Monthly Archives: mars 2015

Ödets ironi

Standard
Ödets ironi

blandat röda stan 598

Livet är bra märkligt, på olika sätt spelar den oss ett spratt.
Ibland är det komiskt, ibland tragiskt. Och ibland är det både och,
tragikomiskt.
Hur känns det? För mig är det stort!
Som nu när en god kompis fick en fin lägenhet, HURra. En
lägenhet som är en trappa upp från farmors lägenhet, hon som inte längre lever.
Hon som dog i december. Hon som var en trygg och säker hand, med mycket värme.
Där kunde man slagit två flugor i en smäll, farmor och den underbara kompisen. Två härliga flugor som surrar som få.
Men nu får man bara tänka sig hur det skulle ha kunnat vara, nu är det bara en sorglig värme som sprider sig. Ett vemod.

bild-sanden

Märkligt var också hur en förfrågan om historiska fakta till Söderköping och Sandens olika turist och hembygdsgårdar ledde till en syssling.
Hon arbetade på Söderköpings kommun men visste tyvärr inget om Sanden. Däremot kunde hon en hel del om släkten, vår släkt. Och visste att vi var sysslingar.
Fantastiskt! Underbart! Skitkul!
Man får inte det man vill ha ibland, men man får något bättre, eller lika bra…
Eller okej, ibland blir det sämre också.
Men det här! Som jag har längtat efter att få veta mer om Fjärsbo och hur det såg ut. Plötsligt stod hon där, eller ja, i mailen stod hennes bokstäver upp framför mig och log ett alldeles speciellt leende och beskrev DET Fjärsbo som jag visste så lite om.
Nu hade jag varit där i början av 90-talet och tittat på hur det såg ut idag med byggnaden från 1920-talet, inte min mormors hus. Det fanns inte kvar, mer än som en grund som vi fantiserade om.

Hon som bodde där hade det som sommarhus, och var arkeolog. Vilken fullträff! Arkeolog, en som bara brann för det historiska.
Så vi gick runt och spånade om hur det kunde ha sett ut då. Hon visade mig grunden och sa att här har det stått ett äldre hus. Och härborta, så pekade hon, och jag befann mig i slutet av 1800-talet, härborta fanns det nog en lada.
Det var nästan så jag kände dofterna, såg livet, och den här gången gjorde det inget att jag inte var ensam. Hon hjälpte till så jag slungades bakåt i tiden, och hon ville gärna följa med in genom den dörren.
Hon lyfte mig dit och förklarade olika saker i den tiden, den som var då. Berättade om några föremål de hade hittat vid den lilla sjön och som hon daterat till slutet av 1800-talet.

bild-fedraliten

Det var bara så ”träffrätt” att jag ville göra om resan till Fjärsbo. Denna gång med familjen i slutet av 1990-talet.
Då bara andades jag in dofterna i omgivningen och gick omkring. Som tur var är min sambo nyfiken på min släkt, och vår dotter gapade. Så tiden kunde verkligen stå still.
Vår fyraåring älskade de mossbeklädda stenarna som var jättestora (och för henne var de säkert gigantiska), och den lilla sjön som bryggan ledde ut till. De små uthusen kom jag inte ihåg om de var från min mormors tid eller senare.
Men allt var en känsla, och det svindlade när jag tänkte på att mormor gav sig av från denna bomullsvärld (för mig en idyll men för henne var det nog en tuff tid), ut till kusten och skärgården för att driva lanthandel.

zackris-persson-dombok 1663

Nåväl, var var jag, jo hon på Söderköpings kommun som heter Monica och är min syssling. Det var hennes mormor och min mormor som var syskon.
Två av nio syskon som tillsammans med en ensam mor skötte gården. Fadern dog tidigt så ansvaret låg på den astmatiska modern och hennes nio barn.
Och allt hände i Fjärsbo. Tänk bara om det funnits bilder därifrån och från den tiden…
Nåväl igen, jag hoppar raskt tillbaka i min tid och hamnar på året 1994 (jag vet att jag är på 2015). Då jag var gravid med vår härliga dotter (som ska flytta om en månad) och oroades över hur jag skulle klara graviditeten.
Med bara en ”hand stark” skrek jag om en sjukgymnast för oss som hade råkat ut för stroke (i mitt fall hjärnblödning), och till slut anställde de en sjukgymnast endast ”för oss som fallit” (ja, fallit in i en strokevärld).
Vi kämpade oss fram, hon förde och jag följde, och vi skrattade oss fram mot en ”starkare Stina”. Hon var hur trevlig som helst och det blev en glädje att blicka framåt och se hur ALLT växte.

Så småningom, efter någon månad, kändes det som om vi var nära varandra, inte bara fysiskt utan vi kom så bra överens. Vi började prata släkt (det är någon form av djuphet tycker jag).
Hon berättade om sin mormor, uppvuxen i Fjärsbo.
”Uppvuxen i Fjärsbo? Va? Det var ju min mormormor med”, sa jag.
Hon berättade att hennes mormor var tvilling.
”Va”, sa jag, ”Det var ju min mormor också”.
Hennes mormor hette Helga berättade hon. Och det var för mycket. Jag stirrade på henne och sa:
”Va, det hette ju min mormors tvillingsyster”. Varpå vi gapade, tittade storögt, och skrattade ännu mer. Kände en pollett som föll ner i rasande fart samtidigt som det kändes som om regnet forsade ner i ansiktet.

Är det så här det känns, tänkte jag, med det där att ”komma till en klar insikt”?

Regina Hansdotter

Vilken tur att vi kände en sådan positiv känsla för varandra, tänkte vi nog bägge två.
En syssling alltså. Och hon hette, håll i er nu, M O N I C A. Det finns två sysslingar som jag känner till namnet på, och bägge heter Monica.

Tillfällighet?
Ödet?
Bara roligt…
Vi människor kanske ska ha mest roligt, och i det här som i allt annat man ”träffar” på så känner man hur liten och stor man är, SAMTIDIGT.

Det stora i hur mycket saker och ting hänger ihop, och det lilla i att du är en så liten, liten varelse, i något som är mycket, mycket större.

Nu kan ödets ironi spela ett långt mycket längre spratt. (i avstånd) Till exempel den man i Zimbabwe som jag mötte och som senare kom att möta…

Nåja det är en annan historia. Jag ska inte trötta ut er utan nöjer mig med att berätta om några få av mina sammanträffanden som fick mig att ”slå klackarna i taket”.

Namnet Monica har länge haft en speciell plats i hjärtat tack vare en person bakom. Och nu, nu har namnet fått en annan betydelse också.
Det namnet måste jag använda på något sätt, kanske i nästa roman, novell, eller kanske i sagan?

Tack för alla möten och det som spelar!
På strängarna fyra eller fem och i tonerna dur eller moll.
Tack du farmor för en fantastisk tid med dig, jag skulle aldrig kunnat få en bättre ”farmor”.

Kram Stina

morsan, 95 år

Annonser

Vårbilder

Standard
Vårbilder

bild-skugga

Såg en koltrast bredvid jasminen som sambon har ”rakat” av ”skägget” på, man ser numera de små krokusen och snödropparna. Tomten har plötsligt blivit större, och koltrasten blänkte vackert svart i solskenet.
Den gula näbben är så häftigt gul och blir ännu gulare mot det svarta. Den är så vacker, tänkte jag där jag stod vid det lilla fönstret. Då kastade den sig ner med näbben före, ner i ett litet hål som för mig var osynligt.
Upp drog den en lång lång mask som för mig såg ut att vara meterlång(men det var den ju inte). Mot koltrastens lilla gestalt var den i alla fall dubbelt så lång, och den drog och drog, det såg ut att aldrig ta slut.
När masken väl var ovanför marken så tittade sig koltrasten runt omkring hela tiden under tiden som den smaskade i sig godsaken.
Det var en så himla fin bild så jag stod som klistrad vid fönstret en lång stund. En evighet kändes det som.
När jag sneglade mot dörren stod Majsan där och ville ut.
”Inte än”, sa jag, ”koltrasten måste få äta klart”.
Majsan tittade på mig och väntade. Och jag kunde inte sluta titta. Jag ville inte missa en millimeter, inte en sekund, helt fascinerad av stundens hetta såg jag hur masken aldrig tog slut.
Ett evighetsmål för koltrasten. Räcker länge gör det som är stort, den som spar han har.

image-krokus

I rabatten vimlar det av färger i gult, lila och vitt. Och det gröna är inte att leka med, precis ”nygrönt”. Finns det något finare?
Det kanske är känslan av det nya och att det är en kontrast mot den grå och färglösa runt omkring som gör att ett lugn infinner sig.
Ett lugn att allt fortsätter som vanligt, att allt är i harmoni och, herregud vad jag har saknat det!

I träden klättrar inte bara fåglarna omkring, nej nu är det långa ben och armar också. Ett ansikte framför den blå himlen, nej två, som sticker fram mellan päronträdets grenar.
Sambon och dotterns pojkvän står på ostadiga ben och svajar. Sågar så det står härliga ting. Grenar ryker och solen glittrar mellan grenarna.
Blommorna syns inte längre, hela marken runt päronträdet täcks av grenar. Men plötsligt är det tomt på marken och det lila, gula och vita kan åter visa sin skönhet. Jag njuter, jag tittar, och jag blundar mot solen.

Är det inte det våren är? Man tittar mer, stannar till för mer än en sekund, och man skriker ut mer. Redan nu kan man höra mer glädjetjut och skratt. Gråt och ”tandagnissel” också för den delen, men det jag ville säga är att folk LÅTER mer och ÄR ute mer.
Höjer de inte rösten en aning också? Jo, ja, nog gör de det! Eller är det bara jag som gör det?

”Det som göms i snö, kommer upp i tö. Pling pling.”
Tänk om jag hittar min ring i trädgården? Tänk om, tänk om…

blandat röda stan 561

Jag tänker på kaffe och dricker kaffe. Bra! Tankarna är fokuserade.
En kopp kaffe i solen på min sambos hemsnickrade vackra bänk och i bakgrunden hörs grenar som knäcks och trädet som beskärs sakta men säkert. Det är ju bara toppen på en glasspinne, det fina i kråksången.
På den fantastiska bilden i min själ, bakom ögonlocken, skymtar en gestalt. Svart och orange, mjuk och varm stryker den sig runt mina ben.

bild-majsan

Må så gott i sol och regn!

Stina

Sista delen av Fönstret, en novell om grannar

Standard
Sista delen av Fönstret, en novell om grannar

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 7

KAPITEL 3

Martin tittade på barnen när de lekte, men det harmoniska i det han hade framför sig var borta. Det hade flytt bort med Katarina, bort med vinden. Allt som fanns kvar var en degklump i magen.
I fredags hade han som pricken över i:et blivit varslad. Jo jo, visst var det så, tänkte han när hans ögon flackade som en gråsparv pickar.
Plötsligt var det höga barnröster som trängde sig in i skallen på Martin. Han tittade på barnen som knuffades och skrek. De sa någonting om smuts, smuts och julstjärna, men allting var som i en dimma för honom när han hörde Katarinas namn. Nu hörde han allt.
Grannens barn skrek om hur smutsigt Sabina hade det och att mamman hade lämnat dem. Det hade faktiskt hans mamma sett, sa grannpojken till Sabina som tittade ner i backen.
Då plötsligt var det som om Martin vaknade till, och ögonen började gå som reptiler.
Han rusade fram och slet tag i grannens barn och lyfte upp honom till oanade höjder och kastade iväg honom. Han rusade fram igen till pojken som låg på gräsmattan och nästan väntade på honom.
Knuffade till Sabina som försökte stoppa honom när han rusade fram. Sabina fick inte fram ett ord, utan såg sin pappa som för första gången, och blev rädd. I sin femåriga hjärna fanns inte någon plats för det här, det var som på en annan planet som allt hände. Pappa var plötsligt en främling.
Annika stod vid fönstret. Det hade blivit hennes plats, hennes vardag. Når arbetslösheten kom in i hennes liv blev det ersatt av fönstret.
Där hade hon sett, där hade hon ilsknat till. Där hade hon drömt.
De så blanka och glänsande fönsterrutorna gjorde henne lite lyckligare, lite mer värdefull och lite mer med i livet.
För hon kände det som hon var med. På något sätt så kunde hon bestämma, och kände sig mer bestämd.
Till exempel över det med grannarna, ja de med barnen. De lortiga, som hon sa till sig själv med avsky, de lortiga och föräldralösa barnen.
De får lida så mycket, tänkte hon. Hade jag haft barn så hade de haft det så mycket bättre. Renare och en tydligare värld att leva i, där var sak på sin plats, tänkte hon och visste precis i vilken låda allting var. Och exakt hur många det var av varje liten sak.
Ingenting är för litet för att veta hur många man har av den eller var den ligger, det var hennes motto.
Nu såg hon pappan och barnen i trädgården. Mamman hade kommit utspringades efter ett jättebråk vad Annika förstod. Hon hade hört hur det skreks och kastades inne från huset.
Visst är det så det blir, i ett hem där ingenting är som det bör vara, funderade Annika och kände hur klokheten rann över henne i honungsliknande etapper.

Men vad i helvete? Sa Annika högt utan att tänka på att hon inte brukar använda de orden. Vad gör han? Skrek hon nu, Tänk att jag visste det! Det är så han gör med sina barn.
Slår dem, kastar dem och skäller på dem, och hela tiden, nu var hon så arg så hon hoppade framför fönstret. Nej nu måste jag göra någonting!
Annika hoppade i skorna och sprang ut. Hon struntade i hur hon såg ut, hon som annars hade stått i timmar framför spegeln bara för att gå till brevlådan.
Nu rusade hon in på deras tomt och fram till pappan och skällde ut honom. Hur kunde han göra så här? Det här liknade bara det som hon hade anat. Barnmisshandel och misär, och framförallt smuts. Det var smutsen som var roten till allt elände, och allt det där sa hon till han där, den så kallade pappan, som sakta kröp ihop till en boll.
Skyndsamt sprang han bort därifrån. Som i skam sprang han ihopkrupen som ett foster.
Han lämnade ett kaos av gråtande barn och ilskna blånande märken. Annika böjde sig ner mot det gråtande barnet som låg på den kyliga marken och kramade det.
Försiktigt klappade hon det livrädda barnet som tittade med stora ögon på henne. Hennes hand fångade in Sabina som var som en betongklump i Annikas hand.
Hon hade bara lugnande ord att ge till de stackars barnen, det finns inget annat i hela världen tänkte hon och hjärtat svämmade över. Det strömmade ut kärleksfulla ord, som vatten i ett vattenfall.
Hon hade så många av dem och hjärtat blev bara större och större. Nu fanns inga gränser för hennes förståelse eller ödmjukhet.

Hade Annika fått som hon hade velat hade de haft minst två barn. Men Lennart hade absolut inte velat. Så var det med det, och hon grät i sitt hjärta varje dag.
Nu kände hon sin längtan och sin saknad rinna åt alla håll. Det som hade styrt hennes tankar hela tiden.
Sabina lyckades få fram vad grannpojken hade sagt om smutsen och julstjärnan. Till sist det här om mamma Katarina som flytt och allt som blivit en katastrof efter det.
Pappa som blivit ett monster och grannpojken i luften, berättade lilla Sabina efter en gråtattack.
Annika talade med lugnande röst att smuts spelar ingen som helst roll om man bara har det bra tillsammans, och förvånades över sina egna ord. Hon fortsatte att förklara det positiva med att alla människor har det på olika sätt och hur spännande det kan vara.
Och att Sabinas mamma bara blev ledsen och kommer snart.
Allting Annika sa var så lätt att säga, för hon menade det. Innerst inne i hennes hjärta var det hennes riktiga tankar. Inga lögner solkade luften mellan Sabina och henne, hon var som befriad från en börda. Det som tyngt henne i alla år och som tvingade in henne i ett falskt spår. Annika var nära sig själv nu.
Från hjärtat kände hon hur värmen spred sig som en eld, och barnen började snart le.
Det var den högsta av lycka för Annika, det var i denna stund hon kände att hon levde.
Plötsligt stod Katarina där mellan barnhuvudena och i samma stund började Axel att skrika. Katarina rusade dit och snabbt var de alla inne i köket, bästa medicinen sa hon när hon flåsande hade grannpojken i famnen.
Kaffe och saft med färska bullar kom fram på bordet och mellan tuggorna fick Katarina en förklaring till hela dramat. I ögonvrån såg hon hur grannpojken skrattade tillsammans med Sabina och Katarina andades ut.
Lugnt och försiktigt berättade Annika alltihop för Katarina som bägge busade med barnen mellan förklaringar och suckar. Allt för att barnen skulle känna trygghet.
Det var som att Annika hade varit mamma i hela sitt liv. Var kommer allt från, funderade hon och mötte Katarinas blick som också frågade sig samma sak.
Annika var mjuk och kärleksfull, Annika var insiktsfull och såg hela tiden till att barnen hade det bra. Annika var en glad och välkomnande överraskning för Katarina och för henne själv.
Katarina kunde inte ha haft en bättre människa som hjälpte henne att reda ut det kaos hon hade landat i. Och hon var en granne, tänkte Katarina och tittade på den kvinnan som bott tvärs över gatan i hur många år som helst och som hon aldrig hade undersökt närmare. Aldrig letat efter den skatt som bodde där inne hos kvinnan.

Sonja

Sonja tränade i vardagsrummet men stannade plötsligt upp. Det var något som hände hos grannen. Hon rusade till fönstret med svetten rinnande utmed sina muskler.
Hon var stolt över sina muskler och förtjänade dem. Hon blev väldigt vacker i de spelande musklerna tyckte hon och befann sig ofta framför spegeln när hon tränade.
Men nu stirrade hon ut genom fönstret, Katarina? Hon är tillbaka, eller? Jo visst är det hon, sa hon med sammanpressade läppar.
Glädjen över träningen och allt annat hon åstadkommit hade försvunnit, nu var det bara utsikten som spelade upp en scen som var som ett hårt slag i magen.
Grannen, vad heter hon nu? Hon som sitter där på marken med barnen? Vad i helvete? Vad håller de på med? Hur kan man ens vilja prata med den egendomliga, stela varelsen som den där grannhäxan?
Hon är bara för mycket! Men det vet väl Katarina också? Att hon inte är värd en blick ens en gång. Men att låta henne ta på sina barn? Det fattar jag inte?
Det riktigt kryper i mig, tänkte Sonja, när hon tänkte på grannens stela, tillgjorda sätt så hon nästan glömde bort att vara arg för att Katarina var tillbaka.
Va, nu går de in också! Vad i, vad menar Katarina? Hur kan hon?
Sonja stirrade på fönsterrutan och drog sakta med naglarna på rutan. Det var ett obehagligt ljud, men det hörde hon inte. Hon var så arg att hennes ögon var svarta och musklerna spändes. Det blev nya tag mot glaset.
Då kom Ruben och ringde på Katarinas dörr och nu stod Sonja blixtstilla, som för att kunna höra samtalet. Det var någonting om katterna och om Agnes, uppfattade Sonja som upptäckte att hon kunde läsa på läpparna.
Hon hade hört när Agnes hade skällt ut Martin om katterna, och nu fortsatte hennes man med ännu mer utskällning. Utmärkt, tänkte Sonja och var glad över den skopa som Katarina nu fick.
Hon hade inte kunnat göra det bättre själv, smålog hon och tänkte på katterna som måste avlivas. Jäpp, så får det bli, tänkte Sonja och gned sina händer av lycka.
Men vad gör han nu? Han tar Katarina i hand och, den där jävla mesen till man ber om ursäkt? Jaja Katarina blir nog förbannad, nej, hon släpper in honom!
Och därinne var alla jävla grannar nu, tänkte Sonja och slog hårt på rutan.
Jag går dit, tänkte Sonja avundsjukt. Jag går dit, för det vill hon. Katarina behöver mig nu, stackars sate, ensam mot alla vidriga grannar som säkert vill henne ont.
Det var ju jag som fick henne att fråga, så hon ser säkert hur mycket jag betyder för henne. Jag som lättade mitt hjärta för henne och visade att jag litade på henne.
Katarina som litade till fullo på mig, vi fick en sådan kontakt. Direkt klickade det och det har hon säkert förstått att det bara är mig hon kan lita på, intalade Sonja sig själv i sina virriga tankar.
Hon rusade in i sovrummet och bytte om, sen fortsatte hon över till Katarina. Benen sprang fortare än huvudet. Där stod det still, hjärnan hade slutat fungera och det gjorde henne yr. Hon skrattade till av lycka över att hon gjort Katarina en sådan tjänst och nu behövde hon mig log Sonja.

Hon ringde på dörren och där stod Katarina. Det var snabbt, tänkte Sonja och log,
men Katarina log inte tillbaka. Bakom henne visade sig Martins huvud, följt av Annikas och Rubens. Alla var allvarliga och såg på Sonja med en arg blick, och i samma stund visste hon att Katarina visste. Att alla visste hur det hela förhöll sig, och hade sett Sonjas ivriga försök att slå split i deras idylliska tillvaro. Men hur kunde de veta, tänkte Sonja och darrade i hela kroppen. Kunde de fått veta av gammelgubben? Hade han listat ut det även förra gången? Tankarna var ihop trasslade och deras ögon brände i ryggen när hon snubblade över gatan.
Sonjas ben bar henne hem, men det var knappt för de skakade som asplöv. Hon visste att det här var slutet, igen. Återigen skulle en flytt vara nödvändig.
Gubben måste ha sett henne förr, tänkte Sonja och snubblade in i huset.
Hon visste inte var sanningen höll hus, men hon visste att den inte fanns var för henne. Den hade aldrig någonsin gjort det, men det var inte rättvist ju.
Hon hade ju gjort allt så bra, och för allas bästa, eller för Katarinas bästa rättare sagt. Eller för vems bästa var det nu igen?
Förvirrad kastade hon sig på golvet och kände inte hur blodet sipprade fram ur munnen. Hon hade bitit sig, igen.
Sonja levde i lögnens värld och avundsjukans. Allting gjorde för ont, det smärtade så, surrade det till när hon tog sig upp och stängde dörren, och drog ned persiennerna.
Stina

Förstabild tavla av mig

bild-hjul                                                                         Slut

…en fortsättningen…en novell…

Standard
…en fortsättningen…en novell…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 5

Sonja sträckte ut sig mellan lakanen. Hon kunde känna doften av honom, den låg som en bit sammet över sängen. Eller var det en känsla av krossat glas?
Hon skakade av sig det och funderade över vad hon tyckte om honom, och kom fram till att han bara var en trotsig handling. Ett litet störande moment log hon, ja för att trotsa deras gulliga vardag tänkte hon syrligt.
Deras låtsasverklighet var verkligen skrattretande, log hon och andades in doften av honom. Han var inte så tokig ändå och kände hur det kittlade till i magen.
Allt hade varit så lätt, men det är ju min charm som ingen kan stå emot, skrattade hon.
Att låtsas behöva hjälp av honom var inget problem för en ensamstående blond mamma fnittrade hon. Vad var det nu? Jo, spisen var det ja.
Och han var elektriker, det visste jag ju, så det var bara att le och se dum ut. Det var inget svårt erkände hon, hon var rätt så nollställd när det handlade om elektriska saker.
Om det inte handlar om elektricitet mellan två individer, tänkte hon och borrade ner sig i kudden av välmående.
Sen hade det gått av bara farten. Lite fick hon ju visa brösten, men mer behövdes inte.
Han var svältfödd stackars han, tänkte hon och fick ett sting av ömhet i bröstet.
Sonja log av hur lättköpta män kunde vara. De var bara det. Utan att se sig om trodde de blint på vad de hade framför sig. Ett par bröst.
Hon log med hela kroppen. Nu höll fasaden på att spricka. Målningen flagna. Tapeten föll i bitar. Det här var så snyggt gjort, log Sonja och steg upp.
Jag tror en och annan granne undrar, det är bra.

Det är en så himla vacker dag, log Sonja och tittade ut. Där gick Katarina och log mot sina barn. Visste hon inte?
Martin hade nog inte vågat tala om det, tänkte Sonja hånfullt. Okej, ska det bli någon ”sanningens minut” så får jag ta tag i det.
Men först ska Martin få svettas lite, planerade hon när hon klädde sig snabbt. Stunden var inne nu, stunden för det lilla efterarbetet.
Hon snabbade sig ut genom trädgården och väl där åkte hennes mungipor upp till ett hej.
Katarina svarade, och de började prata, till slut satt de i Sonjas kök och drack kaffe. Barnen hade Katarina lämnat över till en nyvaken Martin. Han svettades när han såg vem Katarina hade bakom sig, vem hon skulle fika hos. Han svettades och Sonja log. Och från ögonen sköt hon pilar mot Martins hela kropp.
Väl inne i köket drack de kaffe och mumsade på blåbärspajen som Sonja hade gjort, de verkligen mumsade. Och det hade blivit en magisk stämning på bara några minuter.
Skrattet ekade så fönstren skakade, smulorna sprutade över hela golvet.
Sonja protesterade när Katarina ville plocka upp smulorna, de hade ju det riktigt trevligt, tyckte Sonja förvånat. Det var en märklig känsla av välbehag innan sanningens minut skulle komma.
Sonja berättade om sin före detta man, om hur när han hade varit otrogen. Det gick inte att lita på honom sen, sa hon gråtfärdig. Det gick inte att ha förtroende för honom, berättade hon med tårarna sprutande rakt ut. Hon förvånades över alla tårar hon kunde plocka fram så lätt, men tänkte inte mer på den saken utan fortsatte att berätta.
”Och”, berättade hon ”jag hade aldrig trott honom om det, aldrig för mitt liv trodde jag att han skulle gå och vara otrogen”, avslutade hon och skakade upprivet på huvudet.
Förtroendets tid gick blixtsnabbt att fånga. Sonja hade Katarina i sitt nät nu, och klockan tickade i Katarinas huvud, det kunde Sonja se.
När Katarina gick så var det med snabba steg, och Sonja log. Det var en seger, tänkte hon och såg framför sig hur molnen tätnade. Katarina skulle säkert prata med Martin om vad de hade samtalat om. Om vad jag hade berättat, rättade hon sig.
Och visst kunde Katarina inte undgå att fråga honom om natten? Om var han hade hållit hus. Det trodde inte Sonja i alla fall.

Hon stod vid fönstret och tänkte. Långa tankar blev det, och korta tankar som efterföljdes av ett djupt skratt när hon såg framför sig de kommande scenerna som skulle utspelas tvärs över gatan.
När hon stod där åkte en dörr upp med ett brak. Katarina rusade ut, och plötsligt stod Martin i dörren med ett förvånat uttryck. Vilsen och med håret på ända skrek han efter Katarina.
Så, jag behövde inte vänta längre än så här, tänkte Sonja och strök bort en hårslinga som hade hamnat i ansiktet. Inte länge alls, tänkte Sonja och började nynna på en liten melodi. Var det inte den som vann melodifestivalen i fjol? Jo, visst var det den, tänkte hon och tittade rakt in i ett par skrämda ögon tvärs över gatan.

Katter
Med snabba steg var Agnes framme vid dörren. Hon ringde på och väntade. Ett par snabba fötter hördes och en röst skrek ”Katarina”.
När han stod där framför henne förvånades hon inte över de smutsiga fönstren längre. Han var som ett av dem.
Agnes sa rätt ut att en av deras katter hade varit i deras trädgård igen. Att alla deras katter gick och kissade och, sa hon med eftertryck, och bajsade i deras trädgård. Hon brukade inte ta sådana ord i sin mun, men här gällde det att vara tydlig så att de där människorna förstod allvaret i detta stora problem. Nu hade hon fått nog, det fick inte fortgå. Nu fick de hålla odjuren inomhus, eller avliva dem helt enkelt. Svårare än så är det inte, tänkte hon bestämt.
När Agnes hade sagt sitt så vände hon och gick hem. Hon såg inte den lilla bloddroppen som sipprade ut från hans läpp, Martin hade bitit sig. Han hade hört vad hon sa, men ändå inte. Det var som att allting föll samman, de små bitarna blev bara mindre och mindre för Martin, de föll lätta mot marken i samma stund som han tuggade hårt på tungan.

Agnes kände sig nöjd. Nöjd över att hennes ilska för det hon hade sett i natt äntligen hade fått utlopp, att det äntligen fanns någon rättvisa. Han, grannen, hade bara fått smaka på det sura äpplet, tänkte Agnes torrt.
Hon gick med, vad hon tyckte själv, nätta steg, det var som om en stor sten hade fallit från hennes axlar. Bördan hon burit på hade blivit som ett slag i ansiktet mot honom, det hade hon sett. Tydligt och klart hade hon gjort honom medveten om grannarnas existens, tänkte hon segervisst. Något som verkar ha gått dem förbi helt och fullt, innan jag klargjorde saker och ting. Agnes var så glad över att hon hade greppat tag i det som verkligen hade skavt i henne i många år.
Nattens händelse hade gjort att hon blivit medveten om vad det var som hon längtade så efter, och hade gjort i åratal. Hon fick plötsligt stå ansikte mot ansikte med den sanna sanningen. Det som hade gjort henne så lättirriterad på annat, det som fick henne att brusa upp hur lätt som helst.
Det gjorde henne så arg, så explosiv. Här har jag gått och lidit på tok för länge och inte sett det som har varit orsaken.
Men nu så, hade hon gett igen. Det var inte mer än rätt, tyckte hon, att han som hade lockat upp allt till ytan hade fått sig en törn. För det där var ju inte heller rätt att göra mot henne som granne. Det var fel, konstaterade hon.
Han borde ha tänkt på grannarna, och mig la hon till, och rummet som var alldeles upplyst. Vi såg ju allt, och ilskan i hennes tankar blev allt större.
Ja, sen blev ju det här med hans katter precis perfekt, ja en anledning att hon kom på det? Vilket geni jag är, sa hon och klappade stolt sitt bröst.
Vilken tur att jag kom på det, sa hon högt och började klappa händerna.
Katterna var säkert deras, de verkar ju inte ha ordning på något, stackars barn, tänkte hon i samma andetag. Outhärdligt, tänkte hon sen, de blev bara ohyra. Överallt var de ju, nej de skulle bort. Ohyran skulle försvinna, och han skulle få göra någonting åt problemet, det skulle han, tänkte Agnes.
Hon kände nu att hon kunde lämna det obehagliga, det som gjorde så ont i all år och som nu var borta. Lämna och i lugn och ro återgå till sina sysslor. Till sina harmoniska sysslor.

På trappen stod Ruben och såg sorgsen ut. Han skulle ha skakat på huvudet om det hade varit någon idé, men han visste bättre. Tiden kändes för meningsfull för att slösa den på dispyter, ja eller förvånande tankar om dispyter. Han visste att det skulle bli så, så han vände sig bara bort.
Tänkte på Katarina som hade rusat iväg, men vände sig bort åt ett annat håll.
Allt för att komma bort från det som hade hänt, bort från den hemska sanningen.
Jaja, hon hade nog fått veta, stackars sate, suckade Ruben som lät tankarna komma i alla fall. Hon trodde väl aldrig att friden skulle störas, tänkte Ruben medan Agnes gick förbi Ruben in i deras hus. Han kände skammen klia honom på hela kroppen, och när han såg Agnes min var det som om han ville slänga sig på marken.
Han stirrade på den stängda dörren och tänkte i slitsamma känslor.
Jag vet bättre jag, jag gjorde rätt, sa han. Ja vilket liv hade det blivit annars?
Vilket liv, förresten? Hade vi något liv ens då? På den tiden? Ja visst fick vi barn, men sen var det slut med det sexuella. I nästan trettio år har jag svultit, så det var inte så konstigt att jag trillade dit en gång, sa han till sig själv med bestämdhet.
Nu för tiden är det väl inte så va, funderade Ruben, men vad vet jag om vad som döljer sig bakom gardinerna, tänkte han igen.
Nä, det kan jag inte tro ändå, tänkte han när plötsligt såg Martin och barnen i trädgården, inte att man tiger om det som man gjorde förr inte.
Solen sken och fåglarna kvittrade. Ett alldeles nyvaket ljud, som om de ville säga att de just hade stigit upp och skulle vakna allihop, eller i alla fall lyssna.
Lyssna på tystnaden och på oss människor, ja lyssnar ni inte på oss så kvittrar vi i alla fall är nog vad de vill ha sagt, funderade Ruben och log åt sina fantasier.
I ögonvrån såg han ett annat barn som lekte med Sabina medan Axel låg i sin vagn och sov. Så skulle man ha det, tänkte Ruben, så lugnt och skönt. Och ingen Agnes som hela tiden kräver ord och handling, rätt ord och de rätta handlingarna rättade han sig.
För det var inte bara smör hon ville ha utan det skulle vara det rätta märket också suckade han.

Stina

Förstabild keramikhuvud av mig ”Maria”

frukt                                                            Fortsättning imorgon 22 mars del 6

HURRA, ett förlag sa JA!

Standard
HURRA, ett förlag sa JA!

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

Nu har ett förlag sagt JA till mitt manus,
hurra vad glad jag BLIR!
Jag blir varm och svettig för jag vet att det är nu det börjar, det tunga arbetet.
Korrekturen, den är tung men det är ändå en utmaning.
Rolig för det mesta, svettigt för det mesta, och irriterande för det mesta (det är riktat mot mig själv).
Hur kunde jag ha skrivit så här? Eller så här?

Tack Ebes förlag, det här ska bli spännande!

”I mjölnarens spår” kommer att göra sitt avtryck hos nätbokhandlarna. Nu finns det ju en uppsjö böcker, så det stora avtrycket är för mig personligen.
Kastar mig snart in i Emma och Alfreds värld igen, där Åtvidabergs hjulfabrik brinner upp och Fjärsbo utanför Åtvidaberg gapar fattigt.
Där Emma lever ett sorgligt liv och längtar efter sin ungdomskärlek Alfred, och hur tiden 1936 och 1895 är två helt olika liv för Emma. Och hur tiden däremellan famlar i mörker.
Ett mörker som ljusnar och formar sig till bokstäverna E L S A.

Nu få jag bara hålla hårt i mig så jag inte försvinner in i Emma eller Elsas värld, eller Axel eller Niklas värld, för senare behövs mycket energi. Det pirriga glädjeskuttet har jag ju!

Här är några utdrag från mitt manus med omslag av Bertil Almlöf, en del av en litografi:

Ur ”I mjölnarens spår”

1936
”Hon stirrar ut genom fönstret, bara stirrar. Ut genom elden. Den som
bränner i hennes kropp och lägger sig som en hinna.
Det vackra, det livfulla därute, kan hon inte nå. Livet är förbi, livet
har sprungit ifrån henne.
Hon är rädd. Rädd att han ska se, rädd att han ska upptäcka den.
Orolig över det som är en illusion, en dröm. Hon tror att det är en
dröm. För henne är det ogreppbart, kanske ofattbart, eller bara ett
rökmoln. Det som inte går att fånga in, eller finns där. Hon sätter
handen för munnen, oh gode Gud, flämtar hon, vad har jag gjort?
Hon har gjort det fruktansvärda, det som aldrig får ske. Hon inser
det nu, att allt är för sent.”

1895
”Usch, vad trist det kommer att bli på det nya stället”, sa Helga.
”Vadå, menar du”, sa Emma.
”Jo, så här kommer vi inte kunna sitta då”, funderade Helga.
”Jomen, det är klart vi kommer att kissa där också”, svarade Emma
och knuffade till Helga i sidan.
”Äsch, knaslisa, jag menar ju att sitta här med dig som är så mysigt”,
sa Helga och tittade på sin storasyster.
De hade satt sig uppe på träbänken med två hål i, som var precis
lagom till deras stjärtar. De småpratade som de brukade göra när
tiden fanns, och det fanns den alltid när de lättade på blåsan. Det
var i november och vädret hade plötsligt blivit varmare så de hade
lämnat dassdörren öppen. Där kunde de titta mot den lilla sjön och
de mossbeklädda stenarna. Allt ramades in vackert med massor av
granar.”

Stina Nilsson Bassell

…en fortsättningen…en novell som handlar om…

Standard
…en fortsättningen…en novell som handlar om…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 4

KAPITEL 2

Ruben kunde inte sova. Han hade varit med om det här de senaste åren och visste att det inte var någon idé. Han gick upp och ställde sig i fönstret. Ute var det alldeles svart. Dagen hade snabbt gått över till kväll. Men det går inte lika snabbt nu, tänkte Ruben. Det känns i kroppen att det händer saker, funderade Ruben vidare och för ett ögonblick inbillade han sig att det nog var därför som han inte kunde sova.
Han såg att det lyste hos grannen, Sonja hette hon visst, tänkte Ruben och kliade sig på hakan. Han visste inte riktigt vad det var, men någonting obehagligt var det över henne.
Då såg han henne i köket, och med en man. Plötsligt och oväntat var där en man i hennes kök, Jag har väl aldrig…, sa han till sig själv och det var som tusan, fortsatte han och säga.
Så ofta som jag har stirrat in i hennes kök har jag välan aldrig…
Rubens ögon såg mycket tydligt att det var Martin, grannen mitt över, som var där. Vad gjorde han mitt i natten i Sonjas hus?
Från sovrummet hördes Agnes skrikiga stämma. Ruben hörde orden i huvudet långt innan de forsade fram som ett vattenfall. Det var ord som ”hur vågar de” och ”med persiennerna uppdragna” och slutligen ”det här måste Greta få veta”.
Javisstja, sovrumsfönstret har ju samma utsikt, förbannade sig Ruben.
Han gjorde ett försök att överrösta Agnes, men det var lönlöst. Hon riktigt klappade händerna av förtjusning och sa ”nu du” och ”jag visste det”, i förtjusning och skrattade.
Vad hon skrattade åt, visste inte Ruben, men något jäkelskap var det. Jo, det var skratt som Ruben hörde. Han kunde inte först förstå var det var för ljud som lät som en inbromsning av ett tåg, men det är klart att det var hon. Det var Agnes han hörde.
Hur länge sedan var det han hade hört henne skratta? Är det så här hon låter?
Skrattet for in i väggen, och där emellan, det som Ruben tyckte lät som gnissel, hördes ”ja herregud, det här ska Greta få veta” och ”jag visste det”.
Vad hon visste, kunde inte Ruben räkna ut. För vad visste hon egentligen om en människas behov? Ett behov av närhet, behovet av kärlek?
Vilsna blickar som längtar, vad visste hon om allt detta? Och vad vet hon om sin egen man, tänkte Ruben.
Tänk om hon visste? Då skulle jag, då skulle jag rymma, skrattade Ruben.

Tyst som för sig själv tänkte han de förbjudna tankarna som kom över honom allt oftare.
Plötsligt stod Agnes bredvid honom och Ruben stelnade till.

Hon stirrade rakt ut på scenen framför dem. Såg hur persiennerna drogs ner och sen blev det alldeles svart.
Hon fortsatte att stirra och orden var hårda som järn när hon sa än det ena och än det andra om grannkvinnan. Och mannen skonades inte heller, det var bara att ösa ur sig nu tänkte Ruben och svalde klumpen som han hade fått i halsen.
Det var gråt över den sorgen av saknad.
Hon vände sig mot Ruben och krävde att han höll med. Tittade och fnös, gestikulerade och rullade med ögonen.
Men han höll inte med, det gjorde han inte. Och hennes blick borrade sig djupare in i hans ögon. Tittade misstänksamt, sårat på sin man som aldrig förstod någonting.
Det var som om hon visste vad han tänkte och Ruben skruvade på sig som han brukade när det blev för mycket. Det som han hade gjort de senaste 25 åren när sanningen stod skriven i de svarta hålen. Men ändå, så gav han inte med sig, utan stod fast vid att det här inte var något att skratta åt.
Hon blev ännu mer skrikig och ville ringa mannens fru. Hon ville gå över till grannkvinnan Sonja och banka något hårt i skallen på henne.
Hon ville bara, tänkte Agnes med förtvivlan, hon ville bara vara kvinna. Egentligen var det bara det hon ville. Vara en varm kropp.
Hon kände att det bets och revs inuti henne, allting rasade samman. Hon visste vad Ruben kände och vad hon själv hade saknat de här utdragna åren. En pest, tänkte hon, en enda lång plåga.
De här långa åren har varit kolsvarta, tänkte hon och orden smärtade henne.
Och sen ser jag han som bara står där och dräglar, fy sjutton, sa hon till sig själv, och det sura trängde sig uppåt.
Men hon visade ingenting, hade aldrig gjort det. Folk ska inte få njuta av mina ledsamheter. Så mycket har jag sett, att jag vet hur folk tänker, tänkte Agnes och dragen hårdnade.

Den vågrörelse som långsamt tog fart i hennes mage låtsades hon inte om, den behöll hon för sig själv. Nu får det vara nog, tänkte hon i sin vetskap om att hon alltid visade för mycket.

Stina

Förstabild tavla av mig

IMG_0101                                                     Fortsättning imorgon 21 mars del 5

…en fortsättningen på novellen, en novell som handlar om…

Standard
…en fortsättningen på novellen, en novell som handlar om…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 3

Grannfrun

Annika såg ut på gatan genom det glänsande fönstret. Hon log med avsmak mot grannarnas smutsiga fönster. Mot deras smutsiga barn, ja de var verkligen smutsiga, tänkte hon. Har de inget vatten? Hon log för det visste hon att de hade.
Egentligen skulle vissa människor inte få ha barn. Det är alldeles, orimligt.
De har inte ens en bra bil. Det ser man ju på den där skroten de har, att den kan ju rasa ihop när som helst. Med barnen i!
Vad tänker de på? Annika stod där och blev alldeles upprörd. Herregud, vilket slöseri med liv. Ja, det är just det vad det är, kände Annika och knöt sin hand hårt. Slöseri!
Med att två sådana små liv ska ha det så rörigt. Så grymt.
Det skulle vara helt annorlunda hos mig. Om de bara hade varit hos mig skulle de få se en annan värld.
Betydligt friskare och sundare, tänkte Annika. Betydligt vackrare hem än deras hem, som verkar vara ett hopplock av möbler, det lilla jag har sett.
Visst har de sagt många gånger att de vill bjuda på kaffe, men jag tycker de är obehagliga. Man vet aldrig var man har dem.
Annika skakade av sig tankarna, det kliade på hela hennes kropp. Hennes fingrar smekte tyget som ramade in fönstret, och hon blundade av kärlek och hon var tillbaka i sitt rena och vackra hem. Då kunde hon andas igen.
Sonja rusade in i huset, men hann ändå med att se grannen Annika stå vid fönstret. Hon var verkligen ingen glad människa, tänkte Sonja. Hon rös av obehag inför denna strama kvinna och hennes sura man.
Alla män är sura, tänkte hon. Tänk att jag är så glad över att vara ensam med mina barn. Att slippa någon som tittar på mig och tänker hela tiden på vad jag egentligen tycker.
Roger till exempel, han bara tittade och tänkte, ja om mig naturligtvis, tänkte Sonja bittert. Ja, det vill säga när han var hemma. Vilket inte var så ofta, tänkte hon och kände hur något hårt knöt sig i magen.
Plötsligt såg hon sig om i hallen och där hängde hans skinnjacka. Sliten och färdig för soporna, men hon hade inte styrka nog att lyfta den från kroken. Den var för tung, sa hon till sig själv, alldeles för tung. Men bet sig i tungan varje gång av lögnen.
Hon bar in matkassarna till köket där 12-åriga Matilda och 15-åriga Arvid redan stod vid grytorna.
Sonja ställde sig för att hjälpa till men blev genast bortkörd av höga tonårsskrik. Det var ju deras matdag, sa de i kör. Sonja backade och ställde sig i vardagsrumsfönstret för att titta på grannpappan.
Vad hette han nu igen, Martin var det ja. Just det!
Han lekte så glatt med sina barn, inga bekymmer där inte. Och hon, hans fru, låg säkert och latade sig. Hon trodde säkert att allt i livet var ett skimmer av guld, att deras liv bar på en guldkant. Sonja tittade med avsmak in mot deras hus, för hon hade allt sett hur kvinnan trodde att hon ägde världen.

Hon hade sett hur de rosa molnen hade burit den kvinnan fram på ett silverfat. Hon hade minsann beskådat hur molnen vackert hade format sig efter hennes andetag och lagt sig vid hennes fötter. Prydligt och snyggt hade de tagit henne dit hon ville.
Avskyvärt, tänkte Sonja och det äcklade henne.
Den kvinnan visste inte hur tufft det kunde vara. Hur tunga matkassarna egentligen kan vara.
Sonja hade nog sett att handlandet gjordes av mannen. Så fort det var lite tungt att bära tittade mannen fram som en gök i ett ur.
De verkade ha den fantastiska bilden av sig själva att ”Vi, vi har det så gulligt vi” och ”Vi, vi bara struntar i det här med att städa för att bara bry oss om varandra”.
Så falskt, tänkte Sonja. Att leva så i lögnen för att, för att vaddå, frågade sig Sonja?
För att tro att man är bättre än andra? För att se ner på oss andra?
Sonja blev mer och mer hatisk när hon såg hur kvinnan kom ut och omfamnade Martin. Ha, så typiskt, men visa för guds skull vilka ni egentligen är, tänkte hon och blev mer och mer ilsken. Visa vad ni går för, vad ni egentligen tycker!
En liten tanke smög sig sakta in i hennes hjärna, en tanke som genast började slå rot.
I helgen ska barnen sova borta. Då kan vad som helst hända, sa hon till sig själv och skrattade. Visst kan det krypa in en liten larv och lägga ägg, sa hon och vände sig om och öronen tog in ljudet av tonåringarna.


Stina

Förstabild tavla av mig , även omslag till Vattnets ådra.

face_2                                               Fortsättning i morgon 20 mars del 4

Jo nu kommer jag med fortsättningen på novellen, en novell som handlar om…

Standard
Jo nu kommer jag med fortsättningen på novellen, en novell som handlar om…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 2

Inne i huset sken solen starkt i vardagsrummet. Man kunde se allt därute, så fint fönstren var putsade och den vita gardinens vithet, log Ruben och tänkte på sin stränga men ändå duktiga hustru. Han tyckte om att se ut, se allt.
Agnes hon tänkte i helt andra banor, suckade Ruben när han ställde in sina varor i kylen.
Grannarnas blickar var det Agnes tänkte, inte så mycket vad de höll på med, jo det också, men mest vad de skulle säga om fönstren inte var putsade tänkte Ruben och vek ihop påsen i en prydlig hög för att lägga den i lådan. Men den här dagen ville han vara lite busig, så han la den i tredje lådan istället.
Nöjd över det kändes det som om han hade visat Agnes hur lite han brydde sig om putsade fönster för grannarnas skull.
Han visste vad som var viktigt i livet, och inte var det putsade fönster inte, konstaterade han. Han kände ända in i magen vad han tyckte var viktigt. Lugn och ro, sa han för sig själv, lugn och ro och god mat. Det är så, det är stort, tänkte han när hans finurliga min spred sig över hela ansiktet.
”Vad är det nu då?”, sa Agnes plötsligt och tittade misstänksamt på Ruben.
”Ja, nej, det var bara det strålande fina vädret idag, som gör de vita gardinerna ännu vitare,” log han och såg hur Agnes sken upp och stolt sköt fram hakan.
Både hakan och näsan åkte upp en bra bit när hon gick ut som i marsch, tänkte Ruben som visste precis vad han gjorde.

Solen var stark, ja starkare än för ett par veckor sedan, tänkte Katarina. Starkare blir den och jag känner mig allt svagare, pustade hon där hon stod utanför huset.
De skulle gå till lekparken. Men där stod de nu, mitt på gatan och knölade. Ja knölade, tänkte Katarina.
Hon och dottern Sabina bråkade om vantar, vantars vara eller icke vara och om det var kallt eller varmt nu.
Katarina kände hur tålamodet sjönk i samma takt som ölet i glaset försvinner ned för strupen, hon riktigt längtade efter den känslan istället för den här.
För det här var inte lika gott, tänkte hon surt, det här hade en besk smak i munnen istället. En som växte sig större och större tills, ja hon vågade inte tänka längre på den laddningen som skulle mynna ut i en explosion.
Och mot sitt eget barn.

Sabina vägrade vantar. Hon ville känna den spirande värmen mot sin hud. Doften av nästan-vår komma springande mot henne och hur hon då grep tag i den med fingrarna. Ja, nu sa hon inte så men andemeningen förstod Katarina var så.
Hon kände hopplösheten sprida sig som ånga runt sina fotleder. Det är fortfarande kallt, det är inte bra för händerna, och så vidare.
Det här hade hon sagt förut.
Mot husväggen såg hon Ruben stå i solen. Hon ville vinka glatt, men hon var inte glad.
Hon kände bara hur fel allting blev. En sådan här solig fin dag, då det är alldeles blått däruppe, och grenarna söker sig uppåt mot himlen. Och fåglarna kvittrar som om de också tror att det är vår, hur kan ett barn tro något annat, frågade sig Katarina.

Hon kände det som om hon sjönk ner mer och mer, samtidigt som om hon tornade upp sig som en skräckfigur framför sin femåring.
Och nu började lille Axel att gny i sin vagn. Det var bara att ge upp.
Katarina stegade med långa kliv in i huset igen med Axel på armen. Han ville ha mat. Har vi stått här så länge, tänkte Katarina med en irriterad känsla.
Väl inne satt hon i soffan och ammade Axel. Då blev hon lugn.
Hon tittade ut genom fönstret där Sabina hade ritat en hage på trottoaren. Hon lekte så nöjt med sig själv.
Katarina såg inte om hon hade vantarna på sig eller inte för fönstren var så smutsiga. Det brydde hon sig inte om.
Varken att de var smutsiga eller om Sabina hade vantar på sig. Hon klarar sig, hon kommer in om hon fryser, tänkte hon och gäspade.
Fönstren måste putsas till påsk, hörde hon som en svag röst från hennes före detta svärmor. Till påsk och till jul och till födelsedagar och, så kunde hon hålla på att tjata min före detta svärmor, tänkte Katarina och insåg hur skönt det var med orden före detta. Svärmor Lisa visste minsann hur allt skulle strykas och vilken ordning man skulle ha i kylen. Hon gick alltid till köket och öppnade kylen.
”Så här kan ni väl inte ha det”, suckade hon alltid och vände sig till alltid till Lars som genast ordnade om allting.
Katarina förstod inte hur en människa kan göra anspråk på någon annans saker. Visst, det var hennes son, men där var jag också, tänkte hon och irritationen blossade upp igen, men la sig snabbt när hon tittade på Axel.
Hon kände bara det välbehag och det lite sömniga som spred sig genom kroppen, Axels värme. Han sov nu mot Katarinas axel.
Katarina vände blicken ut mot köket och julstjärnan i fönstret. Den var kvar trots att de var inne i februari, så brukar det vara, gäspade Katarina och log, så brukar det bli.
Varje år vittnar den om att den tiden kommer snart igen, och vi gillar det, tänkte hon. Både Martin och jag gillar det, gäspade hon och stängde ögonen.

Stina

Förstabild tavla av mig, även omslag till Luftens sötma

barn-tavla                                                Fortsättning i morgon 19 mars del 3


Jo nu kommer jag med en novell, en novell som handlar om…

Standard

I sju delar

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Del 1

KAPITEL 1

Ruben gick fram och tillbaka med kassarna från Konsum. Hans ben svajade till lite när han balanserade på gången.
Solen sken och han njöt av värmen. Äntligen, tänkte han och stannade upp mitt i ett steg.
Han ställde ner kassarna och lutade sig mot väggen.
Alla ljud sipprade in och sipprade ut lika fort. Det var som honung. Han kunde nästan känna doften av honung.
Den lirkade mellan hans fingrar och i hela hans kropp sipprade det av dess mjukhet. Som om han var gjord av honung. Endast honung. Inga tillsatser, inget konstgjort. Han bara var gjord så.

Där han stod hörde han barnets röst. Han log, hon var söt, tänkte han.
Rakt hår till axlarna och blåa ögon.
Sabina var en himla sprallig tös, tänkte Ruben. Vild tyckte Agnes. Det håller jag inte med om, konstaterade Ruben med en klar och tydlig stämma inom sig som alltid förblir där.
Det var, vad ska man säga, liv i henne. Ja det var liv i henne.
Agnes tyckte att hon är jobbig.
Jobbig, hur kan man tycka att ett barn, ja hon Sabina, var jobbig? Men jag säger inget jag. Ingenting.
Det går inte att överrösta Agnes gapande. Ja det var ett himla gapande på henne. Hela tiden.

Ruben lyssnade på Sabinas röst igen, hur hon pratade med sin mamma. Hur mamman, Katarina svarade henne i lugn ton, och Sabina som inte gav sig utan höjde rösten på noll sekunder.
Hon vill vad hon vill, eller säger man att hon vet vad hon vill, tänkte Ruben och log. Han visste inte men var nöjd över att ha de tankarna för sig själv. Ingen Agnes som tjatar om hur fel det är, tänkte Ruben och drog en lättnadens suck, jag kniper igen jag , tänkte han och fick en trotsig uppsyn.
Katarina hade tålamod, ja för det mesta, tänkte Ruben, och det var bra.
Det kändes som att det fanns för lite sådant nu för tiden, ja tålamod, tänkte han.
De tror visst att det är något som går att äta, funderade Ruben och skakade på huvudet.
Det lilla grå hår han hade kvar åkte fram i ansiktet, han viftade bort det med handen.

Katarina och Sabina hade nu höjt sina röster i en skärande volym. Och Sabina höjde sin röst ännu mer. Hur mycket kan ett barn höja sin röst, tänkte Ruben och skakade på huvudet och plirade med ögonen.
Då plötsligt öppnades ytterdörren, och Agnes fyllde hela dörröppningen. Hon var rätt stor, tänkte Ruben och visste med en gång att han var tvungen att gå in. Sådan är lagen, suckade han och lämnade den sköna solen och det livliga skådespelet.
Mer han hann inte tänka förrän Agnes var över honom med dunder och brak. Som åskan mullrade hon och sen slog hon klorna i honom som blixten.
Inombords log han. Där inne visste han vem han var, och där fanns hans egna regler. Där dansade han inte efter hennes ostämda pipa inte, fast hon trodde det.
Det tog inte många sekunder innan hon tog upp grannflickans ohyfsade sätt.
”Så hon skrek”, sa hon, ”och till sin egen mamma till råga på allt”, sa hon och vred sina händer som om hon ville klippa till ungen rakt i ansiktet.
Ruben rös av bilden när Agnes slog till Sabina, ruskiga tanke tänkte han och knep ihop ögonen för att kunna fortsätta lyssna på hennes svada.
”Det skulle aldrig kunnat hända förr, när vi var unga. När allting var så mycket bättre”, underströk hon.

Han ruskade på sig som om kroppen sa att den hade hört det så många gånger. Det kom ett hummande från Ruben som gärna velat tillägga det här med gasspis å trångboddhet. Om smutsen och fattigdomen, men ja, han visste att det inte skulle gå hem. Så han teg, och det var nog bra så, tänkte han och tittade på sina naglar. Hoppsan lite skit under naglarna? Bra det, tänkte han, då syns det att man arbetar.
Ruben log åt att han hade vinkat till Sabina innan han hade gått in.
Agnes hade rynkat på näsan och mumlade något syrligt. Han hoppades att flickan inte hade sett något och skämdes.

Stina

Förstabild Mikael Sjömilla

trad-tavla                                                  Fortsättning i morgon 18 mars del 2

Jag ger er en novell om Virginia Woolf

Standard
Jag ger er en novell om Virginia Woolf

foto Virginia Woolf 1902 av

George Charles Beresford

VIRGINIA WOOLF
av
Stina Nilsson Bassell

Fiktiv berättelse från en vän till Virginia Woolf skriven år 2001.

 

Min bästa väninna var Virginia Woolf, fast för henne var det okänt.
Trots det så visste jag hennes hemlighet. Dold för alla, dold även för mig, tills en dag…
Jag jobbade för henne och hennes man, författaren Leonard Woolf, på Hogarth Press.
Deras gemensamma förlag som blev vida känt.
Jag var som sekreterare en väl och ofta sedd gäst i deras utsökta hem. Utsökta är kanske inte det rätta ordet, det låter så rätt och riktigt, och det var det inte.
Snarare fanns det en doft av mystik, en doft av längtan, en doft av ord, i deras hem.
Statyer av människor och djur i keramik, uppblandade med några osägbara ting, prydde deras hem. Virginia kunde ju förstås alltid säga vad den och den tingesten gav för känsla, och då höll hon en monolog i timmar. Alltid lika vackra, alltid lika direkta.
De talade till henne. Och det stora och ärliga i deras hus, gjorde det till en fröjd att få vistas där.

Hon tittade, hon såg, hon såg på mig och visste att denna plats var vacker för mig. Likaså var jag ärlig och menade det jag sa, det jag nu sade. Orden var inte så många, men Virginia kunde läsa mig ganska bra.
Jag var nu inte en person i någon av hennes böcker, kanske var jag inte intressant nog, jag vet inte. Men det gjorde mig ingenting. Det var inte därför jag vistades i hennes närhet, utan jag bara tyckte om det, och det räckte för mig. Att hon gav mig mycket, hennes böcker riktigt smälte in i mig och blev så sanna.
Virginia kunde tala om en av personligheterna i böckerna, och då visste jag vem det var. Direkt visste jag. Och som jag njöt när hon talade.
För mig berättade Virginia om äktenskapet och om sina tankar. Men dock inte allt.

Oh, hur hon måste ha kämpat, lidit, i denna tid av oförstånd, då allt utanför ”det normala ” inte togs emot naket, den nakna sanningen. Men det var ju som det var.
Hon var full av liv, av kärlek till det andra könet. Ja, sitt eget kön. Och det var inte så legitimt.
Visserligen var det mer vanligt i hennes kretsar, men ändå. Hon kunde inte leva fullt ut. Det var kanske en del av sanningen i varför hennes böcker var så otroligt ”utanför” det som annars hade skrivits.
Hon hade en impressionistisk stil. Ett sätt att beskriva inre monologer, som ingen annan. Bara Virginia kunde, bara Virginia vågade.
Att jag visste hennes hemlighet, som få gjorde utanför hennes passioner, berodde på att jag av misstag råkade få se ett brev hemma hos paret Woolf. Ett brev som talade vackert och direkt, kärleksfullt från en kvinna.
Jag säger inte från vem, för så mycket tyckte jag om den kvinnan som spred nya tankar och styrka till oss kvinnor att jag inte vill säga mer.
Samtidigt som hon var stark var hon svag i sig själv på något märkligt sätt.
Hon berättade för mig, ja många ord kom från hennes mun men hon litade på mig så hon berättade sina innersta tankar. Kanske var det för att hon visste att min mor varit sinnessjuk, kanske bara för att jag inte sa så mycket.
Hon var bara så känslig den kvinnan, det var hon, och berättade om sin sorg när modern dog.

Virginia var bara 13 år, och det var bara början. Och, sen var det som att de tragiska händelserna bara kom, en efter en. Jag lyssnade och nickade men blinkade aldrig, utom då när tårarna kom.
Tårarna i hennes ögon uteblev, även när hon berättade att också styvsystern och fadern dog, inte lång tid efter varandra. Gråten uteblev under hela hennes berättelse.
Virginia beskrev dessa svåra plågor med smärta och inlevelse, ändå hade hon inte kommit till den första smärtan, förstod jag. Jag kände hela tiden att hon bar på något mer. Vad, det visste jag inte.
Sjukdomen som kom och gick, långa och korta perioder, självmordsförsök bara ett år efter att hon gift sig med Leonard. Ett år efter, bara ett år, ändå var hon lycklig med denne man, men hennes trasiga förgångna fanns alltid med. Och för Virginia hade det redan börjat i hennes barndomshem. I det trygga hemmet, det som ska vara tryggt.
Hennes halvbroder hade utnyttjat henne sexuellt, två år äldre och två år klokare.
Det var då mina tårar kom rullande nedför kinden.
Mycket av detta kunde hon tala om gång på gång, men hon hamnade alltid i nya vinklar och tänkte tankar som få, men detta om halvbrodern sade hon bara en gång.
Aldrig mer.
Hon ville glömma, men det fanns där som en skugga. Som ett hinder, eller som ett pådrivande medel som gjorde hennes böcker så speciella. Men hon fick slåss med sin sjukdom. Det var priset.

Oh, om jag hade honom här, hennes halvbroder, så skulle jag gråta, så skulle jag visa taggen, den som hon visade mig. Två halvbröder hade hon, och tre riktiga syskon, en syster och två bröder. Systern och hon hade en mycket nära kontakt, livet ut.
Hon målade, målade väldigt bra. Inte för att jag kan så mycket om konst, men det var bra. Mer kan jag inte säga för det var ordet som hade fångat min själ. Redan som liten blev jag fängslad av ordet och att få arbeta hos paret Woolf var så spännande.
En givande tid med många författare, och så nära Virginia själv, hennes tankar och hennes person. Det var fantastiskt.
Hon kände nog en viss tro på mig, att jag visste vad lidande var, genom min mor. Därför kom hon att tala, berätta så mycket.
Efter hennes faders död flyttade de fyra syskonen ihop till Gourdon Square.
Oh milde himmel, när hon berättade detta. Det var fantastiskt för henne. Att varje torsdag utbyta tankar och åsikter med författare och konstnärer, blivande och sådana som redan börjat bli etablerade.
Vilken ungdomstid, så fri hon måtte ha känt sig, att få vistas i ett rum med fria och märkliga tankar. Och dessutom tala om det.

Bloomsbury kom deras lilla grupp att kallas, eftersom de bodde i Bloomsbury i London.
Allt detta och många känslor och tankar talade Virginia om, men eftersom jag inte är någon Virginia Woolf, kan jag inte rättvist återge hennes filosofiska tankar och djupa känslor här i mina ord. De blir enkla och ett försök att återge en del av hennes värld.
Jag fanns bara tillhands som sekreterare och som vän, men många av hennes tankar fick hon ut i alla sina brev. Hon skrev fler och fler ju längre åren gick. Där klädde hon tankar med ord, där tumlade hon runt i ordens mystik.
Den lilla gruppen, Bloomsbury, gick in för att analysera och utvärdera personliga relationer. Oh, så mycket av de farliga tankegångarna som fanns i denna grupp. Oh, så mycket spännande som Virginia kunde få utlopp för. Hon hade tankar som tidigt visade sig i Times Literary Supplement, inget hon skröt om, bara fakta. Fakta att hon kunde klara sig själv, som kvinna år 1905.
Fantastiskt, vilken kvinna. Hon som banade väg för andra kvinnor, i andra världar.
Jag har förstått nu senare, efter hennes tragiska död, att hon utvecklade ett bildspråk med inre monologer i sitt skrivande som få hade gjort före henne.
När jag läste hennes romaner, en efter en, och kände en lugn harmoni, en jämn andning, en tillfredsställelse, fann jag ett absolut lugn. Ett behagligt stillestånd, men ändå inte. Ja det går inte att förklara, och ord har ju aldrig varit min starka sida, men jag kände djupheten, jag kände enkelheten. Jag kände personerna, men ändå inte.

1915 kom hon ut med sin första roman The Voyage Out, den var hon mycket stolt över. Det var ju hennes första. Och hon brann för ordet, hon brann för skrivandet, som var på hennes eget sätt. Så rätt hon brann, och så ärligt.
Jag kommer ihåg hur hon berättade att personer som stod henne nära alltid fick en plats i hennes böcker, som i Vågorna när brodern Thoby är en av de sju gestalterna i boken. Som karaktär, men dock inte som namn. Han dog när Virginia var 24 år, den här gången hade hon tårar i ögonen när hon berättade.
När jag läste Vågorna, som kom ut när jag var kvar på förlaget 1931, dansade mina känslor. Den var ett impressionistiskt måleri, en symfoni, som jag bar med mig precis som alla hennes romaner. För det var hennes romaner som jag slukade, även om hon hade skrivit mycket annat.
Hon berättade för mig hur hon hade stått i sitt rum, blickat ut genom fönstret och resonerat ”När jag såg paret stiga upp i bilen, kändes tanken verkligen som om den åter hade samlats i en naturlig sammansmältning. Det självklara skälet skulle vara att det är naturligt för könen att samarbeta. Man har måhända en irrationell men djup instinkt som talar för teorin att föreningen mellan man och kvinna är vad som länder till den största tillfredsställelsen, till den mest fulländade lyckan. Men anblicken av de både människorna som steg upp i bilen och den tillfredsställelse den gav mig gjorde att jag frågade mig, om det inte i ens sinne finns två kön, som motsvarar kroppens båda kön, och som även de behöver förenas för att nå fullständig lycka. Det var kanske det som Coleridge menade när han sade att en stor ande är androgyn.”

Den tanken speglar sig i många av hennes böcker och mycket, mycket i boken Orlando.
Den handlar om hennes väninna, i grund och botten. En som jag vet hade sina känslor hos andra kvinnor och hos Virginia. Virginia besvarade denna storm.
Varför inte, varför ska det ena sättet vara rätt och det andra fel?
Jag vet var jag står, att en man är det rätta för mig, men för Virginia rörde sig något annat i huvudet. För Virginia var inte sanningen så enkel, hon kände det och hon upplevde det. Hon led av det.
Virginia stod där framför mig och talade om sina filosofiska tankar och om människors innersta, precis som om hon hade en särskild nyckel till de eller dem som kom henne nära.
Jag stod henne nära under de tio åren jag jobbade för henne och hennes man, på förlaget Hogarth Press. Men den lilla luckan som fanns, kunde ha skapat obegripliga ord för mig, om jag inte hade vetat. Så det fyllde jag i själv.
Det var orden från brevet som kom mig att förstå det lilla som var så stort för henne. Och som jag förstod redan då, men jag sade ingenting om att jag visste. Jag visste inte hur min frispråkighet skulle veta sina gränser. Och de blev mina bojor.

Hon fick mig att tänka mer, hon fick mig att kastas runt i rummet när hon talade.
Men hon fick mig aldrig att känna mig dum och värdelös. Aldrig, aldrig någonsin.
Hon berättade med ett litet fniss, om när hon var riktigt sjuk för andra gången. Då var hon på landet och längtade hem till London. Hem till sina saker, hem till skrivandet. Då började hon röka pipa, mycket bra sade hennes läkare, väldigt lugnande, smålog Virginia.
Hon bodde hos sin faster, som hon, med ett fniss berättade, kallade för nunnan. Den historien framkallade alltid skratt hos henne, annars var hon en allvarsam person med stort hjärta. Inte så allvarsam att hon blev tråkig, nejdå, hennes sinne var mjukt och behagligt.
Hon var vän med såväl kvinnor som män, då tänktes tankar. Många var kanske inte så sanna, men de var utvecklande. Tror jag. Att känna att man bromsar för tankar tror jag är dödande för en människa, viljan att gå framåt har då slutat fungera. Ett motorstopp.

Oh, hur skall jag avsluta detta, det går inte, Virginia tar aldrig slut, ändå är hon borta. Hon dog med stenar i fickorna. Med dem gick hon ut i vattnet för att sluta andas och sluta tänka. På allt som fanns inne i henne, utanför henne. Och all den trasigheten sögs upp av vattnet. Hon ville inte längre. Hon kunde inte hålla isär trådarna som var trasiga.
Detta ville jag skriva som en hyllning till Virginia, en hyllning som jag stoppar längst ner i den djupaste lådan. Det är du värd Virginia, att inte alla ska få veta varendaste ord som skrivits om dig och till dig.
Jag vet att du brottades med det också, ju fler böcker du gav världen desto mer ville folk ha av dig. Inte mycket fanns kvar till dig själv. Jag hoppas du hade några bra gömställen.
Många ord har jag kvar Virginia, en del av dem har jag skrivit här. Men bara en del, ty jag vet mycket, mycket mer som inte får plats. Och det är inte platser, datum och böcker jag talar om, utan mer om dig själv. För jag fick träffa dig i tio år, tio år av kvinnan Virginia som fick sin plats i mitt hjärta.
Tack för tiden, jag hoppas jag gav dig någonting, fast jag mest lyssnade.

Din Katie!

bild-tre stenar3-pensel