Går jag ”I mjölnarens spår”, eller går jag utan spår?

Standard

stina_beskuren, Stinabild

Tänk här går man och vankar som en åtalad i väntan på domen.
Man vet inte hur det ska sluta, bara att man inte kunde ha gjort något annorlunda.
Men det kan bli bättre, det ska bli bättre. Och det är bra, oavsett domen.
Jag har fått många spridda domar som tagit mig ner till underjorden i några sekunder, men har velat få en bra dom i slutändan så därför har jag tagit mig upp igen.
Snabbt som en iller, skjuten ur en kanonkula, kvick som en räv och plötsligt som en blixt står jag där igen redo att kasta mig på monstren.
Och jag tror på den, domen, den som ska få mig att flyga upp bland molnen och tugga lite av den, ja bara lite för den behöver sin forn för att bli det regn som ska falla.
Om inte annat så får jag påverka domen själv, tänker jag då. Ta tag i det på riktigt, visserligen har jag gjort allt på ”riktigt” men ändå, liksom göra så allt vänder till min fördel.

mjolnaren_omslag_skiss-ev.omslag-till bokmässan

Jag talar om mitt nya manus förstås, och jag talar om hur svårt det är att möta alla nej.
Nej tack, och nej, de orden haglar som en kulspruteeld över mig. Men en och annan ljusglimt av fina ord har vackert dansat fram från mailen. Men ändå så står det nej tack.
Men ett ”nej tack” som har varit glädjefyllt den här gången, tack för det.(vi svenskar ska tacka så mycket, var det en fransman som sa)
Då har jag lättat lite, på väg mot molnen studsar jag ovanför golvet för att efter en tid landa igen och inse att jag står där själv där och dansar. Naken men varm, olycklig men fri.
Jag söker alternativ, jag söker vägar, som jag har gjort förut. Sju gånger, för att vara exakt, det är ju sju böcker jag har gjort.
Några har varit lite lättare att hitta ett hem åt, men några har krånglat som värsta olydiga barn.
Dem måste man vara extra snälla mot, visa att det finns kärlek i överflöd, men ändå med bestämd hand visa åt vilket håll de ska gå. (fast man inte vet själv)
Det finns så mycket att känna lättnad för, och så mycket att oroa sig över. Men lättnadskänslan varar inte alltför länge, en våg av obehag infinner sig och jag ser den snåriga stigen tydligt framför mig.
De otrevliga verkar inte hålla sig till en plats på jorden, de finns överallt.
Men det finns en hel del guldkorn som inte är rädda för att ge positiva skallringar, ja sådana som gör att man darrar till lite av vällust.
Med dem i ryggsäcken går jag vidare mot nästa hållplats. Och väntan blir lättare.
Den där som ska komma, den där som bara väntar på just det här manuset ”I mjölnarens spår”, den där lilla stenen som rullar fram i ett långsamt tempo mot dig, den kommer på något sätt. (hoppet är ju det sista som lämnar människan)

stina_rod_liten

Om jag skulle få som jag ville? Jo då skulle just det där förlaget stå där och vänta på mig, och med en glad och härlig ton skulle just det där förlaget och just den där människan (som skulle vara underbar att ha och göra med) lyssna och komma med ivriga svar och frågor.
Älska ens manus helt enkelt och ta till sig det som ett litet barn i dess famn.
Vi skulle planera den långa vägen tillsammans, med många skratt och tårar på vägen.
Vi skulle förstå varandra och vi skulle tala i klarspråk. Resten skulle bara vara en fin resa utan tankar på att göra varandra illa.
Och boken skulle leva sitt eget liv, med med-och-motgångar, där skulle den trivas bland andra böcker.
Vi, hon och jag (jag kallar förläggaren för en hon) skulle vara nöjd hur det än gick, och jag skulle lugnt och efter en tid kunna återvända till mitt skrivande.
Det vill säga när kroppen var okej, att nacken och foten var skapliga, då skulle jag kunna ta tag i allt igen och med den iver som bara ”Rännar-Stina” kan, återgå till det som brinner inom mig.
Och just ”den biten” av mig skulle förläggaren veta alldeles tydligt och klart hur den var. Att jag är skör, inte som de flesta är sköra utan med en kropp som har sina krackeleringar.
(jag tänker genast på vaxbatik som jag pysslat med, där är det vackert och här är det struligt)
Det var en stor del i ”paketet”, och det behövde jag aldrig ingående förklara för henne. Det var jag helt enkelt, och hon förstod den delen lika mycket som mitt sätt att skriva och mina böckers varaktighet var sanna och ärliga.

Bitvis tunga, alla delar i ”paketet” är bitvis tunga som elefanter, men vad är inte tungt? Säg mig något som inte är tungt. Kärlek, godhet, vänlighet, eller hat, ilska eller rikedom, fattigdom?
Att sova är inte tungt, just det, eller joo, det kan vara en mardröm eller mycket invecklad dröm. En gåta som förvirrar eller hänger sig kvar hela dagen som en dimma.
Här kommer jag med de nya manusen (två) ”I mjölnarens spår” och ”Mannen i rocken” och hackar mig fram som en himla datahacker, sätter mig på en stol framför dig och du kan bara inte flytta på dig, du vill inte flytta på dig. Du bara sitter kvar och ler åt ”paketet” framför dig.

Kram Stina

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s