…en fortsättningen på novellen, en novell som handlar om…

Standard
…en fortsättningen på novellen, en novell som handlar om…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 3

Grannfrun

Annika såg ut på gatan genom det glänsande fönstret. Hon log med avsmak mot grannarnas smutsiga fönster. Mot deras smutsiga barn, ja de var verkligen smutsiga, tänkte hon. Har de inget vatten? Hon log för det visste hon att de hade.
Egentligen skulle vissa människor inte få ha barn. Det är alldeles, orimligt.
De har inte ens en bra bil. Det ser man ju på den där skroten de har, att den kan ju rasa ihop när som helst. Med barnen i!
Vad tänker de på? Annika stod där och blev alldeles upprörd. Herregud, vilket slöseri med liv. Ja, det är just det vad det är, kände Annika och knöt sin hand hårt. Slöseri!
Med att två sådana små liv ska ha det så rörigt. Så grymt.
Det skulle vara helt annorlunda hos mig. Om de bara hade varit hos mig skulle de få se en annan värld.
Betydligt friskare och sundare, tänkte Annika. Betydligt vackrare hem än deras hem, som verkar vara ett hopplock av möbler, det lilla jag har sett.
Visst har de sagt många gånger att de vill bjuda på kaffe, men jag tycker de är obehagliga. Man vet aldrig var man har dem.
Annika skakade av sig tankarna, det kliade på hela hennes kropp. Hennes fingrar smekte tyget som ramade in fönstret, och hon blundade av kärlek och hon var tillbaka i sitt rena och vackra hem. Då kunde hon andas igen.
Sonja rusade in i huset, men hann ändå med att se grannen Annika stå vid fönstret. Hon var verkligen ingen glad människa, tänkte Sonja. Hon rös av obehag inför denna strama kvinna och hennes sura man.
Alla män är sura, tänkte hon. Tänk att jag är så glad över att vara ensam med mina barn. Att slippa någon som tittar på mig och tänker hela tiden på vad jag egentligen tycker.
Roger till exempel, han bara tittade och tänkte, ja om mig naturligtvis, tänkte Sonja bittert. Ja, det vill säga när han var hemma. Vilket inte var så ofta, tänkte hon och kände hur något hårt knöt sig i magen.
Plötsligt såg hon sig om i hallen och där hängde hans skinnjacka. Sliten och färdig för soporna, men hon hade inte styrka nog att lyfta den från kroken. Den var för tung, sa hon till sig själv, alldeles för tung. Men bet sig i tungan varje gång av lögnen.
Hon bar in matkassarna till köket där 12-åriga Matilda och 15-åriga Arvid redan stod vid grytorna.
Sonja ställde sig för att hjälpa till men blev genast bortkörd av höga tonårsskrik. Det var ju deras matdag, sa de i kör. Sonja backade och ställde sig i vardagsrumsfönstret för att titta på grannpappan.
Vad hette han nu igen, Martin var det ja. Just det!
Han lekte så glatt med sina barn, inga bekymmer där inte. Och hon, hans fru, låg säkert och latade sig. Hon trodde säkert att allt i livet var ett skimmer av guld, att deras liv bar på en guldkant. Sonja tittade med avsmak in mot deras hus, för hon hade allt sett hur kvinnan trodde att hon ägde världen.

Hon hade sett hur de rosa molnen hade burit den kvinnan fram på ett silverfat. Hon hade minsann beskådat hur molnen vackert hade format sig efter hennes andetag och lagt sig vid hennes fötter. Prydligt och snyggt hade de tagit henne dit hon ville.
Avskyvärt, tänkte Sonja och det äcklade henne.
Den kvinnan visste inte hur tufft det kunde vara. Hur tunga matkassarna egentligen kan vara.
Sonja hade nog sett att handlandet gjordes av mannen. Så fort det var lite tungt att bära tittade mannen fram som en gök i ett ur.
De verkade ha den fantastiska bilden av sig själva att ”Vi, vi har det så gulligt vi” och ”Vi, vi bara struntar i det här med att städa för att bara bry oss om varandra”.
Så falskt, tänkte Sonja. Att leva så i lögnen för att, för att vaddå, frågade sig Sonja?
För att tro att man är bättre än andra? För att se ner på oss andra?
Sonja blev mer och mer hatisk när hon såg hur kvinnan kom ut och omfamnade Martin. Ha, så typiskt, men visa för guds skull vilka ni egentligen är, tänkte hon och blev mer och mer ilsken. Visa vad ni går för, vad ni egentligen tycker!
En liten tanke smög sig sakta in i hennes hjärna, en tanke som genast började slå rot.
I helgen ska barnen sova borta. Då kan vad som helst hända, sa hon till sig själv och skrattade. Visst kan det krypa in en liten larv och lägga ägg, sa hon och vände sig om och öronen tog in ljudet av tonåringarna.


Stina

Förstabild tavla av mig , även omslag till Vattnets ådra.

face_2                                               Fortsättning i morgon 20 mars del 4

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

One response »

  1. Pingback: stina nilsson bassell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s