…en fortsättningen…en novell…

Standard
…en fortsättningen…en novell…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 5

Sonja sträckte ut sig mellan lakanen. Hon kunde känna doften av honom, den låg som en bit sammet över sängen. Eller var det en känsla av krossat glas?
Hon skakade av sig det och funderade över vad hon tyckte om honom, och kom fram till att han bara var en trotsig handling. Ett litet störande moment log hon, ja för att trotsa deras gulliga vardag tänkte hon syrligt.
Deras låtsasverklighet var verkligen skrattretande, log hon och andades in doften av honom. Han var inte så tokig ändå och kände hur det kittlade till i magen.
Allt hade varit så lätt, men det är ju min charm som ingen kan stå emot, skrattade hon.
Att låtsas behöva hjälp av honom var inget problem för en ensamstående blond mamma fnittrade hon. Vad var det nu? Jo, spisen var det ja.
Och han var elektriker, det visste jag ju, så det var bara att le och se dum ut. Det var inget svårt erkände hon, hon var rätt så nollställd när det handlade om elektriska saker.
Om det inte handlar om elektricitet mellan två individer, tänkte hon och borrade ner sig i kudden av välmående.
Sen hade det gått av bara farten. Lite fick hon ju visa brösten, men mer behövdes inte.
Han var svältfödd stackars han, tänkte hon och fick ett sting av ömhet i bröstet.
Sonja log av hur lättköpta män kunde vara. De var bara det. Utan att se sig om trodde de blint på vad de hade framför sig. Ett par bröst.
Hon log med hela kroppen. Nu höll fasaden på att spricka. Målningen flagna. Tapeten föll i bitar. Det här var så snyggt gjort, log Sonja och steg upp.
Jag tror en och annan granne undrar, det är bra.

Det är en så himla vacker dag, log Sonja och tittade ut. Där gick Katarina och log mot sina barn. Visste hon inte?
Martin hade nog inte vågat tala om det, tänkte Sonja hånfullt. Okej, ska det bli någon ”sanningens minut” så får jag ta tag i det.
Men först ska Martin få svettas lite, planerade hon när hon klädde sig snabbt. Stunden var inne nu, stunden för det lilla efterarbetet.
Hon snabbade sig ut genom trädgården och väl där åkte hennes mungipor upp till ett hej.
Katarina svarade, och de började prata, till slut satt de i Sonjas kök och drack kaffe. Barnen hade Katarina lämnat över till en nyvaken Martin. Han svettades när han såg vem Katarina hade bakom sig, vem hon skulle fika hos. Han svettades och Sonja log. Och från ögonen sköt hon pilar mot Martins hela kropp.
Väl inne i köket drack de kaffe och mumsade på blåbärspajen som Sonja hade gjort, de verkligen mumsade. Och det hade blivit en magisk stämning på bara några minuter.
Skrattet ekade så fönstren skakade, smulorna sprutade över hela golvet.
Sonja protesterade när Katarina ville plocka upp smulorna, de hade ju det riktigt trevligt, tyckte Sonja förvånat. Det var en märklig känsla av välbehag innan sanningens minut skulle komma.
Sonja berättade om sin före detta man, om hur när han hade varit otrogen. Det gick inte att lita på honom sen, sa hon gråtfärdig. Det gick inte att ha förtroende för honom, berättade hon med tårarna sprutande rakt ut. Hon förvånades över alla tårar hon kunde plocka fram så lätt, men tänkte inte mer på den saken utan fortsatte att berätta.
”Och”, berättade hon ”jag hade aldrig trott honom om det, aldrig för mitt liv trodde jag att han skulle gå och vara otrogen”, avslutade hon och skakade upprivet på huvudet.
Förtroendets tid gick blixtsnabbt att fånga. Sonja hade Katarina i sitt nät nu, och klockan tickade i Katarinas huvud, det kunde Sonja se.
När Katarina gick så var det med snabba steg, och Sonja log. Det var en seger, tänkte hon och såg framför sig hur molnen tätnade. Katarina skulle säkert prata med Martin om vad de hade samtalat om. Om vad jag hade berättat, rättade hon sig.
Och visst kunde Katarina inte undgå att fråga honom om natten? Om var han hade hållit hus. Det trodde inte Sonja i alla fall.

Hon stod vid fönstret och tänkte. Långa tankar blev det, och korta tankar som efterföljdes av ett djupt skratt när hon såg framför sig de kommande scenerna som skulle utspelas tvärs över gatan.
När hon stod där åkte en dörr upp med ett brak. Katarina rusade ut, och plötsligt stod Martin i dörren med ett förvånat uttryck. Vilsen och med håret på ända skrek han efter Katarina.
Så, jag behövde inte vänta längre än så här, tänkte Sonja och strök bort en hårslinga som hade hamnat i ansiktet. Inte länge alls, tänkte Sonja och började nynna på en liten melodi. Var det inte den som vann melodifestivalen i fjol? Jo, visst var det den, tänkte hon och tittade rakt in i ett par skrämda ögon tvärs över gatan.

Katter
Med snabba steg var Agnes framme vid dörren. Hon ringde på och väntade. Ett par snabba fötter hördes och en röst skrek ”Katarina”.
När han stod där framför henne förvånades hon inte över de smutsiga fönstren längre. Han var som ett av dem.
Agnes sa rätt ut att en av deras katter hade varit i deras trädgård igen. Att alla deras katter gick och kissade och, sa hon med eftertryck, och bajsade i deras trädgård. Hon brukade inte ta sådana ord i sin mun, men här gällde det att vara tydlig så att de där människorna förstod allvaret i detta stora problem. Nu hade hon fått nog, det fick inte fortgå. Nu fick de hålla odjuren inomhus, eller avliva dem helt enkelt. Svårare än så är det inte, tänkte hon bestämt.
När Agnes hade sagt sitt så vände hon och gick hem. Hon såg inte den lilla bloddroppen som sipprade ut från hans läpp, Martin hade bitit sig. Han hade hört vad hon sa, men ändå inte. Det var som att allting föll samman, de små bitarna blev bara mindre och mindre för Martin, de föll lätta mot marken i samma stund som han tuggade hårt på tungan.

Agnes kände sig nöjd. Nöjd över att hennes ilska för det hon hade sett i natt äntligen hade fått utlopp, att det äntligen fanns någon rättvisa. Han, grannen, hade bara fått smaka på det sura äpplet, tänkte Agnes torrt.
Hon gick med, vad hon tyckte själv, nätta steg, det var som om en stor sten hade fallit från hennes axlar. Bördan hon burit på hade blivit som ett slag i ansiktet mot honom, det hade hon sett. Tydligt och klart hade hon gjort honom medveten om grannarnas existens, tänkte hon segervisst. Något som verkar ha gått dem förbi helt och fullt, innan jag klargjorde saker och ting. Agnes var så glad över att hon hade greppat tag i det som verkligen hade skavt i henne i många år.
Nattens händelse hade gjort att hon blivit medveten om vad det var som hon längtade så efter, och hade gjort i åratal. Hon fick plötsligt stå ansikte mot ansikte med den sanna sanningen. Det som hade gjort henne så lättirriterad på annat, det som fick henne att brusa upp hur lätt som helst.
Det gjorde henne så arg, så explosiv. Här har jag gått och lidit på tok för länge och inte sett det som har varit orsaken.
Men nu så, hade hon gett igen. Det var inte mer än rätt, tyckte hon, att han som hade lockat upp allt till ytan hade fått sig en törn. För det där var ju inte heller rätt att göra mot henne som granne. Det var fel, konstaterade hon.
Han borde ha tänkt på grannarna, och mig la hon till, och rummet som var alldeles upplyst. Vi såg ju allt, och ilskan i hennes tankar blev allt större.
Ja, sen blev ju det här med hans katter precis perfekt, ja en anledning att hon kom på det? Vilket geni jag är, sa hon och klappade stolt sitt bröst.
Vilken tur att jag kom på det, sa hon högt och började klappa händerna.
Katterna var säkert deras, de verkar ju inte ha ordning på något, stackars barn, tänkte hon i samma andetag. Outhärdligt, tänkte hon sen, de blev bara ohyra. Överallt var de ju, nej de skulle bort. Ohyran skulle försvinna, och han skulle få göra någonting åt problemet, det skulle han, tänkte Agnes.
Hon kände nu att hon kunde lämna det obehagliga, det som gjorde så ont i all år och som nu var borta. Lämna och i lugn och ro återgå till sina sysslor. Till sina harmoniska sysslor.

På trappen stod Ruben och såg sorgsen ut. Han skulle ha skakat på huvudet om det hade varit någon idé, men han visste bättre. Tiden kändes för meningsfull för att slösa den på dispyter, ja eller förvånande tankar om dispyter. Han visste att det skulle bli så, så han vände sig bara bort.
Tänkte på Katarina som hade rusat iväg, men vände sig bort åt ett annat håll.
Allt för att komma bort från det som hade hänt, bort från den hemska sanningen.
Jaja, hon hade nog fått veta, stackars sate, suckade Ruben som lät tankarna komma i alla fall. Hon trodde väl aldrig att friden skulle störas, tänkte Ruben medan Agnes gick förbi Ruben in i deras hus. Han kände skammen klia honom på hela kroppen, och när han såg Agnes min var det som om han ville slänga sig på marken.
Han stirrade på den stängda dörren och tänkte i slitsamma känslor.
Jag vet bättre jag, jag gjorde rätt, sa han. Ja vilket liv hade det blivit annars?
Vilket liv, förresten? Hade vi något liv ens då? På den tiden? Ja visst fick vi barn, men sen var det slut med det sexuella. I nästan trettio år har jag svultit, så det var inte så konstigt att jag trillade dit en gång, sa han till sig själv med bestämdhet.
Nu för tiden är det väl inte så va, funderade Ruben, men vad vet jag om vad som döljer sig bakom gardinerna, tänkte han igen.
Nä, det kan jag inte tro ändå, tänkte han när plötsligt såg Martin och barnen i trädgården, inte att man tiger om det som man gjorde förr inte.
Solen sken och fåglarna kvittrade. Ett alldeles nyvaket ljud, som om de ville säga att de just hade stigit upp och skulle vakna allihop, eller i alla fall lyssna.
Lyssna på tystnaden och på oss människor, ja lyssnar ni inte på oss så kvittrar vi i alla fall är nog vad de vill ha sagt, funderade Ruben och log åt sina fantasier.
I ögonvrån såg han ett annat barn som lekte med Sabina medan Axel låg i sin vagn och sov. Så skulle man ha det, tänkte Ruben, så lugnt och skönt. Och ingen Agnes som hela tiden kräver ord och handling, rätt ord och de rätta handlingarna rättade han sig.
För det var inte bara smör hon ville ha utan det skulle vara det rätta märket också suckade han.

Stina

Förstabild keramikhuvud av mig ”Maria”

frukt                                                            Fortsättning imorgon 22 mars del 6

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

One response »

  1. Pingback: Sista delen av Fönstret, en novell om grannar | stina nilsson bassell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s