Monthly Archives: februari 2015

Artikel från 2010 i vt om sagan och ett manus

Standard
Artikel från 2010 i vt om sagan och ett manus

Fin och bra artikel om min första bok, vår sagobok Sagan om smått och gott.

Finfint skriven av Lotta Gometz på Västervikstidningen.

Tack för den härliga starten på mina böcker.

En god början för Marika Lif som illustratör och för mig som författare.

Här är den:

Hon skriver sagor

Stina Nilsson, uppvuxen i Västervik, har skrivit barnboken ”Sagan om smått och gott”.

Är detta din första bok?

– Nej, jag släppte en diktbok i somras som gavs ut på ett annat förlag där jag delvis bekostade utgivningen själv.

Varför blev det en saga den här gången?
– Jag berättade väldigt ofta sagor, som jag hittade på själv, för min dotter när hon var liten. Några skrev jag ner. Bland annat den här som hon ville höra om och om igen. Inför utgivningen har jag skrivit om den lite grand.

Sagans illustratör Marika Lif, kom du i kontakt med via en målarkurs. Berätta!
– Vi deltog båda i en målarkurs på internet där vi ”pushade” varandra och på ett konstruktivt sätt kommunicerade kring vad vi ville göra med vårt målande.

– En av de uppgifter vi ålades var att måla en drömbild. Jag fastnade för Marikas bild och för hennes sätt att måla överhuvudtaget och frågade om hon kunde tänka sig att illustrera sagan. Hon blev jätteentusiastisk och gav sig i kast med jobbet med stor energi.

– Vi har arbetat med boken på vår fritid i ett par års tid nu. Kommunikationen har nästan uteslutande skett via mejl, facebook och per post. Några enstaka telefonsamtal har det också blivit. I somras, när boken var klar, träffades vi för första gången på riktigt. Hon kom till Norrköping där jag bor och vi fikade i min trädgård. Det kändes nästan lite nervöst innan. Det blev ett roligt möte som jag aldrig kommer att glömma.

Betyder det att ni kommer att fortsätta ert samarbete?
– Ja, vi har några nya projekt på gång.

Vilka vänder sig sagan till?
– Barn från sex till nio år står det på förlagets hemsida, men jag skulle nog vilja säga att den lämpar sig för barn mellan fyra till nio år. Det är en bok som passar för högläsning eftersom det är ganska mycket text och vissa saker kanske en vuxen behöver förklara.

Vad lockar dig med själva sagoformen?
– Kanske framförallt att innehållet kan svänga från lättsamt till mer allvarstyngt samtidigt som det är skrivet på ett lättbegripligt sätt.

Vad gör du när du inte skriver?
– Jag är numera sjukpensionär till följd av en hjärnblödning jag drabbades av för nio år sedan. Innan dess, och även en period efteråt, var jag frilansande journalist. Jag jobbade med radio i första hand.

”Sagan om smått och gott” ges ut av Bokförklaget Kompetens & Rekreation.

 Lotta Gometz

fd9a6-saga    smatt_o_gott_omslag_bak

Tiden går och äntligen är vårt nästa projekt klart. Vuxensagan ”Mannen i rocken”.

Ni ska få kika lite på den, om ni är snälla…

0000

”Pipan ligger som handen i handsken i mannens mun. Som
blombladet på blommans stjälk.
Man kan ana att mannen ler bakom skägget. Den spetsiga näsan
far upp och ner i ansiktet. Ögonen ser på den bok han har
plockat fram.”

Och ännu en text och bild:

0005

Mannen tar upp ett löv och andas in. Lövet är plötsligt under
kvinnans näsa.
”Ah, härligt,” säger mannen.
”Vilken friskhet. En fröjd det äro att få känna, uppleva ett löv.
Visst är det? Å, jag glömde totalt bort att fråga, jag ber om ursäkt,
men vad heter ni?”
”Selma,” säger hon syrligt.
”Och jag har faktiskt inte tid att sitta här.”
Nu är hon riktigt arg. Sitta här bland löven och tro att världen är
underbar. Att solen skiner, att det är havet och inte regnpölarna
man ser, tänker Selma surt.
”Jag har ont och är kall och”, säger hon med hård ton, ”är blöt.”

Det var lite från vårt nya manus ”Mannen i rocken” som letar förlag.

Men den som letar efter något letar alltid för länge, eller hur det nu var…

Eller målet är ingenting, vägen är allt, eller den som vandrar på en gropig stig är van vid det.

(det sista stämmer bra, den tar jag)

Tack alla trevliga människor som gör groparna lite mjukare!

Kram Stina

Invald som medlem i Sveriges Författarförbund, LYCKA, romanen Andetag, och mina nya manus

Standard
Invald  som medlem i Sveriges Författarförbund, LYCKA, romanen Andetag, och mina nya manus

Jag är invald som medlem i Sveriges Författarförbund.
En otroligt härlig känsla, trevlig och välkommet.
Som jag våndades när jag efter en månads väntan skickade in mina två romaner och en diktbok (efter deras begäran).
Skulle de förkasta det jag gjort? Vad det bara skräp? (i deras ögon)
Efter ytterligare en månads granskning fick jag brevet som gjorde att jag hoppade av glädje.(med ena benet då)
Den som väntar på något gott…
Eller i väntan på Gordon, eller vad han nu hette…
…jag väntar…
På bättre tider?
Sämre?
På mig själv?
Ja, jo, har alltid väntat på mig själv, så jag ska hinna ikapp mig själv, för man vill ju inte missa sig själv.
Tiden är knapp och lång ibland när man väntar.
Ni får ursäkta om jag i min väntan kastar ur mig för mycket. Så många ”väntor” som blir sagda.
Tänk, jag fungerar så i många nervösa situationer, som när en kompis och jag liftade till Barcelona.
Vi kom dit och väl hemma i Sverige, i Örebro närmare bestämt, mitt i natten fick vi lift med en man som visade sig vara galen.
Han var galen och visade det. Genom hans prat och att han körde alldeles för fort förstod vi att vi hade hamnat i en likkista.
Han skulle köra ihjäl oss, och jag babblade som jag aldrig hade gjort förut. Vi klarade oss och någon vecka senare läste vi om att en man vid tidpunkten då vi var i Örebro hade rymt från Örebro sinnessjukhus. Det var han, helt klart att det var han.
Jag glömmer aldrig hans ögon i backspegeln. Hans obehagliga leende som spelade ryckigt i mungiporna.

100_1381
En parantes i min väntan, för nu är det bara några ”väntor” kvar.
Det blir olika ting som speglar min väntan. Under tiden går livet utanför och inne i mig.
Jag har mycket som inte är väntan, och den vräker jag ut till er, förlåt men ni kan bara blunda då.
Så fånga, ta emot, eller förkasta, men kanske att någon tar emot och blir glad/ledsen/arg/…
Jag vet inte mer än du, det är bara att vi har olika sätt att uttrycka oss, och om vi kan lyssna lite innan vi förkastar varandras sätt så skulle vi möta varandra.
Inte älska, bara förstå att vi har olika sätt att visa vad vi känner. Att vi alla har rätt att vara här, och att drömma om ett bättre liv eller MER liv.
Att man gör skäl för sig, eller få lön för mödan, inte att man stjäl för att ro åt sig, eller att det mödosamma inte ger någon lön, utan att det handlar om något större och värdigare.
Att själen ska sträcka på sig och omfamna världen. Det är där jag vill hamna, just precis där vill jag vara, de flesta vill nog det.
Men det är långt dit. På vägen är man lite kantig och ful. Men det får vara så, och så måste vi tänka ”att det ligger en hund begraven” eller att ”det gömmer sig något i garderoben”, eller helt enkelt att det ligger något annat bakom.
Det är en himla massa täcken och kuddar för sanningen, så ”man ser inte skogen för alla träden”.
Tack till alla som står ut med mig och med alla andra som väntar, oroas, eller arbetar så svetten lackar och rinner ut på den nyputsade silversnipan.

Röda Stan 009_v2

Jag firar detta med ett bejakande av mig själv, en recension på en av mina böcker:

Recension av Lingonhjärta från 2013:

”Andetag av Stina Nilsson är en liten bok med stort innehåll som har värmt min hylla jag vet inte hur länge. Ni vet, ibland blir det bara så. Man vill läsa den, planerar att läsa den men det kommer alltid något annat före. Men nu när jag äntligen har läst den så känner jag mig verkligen glad över att jag har gjort det för det är en riktigt fin bok.
     Berättelsen handlar om Elsa som lever i ett dött äktenskap. Hennes man kväver henne långsamt innefrån och är en riktigt otrevlig typ. Elsa som har levt med denne man i så många år har slutit sig från omvärlden och har mer eller mindre slutat leva. Hon har svårt för andra människor och hon upplevs som obehaglig av de flesta hon möter vilket hon är fullkomligt medveten om. I berättelsen får vi följa Elsa i sin ångest, frustration och hennes väg ur denna fångenskap.
     Vi får också möta Pelle i boken som har en liten antikbokhandel och Elsa och Pelles vägar möts tillslut. Dock hade jag nog föredragit om berättelsen bara hade fokuserat på Elsa för blev lite störd när Pelle helt plötsligt fanns där även om han är en intressant gestalt att läsa om.
     Oavsett så är detta en väldigt läsvärd bok och som man läser på en eftermiddag men det jag tyckte mest om i boken är helt klart språket. Det är vackert, flytande och underbart. Lite som att jag fick känslan av att flyta när jag läste den. Helt klart en liten fin bok i fin förpackning och med fint innehåll.”
andetag_web
       andetag_2013_omslag_e

En fin recension som jag bara måste visa igen.

Här är pappersboken  och    här är e-boken.

Mina manus som letar förlag är dessa:

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

En roman på 340 sidor

Här är ett manus på en ny roman ”I mjölnarens spår”. En historisk roman som handlar om ett kvinnoöde.
Det är Emma Klasdotter 22 år som gifter sig med storbonden Niklas Nilsson 44 år.
Den olycka hon känner den dagen hon går till Havdellska gården blir bara värre och värre.
Vi befinner oss i Östergötland utanför Åtvidaberg, åren är 1895 och 1936. Med små utvikningar till andra årtal.
Där vistas vi i både mörker och ljus, mest mörker som i slutet mynnar ut i ett lite ljusare sken.

0000

ELDSJÄL MÅNSJÄL SILVERSJÄL

Standard
ELDSJÄL MÅNSJÄL SILVERSJÄL

Vad vore bevarandet av vår historia
utan eldsjälar?
Vad vore kampen om det rättvisa och goda utan eldsjälar?
Vad vore konsten och hantverket utan eldsjälar?
Vad vore livet utan eldsjälar?

mjolnaren_omslag_skiss-ev.omslag-till bokmässan

Här är några utdrag från mitt nya manus, (bok)med omslag av Bertil Almlöf, en del av en litografi:

Ur ”I mjölnarens spår”

1936
”Hon stirrar ut genom fönstret, bara stirrar. Ut genom elden. Den som
bränner i hennes kropp och lägger sig som en hinna.
Det vackra, det livfulla därute, kan hon inte nå. Livet är förbi, livet
har sprungit ifrån henne.
Hon är rädd. Rädd att han ska se, rädd att han ska upptäcka den.
Orolig över det som är en illusion, en dröm. Hon tror att det är en
dröm. För henne är det ogreppbart, kanske ofattbart, eller bara ett
rökmoln. Det som inte går att fånga in, eller finns där. Hon sätter
handen för munnen, oh gode Gud, flämtar hon, vad har jag gjort?
Hon har gjort det fruktansvärda, det som aldrig får ske. Hon inser
det nu, att allt är för sent.”

1895
”Usch, vad trist det kommer att bli på det nya stället”, sa Helga.
”Vadå, menar du”, sa Emma.
”Jo, så här kommer vi inte kunna sitta då”, funderade Helga.
”Jomen, det är klart vi kommer att kissa där också”, svarade Emma
och knuffade till Helga i sidan.
”Äsch, knaslisa, jag menar ju att sitta här med dig som är så mysigt”,
sa Helga och tittade på sin storasyster.
De hade satt sig uppe på träbänken med två hål i, som var precis
lagom till deras stjärtar. De småpratade som de brukade göra när
tiden fanns, och det fanns den alltid när de lättade på blåsan. Det
var i november och vädret hade plötsligt blivit varmare så de hade
lämnat dassdörren öppen. Där kunde de titta mot den lilla sjön och
de mossbeklädda stenarna. Allt ramades in vackert med massor av
granar.”


Stina Nilsson Bassell

Bild på gamla lanthandeln i Sanden se släkt

En god kopp kaffe i en kopp från Gotland och en saga från en bakgård i stan

Standard

Vad vore livet utan en god kopp kaffe?

Starkt och med skummad mjölk, så måste det vara…

En liten saga till kaffet, istället för en kaka…

Eller både och…

bild-koppkaffe

Fågeln i trädet
av Stina Nilsson Bassell

Det var en gång en söt liten fågel som var ledsen där han satt.
Högt uppe i ett träd, hopkurad, ensam och uttråkad.
Det värsta var, mitt i all elände, att han hade skadat sin vinge, han kom alltså ingen vart.
Vinden skrattade åt honom. Gräset viskade om honom.
Solen spretade åt alla håll, där och dit han inte kunde flyga.
Han satt i mörkret och burrade upp sig likt en igelkott.
För ack något kletigt hade fastnat i hans fjädrar så han var näst intill orörlig.
Hans mage hade svällt lite av den ensidiga kosten som han trots allt fick i sig av det lilla som fanns uppe på grenen, högt uppe i trädet.

En fjäril flög förbi med ett par vackra vingslag. Det fick fågeln att kura ihop sig ännu mer.
Till och med löven rörde sig, tänkte fågeln tjurigt. Framåt, bakåt och åt sidan.
En kråka flög över hans huvud och skrattade åt honom.
Han liksom sa ”Där sitter du och här flyger jag”.
Han tog givetvis tillvara på vad livet hade gett honom. Någonstans kanske det fanns en viss taggande oro att han en dag skulle bli där hans släkting tvingades vara.
Så han stannade inte, han sökte ej efter en lösning.
Kråkan gjorde det han visste att han kunde, kraxa och flyga. Lite elakt och snålt, men kraxande.
Fågeln suckade djupt och hade nästan börjat stänga av alla ljud runt omkring.
De hördes som en lätt viskning och som ett evigt kraxande. Hela tiden surrade det omkring honom som en jämn matta. Huvudet var fullt av kraxanden eller viskningar.

Gungan stod alldeles stilla, någon gick snabbt över gården, en dörr öppnades. Någon kikade ut genom ett fönster, men ingen, ingen såg honom. Ingen, ingen grät över honom. Ingen, ingen försökte befria honom från bojorna.
Där, titta där var en annan fågel. Han såg inte det missfoster som satt högt uppe i trädet.
Och även om han hade sett, vad hade han sett då?
Inte en fågel, inte ett djur, utan en, en grotesk massa.

Plötsligt nere på det gröna gräset satt människor, en mamma och en dotter. De skrattade, skrattade så det gjorde ont i fågelns öron.
”De skrattar åt mig”, tänkte han.
”De glädjes åt hur skönt det är att vara fri och ser mina bojor, och är lyckliga för det”, tänkte han och snyftade.
Skrattet gick in i fågelns huvud. Men plötsligt var det tyst.
”Är det döden”, tänkte han.
”Är det här slutet”, tänkte han. Jamen, låt det komma. Låt det skölja över mig likt en våg. Snabbt och stort.”
Tystnaden avbröts av några svaga rörelser i trädet och viskningar.
”Är det dödens viskningar”, tänkte han.
Blundade och försökte finna frid. Men det pirrade i honom av, något slags, vad det hopp?
Var det nu än kom ifrån så tvingades han att öppna ögonen ty viskningarna hade blivit högre. Långsamt vande sig ögonen vid ljuset och skådade in i ett par blågröna ögon. De var små och snälla, de var lugna och orädda.

Flickan med det långa håret hade något mjukt i handen. Hennes händer slöt sig runt fågeln. Överallt.
Det mjuka var överallt, varmt och kärleksfullt lindade det in honom i flickans hand.
Fågeln slöt ögonen igen. För att efter en kort stund finna att de var öppna och tittade på flickans blågröna ögon.
I hennes värme och i värmen som infann sig runt omkring fågeln fick han känslan av att ha funnit kärleken. Den som ska göra allt bra, det som ger honom livet. Det som var tryggheten.
Fågeln, ja, den flög snart med frihetens vingslag.
Och, mina damer och herrar, flickan såg glädjen i fågelns ögon varje dag utanför sitt fönster.

Sagan om häxan Märta och om trollen och spöket med fina bilder av illustratör Ulricha Kindler, här med recension från Folkbladet.

saga2_web

saga_rec

Och blommor från boksläppfika, trevligt och tack.

Den här sagan är en fortsättning på Sagan om smått och gott.

kram Stina

bild-släppfika sagan

Saga och åter saga

Standard
Saga och åter saga

När jag gick en kurs i  att skriva ”Radioteater” på nätet 2002-2004 (jag var den enda i kursen som Björn Eriksson på Hola fhsk höll) då fick jag denna uppgift: Nämligen den att till ett fik, en plats, och lyssna noga på miljöljuden för att sen skriva ner dem. Och utifrån de orden eller korta meningarna skriva en berättelse. Här landade det på en liten saga. i andra fall blev det en radioteater, eller något annat jag ville skriva just då. I två år ”gick” jag denna distanskurs på halvfart som gav mig mig så mycket, bara den här uppgiften var kanon. Tack! saker!!!!! 032 Getingen av Stina Nilsson Bassell Det var en gång en geting som med glädje och exploderande livslusta ilade fram genom livet. Det gick i väldig fart. Han skrattade, slog kullerbyttor, och stack en och annan lite på skoj. Men aldrig aldrig med sin fulla kraft. Ty han var en snäll geting. ”Inte sticka i onödan”, sa alltid hans mamma. Han var intresserad av allt. Tittade, funderade och frågade. Han låg minsann aldrig på rygg. Men en dag, mitt i ett glädjetjut, tog det stopp. Han surrade febrilt, svetten rann och han tog i av alla krafter. Men stoppet var och förblev ett stopp. ”Hade han missat någon skylt”, tänkte han. ”Hade vinden stillat sig”, tänkte han. ”Var han alldeles uttröttad”, tänkte han också. Men då stirrade han in i ett par ögon och märkte alla trådar som omgav honom. Suckade och började kämpa för att komma till friheten igen. ”Jag ger aldrig upp”, tänkte han. Höstlöven föll omkring honom. Likt änglar seglade de ner för att vagga sig till ro på marken. ”Där ska jag vara och leka tafatt med löven”, tänkte han surt. ”Det är ju för böveln där jag hör hemma, inte här där man inte kan röra sig”, tänkte han ännu surare. Solen strålade in vackert mellan trådarna. ”Det ser ju riktigt vackert ut, jag undrar om spindeln vet om det här”, tänkte getingen och blev ännu mer frustrerad. Irritationen över att se allt vackert, se allt han ville delta i, allt som var fullt av liv, gjorde honom arg. Vansinnig helt enkelt. Styrkan växte, och växte, och växte. Men ingenstans kom han ty nätet var så starkt att inget kunde rubba det. Ilskan förvandlade sig sakta till sorg, en sorg som blott gav honom en stor sten av hopplöshet. ”Vad gör man när sorgen kryper in under skalet”, tänkte han. Till slut hade sorgen tagit över tankarna. Han såg inte barnen som skrattade, löven som dansade, fjärilen som sakta lättade ankar eller blommorna som drog sig mot solens strålar. I allt det där började getingens huvud att hänga allt mer. Hans ögon tårade sig, så mycket att han ej hörde stegen som närmande sig. Inte heller de viskande orden. Plötsligt kände han hur det gungade till. Tittade upp och in i ett par blågröna ögon. De log vackert, och de log snällt. Pratade liksom med honom. Plötsligt gungade det till igen. Flickans hand rörde sig försiktigt mot trådarna. Han kände frihet i halva kroppen, sen dunsade han ner på bordet. Vingarna rörde sig långsamt ,och dimmigt tittade han in i flickans ögon för att visa sin glädje. Flickan pratade varmt till honom, och snart var getingen uppe i luften och tänkte ”Denna flicka ska jag aldrig sticka”. ”Tack och farväl”, skrek han. Flickan hörde inte det, men hon förstod hur lycklig getingen blev, och log med hela sitt hjärta. smatt_o_gott_omslag_fram   SLÄPPFIKA”Boksläppfika” i min trädgård 2010 när vår första bok gavs ut ”Sagan om smått och gott” med Marika Lifs sköna illustrationer.

Se på Youtube

ALLA HJÄRTANS DAG NOVELL och lite smått å gott

Standard
ALLA HJÄRTANS DAG NOVELL och lite smått å gott

PÄRONET
av
Stina Nilsson Bassell
IMG_0099

Hon vaknade upp av en duns någonstans i närheten. När hon vred sig åt sidan fick solen henne att blinka till, och ögonen fylldes av tårar.
Fast hon var lycklig kom det tårar. Hon log och såg päronet som hade lossnat från sin gren. Så, så lagom, tänkte hon, precis i tid. Allt sker precis i tid.
Lövens färger gnistrade mot henne där hon låg i gräset. Vinden hade just tagit en språngmarsch från päronträdet och till det stora trädet med gula, orange löv som gnistrade likt pärlor på en naken kropp.
Vinden var kall och hon låg med jackan på, ovanpå en filt som skyddade henne mot den kyliga marken.

Hon blundade och hörde fåglarna som hade ett ivrigt samtal, de kände nog också av kylan. Hon tittade igen, och log.
Nu lät det i brevlådan. Hon skymtade en man som snabbt stack ner handen i den röda lådan. Sedan var han borta.
Det var som om han aldrig varit där. Han kunde ha sett henne men det gjorde han inte. Hon log och solen var varm, men hon frös om händerna. Hon tittade upp mot himlen och såg den lilla getingen som ivrigt flög som om den var desperat och insåg slutet.
Slutet av sommaren och början på något nytt. Var det något nytt som väntade? Hon visste inte men hon kände ett välbehag som fyllde hela kroppen. Det var en frihetskänsla som hon aldrig haft förut, och inte heller haft en aning om att hon kunde känna.
Han hade befriat henne från bojor som hade plågat henne så. Hon kunde nu för första gången slappna av och känna vinden röra vid sin kind.
Värmen kittlade henne och kylan fanns i hennes händer som en påminnelse om det som hade varit.

Hon blundade och kunde känna att allt därute var där och i henne.
Tystnaden var så vacker. Som en älva som dansade runt med lätta fötter utan att knappt vidröra marken. Älvan log mot henne.
Detta var livet, tänkte hon. I samma stund hörde hon en gräsklippare långt borta. Hon älskade ljudet, hon älskade alla ljud. Kråkan som kraxade, en katt som fräste och en mamma som gick förbi med sitt barn.
Barnet satt i barnvagn, det kunde hon se när hon lyfte upp sitt huvud lite. Hon hörde inte vad mamman sa till sitt barn men hon pratade gulligt och barnet svarade ivrigt. Hon log igen och det blev extra varmt i kroppen.
Ett barn, tänkte hon, flera barn, tänkte hon igen, som löven på trädet. Gröna och sen sprakar det till av alla möjliga färger för att sen trilla av och starta ett eget liv. Men de måste få bra näring, inte det jag fick, utan bra positiva känslor. De ska bada i sol och vindarna ska vara mjuka och i olika former.
Det ska forma dem till livet, tänkte hon och log i ljusfåran av solen. Det riktigt blänkte av solens strålar och hon andades djupt. Den höga häcken prasslade till ibland, som ett instrument. Det var musik ute idag.

Långt borta kunde hon höra hur någon klöv ved. Hon såg hur mannen svettades lite, inte mycket, det fanns ju en kyla i luften som tog bort det varma och klibbiga. Han andades friskt och tog nya tag.
Det såg hon när hon blundade och kände återigen hur kylan och värmen blandades i hennes kropp.
En mygga svävade slött över hennes ansikte. Den var verkligen slö, tänkte hon, som den egentligen ville lägga sig under ett täcke av barr och sova. Men istället gav den sig gäspande ut på ett sista friarståt.
Hon blundade igen med solen som gnistrade till mellan löven i päronträdet under sina ögonlock. Hon såg för sitt inre det vackra päronträdet där grenarna hängde vackert nedåt som i en dansposition. Inlindat i murgröna som svepte runt trädet likt en julgransbelysning där ljusen var solen självt.

Hon hörde hur en bil närmade sig och stanna utanför grinden. En bildörr och sen en grind som öppnades. Steg i gruset, lugna och jämna steg.
Hon kände glädjen sprida sig från tårna upp till hårfästet. Jag visste det, tänkte hon, jag visste att det var en bra dag!
ur Luftens sötma

IMG_0101

IMG_0098

IMG_0100

HISSPJÄS

Standard
HISSPJÄS

Hissen stannar. Två män tittar rakt ut. De är nollställda.

Scen 1

A
Jaha nu stannade den.

B
Vilken då? (tittar slött åt olika håll)
Jaså hissen.

A
Ja just den! Den som är vårt hopp just nu.

B
Jaja (suck), jo det är ju det hoppet vi inte vet något om? Den vars framtid bärs upp av en knapp.
(fniss) En knapp till friheten eller en knapp till döden.
(till sig själv) Men döden kan ju också vara en slags frihet.

A
Det får mig att tänka på livet. Livet är ju också med som en del i tankarna om hissens funktion.
Det får man ta med i, ja med i processen.
En bana som egentligen går runt, fast den för många ser ut att gå upp, och ned. Upp och ned…
Ned och upp…

B
Öh, jo, jag tänkte mer på knappens form, att det har betydelse.
Tänk dig, (intensivt) tänk dig att den är rund, utan början och utan slut. Eller kantig. Varför inte spetsig, då blir det ju genast svårare att lyckas ta sig igenom den utan att skada sig.
En liten, liten prick, som nästan är omöjlig att hitta. Då är det slut.
Slut på friheten. Valet är då döden.
(snyftar ut i ångest).
A
Men livet har sina oändliga stigar, som bär oss fram genom hissens långa kablar, och när den väl stannar så har vi chansen att välja vilken väg vi ska gå, ja nu står vi ju stilla, men sen när livet rullar på igen, då tackar vi för processen.(snabbt)
Den är en gåva.
En gåva (starkt) som vi ska vara rädda om, inte rädda för, utan rädda om, för att, för att vi kanske inte får så många chanser i livet.
Den här måste vi ta, fundera på, lägga om tankebanorna. Ja det kanske är det som krävs av oss.
(tystnad)

B
(stirrar på den andre)
Är det vad som krävs av oss för att hissen ska gå igång igen? Är det det du menar, eller vad i…

A
Talar du till mig? Möter du mig? Är det verkligen så?
Åh gud, då har vi kommit en bra bit på väg!
Då har vi verkligen tagit en helt annan riktning i våra liv.
En helt annan riktning.
Sluta inte, sluta inte att tänka så! Andas in djupt. Fortsätt i de banorna. Du ska se (mumlar) att vi snart skådar ljuset. Snart, snart… (mumlar på en ramsa)

B
Förlåt vad sa du? Det sista alltså. Herregud, vad håller vi på med.
Håller vi på att bli galna? Vi är ju fast här i den här lilla trånga buren, och…
Herregud, vad har jag mumlat om? Knappar och…
Och döden?
Vad fick mig att prata så? Herregud!
Nu får vi vara lite realistiska. Vi är fast här!
(stirrar på A). Fast i hissen. Punkt slut!

A
Förstår inte vad du menar? Detta är en insikt, en rikedom, att ha kommit hit. Du och jag.
Vi får uppleva denna vändning av våra liv som gör att vi äntligen möts. Äntligen lyssnar vi på varandra. Förstår denna djupa andemening i vårt rum.

B
Halleluja!

A
Förlåt vad sa du?

B
Halleluja, sa jag! Jag tyckte det passade bra in i ditt nonsenssnack.
Nä nu, jag bara undrar, hur du kan snacka som du gör?
Jag vet mer och mer om var vi står, jag menar att jag vet var vi befinner oss.
Till en början svamlade jag också. Vetigudarna varför?
Men nu vet jag att vi är fast här och måste gå till handling!

A
Jag vet inte vad du pratar om, men jag förlåter dig. För hur det än är så gör den här situationen en del lite galna. Och dig min vän har den påverkat på ett besynnerligt sätt.
Säga att jag svamlar, när jag har skådat in i själen. Jag ser sanningen!
Jag står inte i en hiss som har stannat. Jag står mitt i livet, och det är en gåva att få denna insikt!

B
Det ÄR en hiss som har stannat! (skarpt) Och vi står i den nu! Tror du inte på mig så varsågod och kliv ur!
(går fram till knapparna)

A
Vad tar du dig till?
Vi måste stå på våra platser och få en inre kontakt! (hysteriskt)
(tar tag i B och knuffar undan honom).

B
Nu får det vara slut på denna idioti! Du måste väl veta var vi är, även om denna atmosfär inte talat till en på ett behagligt sätt så måste du väl ändå förstå.
Även om jag också föll in i det overkliga, lekfulla, så är den faktiska sanningen att vi står här i en hiss som är fast!
(slingrar sig ur A:s grepp)

A
Nej, nej, det är inte sant! Inte sant. (händerna för ansiktet).
Nej, jag visste det. Det är inte sant! Det är svart, mörkt. Bara det som finns inom mig finns.
Ensam är jag, och glad, ja, ja, ja man kan nog säga att jag är lycklig. (pratar för sig själv)

B
Herregud!
(går fram till knapparna och trycker på SOS knappen)
Så, hoppas det går fort. Varför gjorde vi inte det här från början?
Vi var nog rätt så instängda. Instängda i själen. Men nu, nu, kan det väl gå fort. Hör nu börjar det redan hända något.
(lyssnar på ett hissljud).

Hissen är igång.

B
Nu funkar den. Vilken skön känsla!
Att komma ifrån det kvava och ganska obehagliga rummet…(mumlar)
Vilken våning ska du av på? (vänder sig till A)
Jaså våning nummer fyra. Jag ska till våning fem ja. (A visar fyra fingrar till B)
Då så då kan arbetsdagen börja.
En lustig början på dagen bara. Skönt att det nu är normalt igen.

Tittar på A som fortfarande sitter hopkrupen i hörnet men reser sig för att stryka ut kläderna med händerna, rättar till slipsen, kammar sig för att kliva ut på sin våning, nickar till B. Hissdörren öppnas.

Sekreteraren
Vilken otur att hissen fastnade. Och just idag!
Rätten väntar er. Telefonen har ringt i ett kör…(blablablabla kvittrande)

A
Ja, det tog lite tid, men man är ju en samlad människa!

Sekreteraren
Visst, visst! Ni tappar väl aldrig kontrollen advokat Blo…

Hissdörren slår igen och B ler åt det komiska.

B
Jaha, ingenting, ingenting är som det ser ut att vara.
Och vad får man ut av det? En slips?
En slips och ingenting mer än en slips!
Stina Nilsson Bassell

Bild Diktbok Svensk poet 2011 där en av mina dikter är med läs mer här

eller under Mina böcker

Novell om hur allt kan snurra för fort

Standard
Novell om hur allt kan snurra för fort

DET SNEDA SPRÅNGET
av
Stina Nilsson Bassell
Annika kände ett pirrande behag sprida sig genom kroppen. Som en fjäder rörde det sig inuti hennes mage. Det här skulle bli intressant, tänkte hon. Det här ska bli en upplevelse.
Hon tryckte på knappen och dörren sa simsalabim. Där stod hon nu. Den enfaldiga, ointressanta blonda kvinnan.
Glasögonen var på snedden och hennes tråkiga blå ögon liksom utsöndrade en doft av unken luft. Av något som hade slängts in i garderoben och som för länge sedan glömts bort.
Annika tyckte sig märka ett vagt ryck i läppen när kvinnan lika vagt bad henne stiga på.
Stelt gick hon framför henne in i rummet där alla andra satt eller stod.

Där stod Roger rak i ryggen. Han kom direkt fram till henne och kramade om henne. Varmt och hjärtligt. Ömt och hängivet.
Det var som om han kastade av henne kläderna mitt framför alla andra. Mitt på golvet.
Rummet blev varmt. Som sammet var golvet. Viskningar hördes på ytan. Viskningar som visste.
Alla utom hon.
Annika stod med sin drink som hon hade fått av Roger. Smuttade. Smakade. Och pratade med Roger och hans fru Britta. Det vill säga att det var Roger och Annika som pratade och skrattade. Britta såg bara uttråkad ut.
Annika såg forskande på Britta som såg ut som gråheten själv. Det var som om hon hade grått på sig, nästan svart tänkte hon och blev som en bakugn i magen.
Allt är så lätt, tänkte hon när hon såg den ickedoftande varelsen stå där medan hennes man strålade av charm.

Roger var lätt och kramades hela tiden. Han var känslig och älskade naturen. Allt som hon själv kände starkt för. De var så lika, log hon och pratade vidare.
Annika gick ut till köket för att hälla upp ett glas vatten. Hon tog en stor klunk och kände ett obehag leta sig fram i nacken.
Någon stod där bakom och såg på henne.
Hon vände sig hastigt om. Så hastigt så vattnet for över glaskanten.
”Jaså du. Är det så du ser ut?”
Tonen var kall och doftade svavel. Brittas röst svävade ut bland skålar och glas och for in i Annikas öron med enorm kraft.
”Jag förstod att det var du så fort jag såg dig. Så fort du stod där i dörren med knuten i håret och i din blåa dress. Vet du, den stack i mina ögon. Den blå färgen lyste falskt. Den borrade sig in i min själ och höll på att kväva mig.”
”Ditt vidriga, äckliga lilla stycke! Du tror att du kan få något annat! Något annat än vad jag har!”
Hon skrattade nu. Hon log inte. Men hon skrattade.
Och hela rummet gungade till. Som om Annika hade befunnit sig på en båt.
Så gungande var världen. Så plötsligt hade kvinnan framför henne bytt skepnad.

Hon var mållös. Hon trodde att hennes haka avslöjade henne. De små prickarna lyste alltid röda när hon var upprörd. Hennes haka sjönk alltid ner i en vass båge som likt ett sjunkande skepp skrek på hjälp. Och räddning.
”Jag ska tala om en sak för dig. Vill du veta? Va? Jo, Roger vill lämna dig! Han vill lämna sitt lilla ångestladdade misstag. Ett misstag är du! Ja men titta på dig. Titta då.
Britta andades snabbt och spottet flög ut i cirklar och landade på Annikas blus.
”Du är en städerska ! Du är en rutten sketen städerska och han är chefen. Han är chefen, sa jag! En chef spelar inte med öppna kort. Han är inte den man tror.
Så jävla dum man får vara. Va?”
Britta stirrade med öppen mun och gick emot Annika. Långsamt gled hon mot henne. Den öppna munnen var fortfarande öppen och Annikas ögon hade fastnat på den som ett frimärke. Som en vålnad skred hon fram mot Annika och rädslan spred sig i henne lika snabbt som en höstvind.
”Du är inte värd honom.”
Annika hörde hur svagt det lät. Nästan pipigt.

Då upptäckte hon det skarpa i sidan. Det var vasst. Det var en stickande dov smärta.
”Vad… vad gör du?”
Annika stirrade ner mot magen och trodde inte på det hon såg. Trodde inte men ändå kände hon det vassa, hårda ända upp i hårfästet. Men visste ändå inte vad hon skulle tro. På vilket ben hon skulle stå.
Och det för att det skulle göra mindre ont.
Britta log ett sådant leende som skulle få is att smälta. En tunga att gå mitt itu.
”Vad jag gör? Vad jag gör? Frågade du det va? Vad… Jag tar det som är mitt! Förstår du vad jag säger? Jag tar och du ger. Det är enkelt. Jag ger dig liv eller död. Det är samma sak. Liv eller död! Förstår du?”
Annika förstod ingenting. Ingenting av det hon sa. Men det gick upp en strålkastare för henne att kvinnan visste. Hon hade vetat om allting i alla år.
Det var hon överens med sig själv om. Annika var ense om sitt nuvarande dilemma.
Det var som blixtar på himlen. Som den tunna isen. Som början till en jordbävning.

In genom dörren kom hennes räddning. Roger med hela hans vackra gestalt.
Annika blev så glad så att tårarna droppade ner snabbt på tröjan. Hon kunde nästan le igen.
Roger gick fram till Britta och pussade henne på kinden. Såg kniven och nickade. Frågade om allt gick bra. Britta nickade och han gick ut igen.
Annika kände att mungiporna inte formade sig som hon ville. De åkte upp och ner och hon ville bara kräkas.
”Okej, chockad? Besviken? Förvånad? Nej nej, det behöver du inte vara. Tro mig! Det är inte första gången.”
”Jag känner en oerhörd glädje nu. En kärlek till döden.”
Britta tog ett stadigare grepp om kniven och tryckte till. Hårdare nu. Skrikigare nu.
Och hela världen förlorade sitt grepp om tid och rum. Allting blev bara en enda stor grimas för Annika.
En enda stor massa gyttja. Hon gungade i det. Hon fanns i det.
Och denna galna människa tänker döda mig. Denna galna människa ser inte liv som liv, och död som död.

Annika såg en dörr som stod öppen. Hon visste inte vart den ledde, men hon kastade sig mot den. Famlade sig ut. Och kände den friska luften mot sitt ansikte.
Hon sprang bort och tänkte att aldrig mer se denna man. Denna familj var galen. Han var säkert också galen, tänkte hon medan hon sprang ut i natten.

Britta kysste sin man och pustade ut. Ännu en rival som sprang för livet.
Ännu ett offer för stackars Roger som inte kunde säga ifrån.
Han måste lära sig en dag, tänkte hon.
Fast det var klart, jag gillade ju det här. Det blev en skön del av livet, tänkte Britta och kysste tacksamt sin man.

frukt

En sång, ett par ord på vägen bara

Standard
En sång, ett par ord på vägen bara

groda

Grodornas sång

Grodornas läte
hörs genom nattens tystnad
Nattens tystnad
Som en sång sjungandes av grodor
Från ett badkar

Allt är möjligt i denna värld
Allt är möjligt i denna värld

Där allt inte kan förstås
Där ALLT inte kan förstås

Som grodorna i badkaret
Som grodorna i badkaret
Som grodorna i badkaret

Stina

kroki_1

Den här sången sjöng jag i  gruppen TABA, min sambos och min lilla grupp. Och den handlar ju om…vad ni vill egentligen, men också om hur allt det som känns fel kan vara rätt.

Och tvärtom.

Kram Stina

Min roman Andetag

Standard
Min roman Andetag

kapitel 1
Isklump

Elsa haltar i sin och Bos lägenhet. Det gör så ont, tänker hon och grimaserar mot foten. Och hon som måste få upp julgardinen i tid. Vad ska folk annars tro, tänker hon och känner ångest glida uppför strupen.
Hon tittar sig omkring i den vackra lägenheten med stuckatur och trägolv som ramar in rummet. Det är som en målning i klassisk stil.
Kristallkronan i taket gnistrar som en dansös. Hela vardagsrummet är som en balettposition. Vacker och graciös.
Skjutdörrarna som skiljer rummen åt likt en himmel från universum.
Den är deras. Hennes allt.
De har köpt den för svärföräldrarnas pengar. Men det spelar henne ingen roll. De äger den. Bara de, ingen annan.
Hon får tårar i ögonen när hon tänker på att den är hennes. Med tårar på kinderna och stolthet glänsande i ögonen smeker hon sin arm. Varsamt och med omsorg. På samma sätt som hon sköter om de vackra detaljerna i hemmet.
Detaljerna som skapar frid i Elsas själ.
Kakelugnen putsas, tavlorna dammas av och det stora klädskåpet görs i ordning minst en gång i veckan. Elsa är nöjd över den ordning hon skapar.
Samma ordning som på arbetet. Det som sekreterare. Hon är nöjd med sitt arbete där. Hon kan med iskall kyla glida genom korridorerna.
Lugnt och utan att känna några obehagliga svettdroppar.
8
De som rinner utan att ha någon funktion. Egentligen. På arbetet har de lärt sig att hon inte pratar i onödan. Inte tillverkar några ovidkommande gester.
Det är just ovidkommande de är, tänker Elsa. Ovidkommande och groteska, funderar hon vidare.
Hon är vacker, det vet hon. Hon är, ja fulländad i sin skönhet. Elsa vet det när hon glider fram på arbetsplatsen. Hon säger inget onödigt hej eller konverserar som de andra gör.

Nu är hon hemma och skulle ha trivts i sitt perfekta hem om det inte var för att julgardinen inte har kommit upp än. Ja, och sen är det foten också.
Det är ju den som gör allting så förbaskat svårt.
Igår hade hon gett upp om att ens försöka nå upp till gardinstången.
Det gjorde för ont. Det var som om en boja hade virat sig om hennes fot. Tung. Med spetsar som vred sig in i köttet. Tvingade henne att inte röra sig. Inte uppåt. Inte alls åt det hållet som hon själv ville.
Med ett djupt andetag och spända muskler frågar hon Bo. Hon förnedrar sig genom att fråga Bo. Hon vet det. Men vad har hon för val?
I sammanbiten ton stammar hon fram orden som låter fula i hennes mun.
”Kan du hänga upp julgardinen i år?”
Snälla, lade hon till också. För säkerhets skull. Då skulle han förstå. Då skulle han göra det.
Han svarar nonchalant att han gör det när han har tid.
Han har förstått. Visst har han förstått? Och nu har han all den makt som han älskar att ha i sin hand. Hur dum får man vara?
Elsa svär tyst för sig själv. Aldrig, aldrig vill jag komma hit, till den här platsen där bojan skär in i min hud och utplånar varje handlingskraft hos mig.
Men där står hon. Mitt i rummet av förödmjukelse. Mitt i ett språng av död.
Vad ska hon göra med sin förtärande böld?

Stina

Ur Andetag

andetag_2013_omslag_e

Andetag som e-bok

*malins bokblogg*

läsning är för själen vad motion är för kroppen

bokbloggenblog

Boktips för och av elever på mellanstadiet.

Prekambrium bokblogg

En blogg om litteratur, kultur och samhället i litteraturen. Not your random bokblogg.

stinanilssonbassellwordpresscom

Författare Stina Nilsson Bassell

Skriva läsa leva

om skrivprocessen, ungdomsböcker och en del annan litteratur

Emma Askling

skriver barn och ungdomsböcker

Bokbabbel

"Fanatisk och fantastisk"

cakes, tea and dreams

savoring the beauty in the everyday

BookPeople's Blog

Austin's largest independent bookstore since 1970 - 603 N. Lamar Blvd.

enligt O

Tankar från en bokberoende

LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR

Om böcker. Om livet. Om småtankarna dessemellan.

TOLVNITTON FÖRLAG

små människor stora ord

Debutantbloggen

Litterära debutanter om drömmar, ångest och vedermödor

Läsa & Lyssna

Läsa & Lyssna - tips om att läsa, lyssna och skriva deckare, skräck och spänning

Minerva

Mer skönhet åt folket

Bokhuset

We´re all stories in the end

Johannas deckarhörna

Litteraturblogg med förkärlek för det förskräckande

Lottens Bokblogg

Lottens tankar och funderingar om berättande i litteratur och film

Rebecca Mörtberg

Böcker, skrivande och läsning

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Bokfreak

Bokfreak är bomben!

Lydia läser

En trevare i intellektets pool

40+

vardagliga betraktelser om livet runt fyrtio

ytterligare några ord

dikten-ordet-tanken-bilden

i elinas hylla

- där böcker är en del av livet -

Bara jag

Inget djupt och svårmodigt alls... en vanlig oansenlig "dagboks-blogg"...

Idas Bokblogg

För att underhålla läslusten

Bokberoende

Ännu en bokblogg

Fröken Fräkens tok- och bokblogg

Just another WordPress.com site

Mettes pocketblogg

Det här är en blogg om böcker och allting runt omkring.

Kajsas bokblogg

Sida upp och sida ner...

Books on my mind

Böcker, böcker, böcker

Square and Fair

Just another WordPress.com weblog

safemansays

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mathias Brandin Beltramo

MBB Music'n'Stuff

Dick Wåhlin bloggar om släktforskning och även lite annat.

Små viktiga händelser i livet både nu och inte minst från förr i tiden.

Don Charisma

because anything is possible with Charisma

stina nilsson bassell

Författarblogg