Monthly Archives: april 2015

Tiden går på lina

Standard
Tiden går på lina

blandat röda stan 233

Idag är det en trött dag, med en stor mysfaktor gömd inuti (lite väl GÖMD enligt mig). Jag pendlar mellan glädje och tårar, men var lugn, insikten kommer snart.
Flyttkartongerna står uppradade utanför sovrummet, bara några än så länge. Snart blir de fler och fler. Då beger de sig av och allt blir tomt.
Jag kommer att sakna strumporna som ligger slängda på golvet. Jag kommer att sakna alla odiskade glas i hennes rum, jag kommer att sakna den fräna doften från hårspray. Jag kommer att vilja se henne i trappan, springandes och stressad till ett möte.
Plötsligt när den lilla manicken i mig sätter igång så stannar motorn tvärt. Nu kan jag inte driva på, det är motorstopp, allt är för ett ögonblick borta.
Jag som ser nya saker och älskar det (för det mesta), kan bara inte se det nya riktigt klart. Men när jag sansat mig så ler jag lyckligt. Det är en jojotid, som i bakgrunden har nyanser av regnbågens färger. Det hela toppas med figurer av Emma och Alfred.
Hon är närvarande när jag håller det i min hand (eller på näthinnan rättare sagt), så tydlig är hon och så tydlig är Axel. När han kommer in i bilden så ryser jag, samtidigt som jag tycker väldigt synd om honom.

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

0000

Figurerna ersätts plötsligt av en man i rock och en ensamstående mamma. Tänk så det är.
Livet kan pendla från en rock till Emma och sedan flytt, för att flyta in i en saknad. Det kan gå från kaffe till solsken för att sedan känna hunger och ett skratt kommer upp från strupen i ensamheten. För visst skriver man ensam, jag förstår inte hur det skulle gå till att skriva ihop med någon annan.
Jag vet, folk gör det, och det blir väldigt bra, men jag skulle inte funka så. Ja, jag menar att diskutera rader hit och handling dit. Det skulle ta kraften från det skrivande. Det som lägger upp sig som ett radband i mitt huvud måste bara få ta form. Om man sedan får stryka och formulera om, det gör inget i min berättelse som bara måste ut.
Jag känner mig som en gläfsande hund som far hit och dit med huvudet i glädje. Ibland snubblar jag fram allting så jag inte hinner med själv, stannar jag upp då? Nej, inte så värst mycket när jag skulle behöva. Men sedan gör jag det och finner då de arabiska meningarna som jag skrattar gott åt.

Skrattet som fastnar på vägen upp av att prata hemförsäkring. Hemförsäkring, skriker jag, vem behöver det? Ja, visstja, hon som ska flytta hemifrån, vårt barn, min dotter. Kommer du att vara mer min dotter nu? Mindre? Lika mycket?
Vem är du vuxna kvinna som står på tröskeln? Är det du som levde här i rummet på övervåningen?
Spännande!
Jobbigt!
Skoj!
Läskigt!

Men vad är en slott på balen, jag menar, en bal på slottet? Om man inte har de rätta skorna? Om man inte kan dansa? Om man bara vill sitta och…
Ni har rätt! En bal är en bal. Det behövs inga rätta skor, inget danstvång, och dansar du så är allt tillåtet.

bild-SFF tidning

Fick tidningen ”författaren” från Sveriges Författarförbund i brevlådan, och vilken fantastisk framsida. Bläddrade i den, och spännande reportage som bara väntar på att bli lästa.
Det här med att vara medlem i SFF, är så mycket mer än att bara vara medlem. Jag har upptäckt en stor trygghetskänsla i deras aktiviteter. De månar om de små, de som behöver hjälp, sådana som jag.

Ha det bra alla!
Stina

En novell, ett famntag

Standard
En novell, ett famntag

Stina Nilsson skriver böcker, målar och musiserar.

ARNOLD

av

Stina Nilsson Bassell
Det känns tomt. Just nu känns det tomt. Om så hela världen var utanför och knackade på dörren så känns det tomt. Om det var fullt upp hela dagarna så känns det tomt. Var kommer tomheten från? Finns det någon orsak? Ja en verkan finns det ju, det är helt klart. Det tomma genomsyrar, ger inte med sig, handlar utan tillförsikt. Den är gåtfull, och omger sig med ett skimmer av längtan till, jaa till vadå? En längtan till det sanna? Det sanna som ska fylla varje por i kroppen av det som är. Just nu och helt sant.
Om man springer fort bort från det tomma kan man komma bort från det som intet är. I några sekunder bara, blott en litet svagt ögonblick. Då rinner tårar, då skrattar magen, då fladdrar ögonlocken.

Det är svårt att komma runt tomheten som är som en labyrint. Den spelar med öppna kort. Jojo, det gör den. Ändå är den svårfångad.
Livet står upp för en. Säger givakt, och lyder. Men tomheten rår man inte på. Den kan komma när man minst anar det. Den knackar inte på, den smyger sig in och tassar sig fram. Slår sig ner i sin favoritfåtölj och bara myser. Den bara sitter och betraktar, gör en till ett nervöst knippe. Ett knippe dill eller persilja. Vad som helst. Den bryr sig inte. Bara man tappar greppet och famlar runt i ovisshet. Då mår den bra, då har den gjort sitt jobb.

En dag tänkte jag överraska tomheten i min favoritfåtölj, men då var den inte där. Ja, jag säger den för jag vet inte vad jag ska kalla den. Arnold kanske, jag kallar den för Arnold. Min farbror hette Arnold, och det var en elak sate. Så det fick bli Arnold.
Jag blev ju i alla fall väldigt nervös av att Arnold inte satt i min favoritfåtölj. Var var han då? Jag satte mig ner i ångest och panik. Plötsligt for jag upp.
Hjälp jag hade satt mig på Arnolds plats. Jag vände och vred på huvudet för att se om han stod någonstans och iaktog mig. Ingenstans. Ingenting.

Jag smög mig på lätta tår, ja jag gick upp på tå som jag hade lärt mig i baletten en gång, varpå jag smög mig framåt i huset. Runt varje hörn svettades jag i floder för att det kunde vara där han var. Jag hade en penna som vapen när jag sakta trippade fram i lägenheten. På huvudet hade jag satt på mig en sjal så att han inte skulle känna igen mig direkt.

Jag vet inte hur länge jag gick där. Jag gick igenom hela huset, men Arnold var ingenstans. Paniken var ett sant faktum. Jag måste hitta honom, det var bara så.
Till slut gick jag på knäna, och sen föll jag ihop, gråtandes. Jag var utmattad, jag var slut, och jag var full av smärta. Jag visste att Arnold var någonstans därute och jag fick leva med det.
Så småningom blev jag som vän med Arnold när jag äntligen fann honom. Åt frukost med honom, och delade faktiskt säng med honom. Jaja, inget sådant om ni tror det, bara hade honom där bredvid mig. Tryggt på något sätt, Arnold blev en trygg del av mig själv. Så, sov gott!

Stina

ansikte2-tavla

Bilder, mina tavlor:

Omslag till diktböckerna

Luftens sötma, Vattnets ådra

och romanen Andetag

Ett par ord på vägen

Standard
Ett par ord på vägen

blandat röda stan 322

Fingrarna är trötta, men jag ler ändå och vill ge er denna dikt från Eldens aska:

VIND

Månen stormade
Havet blommade
Trädet darrade
Det var natt
Staden sov
Men jorden vakade

Det skrattades och
tjöt i natten
Vinden tog ett par extra
varv runt solen
Träden lade sina armar
om varandra
Och kysstes
Långa, hängivna kyssar

Marken vred sig av skratt
Men den ensamma stenen
Grät i sin orubblighet

blandat röda stan 599

bild-sanden

                                  Blommor och knoppar är vad som sker nu, vad kommer upp runt hörnet?

                                    Hör ni fåglarna?

                                   Stina

VI FYLLER 25 ÅR IDAG!

Standard
VI FYLLER 25 ÅR IDAG!

bild-jag å hogga från suset å frodo

Idag har vi varit tillsammans i 25 år, HURRA och ojdå
Vad hände?
Mellan noll (0,1) och 25?
En hel del om ni frågar mig, hjärnblödning, barnafödsel, flyttar (en hel del), konserter, teater, fester, ilska och skratt. Gråt och glädje.
Men av värde är också den kärlek som har varit och är, som ibland har lyst med sin frånvaro. Men det gäller ju att blåsa liv i den, ruska om den, och då har det funnits ”guldmänniskor” och ”guldsaker”. Det är nog så att det mesta är ”guldsaker/människor”, det som får en att gnista till lite mer.
Men det är också otroligt viktigt att bara vara med den människan som man vill vara med (och det är ju hogga ju). Att se varandra i ögonen. Att mötas och att ”visa upp sig för varandra”.
Ja herregud…

Det tror jag vi har gjort!

Vi har inte bara bott ihop och har ett barn ihop (som är tjugo snart), vi har ju spelat musik ihop, vi har delat arbetslokal, han har formgivit alla mina böcker, jag har tagit del i hans små och stora projekt (ett råd här och där som förlänger livet eller hamnar i soporna).
Han har skjutsat mig när jag gjort reportage, om Ulf Lundkvist och om Håkan Thornell (då lärde vi känna honom).
Han har frågat om sina jobb och jag om mina. Vi har lyssnat och stånkat och blött och höjt rösten, och sänkt rösten.

Och så har vi ”INTELYSSNAT”.

Pussat och inte önskat att vi var 25 år (då skulle vi aldrig kunnat känna att det var så här många år, men ändå så himla några år).
Jag måste säga det igen, att vi har varit tillsammans i 25 år och det är så mycket att säga om innehållet. Men jag säger inte mer, bara att jag har ett innehåll i mitt liv och har haft ett innehåll i mitt liv, och jag älskar innehåll (hoppas hogga kan säga detsamma).

bild-väderkvarn  bild-sanden oktober  blandat röda stan 233  Röda Stan 009_v2

Jag undrar över ”paketet” 25 år, vad är det? Egentligen!

Det är tid, tid som talar, tid som spelar oss ett spratt, tid som jag är SÅ glad att få ha tillbringat med hogga (mest glad). Han har huvudrollen i mitt liv, och ni andra spelar en STOR roll!

25 år, DET ÄR JU MYCKET JU!

Man går i fotspår, man går i fotänden, man går på moln, och man går i gyttja, och man märker inte att siffrorna ändras.
Men nu!
Hörröni, jag flämtar!

Om man tänker på vår dotters längd, 1.70, och lägger till 80 centimeter, så blir det 25 år fast i centimeter…
Och det når ju inte upp till taket ens, det är bara en bit av ett rum, ett hus, eller tänk vad litet om man försöker nå upp till himlen.
Sedan har vi hela universumet, vad litet är det inte då?
Men trots det lilla så är det stort i mitt hjärta, mage och axlar!

”Huvud axlar knä och tå
Knä och tå
Huvud axlar knä och tå
Knä och tå
Öron ögon kinden klappen få
Huvud axlar knä och tå
Knä och tå”

Där sätter jag punkt och…nej jag sa ju punkt och då menar jag PUNKT.

blandat röda stan 599    IMG_0078  blandat röda stan 322  100_0290

Då:

Jag log mot henne, och jag log mot de andra på bilderna. Nöjd och i tankar såg jag inte mannen som stod en bit bort. Full av solsken som jag var, och hetta från den Zimbabwiska kulturen upptäckte jag inte först ögonen som såg på mig.
Sen kände jag det. Kände att det sakta kittlade i nacken.
Ögonen, leendet. Där var det. Han virvlade runt mig, för att sakta ta sig in, och så började han prata. Vilken vacker stämma han har, tänkte jag. Vad fint han formulerar sig, tänkte jag. Genast möttes vi, genast flödade det som om vi känt varandra hur länge som helst.
Snön gnistrade som om den blev påverkad av energin som uppstod. Det var det det var, energi. Gnistrade, och som slog lätta slag, det andades vilja och kärlek.

Mitt i vårt uppsluppna prat gick han med bestämda steg och fällde ut semaforen.
Pendeltåget måste ju veta att den skulle stanna, sa han. Och det är klart, så långt hade jag inte tänkt. Det hade varit en för lång tanke i den kraftiga eld som sprutade ut mellan oss. Jag tyckte att det kändes så starkt och magin flödade.
Hade det inte varit för honom hade jag stått där än. Nej förresten jag hade legat död om ingen kommit just då och där. Om ingen sett mig i tid som han hade gjort. Det var så jag kände och skit också vad jag kände det. Obegripligt var det, helt förbaskat obegripligt. Bara för ett par gröna strumpor. Just det, bara, ett par gröna strumpor som dansade och sjöng. Ja, strumporna sjöng inte men, jo det gjorde de den gången i Norrköping. De sjöng alltid när min mun tog sig an de afrikanska låtarna, och nu sjöng jag också i mitt inre i det snötäckta landskapet där olika former reste sig upp ur snön. Som ett litet ”tittut”, och som en stor böljande massa.

Tittade på honom och kände hur jag skulle falla ner i en snödriva och bara dö. Eller såg mig själv ståendes när tåg efter tåg hade åkt förbi.
Men där och då levde jag, i allra högsta grad levde jag. Han var så levande, vacker och enkel, ett behagligt sätt som tilltalade mig. In i det djupaste skrek den till mig.
Så omvälvande roligt och mjukt kändes hans närhet, och det roliga och samtidigt gåtfulla hade jag inte känt på länge. Det var som en enda lång röd tråd rullades ut på tåget, in i caféet, och bort från ensamheten. Jag var ju sällan ensam, men den tillhörigheten som uppstod som en bomb mellan oss gav mig för första gången en känsla av ETT.
Allt föll ihop i små små trådar, och som byggdes upp och blev till ett enda stort och kraftigt tågvirke. Det hade jag i mig under hela tiden. Det och tågets gungande känsla böljade när vi åkte genom snö och bulliga hus.
Afrika, vi pratade Afrika, och hur rätt var inte det när bilderna brände i fickan. Det var den stora röda tråden. Den som fick oss att stanna upp efter tåget inbromsning. Den som fick oss att ivrigt fortsätta en liten bit till trots att tåget stannat.

Och nu:
”Den sjuttonde har vi varit tillsammans i 25 år”, säger han och klappar händerna.
”Nej, det är den 15 april”, säger jag.
”Nej, nej, det är den 17”, säger han.
”Men du jag ska kolla min gamla kalender och visa dig. Men jag vet att det är den 15 april”, säger jag och rusar in och kastar kalendrarna över mig tills jag hittar ”den rätte”.
”Här”, visar jag stolt och suckar djupt.
Han tittar på datumet och formar siffrorna i ett tveksamt leende.
”Det måste vi fira”, säger jag och tittar med stora ögon.
”Ånej”, säger han plötsligt och högt.
”Då ska jobbet spela boule ju, efter jobbet ska vi spela turnering”, säger han.
Jag blev ledsen men det dröjde inte så länge förrän jag var glad igen. Allting ordnar sig, tänkte jag, det kommer en dag dagen efter, tänkte jag.
Då ska vi fira den!

Storkramar till hogga (och mindre till alla andra som har stått vid vägkanten)!

Stina

FYRA KONSTNÄRER I MITT HJÄRTA

Standard
FYRA KONSTNÄRER I MITT HJÄRTA

Jag älskar dessa konstnärer, vad ska jag säga mer än att det är en ära att få presentera dem.
De har satt sina vackra märken i mig, sådana där som blommar hela tiden. Sådana som vattnar sig själva.
Vilken glädje det är för oss att ha denna guldgruva att gräva ur, denna glittrande soluppgång som finns där hela tiden.
Nja, det var väl lite att ta i, det finns en hel del massa sorg i deras liv som ger färgerna ett djup av vemod.

Vincent van Gogh som kämpade hela livet med brodern Theo som den enda ekonomiska tryggheten och med försäljning av en enda tavla, måste ha varit ett liv fyllt med förtvivlan.

Vem var han och vem hade han varit om hans tavlor sålt som idag?
Om han hade kunnat måla i lugn och ro, vilka tavlor hade det då blivit?

Och vilka tavlor han har målat!

Frida Kahlo som kämpade med sitt handikapp och trotsade de hårda vindarna som det gav.
Som om det inte var nog så var hennes kärlek ett kast mellan klippväggarna (den fantastiska filmen visade det).
Vem var hon och vad var det i det konstnärliga som drev henne?

Och vilka tavlor hon har målat!

Dora Carrington som jag inte hade en aning om förrän jag såg filmen. Vilken film och vilket liv.
Ganska harmoniskt, men ändå kaotiskt, och i skuggan av Strachey.
Alltid i skuggor, kvinnornas liv var som oftast i ryggen på den stora konstnären, politikern, eller poeten. Det som var en fantastisk personlighet och utövare, kom alltid i skuggan.
Dold för den stora publiken, dold för henne själv. Men det var då, förr, nu är det andra tider (ja, till en viss del).
Men var fanns hennes kärlek egentligen?

Och vilka tavlor hon har målat!
Bertil Almlöf är fantastisk med sina stora härliga färglandskap. Den jag har hemma har jag kunnat titta på i 25 år och det gula lyser mot mig fortfarande.
När jag tittar på den så är det en blandning av slätten i Östergötland och savannen i Afrika.
Helt magisk!
Jag var på Adelsnäs orangeri utanför Åtvidaberg och såg på hans tavlor som lyste FÄRG.
Älskar hans gula och röda tavlor, de sticker lite extra i ögonen.

Och vilka tavlor han har målat!

Spanish Landscape with Mountains circa 1924 by Dora Carrington 1893-1932

                                                      Dora Carrington 1893-1932
Dora de Houghton Carrington, född 29 mars 1893 i Hereford, Herefordshire, död 11 mars 1932 i Newbury, Berkshire, var en brittisk konstnär, knuten till Bloomsburygruppen. Hennes livshistoria finns skildrad i den brittiska filmen Carrington från 1995 med Emma Thompson i titelrollen. Den handlar främst om hennes innerliga kärleksförhållande till den homosexuelle brittiske författaren Lytton Strachey.
(Wikipedia)
.
frida-kahlo-1
                                                           Frida Kahlo, 1907-1954

Födelsenamn Magdalena Carmen Frieda Kahlo y Calderón
Född 6 juli 1907
Coyoacán, Mexico City

Död 13 juli 1954 (47 år)
Coyoacán, Mexico City

Fält Måleri
Motiv Självporträtt
Rörelse Surrealism

Frida Kahlo, egentligen Magdalena Carmen Frieda[1] Kahlo y Calderón, född 6 juli 1907 i Coyoacán, Mexico City, död 13 juli 1954 i Coyoacán, Mexico City, var en mexikansk konstnär.

Frida Kahlo visade tidigt intresse för konst, men det var först sedan hon 1925 råkat ut för en trafikolycka och blivit sängliggande som hon började måla. Olyckan orsakade permanenta skador på både hennes ryggrad och livmoder, vilket gjorde att hon under resten av sitt liv kämpade med svåra och ständigt återkommande smärtor och vilket också skulle påverka hennes konst. Det tog lång tid innan hon åter kunde gå. Den konst hon skapade var ofta slående och chockande, och återspeglade hennes turbulenta liv.
(Wikipedia)

 

Vincent_Van_Gogh_0011
                                                      Vincent van Gogh 1853-1890

Född 30 mars 1853
Zundert, Noord-Brabant, Nederländerna

Död 29 juli 1890 (37 år)
Auvers-sur-Oise, Val-d’Oise, Frankrike

Nationalitet Nederländsk
Fält Måleri

Rörelse Expressionismen

Mecenater Theo van Gogh
Signatur

Vincent Willem van Gogh, född 30 mars 1853 i Zundert i Noord-Brabant i Nederländerna, död 29 juli 1890 i Auvers-sur-Oise i Val-d’Oise i Frankrike, var en nederländsk konstnär. Han tillhör den moderna konstens och expressionismens främsta föregångare.
(Wikipedia)

 

bertil almlöf
                                                         Bertil Almlöf 1930

Erik Bertil Almlöf, född 13 juni 1930 i Linköping, är en svensk målare och grafiker som bor och verkar i Hovstad, Rimforsa i Östergötland.
Bertil Almlöf utbildade sig vid Valands konsthögskola i Göteborg 1953-57.
Som målare är framförallt den senare Almlöf känd för sina annorlunda och originella landskapsmotiv. De icke-realistiska motiven är ofta vyer över slätter i förställda färger och motiv i konturer. Starka färger, ofta i kontrast till andra starka färger, är ett annat av Almöfs kännetecken. Rött och gult förekommer ofta ibland tillsammans med blått eller grönt.
(Wikipedia)

 

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

Min nya roman ”I mjölnarens spår”, som just i detta nu korrekturläses av Ebes förlag, och med den stora äran att få ha omslaget prytt med en av Bertil Almlöfs litografier.

Omslaget är en detalj av en litografi av Bertil Almlöf.

En historisk roman som handlar om ett kvinnoöde.
Det är Emma Klasdotter 22 år som gifter sig med storbonden Niklas Nilsson 44 år.
Den olycka hon känner den dagen hon går till Havdellska gården blir bara värre och värre.
Vi befinner oss i Östergötland utanför Åtvidaberg, åren är 1895 och 1936. Med små utvikningar till andra årtal.
Där vistas vi i både mörker och ljus, mest mörker, ett mörker som skymtar ljuset.

Kram Stina

Sagan om smått och gott

Standard
Sagan om smått och gott

smatt_o_gott_omslag_bak

Sagan om smått och gott

se bokvideo

Baksidestext:

image

Recension Förskoleburken från 2012:

Det första jag slås av är de fantastiska illustrationerna. Bilderna ger en verkligen känslan av en “riktig” saga. Jag gillar att boken för övrigt är vit, vilket ger en möjlighet att verkligen fokusera på bilderna. Jag tror att boken passar bäst till äldsta barnen på förskolan, för det är mycket dialog och ganska mycket text och historien stannar liksom upp ibland vilket gör att man måste komma ihåg lite längre i taget.

Sagan handlar om de goda trollen och deras förskräckelse när de möter ondska, och man rycks med i deras kamp för det goda. Det här är en bok med ett ganska avancerat språk som ger många möjligheter att utveckla barnens ordförråd. Det är en bok som passar att prata om när man läser, som garanterat kommer ge upphov till diskussion hos barnen.

Billie Holiday f.7 april 1915, d.17 juli 1959

Standard

B.holiday

I tisdags skulle hon ha blivit 100 år, men hon blev bara 44 år. Denna fantastiska sångerska som har berört mig in i det djupaste.

Det var hennes låtar jag ville sjunga i bandet, det var hennes låtar som betydde mest för mig. Hon kändes ända ner i mina fötter och ut i fingertopparna.
Texterna var, som jag har förstått, inte skrivna av henne (förutom en och annan, och som medförfattare till vissa) men ibland var de skrivna till henne, och det känns verkligen som hennes låtar.
De flesta handlar om katastrofala relationer, om män som svek, män som slog, män som kvinnan längtade efter. Ta bara ”Don’t Explain”, där hon var en av författarna, och som handlar om hur en otrogen man kommer hem och bara lyser av bevis på sin otrohet, men kvinnan bara säger ”Don´t explain”, ”but i love him”, och ”Right or wrong don´t matter, When you with me, sweet”.

Det var som om jag tänkte Billie Holiday direkt, nu har jag inga direkta bevis för denna känsla, men det jag har läst om henne och det jag känner får mig att ”greppa i det sura äpplet.”
Eller som i min älsklingslåt ”The man I love”, där hon inte skrev texten, men likväl kunde den ha varit om henne. Ta bara textraden ”I’m dreaming of the man I love” där texten drömmer om och lever sig in i en förväntansfull och hoppfull värld. Det känns som hon levde så, på drömmen, och att allt däremellan bara var en axelryckning. Även om det i hennes relationer, vad jag förstod, var slag och hårda ord, så blev det som en del på vägen för att nå det hon drömde om.

Men vad var det hon drömde om?

Så kändes hon att sjunga, nära och känslig, där var plötsligt min gråt i strupen. Då var det svårt att sjunga ska jag säga, men ändå så fanns det inga andra låtar som överträffade hennes. De var hon, de blev hennes.
Hennes sånger, de som verkligen blev hennes, finns idag med mig i duschen. Då är det alltid ”Strange fruit”, den som är så sorglig och vacker, som ploppar upp. Vacker i sin sorg eller Sorgligt vacker.

Man riktigt känner blodet som droppar ner från trädet där en människa hänger. En svart människa. ”Strange fruit” är den mannen, kvinnan, eller barnet.
Så starkt, bara att sjunga orden får mig att känna lidandet, det ofattbara och knäppa i att hänga en människa i ett träd för att några tycker sig ha rätt till vår jord.
Orättvisan finns med i varje textrad, jag måste ge er hela texten ”Strange fruit”:

Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swingin’ in the Southern breeze
Strange fruit hangin’ from the poplar trees

Pastoral scene of the gallant South
The bulgin’ eyes and the twisted mouth
Scent of magnolias sweet and fresh
Then the sudden smell of burnin’ flesh

Here is a fruit for the crows to pluck
For the rain to gather, for the wind to suck
For the sun to rot, for the tree to drop
Here is a strange and bitter crop

http://www.azlyrics.com/lyrics/billieholiday/strangefruit.html

Det är raderna med magnolians söta och ljuvliga doft i luften, den som plötsligt får en doft av bränt kött, som får klumpen i halsen att växa.
Det är som om jag känner lite av den smärta som rasism handlar om, plus att det speglar hennes egen smärta.

Tack Billie Holiday för allt du gett mig med din röst och din känsla, din närvaro och din sanning!

Kram Stina

billie holiday sång
Och här lite fakta:

Födelsenamn Eleanora Fagan
Pseudonym(er) Lady Day
Född 7 april 1915

Födelseort Philadelphia, Pennsylvania, USA

Död 17 juli 1959 (44 år)

Dödsort New York, New York, USA

Bakgrund USA

Genre(r) Jazz, blues, swing

Roll Sångare, låtskrivare, skådespelare

År som aktiv 1933 – 1959

Skivbolag Brunswick Records, Vocalion Records, Okeh Records, Bluebird Records, Commodore Records, Capitol Records, Decca, Aladdin Records, Verve, Columbia, MGM

Artistsamarbeten Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Lena Horne, Carmen McRae

Billie Holiday, född Eleanora Fagan, sedan 1920 Eleonora Fagan Gough, även känd som Lady Day, född 7 april 1915 i Philadelphia i Pennsylvania, död 17 juli 1959 i New York i New York, var en amerikansk jazz- och blues-sångerska och låtskrivare. Hon anses ha en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största jazz- och blues-sångerskorna.
(Wikipedia)

Billie Holiday med louis armstrong
Louis Armstrong, Billie Holiday och Barney Bigard i filmen ”New Orleans” från 1947. Foto: Photos 12 / Alamy
Trefaldig hyllning av ”Lady Day”

B.holiday

IDAG har Tanja namnsdag, GRATTIS till er, och till min romanfigur i Eko av natt

Standard
IDAG har Tanja namnsdag, GRATTIS till er, och till min romanfigur i Eko av natt

Javisst finns hon där, i romanen, kvinnan som det var svårt att slita sig ifrån efter att manuset var klart. En kvinna som var trasig, men som sakta byggde upp sin självkänsla igen. Fick den på rätt köl.
Jisses vad den karaktären ”bygger” ett bo i mig, hela tiden. Och finns sen kvar som en härlig skugga. Från olika håll har den dykt upp, i filmer, i verkligheten, i böcker, och till slut hamnade den i min bok.
Där den på något sätt hör hemma, där den har sin starka plats. Nu i ”Eko av natt”, innan i ”Andetag” och snart ”I mjölnarens spår”, samma utsatthet fast med olika namn,
Här heter hon Tanja, i ”I mjölnarens spår” är det Emma, och i ”Andetag” är det Elsa.
ekoavnatt_cover_framsida

Baksidestext
Bokförlaget K&R:
”Stina Nilsson ”Eko av natt”. Romanen handlar om Tanja som är nedtryckt och utplånad av sin man, men orkar resa sig….
En mycket spännande roman där Stina Nilsson använder sin stora poetiska förmåga att i ord fånga ångest, vanmakt, hämnd och lättnad.”

ekoavnatt_cover_hela
Ur ”Eko av natt”
PJÄSEN
Tanja sträcker på sig likt en katt i mörkret. Hon famlar efter lampan, för hon vet ju precis var den står. Men nu står den inte där. Den vackra gamla mormorspjäsen av järn. Den med snirkliga ben.
Hon vet precis hur den ser ut och hur det ser ut i rummet, utan att tända.
I hörnet står det höga träskåpet med alla papper och nedklottrade tankar som far genom hennes huvud dagligen. Något dammigt, men fullt av charm och liv.
Hennes penslar. Porträtt med ansikten från olika platser.
Hon älskar och fruktar ansikten. Kan se varenda liten förändring i dem. I ett skratt. Skrattet där det finns en nyans av rädsla. Den drar sig mot vitt. Eller grått.
Det är i alla fall bleka färger, funderar Tanja.
Ledsna ögon som doldes av ilskna gester. Ögonen som avslöjade. Ögonen som bad att ”snälla fråga mig varför”. Och Tanja frågade. Med risk för att det skulle bli en bomb som exploderade. Rakt i ansiktet.
ekoavnatt_cover_framsida

TALA, TANJA
Tankarna kommer tillbaka. Känslan finns där nu igen. Där borta vid horisonten. Lägger den sig ner. För att dö? För att leva? Hon vet inte, men likväl finns den där. Starkt. Smärtsamt.
Den medvetenheten dånar som en jordbävning. Som en mullvad tar den sig in i varje andetag. I varje muskel borrar den sig in. Och gnager.
Där är det. Pipet. Ljudet. Det ekar mot väggen.
Sen kommer inget. Tystad. En lång evig ton. Som sköljer över de ljud som finns.
Tills bara tystnaden återstår. Kallt hänger den sig kvar. Som må¬sens kalla skrik.
Någon andas i luren. Sen är det tyst. Någon befinner sig på andra sidan.
Tanja väntar på att luren ska sprängas. Så tyst är det. En sådan kraft har den.
Tystnaden. Där är den igen. Den skrikande tystnaden.
Som i sitt laddade ögonblick står för urkraften i en jordbävning. Känslan far genom kroppen som en torped. Ljudlöst. Men smärt¬samt. I henne är det en jordbävning. Den kommer utifrån. Och far rakt in i henne.
”Nej,” skriker hon!
”Nej, han får inte. Han vet inte var jag är. Han kan inte veta? Han… det kan inte…”
Hon skakar på huvudet. Och Sara ser.

här kan ni läsa mer

och här kan ni köpa den

eller här som e-bok

Kram Stina

ekoavnatt_omslag_2

                                                                Mimer Bokförlag e-bok

Recensioner

Tidningen kulturen
Det dramatiska känsloläget läggs fram redan i det inledande kapitlet: ” Hon springer ut i nattlinnet. Hennes andning är häftig. Den stannar i bröstet. Något har brustit inom henne. Något skär som knivar i hennes kropp. Håret är fuktigt av rädslan. Det sitter som klister runt hennes ovala ansikte. Det tränger in i munnen. Men hon känner inget.
Det lägger sig över ena ögat. Men hon vet inte. Hon ser inte. Det lilla av ögonen man ser är fyllt av skräck.”
Här finns en stark ambition att visa känslor med poetisk glöd vilket nog kan tilltala läsare med liknande upplevelser och ge en del inspiration att fortsätta läsning av romaner och lyrik i denna genre, där det finns en hel del att hämta.

Lars Jonsson
Kulturmagasinet Kulturbloggen
Som en kall bomb. Man vet bara att vilken sekund som helst kan den hettas upp. Ingenting är borta. Inga rädslor. De ligger i den djupaste grottan och kvävs. Ingen luft. Det ligger där och flämtar.”

Ibland lyckas man komma över nyskapande litteratur. En bok, som inte riktigt passar in i något fack, hur mycket man än vrider och vänder på den. Stina Nilssons Eko av natt, är just en sådan bok. Nilssons språk passar inte in i någon tydlig genre, trots att ämnet är omskrivet många gånger förr. Poetisk spänning, är det närmsta jag kan komma en rättvis beskrivning.
Jenny Bång

4524170_-böcker bild av thomas                                                     Foto Thomas Filipsson

Idag vill jag ge er dikten från igår, fast på arabiska…äsch, skojade bara:)

Standard

-krokus

Istället kommer här en annan dikt från diktboken Vattnets ådra. Den blev en låt som vi spelade in.

Det var trummor, gitarr, bas, piano, dragspel, och mitt älsklingsinstrument SAXOFON. Vi hade aldrig spelat ihop förut, men våren har varit här förut…

Och varje gång förundras vi över hur det grå kan bli så mycket färg på en gång, men ändå är det aldrig samma. Ändå kan det ploppa upp saker där det aldrig har varit några.

Eller har det det?

Det är inte bara färgerna som lyser, utan de gröna tulpanbladen säger jag bara, de gröna bladen som riktigt skriker NYTT. De finns där och får mina ögon att tåras.

Men jag torkar bort dem och säger varsågoda.

LÄNGTAN

I äpplets kärna
Exploderar det
Av längtans röst
Du finns där
inom mig
Jag spricker sakta
sen blir det höst

Då äntligen
kommer det en vår
Jag är frukten i
dina händer
Som vill att du
ska få

Ta del av min
kärlek
Krama min
hand
Viska din
längtan
Vara i passionens
Land

Stina

bild-snödropparur diktboken Vattnets ådra