilhelm Moberg”

 

Folkbladet

”Språket i ”I mjölnarens spår” är rikt, blommigt”

 

Boktokig

”Fy tusan för att bli bortgift! är en av tankarna jag har när jag slår ihop boken.”

 

Bookis

”Det är en hjärtskärande roman jag har fått läsa och Stina Nilsson Bassell berör djupt med sitt personliga språk och sin berättelse.”

 

En blogg.Helt enkelt.

”Det är en viktig berättelse om hur kvinnomisshandel kan ärvas från far till barn, och hur den misshandlande mannens syn på kvinnan kan ges vidare till barnen.

Jag gillar också greppet med de tre parallella tidsplanen. Det skapar ett starkt sammanhang mellan orsak och verkan.”

 

Hanneles bibliotek– En smakbit

”En välskriven delvis gåtfull roman som väcker många tankar, man vill bara fortsätta att läsa, igenkänning, stark närvaro.”

 

Jenniesboklista

” Fängslande & gripande! 3 av 5”

 

Erikas bokprat

”Det här är en mycket fin och välskriven bok som jag tar till mitt innersta. Det finns så mycket att diskutera om Emmas liv och öde. En alldeles utmärkt bokcirkelbok. Vad är det som styr en människas handlingar? Hur påverkas vi av arv och miljö?”

De bästa 2016

 

 

rollup_20_korr4Little Me and My Books

”Åh vad jag brann inombords när jag läste I mjölnarens spår! Må romanen vara något långsam men händelserna vars knytpunkt är ren och skär ondska involverade mig så pass att jag fick hjärtklappning under och efter läsningen!”

 

Tickmicks bokblogg

”Det här är en mörk men gripande berättelse om en ung kvinna vars liv inte riktigt blev som hon hade tänkt sig. En berättelse som tyvärr är många kvinnors vardag, vilket innebär att det här är ett viktigt ämne att sprida vidare!”

 

Ugglan & Boken

”Jag tycker författaren lyckas skildra Emmas tragiska livsöde väl och hoppen i tid mellan de olika perioderna i hennes liv fungerar på ett spänningshöjande sätt.”

 

villivonkansbooks:

”Det är en tuff bok att läsa, man blir illa berörd av hur Emma behandlas. Språket följer tiden bra och den är väldigt lättläst.”

 

Bokstund

”Stina Bassell styrka ligger i känsloskildringarna, hon ger karaktärerna och inte minst huvudpersonen Emma ett avgörande djup. Det var intressant att få följa en ung kvinnas vardag i Sverige under det tidiga 1900-talet även om hennes tillvaro ofta var allt annat än god.”

 

Villa Freja

”Hon har lyckats med ett mästerverk. Det är en så finstämd och känslomässig berättelse rakt igenom. Om den starkaste kärlek men också om fruktansvärda barndomar, svek, övergrepp, sorg och saknad.”/⭐ ⭐ ⭐ ⭐ 

villa frejas bokblogg

 

rollup_20_korr4Bokhyllan

”Sorglig, känslosam och ärlig.” 

 

Erika Lindblom

”Det är sällan man läser en bok som är så hemsk och vacker på samma gång. Emmas liv är verkligen gripande och jag kommer på mig själv med att fundera över hur många kvinnor som i det tysta delat hennes öde.”

 

bokmalin

”Boken är en känslomässig berg-och-dalbana med hopp, kärlek, svek och förtvivlan. En berättelse som berör på djupet och som jag gärna rekommenderar!”

 

bettansboktips

”Jag upplevde så starka reaktioner när jag läste boken. Niklas brev till sin syster…. Uppfostran och hur Niklas var mot sonen Axel…”

 

 

jennys bokhylla

”…en bra historia som inte lämnar någon oberörd!”

 

bokligt

”…och har ett egenartat språk som kräver en del koncentration, men är väldigt medryckande.”

 

bokladan

”Den här boken påminner mig lite om ”Svindlande höjder”, med sina tragiska livsöden och dysfunktionella relationer”.

 

rollup_20_korr4My loved books

I mjölnarens spår” av Stina Nilsson Bassell (4 av 5⭐)
Jag kan inte komma på en enda bok som jag läst där jag måste påminna mig själv om att andas…”

my.loved.books

 

annalinasboktips

”Emmas öde kan inte lämna någon oberörd, boken är målande och språket oklanderligt.”

 

bokladan_therese

”… Emmas ofattbara livsöde, att bli bortgift med en man som är så oerhört grym… Mot slutet var den riktigt spännande och jag ville bara läsa vidare…”

 

Bara Böcker

”En sak som är central och berättas på ett detaljerat och beskrivande sätt i boken är Emmas relation till sin far. Relationen är en intressant blandning av aktning och svek som lyfter läsarens intresse för historien.”

bara_bocker

 

Pias Lilla Kulturblogg

”En av de lyckligaste scenerna är när hon och Elsa drar lakan av möblerna och hon lägger sig på golvet för att skratta. Den scenen såg jag framför mig, klart och tydligt.”

 

lässtunder

”Det här är en mycket mörk berättelse. Som läsare får man en klump i magen från första sidan och den följer på sätt eller annat med genom hela berättelsen.”

 

booksbyjennifer

”Det är både spännande och även ganska otäckt stundvis. Språket är otroligt vackert och…”

 

 

malinsboksida

”En sådan mörk berättelse, om ett dåtidens Sverige där Stina målar upp berättelsen så bra att man verkligen kan tänka sig att exakt såhär var det förr.”

 

rollup_20_korr4mikabookss

”Det är en sorglig och stundvis skrämmande skildring av ett kvinnoöde för 100 år sedan,”

 

booksofsweden

”En mörk historia som utspelar sig under en tid där kvinnor i Sverige inte fick höras. . Vackert språk, och en berättelse som inte lämnar någon oberörd.”

 

jezzysbokvarld

” Jag ger den ⭐⭐⭐/5. Klart läsvärd men se till att ha tid för boken 😊 ”

 

Speedreader

” Det här är en historia som berör, där man kan fundera på hur många ensamma personer det finns där ute som lidit för en annan människas lycka”/3,5  av 5 möjliga.

 

Boklunga

”Man blir arg när man läser den här. Och ledsen över det kvinnoförtryck som utspelar sig.”

 

bokresan

” Det är fiktion men Emmas levnadsöde känns mycket trovärdigt och tidsenligt.”

 

kulturladies

” Jag sträckläste boken och tänkte mycket på alla de kvinnor vars livsöden aldrig berättats…”

 

rollup_20_korr4Swedishbookowl

”Jag flög genom boken och ville veta vad som skulle hända med Emma och hennes familj. Det är en slående skildring över hur en familj faktiskt kan se ut i nutid och dåtid.”

 

Fiktiviteter

”I dessa dagar av kvinnokamp, uppror mot förtryck och #metoo är Emmas öde fortsatt aktuellt och djupt berörande. Den kyla och det förtryck hon utsätts för, som blir hennes liv, utövas inte bara av den som blir hennes make.”

 

 

i-mjc3b6lnarens-spc3a5r-ljudbok2

Ljudbok

”I mjölnarens spår” är en historisk roman som handlar om ett kvinnoöde. Året är 1936 och i ett fönster tittar en förskrämd kvinna ut. Hon klamrar sig fast vid minnen om en lycklig tid, en tid när hon fortfarande hade drömmar. Året är 1895 och den olycka hon känner den dagen hon går till Havdellska gården, utanför Åtvidaberg, blir bara värre och värre. Emma Klasdotter, 22 år, gifter sig med den dubbelt så gamla storbonden Niklas Nilsson.

i mjölnarens spår

En saknad av kärleken leker sig kvar mellan husen på Havdellska gården, men där finns ondskan som pockar på uppmärksamhet i varje steg.

 

Inbunden

 

 

 

Recensioner på Omnible

Standard
Recensioner på Omnible

”Spegeln i rummet utanför” är absolut en berättelse som fastnat hos mig! En verkligt gripande berättelse, som är skriven på ett så målande och underbart vackert sätt. Jag kan, kort sagt, VERKLIGEN rekommendera den här boken till alla som gillar spänning, historia och fina formuleringar.Betyg 5 ”/Eva Ljung

”Det persongalleri som målas upp är helt otroligt och jag vill lära känna dessa människor än mer och höra deras historier berättas. Betyg 4 ”/Ulrica

”Stina gav mig samma känsla som Jane Austen,det är det som händer med karaktärerna mentalt som gör den här boken till mycket läsvärd. Betyg 5 ”/Christina Wernersson

 

Läs på: Omnible

spegeln_sanden_ver2

Novell- EN RÄDDANDE ÄNGEL I RÖDA STAN

Standard
Novell- EN RÄDDANDE ÄNGEL I RÖDA STAN

Länstidningen Östergötland

En sommarkväll hos familjen Engvall.

Bråbogatan 33 i Röda stan, Norrköping år 1922

röda stan-brabogForts från förra veckan:
Ester tittade med bedjande ögon så att alla sprack upp i ett leende och kvickt for ut till köket. Allt annat var framdukat, porslinet med rosorna utmed hela kanten och glasen som de hade fått i bröllopspresent. De hade fru Beda burit in så varsamt och försiktigt, och bordet var dukat för alla nio. Matservisen för tolv personer hade kostat arton kronor. Åh herregud, vad hon avskydde denna tanke på vad saker och ting kostade, och insåg att hon inte hade tänkt så innan hon blev fru Engvall.

När Teodor kom hörde de honom inte gå i ytterdörren. De satt alla i soffan och fåtöljerna i ett pärlande skratt av små toner. Det var bara Ester som var van vid ljudet och som hade lyssnat koncentrerat mot hallen som hörde honom. Samtidigt låtsades hon vara med i samtalet och den uppsluppna stämningen när hon hastigt reste sig upp och gick sin make till mötes. ”Åh, Teodor vilken tur att grannfrun har hjälpt mig med middagen. Utan henne hade det inte blivit så mycket av den varan idag. Min fot värker så”.

Ester visade svullnaden och grimaserade, något hon inte brukade göra, men hon spelade nu på alla strängar. Plötsligt kramade hon om honom, vilket heller inte hörde till vanligheten, mån som hon var att alltid göra det rätta, det som inte skulle väcka hans irritation. Men den här gången tänkte hon bringa kaos i hans sinne.

Samtidigt som hon fångade in honom i denna stela kram klev barnen fram och överräckte den handgjorda träsoldaten. Den var så fint gjord så Teodor häpnade. Med ben och armar samt ett utmärkt målat ansikte kunde man nästan se träsoldaten stå i givakt med sin allvarliga min. Teodor blev stum och undrade vem som berättat om hans nittionio tennsoldater, men visste svaret när han såg in i Sunes stolta ögon.

röda stan-brabog3Teodor blev totalt förvirrad, en liten irritation steg upp som snabbt avtog och ersattes av någon slags vördnad för det han såg. Sune berättade artigt hur de hade gjort och de andra barnen nickade samstämmigt. Då tvingade Teodor fram ett leende trots att de hade kommit innanför hans mur av kantig sten. Det hårda skalet hade därmed fått sig en törn och det var något som Teodor inte kunde förstå. Inte hur, och inte varför, bara att det var en märklig storm som drog över honom.

En fasad vittrar sönder Han hade blivit totalt överrumplad, och alla känslorna hade spretat åt olika håll som en bläckfisks armar som hade mist kontrollen. Och någonstans i dimman hade han sett ett ansikte i soffan som inte skulle vara där. Han kämpade för att inte visa vad som kändes fel inför barnen. Men vad var det som var fel? Snart satt han vid bordet och grytans dofter kittlade honom i näsan. Ljuvligt, hann han att tänka innan han fann sig med besticken i händerna. Varje tugga lyfte honom till höga höjder och alla tankar blev som bortblåsta. Det här, tänkte han, är det bästa jag vet. Gudomligt.

Han försvann in i aromernas värld och sköljde ned maten med vinet. Teodor märkte inte ens att hans glas blev påfyllt med jämna mellanrum, och ansiktet som inte skulle vara där hade så sakteligen försvunnit. Och var barnen hörde hemma brydde han sig inte längre om. Hans blick var på tallriken. Teodor stackaren, var helt uppslukad av det hans kropp så väl behövde och Esters dåliga samvete pockade som en iller på uppmärksamhet. Efter den fattiga matlådan han hade haft med sig, tänkte Ester, så kunde det inte bli annat. Det hade varit ett smart drag av mig, tänkte hon när hon mindes hur hon hade planerat varje detalj noga så att vägen skulle gå dit hon så hjärtligen önskade.

Kära Teodor, tänkte Ester, han blev nog förvirrad av att höra fru Bedas röst i sitt eget hus, samtidigt som han nog var glad och lättad av att maten stod på bordet trots allt. I morse hade han övervägt om han ändå skulle komma hem tidigare för att bistå sin hustru med maten. Men det hade blivit så in i norden mycket att göra så det fanns ingen tid. Suckandes hade han traskat hemåt och väntade inget stordåd i matväg. Hur mycket ordning han än ville ha det i sin omgivning visste han att Ester inte på något vis kunde tillfredställa det behovet just nu. Och hon visade alltid ödmjukt men bestämt åt vilket håll det hela skulle gå, tänkte han med en liten irritation. Hur bar hon sig åt?

Trött och grinig skulle han just gå in genom grinden då han hade mötts av att grannen Eriksson, möbelsnickaren som han inte ens visste förnamnet på, kom från Bråbogatan. En märklig man som definitivt inte hade pli på sin hustru. Hon hade delat ut sina små blad om kvinnlig rösträtt. Bah, sade Teodor för sig själv, nu hade de ju fått som de velat. Förra året fick de ju rösta, tänkte Teodor och hade fnyst till. Dumheter, som tack och lov inte var något för Ester inte. Vad ska det vara bra för? frågade sig Teodor innan han hade gått in på sin tomt.

I sitt stilla sinne, som inte var så stilla, undrade han ändå lite oroligt om Ester trots allt velat rösta? Och om hon ändå hade gjort som hon behagade till slut? För han ville ju så hjärtligen behaga henne, och göra det rätta för henne. Men visst var det han som bestämde i huset? Han hade suckat, för han visste inte, men någonstans anade han att frågan hade fler svar än vad han kunde räkna ut.

Röda Stan-Upplandsgatan-BergslagsgatanbeskEster hade omfamnat Teodor och lett honom till bords. Då hade alla andra tystnat, för på något underligt sätt hade barnen förstått allvaret. Barnen gav honom det de hade tillverkat och han försvann in i något glatt och uppsluppet innan han ens reagerade. Hoppet tändes i Ester om att de var på rätt väg.

De åt en utmärkt måltid och alla berättade saker, framförallt Ester. Barnen fick gå från bordet när de var klara, och Ester började fråga ut frun om hennes man. Ingen i området visste varför han satt i fängelse, inte egentligen. Det var bara Ester som hade fått det berättat av Beda. Så hon visste hon, och här skulle slipstenar dras, tänkte hon när hon sneglade på Teodor som bara såg maten framför sig.

När Teodor tog sin andra portion så passade Ester på. Hon hade lärt sig med åren att lirka och finurligt tråckla så det blev en hård och fast söm. Allt för att få saker och ting dit hon själv ville. Han trodde alltid att det var han som bestämde. Hon suckade över att behöva spela det spelet för att få den perfekta och ordningsamma Teodor dit hon ville. Det hon tyckte var det enda rätta.

Ester var medveten om att det inte alltid var det mest riktiga, men hon var driven av en glöd som brann av iver över att hon nog hade rätt. Och hon behövde det ibland för att stå ut med de gånger hon fick bita ihop och följa med den eviga strömmen. Teodors ström. Hade hon åstadkommit sin vilja med ilska och driven irritation så hade Teodors ilska blossat upp som en kraftig storm på havet. Det visste hon. Hon hade sett det flera gånger då hennes knän hade skakat och hon aldrig hade vetat vad han skulle ta sig till.

Ester tittade på sin guldring och med sitt finger snuddade hon vid den, och plötsligt gnistrade den till. Solen tittade in med sitt svaga leende och hon kände den dagens frukt lysa som det mognaste äpplet. Det var den 28 oktober 1911, dagen då hon blev fru Engvall. Tjugosju år var hon, och skulle ingå äktenskap med mannen som utstrålade sådan säkerhet och klarhet att lugnet hade spridit sig om en god framtid.

Idag visste hon mer, tänkte hon, för han var en gåta som svängde än hit och än dit, likt en pendel. Gode Gud, gör så att han lyssnar på en kvinna i nöd, tänkte hon men visste att om Teodor väl hade bestämt sig för att vägra låta Beda komma till tals, så hade han stängt av sina öron. Hon kastade iväg en suck ner till ringen och sträckte på sig. Den kostade trots allt femton kronor, tänkte hon, och stramade upp sig.

Fortsättning följer…

Länstidningen Östergötland

LÄS HELA PÅ RÖDA STAN SIDA

 

 

 

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden- Epilog

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden- Epilog

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår. Epilog.

SANDEN (LT)

barn-tavlaJag satt och målade akvarell i vår trädgård i Sanden. Jag var 16 år och allt kändes så fridfullt med solsken och färger. Det lilla huset med två rum och kök hade gjorts om och hantverkaren hade anlänt med sin familj för att beskåda resultatet.

Mamma skulle bjuda dem på mat och jag målade när deras åttaåring satte sig blygt nyfiket bredvid mig. ”Måla du också”, sa jag. Hon skakade på huvudet ”Jag kan inte”, sa hon med sorgsen stämma. Jag blev alldeles illa berörd av denne söta, lilla flicka, som inte trodde hon ”kunde” måla. En sådan liten tjej som redan backade inför livet, tänkte jag, och gav henne försiktigt ett papper och en pensel.

Tveksamt började hon att måla med en min som sa ”Du ser, jag kan inte”. Jag sa gång på gång hur fint det blev. Inte överdrivet, utan med ett lugn som förvånade mig själv. Hon blev lugn, och skrattade till slut. —Jag kände en värme och en gemenskap som var så fin och nådde ända ut till havet. Och det var just dit jag skulle gå. Till havet, till stranden, för att skölja bort mina färger inuti mig för att sätta på andra mildare färger. Och jag började gå och flickan följde med..

Länstidningen ö-sanden- minnenVill du ta ett dopp”, frågade jag, och hennes ansikte lyste som var den av smaragd. ”Ja”, glittrade hon med ögonen. ”Men jag har inget badlakan”, sa hon och såg återigen sorgsen ut. Det var som om hela världen tyngde ned hennes axlar. ”Du kan torka dig på min”, sa jag och visade min stora handduk. Då sprang vi ner och hoppade i vattnet fortare än kvickt. När vi var uppe i huset igen kom flickans pappa, som när han såg flickan med min handduk på hennes kropp började storskälla.

Han skrek och drog henne hårt i armen varpå han väste ”Du ska inte låna andras handdukar. Förstått!” Flickan började småskaka i hela kroppen och tittade ner mot golvet. Jag sa högt och klart, så att han inte skulle missa det, att hon fick låna min handduk, och att jag med glädje lånade ut den. Jag betonade ”fick låna” och ”med glädje” med en extra vänlig ton. Sedan berättade jag högt om hur roligt vi hade haft det och hur skönt vattnet hade svalkat. Till slut släppte pappan flickans arm. I ren häpnad över mina ord, eller att jag sa dem med sådan kraft och (låtsas) glädje, jag vet inte. Förvåningen gjorde i all fall att han tystnade och släppte det hårda taget om flickans arm.

Jag blöder, kände jag ännu mer när flickan och jag var själva och hon nästan viskade fram att han inte var hennes riktiga pappa och att han brukade vara sådan mot henne.

Hennes mamma hade träffat denne man för några år sedan, sa hon, och de hade, förutom mammans dotter, fått ett gemensamt barn ”Som han är väldigt snäll mot”, viskade hon i en mycket sorgsen ton.

Stina Nilsson skriver böcker, målar och musiserar.Sedan gick vi in i vardagsrummet med den öppna spisen och hon tittade storögt på det svarta pianot. ”Spela om du vill”, sa jag, och hon satte sig för att klinka. Då kommer pappan inrusandes och skriker åt henne att sluta. Återigen sa jag lugnt, att det går jättebra och log mot honom trots att jag skulle vilja klösa honom i ansiktet. Flickan for hem, och jag kommer aldrig att glömma henne. Jag hoppas det gick bra för henne i livet, och jag kommer aldrig sluta tänka på henne. Det går inte många månader innan den märkliga händelsen spelas upp i mitt huvud. Och jag blir sorgsen. Namnet är glömt sedan länge, men inte i mitt hjärta.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

 

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår

mamma-Wass pensionat Sanden. 1943-44 beskMin mamma och mormor Olga med pensionatspersonal 1943-44. Mamma i randig blus med huvudet lutat mot mormor.

Sankt Anna (LT)

Mormor Olga ville nog inte ha det som i uppväxten, med åtta syskon och ensam mamma (fadern dog tidigt) och arrenderade av Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Tänk er att komma från inlandet, mormor Olga Wass från Fjärsbo utanför Åtvidaberg och Ture Wass från Rappestad utanför Linköping, ha en affär i Kisa-trakten för att sedan arrendera en lanthandel vid kusten.

Ett stort kliv rakt ut i havet. Modigt och vågat. Starkt och nyfiket. Jag undrar vad som drev dem? Vem som ville mest? Med tre barn var det ju inte hur enkelt som helst. Men de kom dit och kunde överta den för att senare ge affären ett nytt och större hem. Sedan dröjde det inte länge förrän min mormor Olga började tänka pensionatstankar.

Jag har hört att det började med färdiga smörgåsar på dansbanan. Hon hade stolt gått dit för att med sin nyfikna blick och prövande gestalt, rak i ryggen och stilig, sälja sina smörgåsar.

”Det här var en affärsidé” hade hon kanske tänkt, ivrig som hon var att inte hamna i samma situation som det hon hade växt upp i. I en familj med nio barn och där modern var ensam om ansvaret och därmed var det ganska tufft. Fadern hade nämligen dött tidigt, kanske att det var hans hårda slit med jordbruk och djur (skogsbruk har jag också hört) som kortade hans liv? Och att han levererade kol till Åtvidabergs Kopparverk, varje år 30-60 läster kol. (1 läst, kolläst eller tolftunnestig = 19,8 hektoliter). Troligtvis ingick det i arrendet av Fjärsbo, vilket han så gjorde till sin död 1897.

När han dog var där nio barn, därav mormor Olga och tvillingsystern Helga endast sex år gamla och resten av barnaskaran som var mellan två och tjugo år. Det ville hon kanske inte uppleva igen. Trångboddheten, det svåra i att få allt att gå ihop. Hur tufft det var att få det dagliga att fungera. Men man kan ju föreställa sig, tänk er många barn och en ensamstående mamma i ett arrenderat hus och dagsverke till Adelsnäs (som ägde gården) och lägg till att Olgas mamma var astmatisk.

Länstidningen3Så Olga började bygga upp ett pensionat. Jämsides med affären startades alltså en pensionatsliknande verksamhet på husets övervåning. Dit kom militärer under kriget för att få sig ett skrovmål, och mormor gnuggade kanske sina händer och gav dem det finaste av det finaste (hur det nu gick till, med ransonering och allt). Wass pensionat kom sedan som en våg av de vågor som hade börjat rulla, dess födelse var på 40-talet. Enligt min mamma så stod pappa Ture i affären och mamma Olga i pensionatet. Min mamma hade mest varit på pensionatet och hjälpt till med tvätt av lakan och allt som ska göras för att hålla ett pensionat fräscht.

Jag hörde mamma berätta om att de tvättade i sjön, eller havet som det nu är, fast det liknar mer en sjö för det är så inbäddat av små öar. Men så fort du åker en liten bit ut på vattnet så ser du horisonten och strax är du i Harstena. Där i havet hamnade tvätten och mamma dök i för att hämta upp den. ”Roligt”, har hon sagt.

Morbror Olle i affären var alltid så underfundig. Han hade ett skimmer över sig och ögonen kunde plira när han sa en kommentar. Jag blev alltid varm i hela kroppen. Han fick en att känna sig varm och nära. Mamma berättade att han hade rullat ett hjul nedför backen och sagt med glimten i ögonen ”Nu är det hjul igen”. Alltid något på tungan, men ibland inte så mycket bara en gåtfull blick och en klurig mun.

I affären fanns det spik och mjölk. Jag tyckte alltid det var så spännande att gå där. Det var som en mystisk grotta med hällristningar. Ett affärscentrum mitt i byn Sanden. Jag var tonåring och jag älskade att se spikkartongen och mjölkpaketet bredvid varandra. Men vad låg alldeles intill dem? Det var saker att utforska varje dag. Det låg ju bara fem sekunder bort och mitt emot vårt sommarhus. Det var mitt tempel, min brunn. Därur kunde jag dricka, insupa ny luft i form av människor och saker. Det var en ynnest att ha haft denna affär runt husknuten. Nästan så man bodde där. Dit kom båtfolket från öarna, där gjorde campingfolket sina dagliga inköp, och dit kom sommargästerna och åretruntfolket ifrån hela ön Norra Finnö.

Det fanns också gott om folk från fastlandet som gästade ön, och så dök de upp från badplatsen i byn och köpte sin glass. När morbror Olle hade affären, till 1986, var den öppen året om. Sedan dröjde det inte länge förrän det bara var sommaröppet. I affären kunde man allt som oftast prata engelska, om man inte behärskade tyska. För det var tyskar de bestod av som oftast, turisterna. Min dotter arbetade i affären under sex somrar, och hon kunde lite av språket. Gissa om hon hade nära till jobbet. Fem sekunder till sommarjobbet är väl ett supersommarjobb?

mamma-Wass pensionat Sanden. 1943-44 beskI många år fanns en (flera) tysk familj boendes på pensionatet. Jag fann en mycket härlig kompis i ena dottern. Hon och jag utforskade Sanden-världen. Tonåringar som vi var hade vi alltid något spännande på gång och vi var på något sätt lika. Var det åldern? Eller var det en likhet? Och att vi fungerade så bra ihop berodde det också på en närhet med varandras tankar? Vi kände igen oss i varandra. Jag sov allt som oftast i hennes pensionatsrum, och hela världen var så rolig med denna tonårskompis.

När jag var tonåring fanns det alltid varma, färska bullar man kunde köpa. Lukten letade sig alltid ut som en omfamnande varm kram och blandade sig med den värme som dagen skulle ge. Alltid sol i min tonårstid. Alltid ett morgondopp. Jag älskade att gå barfota ner till den tomma stranden, förutom de två solstolarna som de äldre pensionatsgästerna alltid ställt ut på morgonen, och gå ut i vattnet för att sjunka ned i med hela kroppen. Jag sprang inte, inte på morgonen, det gjorde jag senare på dagen. Fantastiskt ställe att hamna på 1932, och fantastiskt idag att se platsen var och varannan sommar i så många somrar. Ända sedan barnsben.

Det andas historia, så mycket finns det där som bara skriker om att få bli berättat. Och det är ju det jag är ute efter, små eller stora händelser eller människor som har bott eller fortfarande bor i hus, byar, eller städer. Hur många gånger har man inte sagt att ”tänk om stenar kunde tala” eller träden för den delen. Nu kan de inte det. Till en viss del så kan de det, men i ord och meningar så behöver jag människor. Människor som minns eller har hört något. Jag älskar att höra gamla människor berätta. Och på tal om det så ska jag berätta… (det blir en annan historia)

Jag vill fånga upp något som är begravet, något som längtar efter att få visa sig, om inte i det rätta ljuset så i alla fall i ett ljus. Döden ska få visa sig, eller rättare sagt livet innan döden inträffade. Den är märklig, döden, eller märklig och märklig den är ju en del av livet. Så enkelt att säga men så svårt att förstå, men nu rör jag till det och återkommer om detta en annan dag.

Mormor Olga satt i sin trädgård omgiven av sina rosor. De var överallt. Rosorna. Ofta vinkade folk som gick förbi. Som till en drottning. Hon var rosornas drottning. Sandens drottning. Finklädda gick de nedför berget från Örnboet som majestätiskt tornade upp sig mellan trädtopparna och vidrörde himlen. De vinkade till mormor som satt rakryggad och drottninglikt vinkade tillbaka. Tack mamma, mormor och alla andra släktingar för att jag finns!

Text: STINA NILSSON BASSELL Bild: PRIVAT

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

Små tankar blir hela böcker

Standard
Små tankar blir hela böcker

Länstidningen Östergötland

Författaren Stina Nilsson Bassell har knytningar till Sankt Anna

Författaren Stina Nilsson Bassell har många strängar på sin lyra och har sjungit i jazzband samt målat tavlor, en del bokomslag är hennes egna tavlor.

Jag+ute5-bäst

SÖDERKÖPING (LT)

Stina Nilsson Bassell är född i Västervik 1963, har varit sommarboendes i Sankt Anna, Åtvidaberg och bor numera i Norrköping. Efter en tid i Linköping, där hon upptäckte skrivandet och sin sambo, har hon ägnat sig mer och mer åt det skrivna ordet.

Hon har tidigare frilansat som radioreporter, men skrivandet tog över och 2010 kom hennes första bok ut. Stina är medlem i Sveriges Författarförbund och har tilldelats arbetsstipendium från Sveriges författarfond och Region Östergötlands honnörsstipendium. Hon har många strängar på sin lyra och har sjungit i jazzband samt målat tavlor, en del bokomslag är hennes egna tavlor.

– Jag skriver ner små tankar och idéer när jag får dem. Har jag inga (vilket sällan händer, ta i trä) så sätter jag mig i trädgården och skriver ner vad jag ser och vad jag hör. Så kort eller så långt som jag själv vill. Sedan har man något att bygga av, och för mig blev det en vuxensaga, Mannen i rocken. Eller jag funderade (hjärnan brast plötsligt ut i långa berättelser) på vad som hade hänt i ett hus vi hyrde efter att jag hade fått veta lite om vilka som bott där. Det blev för mig den historiska romanen I mjölnarens spår, men lät allt utspela sig utanför Åtvidaberg (Fjärsbo, samt påhittade gårdar). Jag ville fånga känslan av en sommar i Sanden och Sankt Annas skärgård 2006, med lite ”skruv”, och ville ha med en riktig avrättning i Småland 1673. Hur skulle det gå ihop? Det blev ett pussel för mig så att varje bit skulle passa i Spegeln i rummet utanför.

Stina har några kommande skrivprojekt:
– Jag vill gå till min egen släkt i mitt skrivande (de är redan med i mina befintliga romaner ”på en höft”) som jag har fått fram uppgifter på ända ner till 1600-talet. De har i omgångar bott på samma gård, Fjärsbo, utanför Åtvidaberg. Jag har inte släktforskat utan det är tack vare andra som jag vet det jag vet. Det kommande skrivprojektet handlar lite mer om släkten, men fiktion, förstås. Det är där jag trivs som bäst. I fiktionens värld. Men givetvis kommer kvinnan ha en betydande roll här som i alla mina romaner.
– Sedan har jag redan börjat skriva om mina hjärnblödningar, men det är lite för tungt fast jag vet att det är nödvändigt, berättar Stina.

Hon har även har tilldelats Region Östergötland Honnörsstipendium 2015 med motiveringen:
”Stina Nilsson Bassell tilldelas Region Östergötlands honnörsstipendium för sitt enastående författarskap som rymmer många av livets frågeställningar kring det personliga och det allmänmänskliga. Hennes inlevelseförmåga och erfarenheter som gestaltas i hennes skrivande gör hennes böcker till meningsskapande och till levande litteratur för läsaren.”

Läs i Länstidningen Östergötland.

Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Standard
Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Länstidningen Östergötland.

En novell– ”Glass och nybakade bullar”-Sommar i Sanden

”Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen”.

SÖDERKÖPING (LT)

dansbeskbeskHon låg där på stranden. Solen var så varm nu att hon flera gånger hade lyft ena foten som för att väcka sig själv. Hon sov inte, inte på riktigt, hon var i en enda djup utandning. Den var för henne behaglig, nödvändig, för att få tillbaka den balans som hon annars bar på med stolthet. Kroppen värmdes i hettan, men själen var i uppror, eller hade varit i uppror. Sommaren hade redan bleknat bort kändes det som. Det var som om den var miltals bort därifrån, trots att den precis hade kommit.

Hon kisade med ena ögat och såg havet, stranden. Barn och vuxna lekte tillsammans. Den gamla gårdspumpen som hon som barn aldrig sprang förbi utan att lägga handen på det vackra handtaget som liknade ett s för att pumpa ut det vatten som alltid hade forsat fram som en kanon efter ett tag. Det var alltid efter fyra eller fem försök som ansträngningen hade gett resultat. De ståtliga enarna som skilde dem åt, på ena sidan pensionatet och de andra sommarhusen och på den andra sidan om de ståtliga enarna som tornade upp sig likt pelare, stranden och vattnet.

Det var som om naturen sa ”Bebyggelse eller stranden. Vilket vill du ha?” Allt var så vackert, tänkte Erlina och tittade på sina släktingar som var överallt. Är inte detta en hemma-känsla så vad är då hemma-känsla, sa hon för sig själv och log. Varje sandkorn var för henne som luften, lika nödvändig och lika igenkännande. Något som bara finns där. Det är som vågorna på vattnet, tänkte hon, lätt och rogivande och i samma takt. Hon blundade igen, men då dök bilden upp av hur hennes faster hade gått fram som en torped i sommarhuset. Där hade enligt henne ingenting varit bra. Ingenting stod på rätt plats och det var smutsigt. Ingenting, ingenting var sommar för henne. Fastern hade skrikit och svurit.

”Vad tror du att det här är? Ett förbannat hotell? Va? Du din satans bortskämda snorunge som tror att hela världen ligger framför dina jävla fötter”. Erlina rös när de inre bilderna kom framför henne och formligen krossade de vattenstänkta bilderna. Hon slog snabbt upp ögonen och tvingade sig att se på allt runtomkring sig. Ta in det ögonen såg just då, allt för att slippa se den kalla, hårda bilden av den svärande och kraftigt dreglande fastern. Hon satte sig raskt upp för att suga in varje detalj runt omkring henne ännu mer. Hon ville fångas av nuet. Hon tittade på dem som plaskade i vattnet.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboDet var barn hon kände igen, vuxna hon hade sett sedan hon var barn. Det andades igenkännande, det andades lugn, och hon kunde känna hur hennes andning blev lugnare. Erlina skrattade till när hon såg Olle sakta ta sig ner i vattnet på ett komiskt sätt. Han som alltid är lite försiktig med att bada om det är för kallt, log hon. Men samtidigt vill han aldrig visa det utan går kaxigt på och är som en pajas när vattnet möter hans kropp. Hon minns den underbara kvällen när ungdomarna i byn hade haft fest på stranden och hur de hade dansat hela kvällen. Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen. Vilken tur att en av personaltjejerna hade gjort dem, tänkte hon och kände hur det pirriga fyllde hela hennes kropp. Ska jag behöva göra dem igen för att få Olles uppmärksamhet? Hon funderade på hur hon skulle fånga hans blick på samma sätt som under den magiska kvällen.

Hon visste med ens hur hon skulle göra och tittade åter på barnen som lekte. De vuxna som lekte. Alla lekte på sommaren. Till och med solen lekte mellan molnen. Båtarna lekte. De guppade fram och tillbaka. Lekte tafatt. Båtfolket som med lätta steg, skrattade, pratade om vad som skulle handlas. Glass, alla pratade glass eller åt glass, tänkte Erlina. Hon svettades och sög in orden, ljuden, människorna. Som om allting var ljuvlig musik. Något klassiskt eller jazz. Hon började sakta bli ett med sig själv, tack vare livet runt omkring. Tankarna flög bort med skratten, pratandet och det sköna ljudet av vattnet mot klipporna. Solen dansade och Erlina blundade av välbehag. Den var som en smekning. En lätt beröring på hennes kind.

Plötsligt kom bilden på hennes faster fram igen. I sommarhuset, i byn, i kylan. Fastern hade bott där länge, så länge så hon verkade tro att hon ägde byn. Hon hade knappt några vänner, och det verkade som hon inte ville ha heller, tänkte Erlina. Fast någon gång hade hon kommit på henne med att sitta med ett kort i handen och det hade blänkt till i hennes ögon som hon kvickt hade torkat bort när hon hade hört Erlina komma. Sorgligt kände Erlina att fastern bar på något tungt, men som hon var kom man inte ens i närheten av att försöka fråga, funderade en ilsken Erlina. Snabbt öppnade hon ögonen igen för att inte förlora sig själv i den hopplösa ilskan som bar henne miltals därifrån. Hon fick en bitter smak i munnen och tog en klunk vatten.

Nu måste jag svalka mig, tänkte Erlina. Hon sprang ner till vattnet och kastade sig i. Snabbt sköljde vattnet av svetten och det obehagliga. Hon hade fått en ny styrka. Hon kände sig som Tarzan eller mer som Artemis. Artemis som var en Grekisk gudinna som Erlina en gång läst om och beundrat. Hon som sköt med sin pil och riktade pilen väl för att fånga sitt byte. En jaktgudinna. En som visste vad hon ville. Erlina gick sakta upp ur vattnet. En boll kom åt hennes håll. Hon tog den och kastade den tillbaka till en pojke. Erlina sa något skämtsamt och pojken svarade henne och bägge log. Hon gled upp på stranden. Sanden kittlade under hennes fötter. Men den brände inte längre. Det fastnade sand under fötterna och på benen när hon la sig ner på filten.

Där låg hon, sandig och blöt, men hon njöt. Hon njöt och hon blundade. Plötsligt sa en röst. ”Ska du ha glass”. Rösten var skarp och överlägsen. Som om rösten hade sagt, att ”Här ligger du och skräpar ner och jag måste köpa dig en glass, för det har väl du inga pengar till”. Erlina lät orden rulla ut ur sitt huvud och hon tittade upp. Det var hennes faster, precis som hon redan visste. Men bara för att försäkra sig om det utan att vilja ha den försäkran så tittade hon upp för att möta det kalla och hårda. Vilken kontrast, tänkte Erlina, det är som taget ur en film där kvinnan står i fokus som en istapp och runtomkring svävar bollar, solen, och skrattande munnar. Fastern log inte. Hon kunde lika gärna spottat och fräst och med mer avsmak i rösten sagt ”Ska du ha glass”. Erlina svalde hårt för att inte skrika ilsket tillbaka. Hon sa ”Javisst det blir gott”. ”Tack säger man. Och vad ska du ha?”

Fastern lät ännu mer överlägsen nu, ingen tvekan om vad hon tyckte och tänkte. Egentligen. Erlina fick hålla hårt på sig för att inte brista ut i sång eller något annat galet. Erlina var utan pengar, Erlina var en lort, Erlina var arbetslös, sa fastern i Erlinas öron. Fastern visade sin makt, sin överlägsenhet i endast några få ord, tänkte Erlina. Hon sa snabbt och så glatt som hon förmådde sitt glassval, en 88:a, det var inte det hon valde om hon fick tid på sig att tänka. Men här fanns ingen tid, tänkte Erlina och svettades. Obehagliga svettdroppar.

dansbeskbeskMen fastern försvann, och det var inte bara Erlinas blickar som såg på fasterns breda ryggtavla. Plötsligt mötte hon Olles varma ögon som närmade sig henne. ”Jag har med mig kaffe”, sa han, ”Vill du ha?” Hon gjorde plats åt honom på hennes filt och han dukade upp av bullar och kaffe. ”Mamma har gjort”, blinkade han till. Hans bruna ögon smälte i hennes hjärta och allt annat var lika plötsligt borta som det hade kommit. Hans långa gestalt kastade sig ner på filten och öppnade famnen för att omfamna världen såg det ut som. ”Åh, vad skönt att vara här i Sanden”, sa han och solglasögonen åkte snabbt av för att se in i hennes ögon. Erlina kände det overkliga sakta gå upp för henne att han verkligen hade slagit sig ner hos henne. Och att han hade med sig kaffe och bullar. Det var som om världen hade tagit ett skutt i i evigheten.

”Mamma har bakat till gästerna”, sa han och log försiktigt. En försiktig Olle, tänkte Erlina och häpnade över den förvandling som hon stirrade på. Förläget slog hon ner sin blick när hon upptäckte sitt stirrande. ”Ja, pensionatet är ju navet i Sanden”, sa hon snabbt för att skyla över sitt korkade sätt. Så idiotiskt att göra så när han väl har landat på min filt, tänkte hon och skämdes över hur den bilden av Olle hade tagit över hennes sinne. Den som faktiskt inte hade någon som helst grund, tänkte Erlina som visste med ens hur lite hon kände honom. Hur andras och hennes tankar alltid hade gått till ”Pajasen Olle” och ”Han som alltid skämtar, och menar aldrig något med det”.

Hennes ögon öppnas för att känna att något gott strålar ut från dem. ”Ja, jag måste snart gå och hjälpa henne. Men en liten fika ska jag väl ha tid med. Och med den finaste tjejen i byn”, blinkade han och såg samtidigt allvarlig ut. Som om han verkligen menade det, tänkte Erlina. Som om allt det skämtsamma över honom hade blåst bort i ett enda andetag. I en enda våg, tänkte hon och lät sig föras med i vågornas mjuka rörelser. ”Vad trevligt att fika med dig”, sa hon och tog en bulle för att åter känna pirret i kroppen då hans ögon värmde henne på ett helt annat sätt än solen.

De behövde inte säga så mycket, det gjorde kropparna åt dem. Deras händer vidrörde varandra när de samtidigt skulle ta en bulle till. De lät händerna stanna i den frusna positionen där fingrarna sakta och trevande slingrade om varandra. Så satt de, i en lång utdragen tid, så länge de kunde innan verkligen tog ett kraftigt tag om dem. ”Oj, jag måste verkligen hjälpa mamma med gästerna”, sa han i en uppgiven stämma, ”jag är ledsen”, sa han sedan och kramade om henne. Kramen varade i evigheter kände Erlina det som, och hon var allt annat än ledsen när han vinkades gick därifrån.

Det här var det största hon någonsin har känt, och med det kaotiska, men märkliga lugnet, svepte plötsligt en obehaglig vind som fick henne på fötter. Glassen, hann hon att tänka innan hon såg fasterns stora gestalt komma gungades långt bort mellan husen. Erlina andades djupt och såg sig omkring där allting blev plötsligt för mycket. För mycket bad. För mycket skrik. För mycket sol. För mycket faster. Snabbt tog hon på sig och skyndade sig. Nästan sprang till tryggheten. En ljugarbänk.

Den stod bland träden nära havet. Där var det stilla och tyst, endast fåglarna skrattade och vattnet sköljde över stenarna. Vinden lekte i Erlinas hår och solens behagliga strålar kittlade hennes kropp. Den lättade upp den is som plötsligt hade bildats inom henne och hon andades ut i ett bubbligt skratt. Det var som om en mjuk hand lade sig över Erlina. Igen. Hon blundade och kunde tänka fritt på kärleken.

Text: Stina Nilsson Bassell  Bild: Privat

Läs i Länstidningen Östergötland.

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

stina_spegeln_sanden

Kärlek & Spegeln

Standard
Kärlek & Spegeln

Diktsamlingen Kärleken är en sekatör framför syrenhäcken som sattes 2016. Äntligen blommar det! Den som väntar på något gott…
Kärlek! Och fram med sekatören. (skulle jag få bestämma så skulle en sekatör knappt aldrig användas, och häcken växte kämpahög, ni vet…)

Romanen Spegeln i rummet utanför framför syrenhäcken. Nu är det som om det är fullt av speglar ute i ute- rummet.
Och hoppsi vad mer tydlig jag blev 

 

​Nu: Fjärsbo uthyrt som sommarbostad- Förr: Släktens bostad sedan 1600-talet

Standard
​Nu: Fjärsbo uthyrt som sommarbostad- Förr: Släktens bostad sedan 1600-talet

Fjärsbo1beskÅTVIDABERG (LT)

Jag hade turen att känna de som hyrde

Fjärsbo som sommarhus i början på 1990-

talet och åkte dit.

Tyvärr var deras hus något nyare än det som mormor

Olga Wass med mor Anna Karin Svensdotter (fadern

Per August Svensson dog 1897) och nio barn växte upp

i, för att inte tala om när Ingeborg Johansdotter med make Per Hansson Bassell bodde där cirka år 1630.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboDet huset fanns definitivt inte kvar. Så det kunde inte vara släktens hus, men grunden bredvid, berättade min kompis (tillika arkeolog), att där hade ett hus stått. Vi tittade på det, och sen tittade jag på den underbara omgivningen med den lilla sjön nedanför, och förstod varför de hade hamnat där.

Okej, det var väl inte deras anledning för på den tiden

var det en fråga om var det fanns ett hus, om det gick vidare i släkten, och att man skulle ha råd (närheten till föräldrarna verkade ha betydelse).

Fjärsbo1beskVar det en bra gård? Gav det mat till en familj? Där

höll jag på att skriva storfamilj, men nio barn hörde

nästan till vanligheten på den tiden. Och även mormors

längd och omfång var också ”modet” på den tiden. ”Ståtlig

var hon” är orden jag har hört om henne. De fick i alla

fall en härlig omgivning, i den mån de kunde njuta, vilket

nog inte var så ofta, och jag sjönk in i fantasier om deras

liv.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Bild: PRIVAT

Länstidningen Östergötland

Fantasierna tog plats i romanen I mjölnarens spår. Fjärsbo utanför Åtvidaberg där I mjölnarens spår utspelar sig.

stina & mjölnaren