Monthly Archives: januari 2015

Går jag ”I mjölnarens spår”, eller går jag utan spår?

Standard

stina_beskuren, Stinabild

Tänk här går man och vankar som en åtalad i väntan på domen.
Man vet inte hur det ska sluta, bara att man inte kunde ha gjort något annorlunda.
Men det kan bli bättre, det ska bli bättre. Och det är bra, oavsett domen.
Jag har fått många spridda domar som tagit mig ner till underjorden i några sekunder, men har velat få en bra dom i slutändan så därför har jag tagit mig upp igen.
Snabbt som en iller, skjuten ur en kanonkula, kvick som en räv och plötsligt som en blixt står jag där igen redo att kasta mig på monstren.
Och jag tror på den, domen, den som ska få mig att flyga upp bland molnen och tugga lite av den, ja bara lite för den behöver sin forn för att bli det regn som ska falla.
Om inte annat så får jag påverka domen själv, tänker jag då. Ta tag i det på riktigt, visserligen har jag gjort allt på ”riktigt” men ändå, liksom göra så allt vänder till min fördel.

mjolnaren_omslag_skiss-ev.omslag-till bokmässan

Jag talar om mitt nya manus förstås, och jag talar om hur svårt det är att möta alla nej.
Nej tack, och nej, de orden haglar som en kulspruteeld över mig. Men en och annan ljusglimt av fina ord har vackert dansat fram från mailen. Men ändå så står det nej tack.
Men ett ”nej tack” som har varit glädjefyllt den här gången, tack för det.(vi svenskar ska tacka så mycket, var det en fransman som sa)
Då har jag lättat lite, på väg mot molnen studsar jag ovanför golvet för att efter en tid landa igen och inse att jag står där själv där och dansar. Naken men varm, olycklig men fri.
Jag söker alternativ, jag söker vägar, som jag har gjort förut. Sju gånger, för att vara exakt, det är ju sju böcker jag har gjort.
Några har varit lite lättare att hitta ett hem åt, men några har krånglat som värsta olydiga barn.
Dem måste man vara extra snälla mot, visa att det finns kärlek i överflöd, men ändå med bestämd hand visa åt vilket håll de ska gå. (fast man inte vet själv)
Det finns så mycket att känna lättnad för, och så mycket att oroa sig över. Men lättnadskänslan varar inte alltför länge, en våg av obehag infinner sig och jag ser den snåriga stigen tydligt framför mig.
De otrevliga verkar inte hålla sig till en plats på jorden, de finns överallt.
Men det finns en hel del guldkorn som inte är rädda för att ge positiva skallringar, ja sådana som gör att man darrar till lite av vällust.
Med dem i ryggsäcken går jag vidare mot nästa hållplats. Och väntan blir lättare.
Den där som ska komma, den där som bara väntar på just det här manuset ”I mjölnarens spår”, den där lilla stenen som rullar fram i ett långsamt tempo mot dig, den kommer på något sätt. (hoppet är ju det sista som lämnar människan)

stina_rod_liten

Om jag skulle få som jag ville? Jo då skulle just det där förlaget stå där och vänta på mig, och med en glad och härlig ton skulle just det där förlaget och just den där människan (som skulle vara underbar att ha och göra med) lyssna och komma med ivriga svar och frågor.
Älska ens manus helt enkelt och ta till sig det som ett litet barn i dess famn.
Vi skulle planera den långa vägen tillsammans, med många skratt och tårar på vägen.
Vi skulle förstå varandra och vi skulle tala i klarspråk. Resten skulle bara vara en fin resa utan tankar på att göra varandra illa.
Och boken skulle leva sitt eget liv, med med-och-motgångar, där skulle den trivas bland andra böcker.
Vi, hon och jag (jag kallar förläggaren för en hon) skulle vara nöjd hur det än gick, och jag skulle lugnt och efter en tid kunna återvända till mitt skrivande.
Det vill säga när kroppen var okej, att nacken och foten var skapliga, då skulle jag kunna ta tag i allt igen och med den iver som bara ”Rännar-Stina” kan, återgå till det som brinner inom mig.
Och just ”den biten” av mig skulle förläggaren veta alldeles tydligt och klart hur den var. Att jag är skör, inte som de flesta är sköra utan med en kropp som har sina krackeleringar.
(jag tänker genast på vaxbatik som jag pysslat med, där är det vackert och här är det struligt)
Det var en stor del i ”paketet”, och det behövde jag aldrig ingående förklara för henne. Det var jag helt enkelt, och hon förstod den delen lika mycket som mitt sätt att skriva och mina böckers varaktighet var sanna och ärliga.

Bitvis tunga, alla delar i ”paketet” är bitvis tunga som elefanter, men vad är inte tungt? Säg mig något som inte är tungt. Kärlek, godhet, vänlighet, eller hat, ilska eller rikedom, fattigdom?
Att sova är inte tungt, just det, eller joo, det kan vara en mardröm eller mycket invecklad dröm. En gåta som förvirrar eller hänger sig kvar hela dagen som en dimma.
Här kommer jag med de nya manusen (två) ”I mjölnarens spår” och ”Mannen i rocken” och hackar mig fram som en himla datahacker, sätter mig på en stol framför dig och du kan bara inte flytta på dig, du vill inte flytta på dig. Du bara sitter kvar och ler åt ”paketet” framför dig.

Kram Stina

TIGGARNA FRÅN NORR, en prata

Standard
TIGGARNA FRÅN NORR, en prata

face_2
A
Hur kan de där få smutsa ner våra rena gator?

B
Vilka då?

A
Ja, tiggarna!

B
Jaha, men är de så smutsiga?

A
Jamen det är ju klart de är. Jag menar, se på dem bara.
Titta på tanten där borta.

B
Ja, hon liknar faktiskt dig, är det inte din mamma?

A
Ha, prat, min mamma är hemma i sitt hus i Lindö. Och där du, där är det rent och snyggt.
Där har jag vuxit upp i rena lakan och med tårta till frukost. Där fanns inte den obehagliga och smutsiga lusten av att tigga.
Tänk jag ser det som en ren och skär lust som driver dem att komma hit för att titta på oss när vi blir lurade.

B
Jo, men är det så det är? Oj ojdå, så det finns ingen fattigdom då?

A
Nehe du, det finns det inte! Varken där de kommer från, och inte någon annan stans heller.

B
Men ojdå, den yngre kvinnan ser faktiskt ut som din dotter. Jo, jovisst ser det ut att vara Charlotta.

A
Prat. Henne har jag inte hört av på många år, hon har rest bort utomlands. Ja New York eller nåt. Ja, jag vet inte så noga, för hon har inte tid med sina föräldrar längre.

B
Jo, javisst är det Charlotta. Ser du hon vinkar till oss från där hon sitter på marken.
Ett ”pappa” hörs och B går fram till den unga tiggerskan och de hälsar glatt på varandra.
B
Kom hit och se själv, det är hon, din dotter.

A
Charlotta? Vad gör du här? I tiggarkläder, med de andra? Jag förstår inte.

C
Men pappa jag skrev ju och sa att jag hade gift mig och har tre barn. Men vi har knappt tak över huvudet och barnen får knappt någon mat. Så är det pappa.

A
Men, jo gift dig hade du gjort men i New York. New York var det, och med en rik man, så var det.

C
Nej pappa, jag skrev Rumänien pappa, och med en man som inte har så mycket mer än det han bär på.
Vi träffades på cirkusen där jag arbetade pappa. Det berättade jag i brevet, och att han är rom. Men du ville ju inte lyssna pappa.
Så nu sitter jag här.

B
Men käre barn. Kom med hem så ska du få något i dig och…

A
Nehä, det kommer inte på frågan! Uteslutet! Ska du ta med den där tiggaren hem?

B
Men det är ju ditt barn?

A
Nej! Hon luras och får oss att tro det. Men så är det inte. Hon är samma
slödder som resten av tiggarna. Bort med dem bara från våra gator.
Svälten hör inte hemma här.

B
Men du sa ju att det inte fanns någon fattigdom och svält?

C
Jo visst finns det det, en hel del av den varan. Men nu måste jag skynda mig att tigga klart för mina barn har det så svårt. Jag måste åka hem och ge dem mat.

B
Här ska du få det jag har Charlotta och till dig också, du äldre kvinna som sitter bredvid. Tänk att jag ser mormor i dig, hon var en god och rar liten gumma. Och log ofta, som du gör. Hon skulle ge bort allt om hon såg er nu, här ska ni få det jag går och står i. Jag hoppas det räcker till något i alla fall.
C
Tack snälla du, du har alltid varit så snäll. Den äldre kvinnan tackar dig också, men
hon kan inte språket. Men nu ska vi fara hem till våra barn i Rumänien för nu har vi för en veckas mat. Vi vill skynda oss hem innan det är för sent, men tack kära medmänniska och vän.
B vinkar och ler, men tittar på A:s ryggtavla som mumlar om att alla tiggare ljuger och att ingen är den de uppger sig att vara. Men så vänder han sig plötsligt om.
A
Va pratar du rumänska?

B
Nä, det var ju svenska ju.

A
Icke, så fan heller. Det var rumänska.

B
Men jag kan ju ingen rumänska, i alla fall så var det ju din dotter Charlotta.

A
Men hallå i huvudet, du vet ju att jag inte har några barn.
B
Men, men, Charlotta hette hon ju, som är din, eller, det är då någons…
Hon är någons dotter, ja hon kunde ha varit min. Jag har alltid velat ha en Charlotta.
Vi har alltid velat ha en Charlotta. Minns du hur vi har pratat om en Charlotta, och hur mycket vi skulle måna om och ta hand om henne.
Nu hade du chansen att göra det, och jag försökte i alla fall fast jag vet att det finns fler Charlottor och mormödrar och…
B ser mot kvinnorna och tårarna blänker i hans ögon. A tittar ner i marken och skrapar med foten. De står så länge, tittar, skrapar med foten, och ser på de springande kvinnorna.
Tills de upptäcker att det inte är kvinnorna som springer. Det är de själva.

Stina Nilsson Bassell

blandat röda stan 160

Minnesdag för att lära av historien, och en novell till er

Standard
Minnesdag för att lära av historien, och en novell till er

Norrköpings tidningar

”För 70 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrations- och förintelselägret i Auschwitz. Drygt 50 år senare förklarades dagen till nationell minnesdag och sedan 2005 uppmärksammas minnesdagen även internationellt. I Norrköping…”läs mer här

Foto 0404

SÅNGER OM JORDEN av Stina Nilsson Bassell

Den iskalla tystnaden ven bakom träden. De skakade av sig det vita som hade lagt sig med omsorg runt grenarna. De skakade av köld innan stillheten lade sig som ett band av isande granatäpplen runt deras rötter. Stormen hade piskat upp kylan i den betonglika marken såsom ett löv fladdrar i vinden. Så lätt svävade kylan in i livsnerven och förnekade dess existens. För en minut. För en sekund. Bara så länge att det blev som en beröring i natten. En natt full av ljus. En natt som det vita pärlade av längtan efter stjärnornas spegel vaknade i nattens dimma. Natten som inbjöd till isens sjungande vällust. En sång som vräkte sig ut i böljande tecken genom istapparna. En sång som kurade ihop varje gren i ett hav av vita moln. Man kunde skönja det porlande vatten under höljet av kyla.

Lager på lager låg det för att skydda det insomnande vackra dunet. Som i en spricka i havet visade det att det levde. Det började vakna. Det stilla väcktes till liv av en koltrast. Sången klädde av marken. Blåste ut ljuset på marken och ersattes av ljus på himlen. Likt en bägare full av vätska som rann över kanten, sjönk allt det vita bort. Bort till det oändligt gåtfulla mysteriet. Bort från längtan till något nytt. Det nya hade anlänt. Som ett flygplan hade det anlänt med sitt stora markerande drag, sin stora kroppshydda, och den hade kommit för ett stanna. Grenarna omfamnade solen. Bredde sina armar mot ljuset och liksom pumpade ut sina liv. Och det blev fart i trädets kvistar. På den ena grenen satt en talgoxe och på den andra grenen med armar likt en krokodil i månskenet, smög en mask sakta fram. Trädet var sammanflätat med ett annat träd. Och de kunde nu beskåda det böljande havet. De stod som hand i hand och kunde beskåda ett mästerverk av färger och händelser. Som om vintern hade gett dem full kraft i hänförelsens tecken. Det hade gett dem något nytt. Något med nya färger.

Penseldragen hade färgat himlen i en ny blå färg. Den hade skapat ett vatten som sköljde världen av dess flora. Dess innehåll liknade den söta smaken i blåbär. Nyttig och god. Frisk och lidelsefull. Färgstark och givmild. Och den blå färgen färgade livets botten till en mjuk fåra. Där stod de nu, hand i hand och såg fiskarna leka sina nya lekar. Fåglarna jaga varandra. Stenarna gassa sig i solen. Grässtrået som gäspade stort och undrade om det var morgon. Om det var det som stack i ögonen. Träden stod fortfarande hand i hand och log åt alla sina barn. Ja de kände det som om det var deras barn. De tog hand om dem. Vaggade dem till söms. Lät deras grenar vila över dem. Och nu lyfte de sina grenar för att ge sina barn mer ljus. Sakta klädde de på sig. Sakta trädde de sina löv på dess grenar. De var lyckliga nu. De kände den pirriga förväntansfulla glädjen likt en kork som dras upp ur flaskan.

Som en fågel som dyker ner i vattnet för att ta sitt byte. De stod där emedan löven täckte dem mer och mer och för att de skulle bli riktigt malliga. Ja malliga i sina kungliga gestalter. Precis som malliga, ståtliga riddare som rider ut i natten för att rädda världen, så kände de sig. Ja de kände att lövens nerver språkade ett stort ansvar över att de skulle få vara med i skapandet. Skapandet över vad som hände. Allt som hände runt dem. Och det som deras löv var en del i. Det sprack överallt. De kunde riktigt höra det.

Men deras löv satt lugnt och stilla på grenarna och beskådade, lyssnade till allt. Det vilade en frid över allt detta. Och det gröna bladet fortsatte att vara grönt emedan allt sprakade till runt omkring dem. Färgerna var starka på marken igen. Det lyste vitt igen. Nu på ett ställe där. Och där. Igen. Och små små detaljer tvingade sig upp ur sitt sköte. Det föddes på nytt. Det trumpetades och visslades. Det sjöngs och knakades. Det jublades och sprangs. Och träden stod och såg allt detta och grät i sin vackerhet. De grät och sjöng av världens sång i sitt bröst. Den ljuvliga röst som färgade allt med vördnad.

Stina ur Luftens sötma

luftenssotma_cover_01

Dagens recension av en av mina böcker, och tidigare recensioner

Standard
Dagens recension av en av mina böcker, och tidigare recensioner

Sagan om häxan Märta: och om trollen och spöket (den 24 januari)

Bokblomma Linneas bokblogg

saga2_web
Sagan om häxan Märta är en bilderbok som riktar sig till åldrarna 6-9 år. Jag fick en e-boksversion skickad till mig från författaren när den var nyutkommen för ett par år sedan. Jag har inga barn, så boken har blivit liggande, faktiskt, men nu har jag bläddrat igenom den! Det är en fin liten bok med söta illustrationer av Ulricha Kindler. Storyn är ganska klassisk: en häxa som är ond (åtminstone ibland) och ett par barn som kommit vilse. En sak jag reagerade på emellanåt är att det är en del avancerade ord med i berättelsen. Jag tyckte det var lite märkligt med ord i stil med ”rättrådig” i en bok för små barn. Sedan läste jag på baksidan att det är ett medvetet grepp, tänkt att inspirera till att diskutera vad orden betyder. Jag har lite svårt att recensera den här boken. Jag vet inte alls hur den tas emot av ett barn, liksom. Av samma författare har jag hur som helst läst ett par romaner, riktade till vuxna, och särskilt Andetag kan jag rekommendera. Jag har förstått att författaren, Stina Nilsson, har belönats med ett stipendium från Sveriges författarfond, så förhoppningsvis blir det fler böcker framöver. Några andra som skrivit om boken är Kultursidan och Mest Lenas godsaker. Du kan hitta den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Ojämn berättelse om kärleken till ytan

Tidningen kulturen

andetag_web

Stina Nilsson Andetag Kompetens och rekreation

Elsa är en vacker och högdragen sekreterare. Hon har ett vackert hem där hon och maken bor ”försiktigt och varsamt”. Elsa älskar sitt hem. Det är det enda hon älskar, människorna i hennes omgivning går henne på nerverna. Vissa mer än andra. Hennes man Bo till exempel, blir henne alltmer förhatlig; hon fantiserar om att klösa honom i ansiktet så blodet sprutar. Symbolen för deras havererade äktenskap blir en julgardin som Elsa förnedrar sig för att be Bo att hänga upp, och som han inte vill hänga upp. Elsa rasar. Hon skulle trivas i sitt perfekta hem med obefläckade möbler, om det inte vore för den där julgardinen…..Åtminstone tror Elsa det, läsaren får en annan bild.   Parallellt medan Elsa vantrivs med livet får vi läsa om Pelle, en stillsam bokhandlare som är en helt annan sort. Pelles prioteringar är motsatta till Elsas, Pelle är mer intresserad av innehåll än yta och han läser filosofi på jobbet. Deras vägar korsas så småningom. Stina Nilsson har gett ut flera diktsamlingar; Eldens aska och Vattnets ådra. Det märks att hon poet, hennes språk är målande. Ibland blir det lite fel, men ofta blir det vackert. Texten vimlar av kreativa bilder. Eller vad sägs som den här skildringen av Elsas hem; ”Hemmet blottar sitt skal. Möblerna darrar i sina kläder”.   När Elsa blir upprörd ”bildas det en vak inom henne. ” En person som är glad ”ler med hela kroppen.” Nilsson är absolut en nyskapande ordkonstnär. Problemet med boken är att historien är väl förutsägbar och ibland slår som sagt metaforerna fel. Karaktärsskildringarna är ett annat problem.

Trots detta är språket så pass fascinerande att man förlåter boken dess brister. Läsaren väntar med hela kroppen på Nilssons nästa roman.

Eleni Schmidt

Stina Nilsson – Eko av natt

Books on my mind

eko_web
Stina Nilssons Eko av natt handlar om Tanja och hur hon försöker komma över misshandeln och förnedringen hon fick utstå av sin före detta man Jan. Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid och det är tydligt angivet i början av varje kapitel om vilken tidsperiod det handlar om. Jag fastnar väldigt mycket för mamma Sara som försöker vara ett stöd för sin dotter och som ser hur dåligt hon mår. Jag kan knappt  föreställa mig hur uppgiven man är som förälder när ens barn mår dåligt.Porträttet av Tanja är också väldigt gripande. Hur hon hela tiden är rädd över att Jan ska dyka upp. Det tog ett tag innan jag började läsa men när jag väl började kunde jag helt enkelt inte sluta. En sida till, en sida till, var det som ekade genom mitt huvud. För det här är riktigt bra. Bra skrivet och berättat, sammanhängande och bearbetat. Läs absolut! Förlag: Bokförlaget K & R (Tusen tack Stina Nilsson för recex!) Finns att köpa: Adlibris, Bokus och CDON.

Släkten bär många ansikten

Standard
Släkten bär många ansikten

Stina (Christina) Nilsson Bassell

I min släkt har jag kommit ända ner till 1605, Per Hansson Bassell. Men det är Lisken Svensdotter däremellan på 1700-talet (en kvinna som var gift fyra eller fem gånger, och dränkte sig själv) som leder oss till Jon Birgersson på 1600-talet.

Hans bror Per Birgersson på 1600-talet bildar en bro med söner och döttrar upp till Tage Danielsson. Så 16 släktingar bort finns den lilla anknytningen.
Lisken Svensdotter på 1700-talet blir jag nyfiken på, vem var hon? Varför dog alla hennes män? För alla dog, det har jag fått fram, och förstått att en kvinna knappt kunde skilja sig på den tiden.

Men hur dog de? Fanns det någon mystisk omständighet som orsakade det eller hade Lisken bara otur? Det var ju trots allt en tid av sjukdomar och få botemedel.
Och de var inte rika mina släktingar, de arbetade som bönder och drängar. Jag har inte hittat så mycket annat, förutom Per Hansson Bassell som var fänrik vid Östgöta Infanteriregemente och tog värvning ca 1630. Han deltog i trettioåriga kriget.

”Ingeborg Johansdotter var Per Hansson Bassells hustru f ca 1610 och bodde i Fjärsbo, Kättilstads. Anklagades 1650 17/5 vid tinget för att under sin makes långa frånvaro ha haft olovligt umgänge med makens legodräng Nils Holstensson. Hon ska ha haft ett barn med denne, och fyra barn med fänriken. Hon och drängen dömdes för ”enfalt hoor”, och att plikta efter ”guds lag”, alltså sannolikt till döden. Domen måste ha mildrats av Göta Hovrätt, (vilket f.ö snarast var praxis under denna tid) eftersom båda återfinns i handlingarna ännu många år senare.”
(skrivet och forskat av Lennart Altin)

Så tog Per Hansson Bassell tillbaka sin anklagelse eller hade Ingeborg turen att domen mildrades?
Var det så att Per Hanssom Bassell, väl hemkommen ca 1650 och som 1654 insjuknade i syfilis och dog 1656, blev mildare till hustruns snedsteg?
Varifrån kommer efternamnet Bassell? Han hade lagt till det när han var ute i trettioåriga kriget.
Oavsett var det kommer från så ville jag lägga till det för det ”smakade” gott i munnen. Om han var ”god”eller inte, det vet jag inget om. Men det är min släkts historia, och så långt ner som jag har hamnat, år 1605.
Och därifrån och till min mormor Olga Wass, bodde de i omgångar i Fjärsbo utanför Åtvidaberg.

Jag hade turen att känna de som hyrde Fjärsbo som sommarhus i början på 1990-talet och åkte dit. Tyvärr var deras hus nyare så det kunde inte vara släktens hus, men grunden bredvid berättade min kompis, tillika arkeolog, att där hade ett hus stått.
Vi tittade på det och sen tittade jag på den underbara omgivningen med den lilla sjön nedanför och förstod varför de hade hamnat där. Jo, det var väl inte deras anledning, utan på den tiden var det en fråga om var det fanns ett hus och att man skulle ha råd (närheten verkade ha betydelse, det skulle inte var långt ifrån sina föräldrar).
Men de fick en härlig omgivning, i den mån de kunde njuta, vilket nog inte var så ofta, och jag sjönk in i fantasier om deras liv.

Zackris, Bassell, Regina och Lisken fladdrade förbi, och jag undrade hur deras liv hade sett ut. Regina Hansdotter som kom med sin mamma från Stettin tillsammans med Hans Hansson som också varit med i trettioåriga kriget.
Det finns hur många trådar som helst, men de är väldigt små. Ibland nästan osynliga.
Men de finns där. Dolda bakom namn, hus och bouppteckningar, ja bouppteckningar förresten hittade jag några stycken på Vadstenaarkivet 1990.
En underbar vän ledsagade mig runt i labyrinten och jag fann flera bouppteckningar tack vare honom.

Ni ser, jag har detta träd, så vad döljer sig inte hos er? Det är spännande, jag lovar, så sök med ljus och lykta eller som jag, bara nosa lite.

Släkten har bott i Fjärsbo, från och till, från 1600-talet och framåt till ca 1927 (då mormors mor dog).

Men vad säger att de inte bodde där innan 1600?

Kram Stina

Bild Olga Wass (min mormor)med familj och vänner

I KORSETS TECKEN, en novell

Standard
I KORSETS TECKEN
av

Stina Nilsson Bassell

Han satt på sitt rum. Naken. Det var för varmt, kände han. Det var så in i helvete varmt. Hade jag inte druckit det sista så hade jag inte blivit så varm, tänkte han.
Absinten var som eld i hans strupe. Som eld i kroppen.
Han skulle vilja kasta sig i vatten. Omslutas av vatten.
Och väl där skulle han vilja sjunka nedåt mot botten. Nej, det är inte sant, tänkte han och slogs vilt för sina egna tankar.
Mitt liv vill jag leva. Här och nu. Nu och sen. Även och trots allt.
Ja jag vet att det ser mörkt ut. Ja jag vet att många andra är bättre än mig. Tänker och gör på annat sätt.
Jag vill inte göra så. Jag måste göra på det här sättet. Men det plågar mig att se andra lida. Plågar mig.
Och nu ska de ha barn också. Ett barn till som måste försörjas.
Men jag vet och jag vet att min bror också vet, att jag måste göra det här. Fast jag tvivlar, så måste jag.
Flyr jag? Flyr jag från livet? Är det därför jag är här?
Är här och är inuti mina penslar. Inuti alla färger.
Så nu är jag sval.
Gauguin var här. Det vet jag. Men hur länge? Och varför åkte han?
Javisstja örat. Det blev för mycket för honom. Varför då? Kan man inte ta en sån sak?
Jag har inga vänner kvar.
Jag har inget att ge mina vänner. Förutom mitt öra.
Och vem vill ha det? Va?
Vem vill inte ha mer än färgerna som jag kan ge? Vem vill inte ha mer än en slags ömhet?
Jag vill ha det! Då, då målar jag människor med den ömhet jag har. De får allt.
Var lite glada för det då!
Titta på dig du vackra kvinna. En sköka men i mina ögon och i mitt hjärta är du en gåva. Så sann och värdig.
Men vem vill se dig på bild? Ingen förutom jag.
Men jag slutar inte ändå och låtar mig infångas av aporna som dansar på borden.
Utan att veta det dansar de på borden och vi andra tittar på.
Förvånad blev du Gauguin när örat var i min hand. Förvånad över min galenskap. Varför då, undrar jag? Varför är mänskligheten så intorkad?
Du blev rädd. Jag tror jag förstår din rädsla, men den är ingenting mot min egen.
Ingenting.
Jag är rädd.
På samma gång som jag inte kan lämna det här. Det finns ingen väg tillbaka. Jag måste. Jag tror att jag också vill.

All absint och den starka solen har gjort mig yr. Men jag måste ut och måla.
Det gula är så vackert. Det gula ljuset är som honung på mina läppar. Jag känner att jag har färgerna i min hand.
Nu äntligen har jag fångat in dem.
Jag har skrivit till Theo att landskapet har stillat sig i mina ögon.
Landskapet ser det jag ser.
Åh, om ögonen kunde vänja sig snabbare. För tiden är knapp.
Mitt gula hus. Mitt rum.
Där är jag inte längre. Jag trodde det. Jag trodde jag såg mina tavlor. Sängen och mitt bord vid sidan av sängen.
Men här finns inget. Så lugnt och tyst. Alldeles fridfullt.
Här kan jag reda upp mina tankar. Här kan jag andas.
Jag kunde inte andas med dig Gauguin. Kunde inte klargöra. Visste inte hur färgerna påverkade livet längre.
Allt jag ville var att prata, umgås med en vän. Sen blev jag som galen i min ensamhet när du kom.
Efter ett tag. Efter för mycket absint. För mycket klara färger. Och för mycket vänskap.

från Tidningen Kulturen
Stina

Bild Vincent Van Gogh (min favvokonstnär)

 

Glaset, en novell (bilder:skuggor)

Standard
Glaset, en novell (bilder:skuggor)

bild-mickebild  Foto Mikael Sjömilla

Den ramlade ner på golvet, alldeles stilla som en bris låg den där. Svart som isen är vit var den, lugn som om den väntade på något, som om den vore död.
Nu hände något och en liten rörelse kunde anas. En stor skräck högg tag i Annas hals.
Nu fanns det ingen tid att förlora.
Hon sprang ut ur rummet och smällde i dörren, smällde och smällde och smällde, tills tavlorna ramlade ner och möblerna flyttade på sig. Anna skrek över allt och bortom allt som hände.
Just för att få den lilla varelsen att flytta sig bort från rummen och ut, den måste bort från Anna. Så hon kom in igen och stirrade på den tomma platsen där varelsen hade befunnit sig.
Hade befunnit sig? Och Anna kände de kalla drypande kårarna utmed huden, håret som reste sig på henne och såg inget annat i rummet än den tomma fläcken. Just där hade den varit. Var är den nu?

Hon skakade av sig olustkänslan som kröp mellan skulderbladen och tvingade sig att titta överallt. På varenda fläck tvingade hon sig att se. Med svetten rinnande i ansiktet och ögonen uppspärrade som klot, var hon nära att brista ut i ett vansinnighetstillstånd.
När hon stod där och riktigt skakade såg hon den. Den såg ut att titta på henne och med retsam blick säga ”haha, du tar mig aldrig”.
Den satt på tavlan som hade ramlat ner på golvet. Men motivet var alldeles glasklart.
På den blå himlen satt den stadigt och väntade på ett anfall av henne. Där väntade den och gjorde säkert upp en plan för att smita igen, tänkte Anna.
Hon halkade nästan i sin egen svett när hon sakta smög sig mot tavlan, lyfte upp den, sakta och försökte att inte darra av skräck.
Tavlan var som bly i hennes händer, kan det vara den som väger så mycket?
I fantasin kröp varelsen sakta mot hennes vita händer, i fantasin hade den förökat sig och blivit till ett hundratal. Minst ett hundratal.
Hon skakade lätt på huvudet och tittade på tavlans ram för att slippa se på krypet.
Plötsligt var den där, i hörnet av tavlan. Hon släppte ner tavlan med en smäll som var så stark och skakade om hela rummet. Det gungade till framför henne och hon blinkade kraftig med ögonen.
Sen sprang hon med ett tjut, som en elefants, över hela rummet och smällde igen dörren. Då föll ännu en tavla mot golvet och glaset gick sönder.

År av passion och lidelse gick itu, hennes konstverk föll ihop. Bit för bit, dag för dag. Det fanns ingen ände på smärtan och det fanns ingen lust som ersatte hennes existens.
Hon var fången i sin egen smärta, allt var förbi, livet slutade här tänkte hon och blickade ner på sina vita händer.
I helvete heller, tänkte hon då och rusade in i rummet igen med ett brännbollsträ i handen.
Hon skrek ett avgrundsvrål som kom från djupet av hennes smärta. Från den djupaste avskyn ifrån hennes inre badade en kall röst. Döda, döda, sa den.
Hon höjde och slog till. Höjde och slog igen. Saker for över hela rummet, saker krossades.
Anna skrek ut smärtan. Anna skrattade medan hon slog och slog. Hon kände sig långsamt ta över en slags maktkamp, som om hon slogs för fred. En långsam och härlig vetskap sköljde över henne om att hon utplånade det onda i världen. Så hon slog och slog, allt hårdare nu.
När hon till slut stannade upp och flämtade så såg hon hur allt i rummet hängde i trasor, det var en absurd syn. Allt var splittrat i tusen bitar, det föll sönder med en aura av ljus som lyste av trasighet och damm.

Hon sjönk ner på golvet och andades tungt. Brännbollsträet for ner på golvet samtidigt som hennes tårar föll ner i en kraftig ström mot glassplittret.
Anna stirrade på förödelsen, och hennes egen smärta krympte ihop. Stirrade på lågan som hade bränt i henne som eld, den som hade slukat henne helt. Den som hade gjort hennes blind av det mörka och äckliga.
Där hon satt kunde hon se den svarta gestalten som snabbt kom upp ur vrakdelarna och försvann snabbt ut genom fönstret. Den hade bara borstat av sig dammet och ruskat på sig lite för att sen komma därifrån. Ut i friska luften och bort från denna galna värld och denna skrikiga människa.
Anna gapade av förvåning och hon gapade av en plötslig saknad. För hon visste någonstans att det var det här hon ville ha, att hon ville ha mer av det här.
Hon ville inte att det skulle vara slut, inte än. Men hon visste att det var det, för den här gången.
Nästa gång blir en annan gång, tänkte hon och log, och då blir det ännu bättre, skrattade hon.
Stina

bild 1-vårpromenad

Från ax till limpa eller från land till hav eller…

Standard
Från ax till limpa eller från land till hav eller…

Romanen Andetag kom till genom en skrivarkurs på nätet.
Vi skulle hitta en novell ur boken med japanska noveller ”Icke brännbara sopor,” och jag hittade en som hette ”Icke brännbara sopor”.(inte svårt att komma ihåg det namnet).
Handlingen var om ett par i ett japanskt hem.
Den omvandlade jag till ett svenskt hem, och ett par i Sverige. Storyn blev sedan en helt annan än den ursprungliga.
Det var få saker som var samma, men några hängde med som små korn och bildade nya grödor. Det var otroheten och att mannen försvann som var kvar från ursprungstexten.
I den japanska novellen blev mannen styckad, så var det inte i min roman, utan han försvann. Eller blev han mördad av kvinnan?

Jag tycker att en persons historia är viktig, så den finns med såklart, kvinnans historia.
Sedan var det bara att hitta ett omslag, och efter många och långa genomgångar hittade jag det. Ansiktet som jag hade målat, javisst, det fick bli omslag.
Den finns på sidan med ”bilder”, och tänkte att den vill jag verkligen ha. Och så blev det.
Ett kvinnoansikte i sorg och glädje, vad kan vara bättre än det?
Layouten gjorde min kära sambo, tillika AD på en reklambyrå. Det blev ju så himla bra, så ett stort tack till honom.
Han har gjort layouten till alla mina böcker, och så även till Andetag.
Så här står det på baksidan av boken:

”Elsa lever i en kokong. Hon har alltid varit en yta. Hennes man Bo gör allting värre. Han har henne i sin hand och han spelar ett spel.
Nu är Elsa trött på sin inbitna roll och den fästing Bo känns som. Hon sparkar bakåt.
En julgardin som aldrig blir upphängd blir den totala upplösningen.
Så Bo försvinner. Går upp i rök, drar iväg. Elsa blir sig själv. Hon börjar leva. Allt bubblar upp till en yta som Elsa inte visste fanns.
Pelle har ett antikvariat. Vägar korsas. Kopplingar till det förgångna och till nuet. Livet vävs ihop till en vacker matta.”

andetag_webandetag_2013_omslag_e

 

 

 

ekoavnatt_cover_framsida                 ekoavnatt_omslag

Mina tavlor blev alltså bokomslag, ja förutom ”Eko av natt”. Det var en barndomsbild som spökade i min hjärna. En tavla som hade hängt på väggen i vardagsrummet och som femåring hade jag tyckt att den var ganska märklig. Men drogs till den och ett leende lekte på mina läppar varje gång.

Det stod, ”Ka do ikke se den er gal” , tror jag, och allt var galet i den. I tavlan fanns inte ett rätt utan bara fel.
Och jag minns hur märklig jag tyckte att den var. Men idag är det en värme som sprider sig gott när jag tänker på den.
Jag måste ha, redan där och då, gillat det annorlunda och det som var snett och galet, för jag får en himla massa JAG känsla av den.
Den är som ”Eko av natt”, det som jag vill förmedla i den.

Vad passar bättre än den, tänkte jag och blev svettig. Hjärtat bankade fortare när jag hittade ett foto av ett kök som passade och vred till det som jag ville ha det. Så som känslan hade varit i tavlan, då när jag var fem år och det kittlade i mig av spänning.

Och mitt i det galna köket satte jag fyra grafikbilder med kvinnoansikten i en ram.
Perfekt, en känsla av vanmakt och panik, ett kaos i huvudpersonens inre.
Det är vad det handlade om i romanen ”Eko av natt”, det är ju exakt det jag vill säga. Tydligare än så kan du ju inte vara, tänkte jag och vi började vrida och dra.

 

jul10

 

En del tavlor har prytt mina diktböcker och en del har inte blivit bokomslag än.
Inte än, men kanske senare?
Så ni ser att allt är en ”kompost”, allt kan man omvandla till andra saker. Ja, nästan allt…
Älskar att vara med om att forma hela boken, att få lägga min hand på alla bokstäver och bilder. Tankar på en helhet, det gör mig lycklig.

Mitt huvud går igång och snurrar fort och eldigt.
Det här är kärlek det, det känner jag och vill förmedla. Dela med mig av det till er läsare och hoppas att ni ska få en dos av det, och det lilla extra av mina böcker. Det är för er jag skriver, och för min brinnande lust och fantasi.
Tack för mig och hoppas ni ska få en trevlig läsestund.

Kram till er alla!

Stina

Bilder romanen Andetag, Eko av natt

Artur, en novell

Standard
Artur, en novell

Det var som om himmelriket hade öppnat sig för mig, plötsligt var allting så klart.

Det hade varit som i en dimma i 1000 år, en dimma som bara tätnade, blev mer och mer obegriplig.
Jag kunde inte ta i den. Hade jag någonsin kunnat det, frågade jag mig. Hade jag någonsin behärskat den. Alla frågor var som om en ytterligare dimma lade sig ner platt framför mig.
Den låg där och sa till mig, nej förresten viskade och bönföll, att ”snälla fråga inte mer nu”.
Fråga inte mer, det var vad han sa. Men hur kan man sluta att tänka på det, när man inte förstår?
Men nu behöver jag ju inte fråga mer, nu har dimman lättat. Och framför mig ser jag en gestalt som kommer emot mig med hoppande steg. Han vet vad som har bekymrat mig, han vet om sitt jag. Och om mitt.

Jag frågade var han hade varit och han svarade, ”i en bok”. Ja, han sa inte vid en bok utan i en bok. Jag blev lite förvirrad och när han såg det så skrattade han.
”Jag menade att jag har varit helt uppslukad av en bok,”, sa han och log.
Och så tog han tag i min hand och förde mig genom alla snår och stenar. Men ibland stannade han och plockade upp ett höstlöv eller en vacker sten.
Då frågade han mig vad jag kände när jag såg lövet och stenen. Vad jag verkligen såg, sa han med betoning på verkligen, och tittade på mig med stora ögon.
Jag svarade så kort och tråkigt som jag brukade och han var inte nöjd när jag svarade så snabbt.
Då såg han så där ledsen ut som om han sjönk ner och blev till just den där stenen. Jag förstod då vad det var. Plötsligt gick allt upp för mig. Han ville att jag skulle in i det djupaste av mig själv, verkligen känna efter. Så jag kände på riktigt vad som hände i mig, och sen sätta ord på det.

Jag blundade och andades in. Såg bilder komma in i mitt huvud och jag fångade dem. Först lite tafatt, men sedan blev jag bättre och bättre.
Jag fångade in och beskrev bilderna. Ord för ord sa jag det jag riktigt kände, ett klarare mönster än på många år trädde fram, som blixtar lyste de framför mig. Och allt berättade jag för gestalten.
Jag kallade honom nu för Artur. Han kändes trygg, Artur, och nu visste jag vad han ville. Han ville det jag själv velat så länge, men inte visste om det. Han visste det däremot, och han gjorde allt för att framkalla det.
Artur log med hela ansiktet när jag talade. Hela skogen log med ett sådant där finurligt leende. Löven dansade framför oss, och en solstråle hade hittat oss och lyste nyfiket upp den plats där vi nu stod.
Till slut gav han mig ett papper och en penna. Skriv sa han, bara skriv nu.

Sen dess är Artur min bästa vän. Men han är inte hos mig alltid, han vill inte skämma bort mig säger han.
Han skrattade när han sa så. För nu visste jag lite mer, sa han, nu visste jag, lite, lite mer, sa han och skrattade medan han hoppade på stället.
Jag skuttade hem ensam i solens glada sken och i lövens prassliga stämma. Vindens kraftiga tag omfamnade mig och bar mig hela vägen hem.
Där log jag åt duken, bordet, mattan och kramade min katt. Tack Artur, tack så mycket min vän.

Stina

 

bild-tre stenar3-pensel

 

Ännu ett manus som letar efter förlag, vuxensagan ”Mannen i rocken”

Standard

Ett manus som letar sig fram till ett förlag.

Gör den det?

Jodå, med Marika Lif som illustratör så finns det inga gränser!

Här är en text från manuset:


”Pipan ligger som handen i handsken i mannens mun. Som
blombladet på blommans stjälk.
Man kan ana att mannen ler bakom skägget. Den spetsiga näsan
far upp och ner i ansiktet. Ögonen ser på den bok han har
plockat fram.”

Och ännu en text och bild:

0005

Mannen tar upp ett löv och andas in. Lövet är plötsligt under
kvinnans näsa.
”Ah, härligt,” säger mannen.
”Vilken friskhet. En fröjd det äro att få känna, uppleva ett löv.
Visst är det? Å, jag glömde totalt bort att fråga, jag ber om ursäkt,
men vad heter ni?”
”Selma,” säger hon syrligt.
”Och jag har faktiskt inte tid att sitta här.”
Nu är hon riktigt arg. Sitta här bland löven och tro att världen är
underbar. Att solen skiner, att det är havet och inte regnpölarna
man ser, tänker Selma surt.
”Jag har ont och är kall och”, säger hon med hård ton, ”är blöt.”

Stina