En god kopp kaffe i en kopp från Gotland och en saga från en bakgård i stan

Standard

Vad vore livet utan en god kopp kaffe?

Starkt och med skummad mjölk, så måste det vara…

En liten saga till kaffet, istället för en kaka…

Eller både och…

bild-koppkaffe

Fågeln i trädet
av Stina Nilsson Bassell

Det var en gång en söt liten fågel som var ledsen där han satt.
Högt uppe i ett träd, hopkurad, ensam och uttråkad.
Det värsta var, mitt i all elände, att han hade skadat sin vinge, han kom alltså ingen vart.
Vinden skrattade åt honom. Gräset viskade om honom.
Solen spretade åt alla håll, där och dit han inte kunde flyga.
Han satt i mörkret och burrade upp sig likt en igelkott.
För ack något kletigt hade fastnat i hans fjädrar så han var näst intill orörlig.
Hans mage hade svällt lite av den ensidiga kosten som han trots allt fick i sig av det lilla som fanns uppe på grenen, högt uppe i trädet.

En fjäril flög förbi med ett par vackra vingslag. Det fick fågeln att kura ihop sig ännu mer.
Till och med löven rörde sig, tänkte fågeln tjurigt. Framåt, bakåt och åt sidan.
En kråka flög över hans huvud och skrattade åt honom.
Han liksom sa ”Där sitter du och här flyger jag”.
Han tog givetvis tillvara på vad livet hade gett honom. Någonstans kanske det fanns en viss taggande oro att han en dag skulle bli där hans släkting tvingades vara.
Så han stannade inte, han sökte ej efter en lösning.
Kråkan gjorde det han visste att han kunde, kraxa och flyga. Lite elakt och snålt, men kraxande.
Fågeln suckade djupt och hade nästan börjat stänga av alla ljud runt omkring.
De hördes som en lätt viskning och som ett evigt kraxande. Hela tiden surrade det omkring honom som en jämn matta. Huvudet var fullt av kraxanden eller viskningar.

Gungan stod alldeles stilla, någon gick snabbt över gården, en dörr öppnades. Någon kikade ut genom ett fönster, men ingen, ingen såg honom. Ingen, ingen grät över honom. Ingen, ingen försökte befria honom från bojorna.
Där, titta där var en annan fågel. Han såg inte det missfoster som satt högt uppe i trädet.
Och även om han hade sett, vad hade han sett då?
Inte en fågel, inte ett djur, utan en, en grotesk massa.

Plötsligt nere på det gröna gräset satt människor, en mamma och en dotter. De skrattade, skrattade så det gjorde ont i fågelns öron.
”De skrattar åt mig”, tänkte han.
”De glädjes åt hur skönt det är att vara fri och ser mina bojor, och är lyckliga för det”, tänkte han och snyftade.
Skrattet gick in i fågelns huvud. Men plötsligt var det tyst.
”Är det döden”, tänkte han.
”Är det här slutet”, tänkte han. Jamen, låt det komma. Låt det skölja över mig likt en våg. Snabbt och stort.”
Tystnaden avbröts av några svaga rörelser i trädet och viskningar.
”Är det dödens viskningar”, tänkte han.
Blundade och försökte finna frid. Men det pirrade i honom av, något slags, vad det hopp?
Var det nu än kom ifrån så tvingades han att öppna ögonen ty viskningarna hade blivit högre. Långsamt vande sig ögonen vid ljuset och skådade in i ett par blågröna ögon. De var små och snälla, de var lugna och orädda.

Flickan med det långa håret hade något mjukt i handen. Hennes händer slöt sig runt fågeln. Överallt.
Det mjuka var överallt, varmt och kärleksfullt lindade det in honom i flickans hand.
Fågeln slöt ögonen igen. För att efter en kort stund finna att de var öppna och tittade på flickans blågröna ögon.
I hennes värme och i värmen som infann sig runt omkring fågeln fick han känslan av att ha funnit kärleken. Den som ska göra allt bra, det som ger honom livet. Det som var tryggheten.
Fågeln, ja, den flög snart med frihetens vingslag.
Och, mina damer och herrar, flickan såg glädjen i fågelns ögon varje dag utanför sitt fönster.

Sagan om häxan Märta och om trollen och spöket med fina bilder av illustratör Ulricha Kindler, här med recension från Folkbladet.

saga2_web

saga_rec

Och blommor från boksläppfika, trevligt och tack.

Den här sagan är en fortsättning på Sagan om smått och gott.

kram Stina

bild-släppfika sagan

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s