Minnesdag för att lära av historien, och en novell till er

Standard
Minnesdag för att lära av historien, och en novell till er

Norrköpings tidningar

”För 70 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrations- och förintelselägret i Auschwitz. Drygt 50 år senare förklarades dagen till nationell minnesdag och sedan 2005 uppmärksammas minnesdagen även internationellt. I Norrköping…”läs mer här

Foto 0404

SÅNGER OM JORDEN av Stina Nilsson Bassell

Den iskalla tystnaden ven bakom träden. De skakade av sig det vita som hade lagt sig med omsorg runt grenarna. De skakade av köld innan stillheten lade sig som ett band av isande granatäpplen runt deras rötter. Stormen hade piskat upp kylan i den betonglika marken såsom ett löv fladdrar i vinden. Så lätt svävade kylan in i livsnerven och förnekade dess existens. För en minut. För en sekund. Bara så länge att det blev som en beröring i natten. En natt full av ljus. En natt som det vita pärlade av längtan efter stjärnornas spegel vaknade i nattens dimma. Natten som inbjöd till isens sjungande vällust. En sång som vräkte sig ut i böljande tecken genom istapparna. En sång som kurade ihop varje gren i ett hav av vita moln. Man kunde skönja det porlande vatten under höljet av kyla.

Lager på lager låg det för att skydda det insomnande vackra dunet. Som i en spricka i havet visade det att det levde. Det började vakna. Det stilla väcktes till liv av en koltrast. Sången klädde av marken. Blåste ut ljuset på marken och ersattes av ljus på himlen. Likt en bägare full av vätska som rann över kanten, sjönk allt det vita bort. Bort till det oändligt gåtfulla mysteriet. Bort från längtan till något nytt. Det nya hade anlänt. Som ett flygplan hade det anlänt med sitt stora markerande drag, sin stora kroppshydda, och den hade kommit för ett stanna. Grenarna omfamnade solen. Bredde sina armar mot ljuset och liksom pumpade ut sina liv. Och det blev fart i trädets kvistar. På den ena grenen satt en talgoxe och på den andra grenen med armar likt en krokodil i månskenet, smög en mask sakta fram. Trädet var sammanflätat med ett annat träd. Och de kunde nu beskåda det böljande havet. De stod som hand i hand och kunde beskåda ett mästerverk av färger och händelser. Som om vintern hade gett dem full kraft i hänförelsens tecken. Det hade gett dem något nytt. Något med nya färger.

Penseldragen hade färgat himlen i en ny blå färg. Den hade skapat ett vatten som sköljde världen av dess flora. Dess innehåll liknade den söta smaken i blåbär. Nyttig och god. Frisk och lidelsefull. Färgstark och givmild. Och den blå färgen färgade livets botten till en mjuk fåra. Där stod de nu, hand i hand och såg fiskarna leka sina nya lekar. Fåglarna jaga varandra. Stenarna gassa sig i solen. Grässtrået som gäspade stort och undrade om det var morgon. Om det var det som stack i ögonen. Träden stod fortfarande hand i hand och log åt alla sina barn. Ja de kände det som om det var deras barn. De tog hand om dem. Vaggade dem till söms. Lät deras grenar vila över dem. Och nu lyfte de sina grenar för att ge sina barn mer ljus. Sakta klädde de på sig. Sakta trädde de sina löv på dess grenar. De var lyckliga nu. De kände den pirriga förväntansfulla glädjen likt en kork som dras upp ur flaskan.

Som en fågel som dyker ner i vattnet för att ta sitt byte. De stod där emedan löven täckte dem mer och mer och för att de skulle bli riktigt malliga. Ja malliga i sina kungliga gestalter. Precis som malliga, ståtliga riddare som rider ut i natten för att rädda världen, så kände de sig. Ja de kände att lövens nerver språkade ett stort ansvar över att de skulle få vara med i skapandet. Skapandet över vad som hände. Allt som hände runt dem. Och det som deras löv var en del i. Det sprack överallt. De kunde riktigt höra det.

Men deras löv satt lugnt och stilla på grenarna och beskådade, lyssnade till allt. Det vilade en frid över allt detta. Och det gröna bladet fortsatte att vara grönt emedan allt sprakade till runt omkring dem. Färgerna var starka på marken igen. Det lyste vitt igen. Nu på ett ställe där. Och där. Igen. Och små små detaljer tvingade sig upp ur sitt sköte. Det föddes på nytt. Det trumpetades och visslades. Det sjöngs och knakades. Det jublades och sprangs. Och träden stod och såg allt detta och grät i sin vackerhet. De grät och sjöng av världens sång i sitt bröst. Den ljuvliga röst som färgade allt med vördnad.

Stina ur Luftens sötma

luftenssotma_cover_01

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s