Monthly Archives: december 2014

ARNOLD, en novell

Standard

Det känns tomt. Just nu känns det tomt. Om så hela världen var utanför och knackade på dörren, så känns det tomt. Om det var fullt upp hela dagarna, så känns det tomt.

Var kommer tomheten från? Finns det någon orsak? Ja en verkan finns det ju, det är helt klart. Det tomma omsyrar och genomsyrar, ger inte med sig, handlar utan tillförsikt. Den är gåtfull och omger sig med ett skimmer av längtan till, jaa till vadå?

En längtan till det sanna. Det sanna som ska fylla varje por i kroppen av det som är. Just nu är och som är  helt sant.

Om man springer med snabba steg bort från det tomma kan man komma bort från det som intet är. I några sekunder bara, blott en litet svagt ögonblick. Då rinner tårar, då skrattar magen. och då fladdrar ögonlocken.

Det är svårt att komma runt tomheten som är som en labyrint. Den spelar med öppna kort, jojo det gör den. Ändå är den svårfångad.
Livet står upp för en, säger givakt och lyder, men tomheten rår man inte på. Den kan komma när man minst anar det.

Den knackar inte på, den smyger sig in och tassar sig fram. Slår sig ner i sin favoritfåtölj och bara myser. Den sitter och betraktar och gör en till ett nervöst knippe, ett knippe dill eller persilja. Vad som helst. Den bryr sig inte, bara man tappar greppet och famlar runt i ovisshet. Då mår den bra, då har den gjort sitt jobb.

En dag tänkte jag överraska tomheten i min favoritfåtölj, men då var den inte där. Ja jag säger den för jag vet inte vad jag ska kalla den. Arnold kanske, jag tror jag kallar den för Arnold. Min farbror hette Arnold och det var en elak sate. Så det fick bli Arnold.
Jag blev ju i alla fall väldigt nervös av att Arnold inte satt i min favoritfåtölj. Var var han då?

Jag satte mig ner i ångest och panik. Plötsligt for jag upp. Hjälp jag hade satt mig på Arnolds plats. Jag vände och vred på huvudet för att se om han stod någonstans och iaktog mig.

Ingenstans och ingenting kunde jag urskilja. Allting var som ett mörker,

Jag smög mig på lätta tår, ja jag gick upp på tå som jag hade lärt mig i baletten en gång, smög mig framåt i huset och runt varje hörn svettades jag i floder för att det kunde vara där han var. Jag hade en penna som vapen när jag sakta trippade fram i lägenheten. På huvudet hade jag också satt på mig en sjal så att han inte skulle känna igen mig direkt.

Jag vet inte hur länge jag gick där, det blev flera varv genom hela huset. Arnold var ingenstans, paniken var ett sant faktum. Jag måste hitta honom, det var bara så.
Till slut gick jag på knäna och sen föll jag ihop, gråtandes. Jag var utmattad, jag var slut och jag var full av smärta.

Visste att Arnold var därute  någonstans, och insåg att jag fick leva med det.
Så småningom blev jag som vän med Arnold när jag äntligen fann honom. Åt frukost med honom. Delade faktiskt säng med honom. Jaja, inget sånt om ni tror det, bara hade honom där bredvid mig. Tryggt på något sätt. Arnold blev en trygg del av mig själv.

Så, sov gott därute och tänk på att det finns en Arnold överallt, lyssna på tystnaden bara.

Kram Stina!

Foto 0404

Bild nya manus som letar förlag ”I mjölnarens spår”

Tredje romanen efter ”Andetag” och ”Eko av natt”.

Min släkt Zachris Persson f.1630

Standard
Min släkt Zachris Persson f.1630

Dombok Kinda Häradsrätt den 6 juli 1663
Zachris Persson fordom Fenrikens Sa. Per Hahnsson son i Fiärsboo, framkom och ödmjukeligest anhölls blitwa handh. hafdh och beskyllas wijd dhet Kungl. breef och Priviligio, bn.te hans fader för gives Krigztjänst i sin tijdh af höga öfwer heeten sig förmält och Utmerchet. Zxx dhet Innehölld, och hans hustru och barn dhet och åtniuta skulle då frågades honom whem har emot giur, och hwar uthi hans angifaranda består, Han sade om intet Allenast befarde i längden någon skulle Förbn.de. Konkl. Breef. med tillbörligh respect och mynde Redten Handeredt och odisputeredt låter(s), och Zackarias medh Sine Intressenteter dhet werckligen dedt åtnjuta tillsades. (Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Östergötlands län EVIIAAAF:21 (1663-1671) Bild 120 / sid 9 i AD)

Det är ju väldigt spännande med gamla dokument, om man förstod en aning mer, men samtidigt känner jag historiens andedräkt flåsa till i min nacke. (som för övrigt inte är helt kurant)

Zachris Persson, du min anfader vars far hette Per Hansson Bassell, han som slogs i trettioåriga kriget. Han som anklagade sin hustru för otrohet och som dömdes för hor tillsammans med den drängen hon var otrogen med.

Han som blev sjuk i syfilis och dog i det boendes i Fjärsbo. Zachris Persson var din son och han gifte sig med Regina Hansdotter, vars far också deltog i trettioåriga kriget, Hans Hansson.

Hans Hansson träffade sin kvinna Riska eller Miecha i Polen under kriget. Tog henne och barnet Regina med sig till Sverige och så småningom Fjärsbo.

Regina och Zachris träffades förmodligen i Fjärsbo. Men vem som bodde där då, det vet jag inte, och inte heller när de träffades. Till 1656 bodde Per Hansson Bassell där, men 1663 bodde familjen Zachris Persson och Regina Hansdotter med deras så småningom 11 barn i Fjärsbo.

Det går runt i mitt huvud på ett behagligt sätt. Det gör ingenting att jag inte vet exakt, nyfikenheten ökar för varje liten detalj som jag råkar på. Och jag vet att du var min anfader på mormor Olga Wass sida.( mormor Olga Wass som också växte upp i Fjärsbo utanför Åtvidaberg, en av många i min släkt som brukade dess jord och kanske badade i den lilla sjön)

Du Zachris dog 1693 och din hustru Regina fick leva i fjorton år till. Hon dog 1707 i Fjärsbo, ett av barnen blev min anfader.

Regina Hansdotter

”Regina Hansdotter
Född Anno 1634 i Tyskland Fader Ährboren och Manhafftig Hans fändrich under Östgöta Infanterit. Moder, Ährboren och Gudfruchtig Hustru Riska, Hvilka först bodde i Håshult, sedan flötte till Fiärsbo, när Per Hansson affstod med fänrik tiensten , så blev han i sin Swerfaders ställe. Kom då hon war 7 Åhr till Småland till herrgården Åhlhult det hon tjente i 7 åhr.

(dokumenten är från Dick Wåhlins blogg som säger: det är många som har dessa anor så är det få uppgifter som jag själv har forskat fram. Det finns många släktträd publicerade på internet med dessa anor, både på personliga hemsidor och även på tex GENI, Ancestry, mfl. Därför ska detta blogginlägg endast betraktas som en sammanställning av uppgifter från flera andra släktforskare som har dessa anor i sina släktträd”.)

mjolnaren_blad2-till bokmässan

I min nya roman (manus som letar förlag) finns Fjärsbo med, men inte som det verkligen var 1895 då det utspelar sig.

Ta väl hand om er och var nyfiken på varandra!

Kram Stina

Ta hand om varandra och ge tiggaren en slant, en hand, eller ett jobb i din trädgård

Standard
Ta hand om varandra och ge tiggaren en slant, en hand, eller ett jobb i din trädgård

I dag som alla andra dagar ska vi tänka på varandra, måna om varandra, och göra det lilla vi kan. En taxichaufför sa till mig en gång att ”allting kostar nu för tiden” sen skakade han på huvudet och fortsatte ”det enda som är gratis är att bjussa på sig själv” sa han och nickade ” om folk bara kunde förstå det, hur lite det kostar att sprida lite glädje och glada tillrop” sa han och skakade lätt på huvudet. Ge lite positiva känslor till varandra, då ska ni se att världen blir lite lättare att andas i. Ha det nu så bra och en storkram!

Stina

mjolnaren_omslag_skiss-ev.omslag-till bokmässanMitt manus som letar förlag ”I mjölnarens spår”.

I KORSETS TECKEN

Standard

Fortsättning från den 22 december

Poliskonstapeln log mot Vincent. Bägge såg varandra i ögonen. Ett samförstånd vibrerade i rummet.
”Ja jo, fortsatte Vincent, min gode vän Gauguin var hos mig, bodde hos mig. Och jag hade längtat så. Efter något annat än mina färger och penslar. Så han kom. Och han gick. Däremellan hade kniven i min hand skurit bort en bit kött. Hos mig själv konstapeln, bara i mig! Jag ville väl, fast jag inte ville. Vågade inte, och sen blev det…örat. Det var väl den lättaste delen, på nåt sätt. Och jag ville inte höra Gauguin prata, prata och prata. Det var det enda han gjorde konstapeln. Och jag kunde inte…förstår ni?”
”Ja, jag hade, ja vi hade redan läst en artikel av Gauguin där han berättade allting om vistelsen här. Ditt öra., ja om det stod det också. Men min chef ville ändå att jag, vad ska jag säga, han ville att jag skulle fråga och att vi skulle kontrollera. Nu är det gjort! Vi har faktiskt annat! Jag sa det till chefen att vi hade annat som var mer att gå på. Men han var så misstänksam. Vincent van Gogh var där, sa han. En konstnär, som dessutom är förvirrad, sa han. En konstnär vet man aldrig var man har.”
Konstapeln skrattade gott när han härmade sin chef. Konstapeln berättade om sin far som man alltid visste var man hade och att han var konstnär.

Men han berättade inte hur chefen hade fnyst åt att Vincent kallade sig en konstnär. Ingen visste ju vem han var, hade han sagt. Ingen visste vad som rörde sig inuti en sådan, sa han och hade skrynklat ihop näsan.
Vincent van Gogh hade aldrig sålt en tavla. Vincent van Gogh ägde själv alla de tavlor han hade målat.
Vad livet vore enkelt om jag hade det, tänkte Vincent. Sålt en tavla alltså.
”Jag förstår. Gauguin skrev en artikel. Ja då så konstapeln. Då är jag fri alltså? Ingen skugga över mig?”
Ingen skugga sa konstapeln och de tog varandra i hand. De hade rest sig och log mot varandra.
Stolen stod ensam kvar när solen började gå ner. Klockan slog åtta. Tiden var inne.
Vincent längtade efter sina tavlor och färgerna i det gula huset. Kraften riktigt lyste om honom efter samtalet med konstapeln.
Världen öppnade sig och ner föll gult, blått och grönt från skyn.

Stina

Bild nya manuset ”I mjölnarens spår” (som letar förlag)

julkort_1Ha nu en supermysig och harmonisk jul nu. Inte så mycket konstigheter utan bara försöka att lyssna och förstå.

Jag vill ge er en dikt från Luftens sötma:

Lerkärl

Det viskar glädje
Det viskar sång
Det doftar vila på ditt bröst
Din kärlek
Omfamnar världen
Din kärlek viskar en sommarvind

Kram Stina

I KORSETS TECKEN

Standard
I KORSETS TECKEN

En novell till er, fortsättning från den 21 december

Ja Gauguin, för mycket av allting. Det blev för mycket. Jag skulle ha hållit mig borta från solen. Borta från absinten och från dig Gauguin.
Och mitt i allt står Theo. Den enda som tror på mig. Den enda jag har.
Åh, nu har det lugnat sig i min kropp. Elden som brann, har slutat nu. Det kliar i fingrarna. I mitt huvud. Men på ett behagligt sätt.
Nu låter jag tankarna komma tillbaka på ett behagligt sätt. De strömmar in i en vågliknande takt.
Varför kan inte vågorna vara där hela tiden? Varför kan inte bara allt sköljas av till den renhet som rensar livet? Rensar godhet! Rensar bort det ytliga!
Livet är bra fåfängt! Jag talar om oss! Allihopa!
Men ingen förstår! Ingen kan eller, får inte ta till sig mina ögon. Just det! Får inte!
Det är förbjudet.
Men jag ska kämpa. Hur länge till? Jag måste, jag måste prata med Theo.
Se honom i ögonen. Titta rakt in och se. Jag måste få veta. Om han tror. Tror på mig.
I alla år har du funnits vid min sida Theo.
Någon annan? Ja kvinnorna. De har funnits där.
Det vet du Theo. Jag älskar dem. Jag behöver dem.
Precis som jag behöver mina färger. Dukarna.
Jag får inte ha dem här säger de. Jag får inte ha mina porträtt, fälten, det jag har skapat, här. Och de har nog rätt.
Det vilar en lugnhet här utan dem. Men jag saknar dem.
Jag kan känna varje andetag av dem. Varje por i deras ansikten.
Jag känner så starkt. Så starkt. De är mina bästa vänner.

Det knackar på dörren. In i rummet kliver en man. Med bestämda steg ser han sig snabbt omkring. Presenterar sig och slår sig ned i den enda stolen.
Vincent har fått på sig kläder. Nakenheten är täckt av tyg. Hans magra kropp är täckt av tyg. Och hans näsa är observant.
”Jaha, de säger att du börjar bli frisk nu och jag har några frågor”, säger poliskonstapeln.
Vincent ser in i hans magra ansikte och ser sig själv.
Plötsligt ser han sig själv och jorden darrar under honom. För det han ser är inte lyckligt. Det är snarare än stor suck. En öken av ovilja.
Poliskonstapeln tittar misstänksamt på Vincent. Även det känner Vincent igen.
Hos sig själv? Är jag misstänksam, tänker han? Men. Men jag älskar ju människan, tänker han förtvivlat.
”Ja, vi vet monsieur att ni gick ut varje morgon för att, ja för att måla. Stämmer det?”
Vincent nickade till svar och tittade intensivt på konstapeln. Han var tillbaka nu. I verkligheten.
Det var i den verkligheten han fångades. Med lätthet. Samtidigt som den kunde försvinna och ersättas av sina färger.
”Varje morgon under, låt se.”
Han bläddrade i ett litet block. Sen nickade han och ett par datum sades.
”Under den tiden blev en man mördad i just det område där ni befann er. Nu undrar jag om ni såg någonting eller…”

Poliskonstapeln lät frågan dö ut. Som att han ville säga något mer. Det var inte svårt att se för Vincent. Han hade känt det med fingrarna. I varje por i ansiktet. I varje muskel.
Där hade han lärt känna varje ansikte som han hade målat.
I musklerna. I rörelserna.
Han visste hur det rörde sig när det var glatt. När det hade sorg. När det var som nu, misstänksamt.
Vincent skakade på huvudet och undrade om han skulle säga något. Men vad skulle det vara? Att det var bara motivet som jag såg när jag målade? Att färgerna slukar mig? Ja jag såg den gula, blåa och gröna färgen?
Vad var det för mening? Han förstår ju inte i alla fall! Inte med de ögonen!
”Ja jag skulle förstå om ni sa att ni arbetade intensivt monsieur. Det förstår jag så väl så. Min far målade monsieur. Ja inte på heltid men, så fort han var ledig och ja…”.
Han stirrade ner i sitt block som för att hitta resten av orden. Och nu såg Vincent att han var ung. Ung och osäker. Tanig och rädd.
”Ja jag hade bara ögon för det som låg framför mig, började Vincent. Det landskap som bredde ut sig som vingarna på en fjäril flyger över blommorna, det landskapet var just här. Just i detta nu såg jag de klaraste färgerna konstapeln. Och min iver över detta fick mig att ivras ännu mer och måla ännu djupare. Ut ur detta försvann allting annat. Ja allting annat som inte hade med de där att göra! Förstår ni konstapeln?”
Vincent kände den härliga känslan av att få använda sina ord som han ville utan att bita sig i tungan. Han visste att konstapeln visste. Ja att han kände, att han förstod Vincent. Och det var bra.
”Ja visst förstår jag! Det är, det är, ja lite som genant att få det här förklarat. Det jag redan visste. Ja, förlåt mig monsieur men…”.
Han suckade och skrapade med foten som i en gest att visa hur mycket han bad om ursäkt.
”Ja jag förstod men min chef ville att den frågan skulle frågas. Och jag, vad ska jag säga, jag måste det. Frågan var att, vad som har hänt med ert öra monsieur?”
Konstapeln harklade sig för att visa sitt missnöje över att ha behövt ställa den frågan.
”Det var en stunds förvirring. En stund av gegga i mitt huvud konstapeln. Vet du, jag tycker att det är skönt att prata om det. Fast jag inte riktigt vet, så är det skönt att få undra högt. Och, jag menar att, jag tycker om att göra det för en, polis!”
Vincent skakade på huvudet och hela ansiktet ser fundersamt ut. Fundersamt glad.

Stina, fortsättning den 23 december

Bild Andetag e-bok

Tiggare är människor

Standard
Tiggare är människor

Ett inlägg i Tiggeriförbud är ingen lösning!

”Nu har jag sett så många absurda kommentarer att jag måste skriva någonting om detta. Många som tycker att ett förbud vore bra verkar tro att vi som inte vill ha ett förbud, VILL ha tiggare på gatorna. Ingenting kunde ju vara felaktigare. Vi vill naturligtvis inte att någon ska behöva tigga! Men vi anser inte att det ska vara ett brott att behöva göra det om man inte ser någon annan möjlighet för att överleva och skapa en framtid.

Många skriver även: ”Ok, men vad är lösningen då?”, som att det skulle finnas ett enkelt svar på den frågan. Det finns inga enkla svar på så här svåra frågor! Att säga att ett förbud skulle lösa situationen är oerhört trångsynt och verklighetsfrämmande. Skulle ett förbud införas så skulle de som idag tigger tvingas till andra åtgärder för att överleva, vilket skulle leda många in till kriminalitet, eller att problemet bara flyttas till något annat land. Lösningen är stor och komplex, det krävs både stora insatser på EU-nivå med ökat tryck (”både morot och piska”) på hemländerna, t ex Rumänien och Bulgarien att ge samtliga medborgare samma förutsättningar. Samtidigt kan vi inte negligera de medmänniskor som ber oss om hjälp här och nu. Hjälp måste ske både på politisk och individuell nivå.
Det viktigaste av allt, tänker vi med hjärtat så vet vi att vi alla är människor på samma planet. Vi har alla ett gemensamt ansvar att ta hand om varandra.
God Jul och en stilla förhoppning om ett mänskligare 2015!”

Så bra skrivet så jag ville ha med det här också. Jag behöver inte säga mer bara att vi ska ta hand om varandra.

Kram Stina

Stinatavlor på antiset

Bilderna är från Antikvariatet i Norrköping och omslag till Vattnets ådra, Eldens aska, Luftens sötma och Andetag

I KORSETS TECKEN

Standard
I KORSETS TECKEN

En novell till er:

Han satt på sitt rum. Naken. Det var för varmt, kände han. Det var så in i helvete varmt. Hade jag inte druckit det sista så hade jag inte blivit så varm, tänkte han.
Absinten var som eld i hans strupe. Som eld i kroppen.
Han skulle vilja kasta sig i vatten. Omslutas av vatten.
Och väl där skulle han vilja sjunka nedåt mot botten. Nej, det är inte sant, tänkte han och slogs vilt för sina egna tankar.
Mitt liv vill jag leva. Här och nu. Nu och sen. Även och trots allt.
Ja jag vet att det ser mörkt ut. Ja jag vet att många andra är bättre än mig. Tänker och gör på annat sätt.
Jag vill inte göra så. Jag måste göra på det här sättet. Men det plågar mig att se andra lida. Plågar mig.
Och nu ska de ha barn också. Ett barn till som måste försörjas.
Men jag vet och jag vet att min bror också vet, att jag måste göra det här. Fast jag tvivlar, så måste jag.
Flyr jag? Flyr jag från livet? Är det därför jag är här?
Är här och är inuti mina penslar. Inuti alla färger.
Så nu är jag sval.

Gauguin var här. Det vet jag. Men hur länge? Och varför åkte han?
Javisstja örat. Det blev för mycket för honom. Varför då? Kan man inte ta en sån sak?
Jag har inga vänner kvar.
Jag har inget att ge mina vänner. Förutom mitt öra.
Och vem vill ha det? Va?
Vem vill inte ha mer än färgerna som jag kan ge? Vem vill inte ha mer än en slags ömhet?
Jag vill ha det! Då, då målar jag människor med den ömhet jag har. De får allt.
Var lite glada för det då!
Titta på dig du vackra kvinna. En sköka men i mina ögon och i mitt hjärta är du en gåva. Så sann och värdig.
Men vem vill se dig på bild? Ingen förutom jag.
Men jag slutar inte ändå och låtar mig infångas av aporna som dansar på borden.
Utan att veta det dansar de på borden och vi andra tittar på.
Förvånad blev du Gauguin när örat var i min hand. Förvånad över min galenskap. Varför då, undrar jag? Varför är mänskligheten så intorkad?
Du blev rädd. Jag tror jag förstår din rädsla, men den är ingenting mot min egen.
Ingenting.
Jag är rädd.
På samma gång som jag inte kan lämna det här. Det finns ingen väg tillbaka. Jag måste. Jag tror att jag också vill.

All absint och den starka solen har gjort mig yr. Men jag måste ut och måla.
Det gula är så vackert. Det gula ljuset är som honung på mina läppar. Jag känner att jag har färgerna i min hand.
Nu äntligen har jag fångat in dem.
Jag har skrivit till Theo att landskapet har stillat sig i mina ögon.
Landskapet ser det jag ser.
Åh, om ögonen kunde vänja sig snabbare. För tiden är knapp.
Mitt gula hus. Mitt rum.
Där är jag inte längre. Jag trodde det. Jag trodde jag såg mina tavlor. Sängen och mitt bord vid sidan av sängen.
Men här finns inget. Så lugnt och tyst. Alldeles fridfullt.
Här kan jag reda upp mina tankar. Här kan jag andas.
Jag kunde inte andas med dig Gauguin. Kunde inte klargöra. Visste inte hur färgerna påverkade livet längre.
Allt jag ville var att prata, umgås med en vän. Sen blev jag som galen i min ensamhet när du kom.
Efter ett tag. Efter för mycket absint. För mycket klara färger. Och för mycket vänskap.

Stina fortsättning den 22 december

Bild e-bok Eko av natt

Snart så kommer julen och här så kommer fortsättningen på novellen och…

Standard
Snart så kommer julen och här så kommer fortsättningen på novellen och…

Kylan fortsättning från den 10 december

Håret hängde i strimlor utmed ansiktet, där syntes det att smutsen hade gjort stora avtryck.
Det var uppenbart att han behövde en dusch, tänkte hon koncentrerat som om hon kunde överföra tanken.
”Hans trötta ansikte och hans ofräscha” hon nöp sig själv hårt i armen för att inte skrika, ”hans kläder som är,” hon pekade övertydligt med hela handen, ”jag menar,” hon suckade högt, ”fattar du inte det? Det är ju som det har varit i alla år. Du vet ju om det Berit”.
”Ja ja ja! Är det bra nu? Är du nöjd Maria? Jag vet att Björn super skallen i bitar! Ja jag vet att han gjorde det innan han träffade dig Maria.
Varför jag inte sa någonting? Ha, men snälla Maria hur skulle det gå till? Va?
Svara mig på det du! Hur i helvete skulle jag säga det utan att Bernt skulle ana att någonting var på tok?”
Berit pustade ut över den sanningen, den som hållit sig så väl dold i alla år. Hon pustade långt in i magen, för hon visste ju.
Hon såg tydligt framför sig hur Bernt granskade varenda liten strimma av nyanser. Varendaste skymt av något som inte skulle vara där, det skymtade alltid fram bakom hans ögonlock tänkte Berit nervöst.
Där i hans guldbeströdda värld, där fanns bara den renaste sanningen som skulle vara vacker, suckade hon.
Om det var någonting som var på skämt, med en gnutta allvar i, så nog kunde han sniffa sig till det. Så det var bara att nysa försiktigt, att inte prata om det överhuvudtaget. Och så var det med det, punkt slut, men nu är jag trött på detta, tänkte Berit och drämde näven i bordet.
”Och”, fortsatte Berit, ”jag vet också att han har haft andra Maria. Jag vet och faktiskt förstår honom. Ja faktiskt,” fortsatte hon övertygad om att hon var på rätt väg, ”så är väl du en sådan typ av tjej som han inte ens tittade åt förut.”
”Det var det jävligaste jag har hört,” spottade Maria.
Hon skakade i hela kroppen, som om hon skrattade, men så var inte fallet.
”Fy fan för dig! Så du menar att de där ludren som han håller på med, är mer hans stil? De är egentligen vad han vill ha? Jaa då säger jag bara varsågod.
Ta dem bara!”
Och sedan skrattade hon så hela munnen tog över ansiktet.

Djupt nere i Marias hjärta kände hon hur hon grät, skrattet blev ett monsterlikt hulkande i en grotesk form. Hur kan det bli annat, tänkte Berit, med ett järnansikte som pryder hennes annars så stela kropp.
Järn som smälter i en ugn och som sakta rinner utmed hakan, och hennes blå ögon som saknar botten. Berit kunde inte hejda sin ilska längre, den bara kom ut i bilder som gick samman med Marias skratt. Din falska hynda, tänkte Berit och såg nu tårarna istället som rann ut och tog med sig all den järnsörja som fanns i hennes ansikte.
”Sluta. Sluta sa jag! Ni, ni är så jävla uppenbara. Så ini helvete osanna och falska! Vad vet ni egentligen? Och vad vill ni veta? Va? Skulle ni vilja veta vad jag har gjort i ett år? Va?”
”Alicia har”, sa hon med bitter röst, ”med sitt ljuva skratt och ljusa långa hår, som pappa alltid säger, varit på behandlingshem. Alicia har mått dåligt, och Alicia behövde vårdas. Det är vad jag har gjort.
Men det är ju ingen jävel som bryr sig,” skrek Alicia när hon kramade sin arm i ett hårt grepp.
”Ingen! Och absolut inte du mamma. Du som har varit alldeles döv för mina små antydningar. Döv! Fattar du.”
”I samma stund som jag har dykt upp på scenen så har det varit Björn. Sanningen om Björn, mamma, sanningen som du var så stolt över att veta om och hemligheten som pappa inte visste om.
Det gjorde dig glad. Jag har sett det på dig.
Jag har sett hur du riktigt har myst av att veta någonting som inte pappa har vetat. Och att den tillfredsställelsen som du har känt över att du också ska hålla tyst om den.
För hans skull mamma. För hans jävla skull! Och så var det för din jävla skull hela tiden! Det är som man…”
Alla tittade nu på Alicia. Som för första gången på mycket länge. De tittade och såg det som de inte hade sett förut. Den slitna och bleka Alicia med tunt hår och magert ansikte.
För stora kläder, för vattniga ögon. För många grova linjer i ansiktet.

Men hon hade lagt över, som ett penseldrag, en hinna med rouge och mascara. En hinna som nu sprack. Den sprack inte ut som blomman från sin knopp med sin klarhet och vackerhet utan som ett sår. Pulserande och smutsigt. En varböld som rann ut med sin kletiga sörja.
Linjerna i hennes ansikte blev bara större och tydligare ju mer hon lät orden komma ut, de andades.
Ut i mörkret klev hennes år av smärta. Från mörker till mörker. Var fanns då ljuset, frågade hon sig? Var fanns då den smulan av brödet som hon nu var beredd att bryta?
Pappa Bernt hade aldrig varit den som hon kunnat bryta brödet med. Han hade sett vad han vill se. Och hon hade gett honom det.
Alla hade gett honom vad han vill se, tänkte Alicia och tittade runt bland ansiktena som bar skuld och smärta.

Stina

Bilden är min diktbok Luftens sötma

Världens bästa julklapp

Standard
Världens bästa julklapp

Hej!
Vill bara tala om att jag har fått Sveriges författarfonds arbetsstipendium.
Hurra!
Och så här kände jag mig:
”Idag blev ett brev på posten MER än ett brev på posten!
Jag fick ett arbetsstipendium från Sveriges författarfond…
Jag…har jag fått det?
Kan det vara så? Är det sant?

jag gråter med min nacke
jag gråter med min fot
jag skrattar med min fantasi

Kram”

Just då
Framför mig står texten ”Styrelsen för Sveriges författarfond har den 10 december 2014 beslutat tilldela dig ett arbetsstipendium på…

Jag vrider och vänder på pappret, bokstäverna hoppar åt sidan och jag frågar min sambo vad det står där. Hjärtat hoppar och min kropp spänner sig som inför ett framträdande, och frågar honom igen vad som egentligen står där.
Han skriker av lycka medan jag sitter stum och nickar och med hjärtat i halsgropen så nickar jag igen och är för ovanlighetens skull tyst. I kroppen är det som om en våg av skratt och gråt far rätt igenom mig.
En lycka stor som en ”gigant” får mig att efter några dagar förstå att någon tror på mig. Att det jag gör är bekräftat av någon som har synat vad jag gjort och tycker att jag är värd att lyssnas på.

Jag bara säger att nu kan jag fortsätta skrivandet med ett annat lugn i kroppen, jag bara säger att nu fick jag ett härligt skratt i min kropp och en frihetskänsla infann sig.
Tro mig, jag vill inte till månen, och inte till stjärnorna heller, utan jag vill befinna mig här i månljuset tillsammans med familj och vänner. Det är här ”godsakerna” finns.
I varje hörn av en människa lyser det av intressanta och pockande saker. Ett hus som berättar, en sak som snackar lite, och en människas tysthet som säger allt.
Allt i fiktionens värld, med små nypor av sanning, det är där jag vill vara med mitt skrivande.

Tack så mycket Sveriges författarfond för den tiden av lugn som ni gett mig!
Stina

Röda Stan 009_v2

Tavlor och böcker, och en novell till er

Standard

bild-böcker på löfstad

Sånger om jorden fortsättning från den 6 december

Trädet var sammanflätat med ett annat träd. Och de kunde nu beskåda det böljande havet. De stod som hand i hand och kunde beskåda ett mästerverk av färger och händelser. Som om vintern hade gett dem full kraft i hänförelsens tecken. Det hade gett dem något nytt. Något med nya färger.
Penseldragen hade färgat himlen i en ny blå färg. Den hade skapat ett vatten som sköljde världen av dess flora. Dess innehåll liknade den söta smaken i blåbär.
Nyttig och god. Frisk och lidelsefull. Färgstark och givmild.
Och den blå färgen färgade livets botten till en mjuk fåra.
Där stod de nu, hand i hand och såg fiskarna leka sina nya lekar. Fåglarna jaga varandra. Stenarna gassa sig i solen.
Grässtrået som gäspade stort och undrade om det var morgon. Om det var det som stack i ögonen.
Träden stod fortfarande hand i hand och log åt alla sina barn. Ja de kände det som om det var deras barn. De tog hand om dem. Vaggade dem till söms. Lät deras grenar vila över dem. Och nu lyfte de sina grenar för att ge sina barn mer ljus.
Sakta klädde de på sig. Sakta trädde de sina löv på dess grenar.
De var lyckliga nu. De kände den pirriga förväntansfulla glädjen likt en kork som dras upp ur flaskan. Som en fågel som dyker ner i vattnet för att ta sitt byte.
De stod där emedan löven täckte dem mer och mer och för att de skulle bli riktigt malliga. Ja malliga i sina kungliga gestalter.
Precis som malliga, ståtliga riddare som rider ut i natten för att rädda världen, så kände de sig.
Ja de kände att lövens nerver språkade ett stort ansvar över att de skulle få vara med i skapandet. Skapandet över vad som hände. Allt som hände runt dem. Och det som deras löv var en del i.
Det sprack överallt. De kunde riktigt höra det. Men deras löv satt lugnt och stilla på grenarna och beskådade, lyssnade till allt.
Det vilade en frid över allt detta.
Och det gröna bladet fortsatte att vara grönt emedan allt sprakade till runt omkring dem.
Färgerna var starka på marken igen. Det lyste vitt igen.
Nu på ett ställe där. Och där. Igen.
Och små små detaljer tvingade sig upp ur sitt sköte. Det föddes på nytt.
Det trumpetades och visslades. Det sjöngs och knakades. Det jublades och sprangs.
Och träden stod och såg allt detta och grät i sin vackerhet.
De grät och sjöng av världens sång i sitt bröst. Den ljuvliga röst som färgade allt med vördnad.

Stina  ur Luftens sötma