Artur, en novell

Standard
Artur, en novell

Det var som om himmelriket hade öppnat sig för mig, plötsligt var allting så klart.

Det hade varit som i en dimma i 1000 år, en dimma som bara tätnade, blev mer och mer obegriplig.
Jag kunde inte ta i den. Hade jag någonsin kunnat det, frågade jag mig. Hade jag någonsin behärskat den. Alla frågor var som om en ytterligare dimma lade sig ner platt framför mig.
Den låg där och sa till mig, nej förresten viskade och bönföll, att ”snälla fråga inte mer nu”.
Fråga inte mer, det var vad han sa. Men hur kan man sluta att tänka på det, när man inte förstår?
Men nu behöver jag ju inte fråga mer, nu har dimman lättat. Och framför mig ser jag en gestalt som kommer emot mig med hoppande steg. Han vet vad som har bekymrat mig, han vet om sitt jag. Och om mitt.

Jag frågade var han hade varit och han svarade, ”i en bok”. Ja, han sa inte vid en bok utan i en bok. Jag blev lite förvirrad och när han såg det så skrattade han.
”Jag menade att jag har varit helt uppslukad av en bok,”, sa han och log.
Och så tog han tag i min hand och förde mig genom alla snår och stenar. Men ibland stannade han och plockade upp ett höstlöv eller en vacker sten.
Då frågade han mig vad jag kände när jag såg lövet och stenen. Vad jag verkligen såg, sa han med betoning på verkligen, och tittade på mig med stora ögon.
Jag svarade så kort och tråkigt som jag brukade och han var inte nöjd när jag svarade så snabbt.
Då såg han så där ledsen ut som om han sjönk ner och blev till just den där stenen. Jag förstod då vad det var. Plötsligt gick allt upp för mig. Han ville att jag skulle in i det djupaste av mig själv, verkligen känna efter. Så jag kände på riktigt vad som hände i mig, och sen sätta ord på det.

Jag blundade och andades in. Såg bilder komma in i mitt huvud och jag fångade dem. Först lite tafatt, men sedan blev jag bättre och bättre.
Jag fångade in och beskrev bilderna. Ord för ord sa jag det jag riktigt kände, ett klarare mönster än på många år trädde fram, som blixtar lyste de framför mig. Och allt berättade jag för gestalten.
Jag kallade honom nu för Artur. Han kändes trygg, Artur, och nu visste jag vad han ville. Han ville det jag själv velat så länge, men inte visste om det. Han visste det däremot, och han gjorde allt för att framkalla det.
Artur log med hela ansiktet när jag talade. Hela skogen log med ett sådant där finurligt leende. Löven dansade framför oss, och en solstråle hade hittat oss och lyste nyfiket upp den plats där vi nu stod.
Till slut gav han mig ett papper och en penna. Skriv sa han, bara skriv nu.

Sen dess är Artur min bästa vän. Men han är inte hos mig alltid, han vill inte skämma bort mig säger han.
Han skrattade när han sa så. För nu visste jag lite mer, sa han, nu visste jag, lite, lite mer, sa han och skrattade medan han hoppade på stället.
Jag skuttade hem ensam i solens glada sken och i lövens prassliga stämma. Vindens kraftiga tag omfamnade mig och bar mig hela vägen hem.
Där log jag åt duken, bordet, mattan och kramade min katt. Tack Artur, tack så mycket min vän.

Stina

 

bild-tre stenar3-pensel

 

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s