…en fortsättningen…en novell som handlar om…

Standard
…en fortsättningen…en novell som handlar om…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 4

KAPITEL 2

Ruben kunde inte sova. Han hade varit med om det här de senaste åren och visste att det inte var någon idé. Han gick upp och ställde sig i fönstret. Ute var det alldeles svart. Dagen hade snabbt gått över till kväll. Men det går inte lika snabbt nu, tänkte Ruben. Det känns i kroppen att det händer saker, funderade Ruben vidare och för ett ögonblick inbillade han sig att det nog var därför som han inte kunde sova.
Han såg att det lyste hos grannen, Sonja hette hon visst, tänkte Ruben och kliade sig på hakan. Han visste inte riktigt vad det var, men någonting obehagligt var det över henne.
Då såg han henne i köket, och med en man. Plötsligt och oväntat var där en man i hennes kök, Jag har väl aldrig…, sa han till sig själv och det var som tusan, fortsatte han och säga.
Så ofta som jag har stirrat in i hennes kök har jag välan aldrig…
Rubens ögon såg mycket tydligt att det var Martin, grannen mitt över, som var där. Vad gjorde han mitt i natten i Sonjas hus?
Från sovrummet hördes Agnes skrikiga stämma. Ruben hörde orden i huvudet långt innan de forsade fram som ett vattenfall. Det var ord som ”hur vågar de” och ”med persiennerna uppdragna” och slutligen ”det här måste Greta få veta”.
Javisstja, sovrumsfönstret har ju samma utsikt, förbannade sig Ruben.
Han gjorde ett försök att överrösta Agnes, men det var lönlöst. Hon riktigt klappade händerna av förtjusning och sa ”nu du” och ”jag visste det”, i förtjusning och skrattade.
Vad hon skrattade åt, visste inte Ruben, men något jäkelskap var det. Jo, det var skratt som Ruben hörde. Han kunde inte först förstå var det var för ljud som lät som en inbromsning av ett tåg, men det är klart att det var hon. Det var Agnes han hörde.
Hur länge sedan var det han hade hört henne skratta? Är det så här hon låter?
Skrattet for in i väggen, och där emellan, det som Ruben tyckte lät som gnissel, hördes ”ja herregud, det här ska Greta få veta” och ”jag visste det”.
Vad hon visste, kunde inte Ruben räkna ut. För vad visste hon egentligen om en människas behov? Ett behov av närhet, behovet av kärlek?
Vilsna blickar som längtar, vad visste hon om allt detta? Och vad vet hon om sin egen man, tänkte Ruben.
Tänk om hon visste? Då skulle jag, då skulle jag rymma, skrattade Ruben.

Tyst som för sig själv tänkte han de förbjudna tankarna som kom över honom allt oftare.
Plötsligt stod Agnes bredvid honom och Ruben stelnade till.

Hon stirrade rakt ut på scenen framför dem. Såg hur persiennerna drogs ner och sen blev det alldeles svart.
Hon fortsatte att stirra och orden var hårda som järn när hon sa än det ena och än det andra om grannkvinnan. Och mannen skonades inte heller, det var bara att ösa ur sig nu tänkte Ruben och svalde klumpen som han hade fått i halsen.
Det var gråt över den sorgen av saknad.
Hon vände sig mot Ruben och krävde att han höll med. Tittade och fnös, gestikulerade och rullade med ögonen.
Men han höll inte med, det gjorde han inte. Och hennes blick borrade sig djupare in i hans ögon. Tittade misstänksamt, sårat på sin man som aldrig förstod någonting.
Det var som om hon visste vad han tänkte och Ruben skruvade på sig som han brukade när det blev för mycket. Det som han hade gjort de senaste 25 åren när sanningen stod skriven i de svarta hålen. Men ändå, så gav han inte med sig, utan stod fast vid att det här inte var något att skratta åt.
Hon blev ännu mer skrikig och ville ringa mannens fru. Hon ville gå över till grannkvinnan Sonja och banka något hårt i skallen på henne.
Hon ville bara, tänkte Agnes med förtvivlan, hon ville bara vara kvinna. Egentligen var det bara det hon ville. Vara en varm kropp.
Hon kände att det bets och revs inuti henne, allting rasade samman. Hon visste vad Ruben kände och vad hon själv hade saknat de här utdragna åren. En pest, tänkte hon, en enda lång plåga.
De här långa åren har varit kolsvarta, tänkte hon och orden smärtade henne.
Och sen ser jag han som bara står där och dräglar, fy sjutton, sa hon till sig själv, och det sura trängde sig uppåt.
Men hon visade ingenting, hade aldrig gjort det. Folk ska inte få njuta av mina ledsamheter. Så mycket har jag sett, att jag vet hur folk tänker, tänkte Agnes och dragen hårdnade.

Den vågrörelse som långsamt tog fart i hennes mage låtsades hon inte om, den behöll hon för sig själv. Nu får det vara nog, tänkte hon i sin vetskap om att hon alltid visade för mycket.

Stina

Förstabild tavla av mig

IMG_0101                                                     Fortsättning imorgon 21 mars del 5

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

One response »

  1. Pingback: …en fortsättningen…en novell… | stina nilsson bassell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s