I KORSETS TECKEN

Standard
I KORSETS TECKEN

En novell till er, fortsättning från den 21 december

Ja Gauguin, för mycket av allting. Det blev för mycket. Jag skulle ha hållit mig borta från solen. Borta från absinten och från dig Gauguin.
Och mitt i allt står Theo. Den enda som tror på mig. Den enda jag har.
Åh, nu har det lugnat sig i min kropp. Elden som brann, har slutat nu. Det kliar i fingrarna. I mitt huvud. Men på ett behagligt sätt.
Nu låter jag tankarna komma tillbaka på ett behagligt sätt. De strömmar in i en vågliknande takt.
Varför kan inte vågorna vara där hela tiden? Varför kan inte bara allt sköljas av till den renhet som rensar livet? Rensar godhet! Rensar bort det ytliga!
Livet är bra fåfängt! Jag talar om oss! Allihopa!
Men ingen förstår! Ingen kan eller, får inte ta till sig mina ögon. Just det! Får inte!
Det är förbjudet.
Men jag ska kämpa. Hur länge till? Jag måste, jag måste prata med Theo.
Se honom i ögonen. Titta rakt in och se. Jag måste få veta. Om han tror. Tror på mig.
I alla år har du funnits vid min sida Theo.
Någon annan? Ja kvinnorna. De har funnits där.
Det vet du Theo. Jag älskar dem. Jag behöver dem.
Precis som jag behöver mina färger. Dukarna.
Jag får inte ha dem här säger de. Jag får inte ha mina porträtt, fälten, det jag har skapat, här. Och de har nog rätt.
Det vilar en lugnhet här utan dem. Men jag saknar dem.
Jag kan känna varje andetag av dem. Varje por i deras ansikten.
Jag känner så starkt. Så starkt. De är mina bästa vänner.

Det knackar på dörren. In i rummet kliver en man. Med bestämda steg ser han sig snabbt omkring. Presenterar sig och slår sig ned i den enda stolen.
Vincent har fått på sig kläder. Nakenheten är täckt av tyg. Hans magra kropp är täckt av tyg. Och hans näsa är observant.
”Jaha, de säger att du börjar bli frisk nu och jag har några frågor”, säger poliskonstapeln.
Vincent ser in i hans magra ansikte och ser sig själv.
Plötsligt ser han sig själv och jorden darrar under honom. För det han ser är inte lyckligt. Det är snarare än stor suck. En öken av ovilja.
Poliskonstapeln tittar misstänksamt på Vincent. Även det känner Vincent igen.
Hos sig själv? Är jag misstänksam, tänker han? Men. Men jag älskar ju människan, tänker han förtvivlat.
”Ja, vi vet monsieur att ni gick ut varje morgon för att, ja för att måla. Stämmer det?”
Vincent nickade till svar och tittade intensivt på konstapeln. Han var tillbaka nu. I verkligheten.
Det var i den verkligheten han fångades. Med lätthet. Samtidigt som den kunde försvinna och ersättas av sina färger.
”Varje morgon under, låt se.”
Han bläddrade i ett litet block. Sen nickade han och ett par datum sades.
”Under den tiden blev en man mördad i just det område där ni befann er. Nu undrar jag om ni såg någonting eller…”

Poliskonstapeln lät frågan dö ut. Som att han ville säga något mer. Det var inte svårt att se för Vincent. Han hade känt det med fingrarna. I varje por i ansiktet. I varje muskel.
Där hade han lärt känna varje ansikte som han hade målat.
I musklerna. I rörelserna.
Han visste hur det rörde sig när det var glatt. När det hade sorg. När det var som nu, misstänksamt.
Vincent skakade på huvudet och undrade om han skulle säga något. Men vad skulle det vara? Att det var bara motivet som jag såg när jag målade? Att färgerna slukar mig? Ja jag såg den gula, blåa och gröna färgen?
Vad var det för mening? Han förstår ju inte i alla fall! Inte med de ögonen!
”Ja jag skulle förstå om ni sa att ni arbetade intensivt monsieur. Det förstår jag så väl så. Min far målade monsieur. Ja inte på heltid men, så fort han var ledig och ja…”.
Han stirrade ner i sitt block som för att hitta resten av orden. Och nu såg Vincent att han var ung. Ung och osäker. Tanig och rädd.
”Ja jag hade bara ögon för det som låg framför mig, började Vincent. Det landskap som bredde ut sig som vingarna på en fjäril flyger över blommorna, det landskapet var just här. Just i detta nu såg jag de klaraste färgerna konstapeln. Och min iver över detta fick mig att ivras ännu mer och måla ännu djupare. Ut ur detta försvann allting annat. Ja allting annat som inte hade med de där att göra! Förstår ni konstapeln?”
Vincent kände den härliga känslan av att få använda sina ord som han ville utan att bita sig i tungan. Han visste att konstapeln visste. Ja att han kände, att han förstod Vincent. Och det var bra.
”Ja visst förstår jag! Det är, det är, ja lite som genant att få det här förklarat. Det jag redan visste. Ja, förlåt mig monsieur men…”.
Han suckade och skrapade med foten som i en gest att visa hur mycket han bad om ursäkt.
”Ja jag förstod men min chef ville att den frågan skulle frågas. Och jag, vad ska jag säga, jag måste det. Frågan var att, vad som har hänt med ert öra monsieur?”
Konstapeln harklade sig för att visa sitt missnöje över att ha behövt ställa den frågan.
”Det var en stunds förvirring. En stund av gegga i mitt huvud konstapeln. Vet du, jag tycker att det är skönt att prata om det. Fast jag inte riktigt vet, så är det skönt att få undra högt. Och, jag menar att, jag tycker om att göra det för en, polis!”
Vincent skakade på huvudet och hela ansiktet ser fundersamt ut. Fundersamt glad.

Stina, fortsättning den 23 december

Bild Andetag e-bok

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

One response »

  1. Pingback: I KORSETS TECKEN | stina nilsson bassell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s