Sista delen av Fönstret, en novell om grannar

Standard
Sista delen av Fönstret, en novell om grannar

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 7

KAPITEL 3

Martin tittade på barnen när de lekte, men det harmoniska i det han hade framför sig var borta. Det hade flytt bort med Katarina, bort med vinden. Allt som fanns kvar var en degklump i magen.
I fredags hade han som pricken över i:et blivit varslad. Jo jo, visst var det så, tänkte han när hans ögon flackade som en gråsparv pickar.
Plötsligt var det höga barnröster som trängde sig in i skallen på Martin. Han tittade på barnen som knuffades och skrek. De sa någonting om smuts, smuts och julstjärna, men allting var som i en dimma för honom när han hörde Katarinas namn. Nu hörde han allt.
Grannens barn skrek om hur smutsigt Sabina hade det och att mamman hade lämnat dem. Det hade faktiskt hans mamma sett, sa grannpojken till Sabina som tittade ner i backen.
Då plötsligt var det som om Martin vaknade till, och ögonen började gå som reptiler.
Han rusade fram och slet tag i grannens barn och lyfte upp honom till oanade höjder och kastade iväg honom. Han rusade fram igen till pojken som låg på gräsmattan och nästan väntade på honom.
Knuffade till Sabina som försökte stoppa honom när han rusade fram. Sabina fick inte fram ett ord, utan såg sin pappa som för första gången, och blev rädd. I sin femåriga hjärna fanns inte någon plats för det här, det var som på en annan planet som allt hände. Pappa var plötsligt en främling.
Annika stod vid fönstret. Det hade blivit hennes plats, hennes vardag. Når arbetslösheten kom in i hennes liv blev det ersatt av fönstret.
Där hade hon sett, där hade hon ilsknat till. Där hade hon drömt.
De så blanka och glänsande fönsterrutorna gjorde henne lite lyckligare, lite mer värdefull och lite mer med i livet.
För hon kände det som hon var med. På något sätt så kunde hon bestämma, och kände sig mer bestämd.
Till exempel över det med grannarna, ja de med barnen. De lortiga, som hon sa till sig själv med avsky, de lortiga och föräldralösa barnen.
De får lida så mycket, tänkte hon. Hade jag haft barn så hade de haft det så mycket bättre. Renare och en tydligare värld att leva i, där var sak på sin plats, tänkte hon och visste precis i vilken låda allting var. Och exakt hur många det var av varje liten sak.
Ingenting är för litet för att veta hur många man har av den eller var den ligger, det var hennes motto.
Nu såg hon pappan och barnen i trädgården. Mamman hade kommit utspringades efter ett jättebråk vad Annika förstod. Hon hade hört hur det skreks och kastades inne från huset.
Visst är det så det blir, i ett hem där ingenting är som det bör vara, funderade Annika och kände hur klokheten rann över henne i honungsliknande etapper.

Men vad i helvete? Sa Annika högt utan att tänka på att hon inte brukar använda de orden. Vad gör han? Skrek hon nu, Tänk att jag visste det! Det är så han gör med sina barn.
Slår dem, kastar dem och skäller på dem, och hela tiden, nu var hon så arg så hon hoppade framför fönstret. Nej nu måste jag göra någonting!
Annika hoppade i skorna och sprang ut. Hon struntade i hur hon såg ut, hon som annars hade stått i timmar framför spegeln bara för att gå till brevlådan.
Nu rusade hon in på deras tomt och fram till pappan och skällde ut honom. Hur kunde han göra så här? Det här liknade bara det som hon hade anat. Barnmisshandel och misär, och framförallt smuts. Det var smutsen som var roten till allt elände, och allt det där sa hon till han där, den så kallade pappan, som sakta kröp ihop till en boll.
Skyndsamt sprang han bort därifrån. Som i skam sprang han ihopkrupen som ett foster.
Han lämnade ett kaos av gråtande barn och ilskna blånande märken. Annika böjde sig ner mot det gråtande barnet som låg på den kyliga marken och kramade det.
Försiktigt klappade hon det livrädda barnet som tittade med stora ögon på henne. Hennes hand fångade in Sabina som var som en betongklump i Annikas hand.
Hon hade bara lugnande ord att ge till de stackars barnen, det finns inget annat i hela världen tänkte hon och hjärtat svämmade över. Det strömmade ut kärleksfulla ord, som vatten i ett vattenfall.
Hon hade så många av dem och hjärtat blev bara större och större. Nu fanns inga gränser för hennes förståelse eller ödmjukhet.

Hade Annika fått som hon hade velat hade de haft minst två barn. Men Lennart hade absolut inte velat. Så var det med det, och hon grät i sitt hjärta varje dag.
Nu kände hon sin längtan och sin saknad rinna åt alla håll. Det som hade styrt hennes tankar hela tiden.
Sabina lyckades få fram vad grannpojken hade sagt om smutsen och julstjärnan. Till sist det här om mamma Katarina som flytt och allt som blivit en katastrof efter det.
Pappa som blivit ett monster och grannpojken i luften, berättade lilla Sabina efter en gråtattack.
Annika talade med lugnande röst att smuts spelar ingen som helst roll om man bara har det bra tillsammans, och förvånades över sina egna ord. Hon fortsatte att förklara det positiva med att alla människor har det på olika sätt och hur spännande det kan vara.
Och att Sabinas mamma bara blev ledsen och kommer snart.
Allting Annika sa var så lätt att säga, för hon menade det. Innerst inne i hennes hjärta var det hennes riktiga tankar. Inga lögner solkade luften mellan Sabina och henne, hon var som befriad från en börda. Det som tyngt henne i alla år och som tvingade in henne i ett falskt spår. Annika var nära sig själv nu.
Från hjärtat kände hon hur värmen spred sig som en eld, och barnen började snart le.
Det var den högsta av lycka för Annika, det var i denna stund hon kände att hon levde.
Plötsligt stod Katarina där mellan barnhuvudena och i samma stund började Axel att skrika. Katarina rusade dit och snabbt var de alla inne i köket, bästa medicinen sa hon när hon flåsande hade grannpojken i famnen.
Kaffe och saft med färska bullar kom fram på bordet och mellan tuggorna fick Katarina en förklaring till hela dramat. I ögonvrån såg hon hur grannpojken skrattade tillsammans med Sabina och Katarina andades ut.
Lugnt och försiktigt berättade Annika alltihop för Katarina som bägge busade med barnen mellan förklaringar och suckar. Allt för att barnen skulle känna trygghet.
Det var som att Annika hade varit mamma i hela sitt liv. Var kommer allt från, funderade hon och mötte Katarinas blick som också frågade sig samma sak.
Annika var mjuk och kärleksfull, Annika var insiktsfull och såg hela tiden till att barnen hade det bra. Annika var en glad och välkomnande överraskning för Katarina och för henne själv.
Katarina kunde inte ha haft en bättre människa som hjälpte henne att reda ut det kaos hon hade landat i. Och hon var en granne, tänkte Katarina och tittade på den kvinnan som bott tvärs över gatan i hur många år som helst och som hon aldrig hade undersökt närmare. Aldrig letat efter den skatt som bodde där inne hos kvinnan.

Sonja

Sonja tränade i vardagsrummet men stannade plötsligt upp. Det var något som hände hos grannen. Hon rusade till fönstret med svetten rinnande utmed sina muskler.
Hon var stolt över sina muskler och förtjänade dem. Hon blev väldigt vacker i de spelande musklerna tyckte hon och befann sig ofta framför spegeln när hon tränade.
Men nu stirrade hon ut genom fönstret, Katarina? Hon är tillbaka, eller? Jo visst är det hon, sa hon med sammanpressade läppar.
Glädjen över träningen och allt annat hon åstadkommit hade försvunnit, nu var det bara utsikten som spelade upp en scen som var som ett hårt slag i magen.
Grannen, vad heter hon nu? Hon som sitter där på marken med barnen? Vad i helvete? Vad håller de på med? Hur kan man ens vilja prata med den egendomliga, stela varelsen som den där grannhäxan?
Hon är bara för mycket! Men det vet väl Katarina också? Att hon inte är värd en blick ens en gång. Men att låta henne ta på sina barn? Det fattar jag inte?
Det riktigt kryper i mig, tänkte Sonja, när hon tänkte på grannens stela, tillgjorda sätt så hon nästan glömde bort att vara arg för att Katarina var tillbaka.
Va, nu går de in också! Vad i, vad menar Katarina? Hur kan hon?
Sonja stirrade på fönsterrutan och drog sakta med naglarna på rutan. Det var ett obehagligt ljud, men det hörde hon inte. Hon var så arg att hennes ögon var svarta och musklerna spändes. Det blev nya tag mot glaset.
Då kom Ruben och ringde på Katarinas dörr och nu stod Sonja blixtstilla, som för att kunna höra samtalet. Det var någonting om katterna och om Agnes, uppfattade Sonja som upptäckte att hon kunde läsa på läpparna.
Hon hade hört när Agnes hade skällt ut Martin om katterna, och nu fortsatte hennes man med ännu mer utskällning. Utmärkt, tänkte Sonja och var glad över den skopa som Katarina nu fick.
Hon hade inte kunnat göra det bättre själv, smålog hon och tänkte på katterna som måste avlivas. Jäpp, så får det bli, tänkte Sonja och gned sina händer av lycka.
Men vad gör han nu? Han tar Katarina i hand och, den där jävla mesen till man ber om ursäkt? Jaja Katarina blir nog förbannad, nej, hon släpper in honom!
Och därinne var alla jävla grannar nu, tänkte Sonja och slog hårt på rutan.
Jag går dit, tänkte Sonja avundsjukt. Jag går dit, för det vill hon. Katarina behöver mig nu, stackars sate, ensam mot alla vidriga grannar som säkert vill henne ont.
Det var ju jag som fick henne att fråga, så hon ser säkert hur mycket jag betyder för henne. Jag som lättade mitt hjärta för henne och visade att jag litade på henne.
Katarina som litade till fullo på mig, vi fick en sådan kontakt. Direkt klickade det och det har hon säkert förstått att det bara är mig hon kan lita på, intalade Sonja sig själv i sina virriga tankar.
Hon rusade in i sovrummet och bytte om, sen fortsatte hon över till Katarina. Benen sprang fortare än huvudet. Där stod det still, hjärnan hade slutat fungera och det gjorde henne yr. Hon skrattade till av lycka över att hon gjort Katarina en sådan tjänst och nu behövde hon mig log Sonja.

Hon ringde på dörren och där stod Katarina. Det var snabbt, tänkte Sonja och log,
men Katarina log inte tillbaka. Bakom henne visade sig Martins huvud, följt av Annikas och Rubens. Alla var allvarliga och såg på Sonja med en arg blick, och i samma stund visste hon att Katarina visste. Att alla visste hur det hela förhöll sig, och hade sett Sonjas ivriga försök att slå split i deras idylliska tillvaro. Men hur kunde de veta, tänkte Sonja och darrade i hela kroppen. Kunde de fått veta av gammelgubben? Hade han listat ut det även förra gången? Tankarna var ihop trasslade och deras ögon brände i ryggen när hon snubblade över gatan.
Sonjas ben bar henne hem, men det var knappt för de skakade som asplöv. Hon visste att det här var slutet, igen. Återigen skulle en flytt vara nödvändig.
Gubben måste ha sett henne förr, tänkte Sonja och snubblade in i huset.
Hon visste inte var sanningen höll hus, men hon visste att den inte fanns var för henne. Den hade aldrig någonsin gjort det, men det var inte rättvist ju.
Hon hade ju gjort allt så bra, och för allas bästa, eller för Katarinas bästa rättare sagt. Eller för vems bästa var det nu igen?
Förvirrad kastade hon sig på golvet och kände inte hur blodet sipprade fram ur munnen. Hon hade bitit sig, igen.
Sonja levde i lögnens värld och avundsjukans. Allting gjorde för ont, det smärtade så, surrade det till när hon tog sig upp och stängde dörren, och drog ned persiennerna.
Stina

Förstabild tavla av mig

bild-hjul                                                                         Slut

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s