Min roman Andetag

kapitel 1
Isklump

Elsa haltar i sin och Bos lägenhet. Det gör så ont, tänker hon och grimaserar mot foten. Och hon som måste få upp julgardinen i tid. Vad ska folk annars tro, tänker hon och känner ångest glida uppför strupen.
Hon tittar sig omkring i den vackra lägenheten med stuckatur och trägolv som ramar in rummet. Det är som en målning i klassisk stil.
Kristallkronan i taket gnistrar som en dansös. Hela vardagsrummet är som en balettposition. Vacker och graciös.
Skjutdörrarna som skiljer rummen åt likt en himmel från universum.
Den är deras. Hennes allt.
De har köpt den för svärföräldrarnas pengar. Men det spelar henne ingen roll. De äger den. Bara de, ingen annan.
Hon får tårar i ögonen när hon tänker på att den är hennes. Med tårar på kinderna och stolthet glänsande i ögonen smeker hon sin arm. Varsamt och med omsorg. På samma sätt som hon sköter om de vackra detaljerna i hemmet.
Detaljerna som skapar frid i Elsas själ.
Kakelugnen putsas, tavlorna dammas av och det stora klädskåpet görs i ordning minst en gång i veckan. Elsa är nöjd över den ordning hon skapar.
Samma ordning som på arbetet. Det som sekreterare. Hon är nöjd med sitt arbete där. Hon kan med iskall kyla glida genom korridorerna.
Lugnt och utan att känna några obehagliga svettdroppar.
8
De som rinner utan att ha någon funktion. Egentligen. På arbetet har de lärt sig att hon inte pratar i onödan. Inte tillverkar några ovidkommande gester.
Det är just ovidkommande de är, tänker Elsa. Ovidkommande och groteska, funderar hon vidare.
Hon är vacker, det vet hon. Hon är, ja fulländad i sin skönhet. Elsa vet det när hon glider fram på arbetsplatsen. Hon säger inget onödigt hej eller konverserar som de andra gör.

Nu är hon hemma och skulle ha trivts i sitt perfekta hem om det inte var för att julgardinen inte har kommit upp än. Ja, och sen är det foten också.
Det är ju den som gör allting så förbaskat svårt.
Igår hade hon gett upp om att ens försöka nå upp till gardinstången.
Det gjorde för ont. Det var som om en boja hade virat sig om hennes fot. Tung. Med spetsar som vred sig in i köttet. Tvingade henne att inte röra sig. Inte uppåt. Inte alls åt det hållet som hon själv ville.
Med ett djupt andetag och spända muskler frågar hon Bo. Hon förnedrar sig genom att fråga Bo. Hon vet det. Men vad har hon för val?
I sammanbiten ton stammar hon fram orden som låter fula i hennes mun.
”Kan du hänga upp julgardinen i år?”
Snälla, lade hon till också. För säkerhets skull. Då skulle han förstå. Då skulle han göra det.
Han svarar nonchalant att han gör det när han har tid.
Han har förstått. Visst har han förstått? Och nu har han all den makt som han älskar att ha i sin hand. Hur dum får man vara?
Elsa svär tyst för sig själv. Aldrig, aldrig vill jag komma hit, till den här platsen där bojan skär in i min hud och utplånar varje handlingskraft hos mig.
Men där står hon. Mitt i rummet av förödmjukelse. Mitt i ett språng av död.
Vad ska hon göra med sin förtärande böld?

Stina

Ur Andetag

Andetag som e-bok

Annonser