Monthly Archives: maj 2015

Tankar om vägen till tryck

Standard
Tankar om vägen till tryck

 

Nu är mitt manus på väg att bli en bok. Vilken känsla och Vilken känsla! Det hela är så dubbelt, det är en varm känsla i kroppen samtidigt som det pockar och drar i mig av ”det här är inte bra” och ”vad är det för skit jag har skrivit”?
”Nu lägger jag ner det här” säger plågsamma röster inom mig. Samtidigt som jag vet att det inte är sant, det finns bara inget sätt att göra det på än att SKRIVA det.
Alla berättelser som finns där utanför och i en. De många beskrivningarna som bara väntar på att få bli levande. Det kalla som vill bli varmare, eller tvärtom.
Det är bara så det är, livet och jag. Så ”sorry” ni som tänker att ”det får väl vara bra någon gång”. Det finns inget annat sätt för mig att få ur mig allt jag har, och jag har mycket kvar att ge. Liksom vi alla har så mycket att dela med oss av. Så skriv snälla ni, skriv av er av era plågor eller lyckor. Gör det, säger jag er fast jag vet att vägen är en besynnerlig stig.

Vägen dit var lång och snårig, vägen till att manuset var på väg att bli just en bok. Den har gått genom valsar och hamnat på många datorskärmar. Till slut låg den i händerna på en ivrig och duktig ”bättrapåare”. Med hennes hjälp svettades vi tårar och skavde våra fingrar mellan tangenterna. Till slut hamnade vi i en pöl och vi kunde simma i lugnare tempo.
Men innan denna märkliga händelse svävade små, ljusa, moln över mitt manus som tog sig formen av flera universala hjärnor och hjärtan. Små mirakel fyllda av entusiasm och känsla, av kunskap och medmänskliga hjärtan.
Innan allt detta stora ”bygge” fanns det oroväckande många nedslående svar. Nejen haglade in. Men gav jag upp? Nej, jag gjorde inte det!
Och här står jag nu, jag sitter faktiskt just nu och skriver, väntar på hur trycket ska bli.
Ska det bli bra? Är färgerna rätt? Sitter allt på rätt plats? Och slutligen, är detta bra?

Det är i en lugnare andning som jag går in i nästa fas, den med att likt en myrslok få folk att fastna för just min bok. Jag måste spinna på ett enormt nät nu, jag vet, det är så det är i nätbranschen. Nej, jag menar bokbranschen.
Vi får väl se. Men vad jag vet är att denna gång är det större för mig. På något sätt större. Fråga mig inte varför, kan det vara för att sidantalet är fler?
Nej och ja, nej för att det handlar om innehållet som är mycket bredare än vad jag har haft i mina romaner. Och ja, fler sidor blir fler saker att stuva omkring. Det säger ju sig själv, om ni trodde det var tomma sidor som jag hade att bjuda på så trodde ni fel
Nej, innehåll kan jag garantera er att det är, men vad ni sedan tycker om det, kan bara ni avgöra.

Tack för att jag fick slänga ur mig lite av lyckan och läskigheterna, av gnistor och förvirrelse.

Kram Stina

IMG_0075

VISA DITT STÖD FÖR GREENPEACE INDIEN

Standard
VISA DITT STÖD FÖR GREENPEACE INDIEN

blandat röda stan 599VISA DITT STÖD FÖR GREENPEACE INDIEN. FÖRSVARA YTTRANDEFRIHETEN.

”Indien är världens största demokrati, men yttrandefriheten är hotad av indiska myndigheters agerande. Det betyder att Greenpeace Indien kan komma att stängas ned. Det här är dåliga nyheter för alla som kämpar för miljön och mänskliga rättigheter. Indien är på väg att bli en viktig kraft i kampen mot klimatförändringar och fattigdom, men angreppen mot demokratin och yttrandefriheten hotar detta. Be FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon stödja yttrandefriheten i Indien.”
bild-sanden
Kram Stina

Stenstranden, kvarnen och en himla massa får (eller lamm som de säger på Gotland)

Standard
Stenstranden, kvarnen och en himla massa får (eller lamm som de säger på Gotland)

blandat röda stan 320

Gotland

Sedan jag fyllde trettio år har vi återkommit var och vartannat år till en plats på sydostsidan av Gotland, Ljugarn. Ljugarn är en lite klick i tillvaron som växte sig allt starkare för varje år, blev större och större som till slut var ett enda stort universum.
Med stjärnor och planeter som strålade likt en oas bakom varje hörn. Tornade upp sig som kvarnar, raukar, hamnar, och förstås glassar.
Som en mjuk, härlig, återkommande bekant, så mötte jag den med nyvakna ögon och en skön känsla. Sa ”hej igen” och kramade hårt och länge för att sedan sitta tyst och betrakta stenen.
Ett gammalt magasin blev vårt andra hem. Det sommarhem som man bara drömmer om, det som man vill se, dofta och höra. Havet låg där, ett stenkast till en egen stenstrand med små raukar. Vägen utmed havet som ledde till den stora sandstranden, den var en viloplats för ögon och kropp.

På ena sidan var vatten och raukar, och på den andra sidan var tomterna till de små gotlandshusen som låg som pricken över i:et. Nästan framme vid stranden gick vi förbi bastuhuset som låg precis vid vattnet, och rundade hembygdsgården (där lånade vi ofta toaletten) som låg som ett startstreck att ”här börjar stranden”..
Åt andra hållet från vårt magasin gick vi till hamnen och köpte glass, eller rökt fisk. Tittade in i ett litet museum där en stor båt fanns som hade forslat kossor över till en liten ö rakt över Ljugarns lilla hamn. Vi krånglade oss emellan små hus där de sålde fisk och glass, och ner till vattnet för att doppa fötterna och njuta av glassen.
På vägen ner till hamnen passerade vi vårt utedass och tvättstugan där vi hämtade vatten, möttes alltid av surrandet från bikuporna. Väderkvarnen stod i sin glänsande kappa och vinkade till oss ”hej hej, hoppas ni har en bra dag”, sa den i sin ståtliga skrud. Armarna omfamnade oss alltid och sa ”välkomna”.
Där var de välbekanta hästarna, gårdens alla får kunde vi möta om vi gick ett litet stycke till.

blandat röda stan 333

Det var en gård vi bodde på, och det kändes verkligen så. Vi hamnade alltid mitt i verkligheten, långt bort från turism, i detta underbara rum. Till och med ordet turist fanns bara när vi pratade över en kubb med våra hyresvärdar, då om andra turister.
Hur turisterna stakade ut gränser på deras ö, gotlänningarnas ö, en ö som varit deras hem sedan generationer, och som de bor på året om. De, turisterna, ägde ön verkade det som, och någon hänsyn var det inte tal om. Det fanns inga gränser för hur de ville sätta sina egna gränser på jord som varit gotlänningarnas i alla år.

En äldre dam hade sagt ”algblomning nu? Det var det värsta! Jag som har varit här varje år och…” det var nästan så hon sa ”jamen gör något då, för jag är värdefull”. Jo visst är turisterna värdefulla. Utan dem kan inte affärerna finnas året runt. Utan dem skulle fler behöva flytta in till fastlandet. Utan dem skulle gotlänningarna inte klara sig.
Men ändå, lite respekt och ödmjukhet tack! Lite förståelse för VAR man är. Att vara försiktig, det är en gåva som inte många kan handskas med.

(En sommar blev vi inhysta i ett äkta gotländskt hus i några dagar, hyresvärdarna hade dubbelbokat. Till en början kände vi en härlig känsla för det fint rappade äldre huset, men sen kände vi mer en olustig stämning. Och min fantasi var i gång. Det blev början till min nya bok som jag och förlaget arbetar med för fullt i detta nu ”I mjölnarens spår”.
Platsen i boken (manuset) blev Fjärsbo, utanför Åtvidaberg där min mormor Olga Wass är uppväxt och där släktingar har bott i omgångar. Per Hansson Bassell bodde där på 1600-talet, det är så långt ner jag har kommit. Eller är det upp bland stjärnorna?
Men boken handlar om något helt annat än mormor och Bassell, den handlar om ett kvinnoöde.)

Där var vi, det bästa guldstället man kan tänka sig med träbjälkar i taket. Vi trivdes alltid där, vi till och med trivdes när det regnade och blev fuktigt inomhus. Fukten lade sig som kvistar på varandra och skavde lite. Jo visst, skavde det, och visst fick vi låna en värmefläkt och tog bilen till badhuset. Men vi längtade aldrig bort därifrån och hem till värmen. Det var som om man trivdes med att inte trivas, förstår ni?
Men det är klart, utan de goa hyresvärdarna hade det nog blivit en smula rått (värmefläkt och skratt värmde upp).
Kompisar kom och kompisar gick, in i lägenheten med takbjälkarna. Genom det lilla fönstret såg vi ladugården och utedasset. Det gamla pensionatet lyste med sin ägare och av frånvaron av gäster sedan länge tillbaka. Nu fanns vi och några till, vi som höll oss kvar med näbbar och klor. Vi som fiskade efter lugnet och att vara långt bort från massan.

blandat röda stan 318
Rakt över gården kom vi ut på vägen och såg havet. Men blicken fastnade sedan på boulebanan som låg innan den lilla sluttningen. Den som ledde till havet och de magiska småraukerna.
Att stå där och kasta kloten var en sådan häftig känsla så jag ville göra det hela livet. Bara stå där och koncentrerat titta på ett klot, för att sedan blicka ut mot havet. Jag säger bara ”sommarlugn”.
Där nere satt jag och målade, jag skrev, och jag drack kaffe. Vi lekte och vi solade, och vi samlade stenar. Stenar är bland det vackraste som finns, och tittar man på raukarna så undrar man över hur allt såg ut. En dag som denna, tänkte jag, eller en sen kväll som den här, tänkte jag igen, hur såg det ut, då för länge, länge sedan? Hur tänkte de? Vad ville de?
Det andas historia, överallt andas det och talar till en. Allt är här och nu, allt är då och förr, i en enda svepande rörelse.

blandat röda stan 313    blandat röda stan 322

Jag älskar den lilla gården på Ljugarn, med den lilla stenstranden och utedasset som vetter mot kvarnen, och hästarna…
Och vägen ner till stranden…
Jag bara kände att jag endast ville göra några små turer, för det var där jag ville vara och släpa mig ner till stranden med familjen och äta pastasallad för att sedan dra mig upp igen. När kvällen kröp närmare kom den behagliga gäspningen och magen ville ha mer mat, men så himla nöjd.
Alla var så himla nöjda. Men det finns fler sådana här platser, en sådan är Sanden och om den berättar jag en annan gång…

Kram Stina

Foto Fedra Thell

Hjulet snurrar

Standard
Hjulet snurrar

Går jag ”I mjölnarens spår”, eller går jag utan spår?

Och just nu går jag i mjölnarens spår, saker och ting stämmer. Mina två (det ena med illustratören Marika Lif) manus har fått två olika förlag som kommer att ta hand om dem. Spännande förlag som har mycket i bakfickan.
Tänk att det blev som jag ville. Herregud, hur ofta händer det? Några få gånger, det är då man får suga på det länge och det smakar sött som honung i hela huvudet.
Så här skrev jag den 29 januari i år:

”Om jag skulle få som jag ville? Jo då skulle just det där förlaget stå där och vänta på mig, och med en glad och härlig ton skulle just det där förlaget och just den där människan (som skulle vara underbar att ha och göra med) lyssna och komma med ivriga svar och frågor.
Älska ens manus helt enkelt och ta till sig det som ett litet barn i dess famn.
Vi skulle planera den långa vägen tillsammans, med många skratt och tårar på vägen.
Vi skulle förstå varandra och vi skulle tala i klarspråk. Resten skulle bara vara en fin resa utan tankar på att göra varandra illa.
Och boken skulle leva sitt eget liv, med med-och-motgångar, där skulle den trivas bland andra böcker.
Vi, hon och jag (jag kallar förläggaren för en hon) skulle vara nöjd hur det än gick, och jag skulle lugnt och efter en tid kunna återvända till mitt skrivande.”

Så har det blivit, vi är på väg mot okänt mål, eller ja, en bok är det väl det ska bli i slutändan. Men tänk om det blir ett monster? Eller ett hav? Jo, men hav låter fint och en nödvändighet att ha för alla. Alla borde kunna dricka, tvätta och göra sig rena i rent vatten.
Utan smuts och risk för bilharzia. Det är små varelser som kryper under ens skinn och lägger ägg, till slut kissar man blod om det går så långt och man inte har botemedel i närheten.
Vilket var fallet i byn i Zimbabwe där jag bodde i en och en halv månad. Där fanns inte en chans att klara sig om man fick bilharzia, där kunde det bara gå åt ett håll för i byn fanns inget botemedel.

”Förebyggande metoder innefattar bland annat att öka tillgång till rent vatten och att minska antalet sötvattenssniglar. I områden där sjukdomen är vanligt förekommande kan hela grupper behandlas samtidigt och på årlig bas via medicinering med praziquantel. Detta görs för att minska antalet individer som smittas och på så sätt förhindra spridning. Praziquantel är också den behandling som rekomenderas av Världshälsoorganisationen (WHO) för de som drabbats av infektion.
Schistosomiasis drabbar nästan 210 miljoner människor över världen, och det beräknas att 12 000 till 200 000 dör årligen till följd av sjukdomen. Sjukdomen är förekommer för det mesta i Afrika, Asien och Sydamerika. Kring 700 miljoner människor, i fler än 70 länder lever i områden av världen där sjukdomen är vanligt förekommande. Schistosomiasis är den parasitsjukdom som har näst störst ekonomisk inverkan efter malaria.”
Wikipedia

bild-Zimbabwe vita kvinnor

Trots att de (kvinnor och barn) gick två-tre kilometer för att hämta vatten så kunde de inte vara säkra på att de inte fick bilharzia. De stora hinkarna fylldes med det grumliga vattnet och sattes på huvudet med en liten tygbit som skydd. Jag kommer inte ihåg hur den veks ihop eller om den bara lades på huvudet innan den tunga hinken hamnade ovanpå. Men tygbiten var där, och jag vet att jag önskade mig tio likadana staplade på varandra.
Jag gick med kvinnorna varje morgon då faster Sara i min familj ropade ”Christina, let’s go”. Och jag gick med dem. Där fylldes botten i min hink, de andra kvinnorna fyllde hela sina hinkar med det suspekta vattnet. Faster Sara skulle träna upp mig och gick försiktigt fram, sakta skulle jag vänja mig, men det var hopplöst. Hopplöst och roligt.
För trots att språket inte fanns så kunde vi sjunga några sånger tillsammans. Sången har varit en kraftfull bro på många håll där talet inte har funnits.
När jag jobbade på ett serviceboende för äldre träffade jag en kvinna som hade afasi, där sången förde oss tillsammans och gjorde henne så lycklig. Då flög orden fram ur hennes mun. Arbetade med psykiskt utvecklingsstörda ungdomar där en tjej inte hade det lätt med talet. Då sjöng vi en sång som bägge kunde och då kunde hon varje bokstav.

Vilken lycka! Sång och musik, rent vatten och att vara juste mot varandra, är det som står överst på min lista. Och givetvis att mina manus ska hitta förlag!

Och det känns bra att hitta ett hem till mina små ”barn”, Emma och Alfred, Arne och Selma. Det är så skönt när någon annan tycker om det manus som har haft och har, en stor plats i mitt hjärta och hjärna. Allt ses nu med nya ögon och med ett gillande som flyger fram över molnen.
Kram Stina

Lycka och tanke, kaffe och skum

Standard
Lycka och tanke, kaffe och skum

bild-gullviva

En dag i trädgården

Jag bara tittar slött, det är vackert och, oj, vad gräset är högt. Humlen har börjat klättra men, oj, den har inget att klättra på.
Solen skyms av små moln och oj, vilka underliga moln. De ser spöklika ut, alldeles svävande och märkliga, precis som ett tjockt skimmer av skum.
Bredvid är det moln jag känner igen, förvandlingsmoln. Lite disiga och trådiga, kan sträcka sig långt bort, som om de säger ”snart blir det förändring i vädret”, så ”SE UPP”. Och visst tittar man på det märkliga nätet som med sin luftiga uppsyn fångar en i ett stilla andetag.

Jag älskar moln, har alltid gjort det, men det är som om jag har glömt bort det ett bra tag. Varför då? Har jag bara kollar nedåt?
Vad finns på marken? Jo, visst finns det spännande och rofyllda saker där. Men moln är ändå moln. Tydligen har jag förbisett det allra viktigaste, molnen.
Men just i detta nu tittar jag på dem, ser det vita, gula och lila, när jag sänker blicken. Färgerna är som starkast där, det kanske är därför det är skönt att vila ögonen på himlen? Eller är det solen som lockar?

Jag vet inte, vem bryr sig i dag? Det finns bara kaffet och jag, just nu, ja, och så värmen, och…
En doft av sopor! Blomdoft och, sopor! Okej, varför, tänker jag, och svisch springer två katter igenom trädgården. Är elden lös, frågar jag mig, och i samma stund ligger katten Majsan på trappan och tittar misstänksamt åt ena och det andra hållet.
Getingen surrar förbi och påminner om hur värmen verkligen har kommit. Päronträdet blommar, körsbärsträdet blommar, och gräset blommar. Nej, inte blommar, för guds skull, inte det. Det bara växer högt, bara svajar lätt i den vinden som sveper förbi.

Murgrönan klättrar ivrigt på utmed päronträdets stam. Den vill upp, upp och nå toppen. Så snälla, gör det då! Förlåt, jag ska be dig snällt, nästa gång ska jag det…
Ingen nästa gång snälla, klättra upp för att stanna. Du var så vacker att se på, en sådan behaglig känsla att se ditt trolska väsen när du slingrade dig om päronträdets stam, du var som en hand i en handske. Och ut sträckte sig päronen som dinglande fingrar.

Det var 2009, nu tycker jag det är dags igen. Tiden går framåt, den bara måste gå framåt.
Nu förändrades vädret, nu kommer det som molnen spådde. Lite kyla, mycket värme. Men vem kan sia om morgondagen?
Vem vet vad som dyker upp bakom häcken, eller vid de blå blommorna?

Kram Stina

bild-päron

Demeter, en dikt till min dotter som fyller 20 år idag

Standard
Demeter, en dikt till min dotter som fyller 20 år idag

eldensaska_2013_frams

Jag vill ge er en dikt ur Eldens aska, för idag, just idag fyller min dotter 20 år. Och för sex dagar sedan flyttade hon hemifrån, just för sex dagar sedan. Bara så, just så.

Tänk att det alltid är så, att saker och ting händer samtidigt. Varför är det på det viset?

Vill ge min dotter denna dikt och hela världens dikter. Med massor av kärlek och en väldig massa kramar så hon tappar andan och därav tänker på mig ibland.

Jag tänker och känner, och det är tomt efter den stora byrån. Och skohyllan är ersatt med en stol, OCH det är underbart att se hennes lycka.

Knack, knack…

LÅT DET NYA KOMMA IN!

DEMETER

Du viskar i trädet
Du moder av lugn
Du skallrar i gräset
Du fader av skratt

Du moder av glädje
Du fader av hopp

Vad gör det dig
Att kvistar faller
Att knivens spets
skär ut en del av dig

Du talar ändå
Du väntar ändå

Tålamod är ditt namn
Godhet är din föda
Kärlek är din gåva

Kram Stina

Bild min dotter och hennes farfar