Novell om hur allt kan snurra för fort

Standard
Novell om hur allt kan snurra för fort

DET SNEDA SPRÅNGET
av
Stina Nilsson Bassell
Annika kände ett pirrande behag sprida sig genom kroppen. Som en fjäder rörde det sig inuti hennes mage. Det här skulle bli intressant, tänkte hon. Det här ska bli en upplevelse.
Hon tryckte på knappen och dörren sa simsalabim. Där stod hon nu. Den enfaldiga, ointressanta blonda kvinnan.
Glasögonen var på snedden och hennes tråkiga blå ögon liksom utsöndrade en doft av unken luft. Av något som hade slängts in i garderoben och som för länge sedan glömts bort.
Annika tyckte sig märka ett vagt ryck i läppen när kvinnan lika vagt bad henne stiga på.
Stelt gick hon framför henne in i rummet där alla andra satt eller stod.

Där stod Roger rak i ryggen. Han kom direkt fram till henne och kramade om henne. Varmt och hjärtligt. Ömt och hängivet.
Det var som om han kastade av henne kläderna mitt framför alla andra. Mitt på golvet.
Rummet blev varmt. Som sammet var golvet. Viskningar hördes på ytan. Viskningar som visste.
Alla utom hon.
Annika stod med sin drink som hon hade fått av Roger. Smuttade. Smakade. Och pratade med Roger och hans fru Britta. Det vill säga att det var Roger och Annika som pratade och skrattade. Britta såg bara uttråkad ut.
Annika såg forskande på Britta som såg ut som gråheten själv. Det var som om hon hade grått på sig, nästan svart tänkte hon och blev som en bakugn i magen.
Allt är så lätt, tänkte hon när hon såg den ickedoftande varelsen stå där medan hennes man strålade av charm.

Roger var lätt och kramades hela tiden. Han var känslig och älskade naturen. Allt som hon själv kände starkt för. De var så lika, log hon och pratade vidare.
Annika gick ut till köket för att hälla upp ett glas vatten. Hon tog en stor klunk och kände ett obehag leta sig fram i nacken.
Någon stod där bakom och såg på henne.
Hon vände sig hastigt om. Så hastigt så vattnet for över glaskanten.
”Jaså du. Är det så du ser ut?”
Tonen var kall och doftade svavel. Brittas röst svävade ut bland skålar och glas och for in i Annikas öron med enorm kraft.
”Jag förstod att det var du så fort jag såg dig. Så fort du stod där i dörren med knuten i håret och i din blåa dress. Vet du, den stack i mina ögon. Den blå färgen lyste falskt. Den borrade sig in i min själ och höll på att kväva mig.”
”Ditt vidriga, äckliga lilla stycke! Du tror att du kan få något annat! Något annat än vad jag har!”
Hon skrattade nu. Hon log inte. Men hon skrattade.
Och hela rummet gungade till. Som om Annika hade befunnit sig på en båt.
Så gungande var världen. Så plötsligt hade kvinnan framför henne bytt skepnad.

Hon var mållös. Hon trodde att hennes haka avslöjade henne. De små prickarna lyste alltid röda när hon var upprörd. Hennes haka sjönk alltid ner i en vass båge som likt ett sjunkande skepp skrek på hjälp. Och räddning.
”Jag ska tala om en sak för dig. Vill du veta? Va? Jo, Roger vill lämna dig! Han vill lämna sitt lilla ångestladdade misstag. Ett misstag är du! Ja men titta på dig. Titta då.
Britta andades snabbt och spottet flög ut i cirklar och landade på Annikas blus.
”Du är en städerska ! Du är en rutten sketen städerska och han är chefen. Han är chefen, sa jag! En chef spelar inte med öppna kort. Han är inte den man tror.
Så jävla dum man får vara. Va?”
Britta stirrade med öppen mun och gick emot Annika. Långsamt gled hon mot henne. Den öppna munnen var fortfarande öppen och Annikas ögon hade fastnat på den som ett frimärke. Som en vålnad skred hon fram mot Annika och rädslan spred sig i henne lika snabbt som en höstvind.
”Du är inte värd honom.”
Annika hörde hur svagt det lät. Nästan pipigt.

Då upptäckte hon det skarpa i sidan. Det var vasst. Det var en stickande dov smärta.
”Vad… vad gör du?”
Annika stirrade ner mot magen och trodde inte på det hon såg. Trodde inte men ändå kände hon det vassa, hårda ända upp i hårfästet. Men visste ändå inte vad hon skulle tro. På vilket ben hon skulle stå.
Och det för att det skulle göra mindre ont.
Britta log ett sådant leende som skulle få is att smälta. En tunga att gå mitt itu.
”Vad jag gör? Vad jag gör? Frågade du det va? Vad… Jag tar det som är mitt! Förstår du vad jag säger? Jag tar och du ger. Det är enkelt. Jag ger dig liv eller död. Det är samma sak. Liv eller död! Förstår du?”
Annika förstod ingenting. Ingenting av det hon sa. Men det gick upp en strålkastare för henne att kvinnan visste. Hon hade vetat om allting i alla år.
Det var hon överens med sig själv om. Annika var ense om sitt nuvarande dilemma.
Det var som blixtar på himlen. Som den tunna isen. Som början till en jordbävning.

In genom dörren kom hennes räddning. Roger med hela hans vackra gestalt.
Annika blev så glad så att tårarna droppade ner snabbt på tröjan. Hon kunde nästan le igen.
Roger gick fram till Britta och pussade henne på kinden. Såg kniven och nickade. Frågade om allt gick bra. Britta nickade och han gick ut igen.
Annika kände att mungiporna inte formade sig som hon ville. De åkte upp och ner och hon ville bara kräkas.
”Okej, chockad? Besviken? Förvånad? Nej nej, det behöver du inte vara. Tro mig! Det är inte första gången.”
”Jag känner en oerhörd glädje nu. En kärlek till döden.”
Britta tog ett stadigare grepp om kniven och tryckte till. Hårdare nu. Skrikigare nu.
Och hela världen förlorade sitt grepp om tid och rum. Allting blev bara en enda stor grimas för Annika.
En enda stor massa gyttja. Hon gungade i det. Hon fanns i det.
Och denna galna människa tänker döda mig. Denna galna människa ser inte liv som liv, och död som död.

Annika såg en dörr som stod öppen. Hon visste inte vart den ledde, men hon kastade sig mot den. Famlade sig ut. Och kände den friska luften mot sitt ansikte.
Hon sprang bort och tänkte att aldrig mer se denna man. Denna familj var galen. Han var säkert också galen, tänkte hon medan hon sprang ut i natten.

Britta kysste sin man och pustade ut. Ännu en rival som sprang för livet.
Ännu ett offer för stackars Roger som inte kunde säga ifrån.
Han måste lära sig en dag, tänkte hon.
Fast det var klart, jag gillade ju det här. Det blev en skön del av livet, tänkte Britta och kysste tacksamt sin man.

frukt

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s