Jag ger er en novell om Virginia Woolf

Standard
Jag ger er en novell om Virginia Woolf

foto Virginia Woolf 1902 av

George Charles Beresford

VIRGINIA WOOLF
av
Stina Nilsson Bassell

Fiktiv berättelse från en vän till Virginia Woolf skriven år 2001.

 

Min bästa väninna var Virginia Woolf, fast för henne var det okänt.
Trots det så visste jag hennes hemlighet. Dold för alla, dold även för mig, tills en dag…
Jag jobbade för henne och hennes man, författaren Leonard Woolf, på Hogarth Press.
Deras gemensamma förlag som blev vida känt.
Jag var som sekreterare en väl och ofta sedd gäst i deras utsökta hem. Utsökta är kanske inte det rätta ordet, det låter så rätt och riktigt, och det var det inte.
Snarare fanns det en doft av mystik, en doft av längtan, en doft av ord, i deras hem.
Statyer av människor och djur i keramik, uppblandade med några osägbara ting, prydde deras hem. Virginia kunde ju förstås alltid säga vad den och den tingesten gav för känsla, och då höll hon en monolog i timmar. Alltid lika vackra, alltid lika direkta.
De talade till henne. Och det stora och ärliga i deras hus, gjorde det till en fröjd att få vistas där.

Hon tittade, hon såg, hon såg på mig och visste att denna plats var vacker för mig. Likaså var jag ärlig och menade det jag sa, det jag nu sade. Orden var inte så många, men Virginia kunde läsa mig ganska bra.
Jag var nu inte en person i någon av hennes böcker, kanske var jag inte intressant nog, jag vet inte. Men det gjorde mig ingenting. Det var inte därför jag vistades i hennes närhet, utan jag bara tyckte om det, och det räckte för mig. Att hon gav mig mycket, hennes böcker riktigt smälte in i mig och blev så sanna.
Virginia kunde tala om en av personligheterna i böckerna, och då visste jag vem det var. Direkt visste jag. Och som jag njöt när hon talade.
För mig berättade Virginia om äktenskapet och om sina tankar. Men dock inte allt.

Oh, hur hon måste ha kämpat, lidit, i denna tid av oförstånd, då allt utanför ”det normala ” inte togs emot naket, den nakna sanningen. Men det var ju som det var.
Hon var full av liv, av kärlek till det andra könet. Ja, sitt eget kön. Och det var inte så legitimt.
Visserligen var det mer vanligt i hennes kretsar, men ändå. Hon kunde inte leva fullt ut. Det var kanske en del av sanningen i varför hennes böcker var så otroligt ”utanför” det som annars hade skrivits.
Hon hade en impressionistisk stil. Ett sätt att beskriva inre monologer, som ingen annan. Bara Virginia kunde, bara Virginia vågade.
Att jag visste hennes hemlighet, som få gjorde utanför hennes passioner, berodde på att jag av misstag råkade få se ett brev hemma hos paret Woolf. Ett brev som talade vackert och direkt, kärleksfullt från en kvinna.
Jag säger inte från vem, för så mycket tyckte jag om den kvinnan som spred nya tankar och styrka till oss kvinnor att jag inte vill säga mer.
Samtidigt som hon var stark var hon svag i sig själv på något märkligt sätt.
Hon berättade för mig, ja många ord kom från hennes mun men hon litade på mig så hon berättade sina innersta tankar. Kanske var det för att hon visste att min mor varit sinnessjuk, kanske bara för att jag inte sa så mycket.
Hon var bara så känslig den kvinnan, det var hon, och berättade om sin sorg när modern dog.

Virginia var bara 13 år, och det var bara början. Och, sen var det som att de tragiska händelserna bara kom, en efter en. Jag lyssnade och nickade men blinkade aldrig, utom då när tårarna kom.
Tårarna i hennes ögon uteblev, även när hon berättade att också styvsystern och fadern dog, inte lång tid efter varandra. Gråten uteblev under hela hennes berättelse.
Virginia beskrev dessa svåra plågor med smärta och inlevelse, ändå hade hon inte kommit till den första smärtan, förstod jag. Jag kände hela tiden att hon bar på något mer. Vad, det visste jag inte.
Sjukdomen som kom och gick, långa och korta perioder, självmordsförsök bara ett år efter att hon gift sig med Leonard. Ett år efter, bara ett år, ändå var hon lycklig med denne man, men hennes trasiga förgångna fanns alltid med. Och för Virginia hade det redan börjat i hennes barndomshem. I det trygga hemmet, det som ska vara tryggt.
Hennes halvbroder hade utnyttjat henne sexuellt, två år äldre och två år klokare.
Det var då mina tårar kom rullande nedför kinden.
Mycket av detta kunde hon tala om gång på gång, men hon hamnade alltid i nya vinklar och tänkte tankar som få, men detta om halvbrodern sade hon bara en gång.
Aldrig mer.
Hon ville glömma, men det fanns där som en skugga. Som ett hinder, eller som ett pådrivande medel som gjorde hennes böcker så speciella. Men hon fick slåss med sin sjukdom. Det var priset.

Oh, om jag hade honom här, hennes halvbroder, så skulle jag gråta, så skulle jag visa taggen, den som hon visade mig. Två halvbröder hade hon, och tre riktiga syskon, en syster och två bröder. Systern och hon hade en mycket nära kontakt, livet ut.
Hon målade, målade väldigt bra. Inte för att jag kan så mycket om konst, men det var bra. Mer kan jag inte säga för det var ordet som hade fångat min själ. Redan som liten blev jag fängslad av ordet och att få arbeta hos paret Woolf var så spännande.
En givande tid med många författare, och så nära Virginia själv, hennes tankar och hennes person. Det var fantastiskt.
Hon kände nog en viss tro på mig, att jag visste vad lidande var, genom min mor. Därför kom hon att tala, berätta så mycket.
Efter hennes faders död flyttade de fyra syskonen ihop till Gourdon Square.
Oh milde himmel, när hon berättade detta. Det var fantastiskt för henne. Att varje torsdag utbyta tankar och åsikter med författare och konstnärer, blivande och sådana som redan börjat bli etablerade.
Vilken ungdomstid, så fri hon måtte ha känt sig, att få vistas i ett rum med fria och märkliga tankar. Och dessutom tala om det.

Bloomsbury kom deras lilla grupp att kallas, eftersom de bodde i Bloomsbury i London.
Allt detta och många känslor och tankar talade Virginia om, men eftersom jag inte är någon Virginia Woolf, kan jag inte rättvist återge hennes filosofiska tankar och djupa känslor här i mina ord. De blir enkla och ett försök att återge en del av hennes värld.
Jag fanns bara tillhands som sekreterare och som vän, men många av hennes tankar fick hon ut i alla sina brev. Hon skrev fler och fler ju längre åren gick. Där klädde hon tankar med ord, där tumlade hon runt i ordens mystik.
Den lilla gruppen, Bloomsbury, gick in för att analysera och utvärdera personliga relationer. Oh, så mycket av de farliga tankegångarna som fanns i denna grupp. Oh, så mycket spännande som Virginia kunde få utlopp för. Hon hade tankar som tidigt visade sig i Times Literary Supplement, inget hon skröt om, bara fakta. Fakta att hon kunde klara sig själv, som kvinna år 1905.
Fantastiskt, vilken kvinna. Hon som banade väg för andra kvinnor, i andra världar.
Jag har förstått nu senare, efter hennes tragiska död, att hon utvecklade ett bildspråk med inre monologer i sitt skrivande som få hade gjort före henne.
När jag läste hennes romaner, en efter en, och kände en lugn harmoni, en jämn andning, en tillfredsställelse, fann jag ett absolut lugn. Ett behagligt stillestånd, men ändå inte. Ja det går inte att förklara, och ord har ju aldrig varit min starka sida, men jag kände djupheten, jag kände enkelheten. Jag kände personerna, men ändå inte.

1915 kom hon ut med sin första roman The Voyage Out, den var hon mycket stolt över. Det var ju hennes första. Och hon brann för ordet, hon brann för skrivandet, som var på hennes eget sätt. Så rätt hon brann, och så ärligt.
Jag kommer ihåg hur hon berättade att personer som stod henne nära alltid fick en plats i hennes böcker, som i Vågorna när brodern Thoby är en av de sju gestalterna i boken. Som karaktär, men dock inte som namn. Han dog när Virginia var 24 år, den här gången hade hon tårar i ögonen när hon berättade.
När jag läste Vågorna, som kom ut när jag var kvar på förlaget 1931, dansade mina känslor. Den var ett impressionistiskt måleri, en symfoni, som jag bar med mig precis som alla hennes romaner. För det var hennes romaner som jag slukade, även om hon hade skrivit mycket annat.
Hon berättade för mig hur hon hade stått i sitt rum, blickat ut genom fönstret och resonerat ”När jag såg paret stiga upp i bilen, kändes tanken verkligen som om den åter hade samlats i en naturlig sammansmältning. Det självklara skälet skulle vara att det är naturligt för könen att samarbeta. Man har måhända en irrationell men djup instinkt som talar för teorin att föreningen mellan man och kvinna är vad som länder till den största tillfredsställelsen, till den mest fulländade lyckan. Men anblicken av de både människorna som steg upp i bilen och den tillfredsställelse den gav mig gjorde att jag frågade mig, om det inte i ens sinne finns två kön, som motsvarar kroppens båda kön, och som även de behöver förenas för att nå fullständig lycka. Det var kanske det som Coleridge menade när han sade att en stor ande är androgyn.”

Den tanken speglar sig i många av hennes böcker och mycket, mycket i boken Orlando.
Den handlar om hennes väninna, i grund och botten. En som jag vet hade sina känslor hos andra kvinnor och hos Virginia. Virginia besvarade denna storm.
Varför inte, varför ska det ena sättet vara rätt och det andra fel?
Jag vet var jag står, att en man är det rätta för mig, men för Virginia rörde sig något annat i huvudet. För Virginia var inte sanningen så enkel, hon kände det och hon upplevde det. Hon led av det.
Virginia stod där framför mig och talade om sina filosofiska tankar och om människors innersta, precis som om hon hade en särskild nyckel till de eller dem som kom henne nära.
Jag stod henne nära under de tio åren jag jobbade för henne och hennes man, på förlaget Hogarth Press. Men den lilla luckan som fanns, kunde ha skapat obegripliga ord för mig, om jag inte hade vetat. Så det fyllde jag i själv.
Det var orden från brevet som kom mig att förstå det lilla som var så stort för henne. Och som jag förstod redan då, men jag sade ingenting om att jag visste. Jag visste inte hur min frispråkighet skulle veta sina gränser. Och de blev mina bojor.

Hon fick mig att tänka mer, hon fick mig att kastas runt i rummet när hon talade.
Men hon fick mig aldrig att känna mig dum och värdelös. Aldrig, aldrig någonsin.
Hon berättade med ett litet fniss, om när hon var riktigt sjuk för andra gången. Då var hon på landet och längtade hem till London. Hem till sina saker, hem till skrivandet. Då började hon röka pipa, mycket bra sade hennes läkare, väldigt lugnande, smålog Virginia.
Hon bodde hos sin faster, som hon, med ett fniss berättade, kallade för nunnan. Den historien framkallade alltid skratt hos henne, annars var hon en allvarsam person med stort hjärta. Inte så allvarsam att hon blev tråkig, nejdå, hennes sinne var mjukt och behagligt.
Hon var vän med såväl kvinnor som män, då tänktes tankar. Många var kanske inte så sanna, men de var utvecklande. Tror jag. Att känna att man bromsar för tankar tror jag är dödande för en människa, viljan att gå framåt har då slutat fungera. Ett motorstopp.

Oh, hur skall jag avsluta detta, det går inte, Virginia tar aldrig slut, ändå är hon borta. Hon dog med stenar i fickorna. Med dem gick hon ut i vattnet för att sluta andas och sluta tänka. På allt som fanns inne i henne, utanför henne. Och all den trasigheten sögs upp av vattnet. Hon ville inte längre. Hon kunde inte hålla isär trådarna som var trasiga.
Detta ville jag skriva som en hyllning till Virginia, en hyllning som jag stoppar längst ner i den djupaste lådan. Det är du värd Virginia, att inte alla ska få veta varendaste ord som skrivits om dig och till dig.
Jag vet att du brottades med det också, ju fler böcker du gav världen desto mer ville folk ha av dig. Inte mycket fanns kvar till dig själv. Jag hoppas du hade några bra gömställen.
Många ord har jag kvar Virginia, en del av dem har jag skrivit här. Men bara en del, ty jag vet mycket, mycket mer som inte får plats. Och det är inte platser, datum och böcker jag talar om, utan mer om dig själv. För jag fick träffa dig i tio år, tio år av kvinnan Virginia som fick sin plats i mitt hjärta.
Tack för tiden, jag hoppas jag gav dig någonting, fast jag mest lyssnade.

Din Katie!

bild-tre stenar3-pensel

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

2 responses »

  1. Pingback: Hon som aldrig fick det! | stina nilsson bassell

  2. Pingback: Tre kvinnor, tre dagar | stina nilsson bassell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s