Foto Mikael Sjömilla
Den ramlade ner på golvet, alldeles stilla som en bris låg den där. Svart som isen är vit var den, lugn som om den väntade på något, som om den vore död.
Nu hände något och en liten rörelse kunde anas. En stor skräck högg tag i Annas hals.
Nu fanns det ingen tid att förlora.
Hon sprang ut ur rummet och smällde i dörren, smällde och smällde och smällde, tills tavlorna ramlade ner och möblerna flyttade på sig. Anna skrek över allt och bortom allt som hände.
Just för att få den lilla varelsen att flytta sig bort från rummen och ut, den måste bort från Anna. Så hon kom in igen och stirrade på den tomma platsen där varelsen hade befunnit sig.
Hade befunnit sig? Och Anna kände de kalla drypande kårarna utmed huden, håret som reste sig på henne och såg inget annat i rummet än den tomma fläcken. Just där hade den varit. Var är den nu?
Hon skakade av sig olustkänslan som kröp mellan skulderbladen och tvingade sig att titta överallt. På varenda fläck tvingade hon sig att se. Med svetten rinnande i ansiktet och ögonen uppspärrade som klot, var hon nära att brista ut i ett vansinnighetstillstånd.
När hon stod där och riktigt skakade såg hon den. Den såg ut att titta på henne och med retsam blick säga ”haha, du tar mig aldrig”.
Den satt på tavlan som hade ramlat ner på golvet. Men motivet var alldeles glasklart.
På den blå himlen satt den stadigt och väntade på ett anfall av henne. Där väntade den och gjorde säkert upp en plan för att smita igen, tänkte Anna.
Hon halkade nästan i sin egen svett när hon sakta smög sig mot tavlan, lyfte upp den, sakta och försökte att inte darra av skräck.
Tavlan var som bly i hennes händer, kan det vara den som väger så mycket?
I fantasin kröp varelsen sakta mot hennes vita händer, i fantasin hade den förökat sig och blivit till ett hundratal. Minst ett hundratal.
Hon skakade lätt på huvudet och tittade på tavlans ram för att slippa se på krypet.
Plötsligt var den där, i hörnet av tavlan. Hon släppte ner tavlan med en smäll som var så stark och skakade om hela rummet. Det gungade till framför henne och hon blinkade kraftig med ögonen.
Sen sprang hon med ett tjut, som en elefants, över hela rummet och smällde igen dörren. Då föll ännu en tavla mot golvet och glaset gick sönder.
År av passion och lidelse gick itu, hennes konstverk föll ihop. Bit för bit, dag för dag. Det fanns ingen ände på smärtan och det fanns ingen lust som ersatte hennes existens.
Hon var fången i sin egen smärta, allt var förbi, livet slutade här tänkte hon och blickade ner på sina vita händer.
I helvete heller, tänkte hon då och rusade in i rummet igen med ett brännbollsträ i handen.
Hon skrek ett avgrundsvrål som kom från djupet av hennes smärta. Från den djupaste avskyn ifrån hennes inre badade en kall röst. Döda, döda, sa den.
Hon höjde och slog till. Höjde och slog igen. Saker for över hela rummet, saker krossades.
Anna skrek ut smärtan. Anna skrattade medan hon slog och slog. Hon kände sig långsamt ta över en slags maktkamp, som om hon slogs för fred. En långsam och härlig vetskap sköljde över henne om att hon utplånade det onda i världen. Så hon slog och slog, allt hårdare nu.
När hon till slut stannade upp och flämtade så såg hon hur allt i rummet hängde i trasor, det var en absurd syn. Allt var splittrat i tusen bitar, det föll sönder med en aura av ljus som lyste av trasighet och damm.
Hon sjönk ner på golvet och andades tungt. Brännbollsträet for ner på golvet samtidigt som hennes tårar föll ner i en kraftig ström mot glassplittret.
Anna stirrade på förödelsen, och hennes egen smärta krympte ihop. Stirrade på lågan som hade bränt i henne som eld, den som hade slukat henne helt. Den som hade gjort hennes blind av det mörka och äckliga.
Där hon satt kunde hon se den svarta gestalten som snabbt kom upp ur vrakdelarna och försvann snabbt ut genom fönstret. Den hade bara borstat av sig dammet och ruskat på sig lite för att sen komma därifrån. Ut i friska luften och bort från denna galna värld och denna skrikiga människa.
Anna gapade av förvåning och hon gapade av en plötslig saknad. För hon visste någonstans att det var det här hon ville ha, att hon ville ha mer av det här.
Hon ville inte att det skulle vara slut, inte än. Men hon visste att det var det, för den här gången.
Nästa gång blir en annan gång, tänkte hon och log, och då blir det ännu bättre, skrattade hon.
Stina
