Jag är invald som medlem i Sveriges Författarförbund.
En otroligt härlig känsla, trevlig och välkommet.
Som jag våndades när jag efter en månads väntan skickade in mina två romaner och en diktbok (efter deras begäran).
Skulle de förkasta det jag gjort? Vad det bara skräp? (i deras ögon)
Efter ytterligare en månads granskning fick jag brevet som gjorde att jag hoppade av glädje.(med ena benet då)
Den som väntar på något gott…
Eller i väntan på Gordon, eller vad han nu hette…
…jag väntar…
På bättre tider?
Sämre?
På mig själv?
Ja, jo, har alltid väntat på mig själv, så jag ska hinna ikapp mig själv, för man vill ju inte missa sig själv.
Tiden är knapp och lång ibland när man väntar.
Ni får ursäkta om jag i min väntan kastar ur mig för mycket. Så många ”väntor” som blir sagda.
Tänk, jag fungerar så i många nervösa situationer, som när en kompis och jag liftade till Barcelona.
Vi kom dit och väl hemma i Sverige, i Örebro närmare bestämt, mitt i natten fick vi lift med en man som visade sig vara galen.
Han var galen och visade det. Genom hans prat och att han körde alldeles för fort förstod vi att vi hade hamnat i en likkista.
Han skulle köra ihjäl oss, och jag babblade som jag aldrig hade gjort förut. Vi klarade oss och någon vecka senare läste vi om att en man vid tidpunkten då vi var i Örebro hade rymt från Örebro sinnessjukhus. Det var han, helt klart att det var han.
Jag glömmer aldrig hans ögon i backspegeln. Hans obehagliga leende som spelade ryckigt i mungiporna.
En parantes i min väntan, för nu är det bara några ”väntor” kvar.
Det blir olika ting som speglar min väntan. Under tiden går livet utanför och inne i mig.
Jag har mycket som inte är väntan, och den vräker jag ut till er, förlåt men ni kan bara blunda då.
Så fånga, ta emot, eller förkasta, men kanske att någon tar emot och blir glad/ledsen/arg/…
Jag vet inte mer än du, det är bara att vi har olika sätt att uttrycka oss, och om vi kan lyssna lite innan vi förkastar varandras sätt så skulle vi möta varandra.
Inte älska, bara förstå att vi har olika sätt att visa vad vi känner. Att vi alla har rätt att vara här, och att drömma om ett bättre liv eller MER liv.
Att man gör skäl för sig, eller få lön för mödan, inte att man stjäl för att ro åt sig, eller att det mödosamma inte ger någon lön, utan att det handlar om något större och värdigare.
Att själen ska sträcka på sig och omfamna världen. Det är där jag vill hamna, just precis där vill jag vara, de flesta vill nog det.
Men det är långt dit. På vägen är man lite kantig och ful. Men det får vara så, och så måste vi tänka ”att det ligger en hund begraven” eller att ”det gömmer sig något i garderoben”, eller helt enkelt att det ligger något annat bakom.
Det är en himla massa täcken och kuddar för sanningen, så ”man ser inte skogen för alla träden”.
Tack till alla som står ut med mig och med alla andra som väntar, oroas, eller arbetar så svetten lackar och rinner ut på den nyputsade silversnipan.
Jag firar detta med ett bejakande av mig själv, en recension på en av mina böcker:
Recension av Lingonhjärta från 2013:
En fin recension som jag bara måste visa igen.
Här är pappersboken och här är e-boken.
Mina manus som letar förlag är dessa:
En roman på 340 sidor
Här är ett manus på en ny roman ”I mjölnarens spår”. En historisk roman som handlar om ett kvinnoöde.
Det är Emma Klasdotter 22 år som gifter sig med storbonden Niklas Nilsson 44 år.
Den olycka hon känner den dagen hon går till Havdellska gården blir bara värre och värre.
Vi befinner oss i Östergötland utanför Åtvidaberg, åren är 1895 och 1936. Med små utvikningar till andra årtal.
Där vistas vi i både mörker och ljus, mest mörker som i slutet mynnar ut i ett lite ljusare sken.
Stina Nilsson Bassell 