Stenstranden, kvarnen och en himla massa får (eller lamm som de säger på Gotland)

Standard
Stenstranden, kvarnen och en himla massa får (eller lamm som de säger på Gotland)

blandat röda stan 320

Gotland

Sedan jag fyllde trettio år har vi återkommit var och vartannat år till en plats på sydostsidan av Gotland, Ljugarn. Ljugarn är en lite klick i tillvaron som växte sig allt starkare för varje år, blev större och större som till slut var ett enda stort universum.
Med stjärnor och planeter som strålade likt en oas bakom varje hörn. Tornade upp sig som kvarnar, raukar, hamnar, och förstås glassar.
Som en mjuk, härlig, återkommande bekant, så mötte jag den med nyvakna ögon och en skön känsla. Sa ”hej igen” och kramade hårt och länge för att sedan sitta tyst och betrakta stenen.
Ett gammalt magasin blev vårt andra hem. Det sommarhem som man bara drömmer om, det som man vill se, dofta och höra. Havet låg där, ett stenkast till en egen stenstrand med små raukar. Vägen utmed havet som ledde till den stora sandstranden, den var en viloplats för ögon och kropp.

På ena sidan var vatten och raukar, och på den andra sidan var tomterna till de små gotlandshusen som låg som pricken över i:et. Nästan framme vid stranden gick vi förbi bastuhuset som låg precis vid vattnet, och rundade hembygdsgården (där lånade vi ofta toaletten) som låg som ett startstreck att ”här börjar stranden”..
Åt andra hållet från vårt magasin gick vi till hamnen och köpte glass, eller rökt fisk. Tittade in i ett litet museum där en stor båt fanns som hade forslat kossor över till en liten ö rakt över Ljugarns lilla hamn. Vi krånglade oss emellan små hus där de sålde fisk och glass, och ner till vattnet för att doppa fötterna och njuta av glassen.
På vägen ner till hamnen passerade vi vårt utedass och tvättstugan där vi hämtade vatten, möttes alltid av surrandet från bikuporna. Väderkvarnen stod i sin glänsande kappa och vinkade till oss ”hej hej, hoppas ni har en bra dag”, sa den i sin ståtliga skrud. Armarna omfamnade oss alltid och sa ”välkomna”.
Där var de välbekanta hästarna, gårdens alla får kunde vi möta om vi gick ett litet stycke till.

blandat röda stan 333

Det var en gård vi bodde på, och det kändes verkligen så. Vi hamnade alltid mitt i verkligheten, långt bort från turism, i detta underbara rum. Till och med ordet turist fanns bara när vi pratade över en kubb med våra hyresvärdar, då om andra turister.
Hur turisterna stakade ut gränser på deras ö, gotlänningarnas ö, en ö som varit deras hem sedan generationer, och som de bor på året om. De, turisterna, ägde ön verkade det som, och någon hänsyn var det inte tal om. Det fanns inga gränser för hur de ville sätta sina egna gränser på jord som varit gotlänningarnas i alla år.

En äldre dam hade sagt ”algblomning nu? Det var det värsta! Jag som har varit här varje år och…” det var nästan så hon sa ”jamen gör något då, för jag är värdefull”. Jo visst är turisterna värdefulla. Utan dem kan inte affärerna finnas året runt. Utan dem skulle fler behöva flytta in till fastlandet. Utan dem skulle gotlänningarna inte klara sig.
Men ändå, lite respekt och ödmjukhet tack! Lite förståelse för VAR man är. Att vara försiktig, det är en gåva som inte många kan handskas med.

(En sommar blev vi inhysta i ett äkta gotländskt hus i några dagar, hyresvärdarna hade dubbelbokat. Till en början kände vi en härlig känsla för det fint rappade äldre huset, men sen kände vi mer en olustig stämning. Och min fantasi var i gång. Det blev början till min nya bok som jag och förlaget arbetar med för fullt i detta nu ”I mjölnarens spår”.
Platsen i boken (manuset) blev Fjärsbo, utanför Åtvidaberg där min mormor Olga Wass är uppväxt och där släktingar har bott i omgångar. Per Hansson Bassell bodde där på 1600-talet, det är så långt ner jag har kommit. Eller är det upp bland stjärnorna?
Men boken handlar om något helt annat än mormor och Bassell, den handlar om ett kvinnoöde.)

Där var vi, det bästa guldstället man kan tänka sig med träbjälkar i taket. Vi trivdes alltid där, vi till och med trivdes när det regnade och blev fuktigt inomhus. Fukten lade sig som kvistar på varandra och skavde lite. Jo visst, skavde det, och visst fick vi låna en värmefläkt och tog bilen till badhuset. Men vi längtade aldrig bort därifrån och hem till värmen. Det var som om man trivdes med att inte trivas, förstår ni?
Men det är klart, utan de goa hyresvärdarna hade det nog blivit en smula rått (värmefläkt och skratt värmde upp).
Kompisar kom och kompisar gick, in i lägenheten med takbjälkarna. Genom det lilla fönstret såg vi ladugården och utedasset. Det gamla pensionatet lyste med sin ägare och av frånvaron av gäster sedan länge tillbaka. Nu fanns vi och några till, vi som höll oss kvar med näbbar och klor. Vi som fiskade efter lugnet och att vara långt bort från massan.

blandat röda stan 318
Rakt över gården kom vi ut på vägen och såg havet. Men blicken fastnade sedan på boulebanan som låg innan den lilla sluttningen. Den som ledde till havet och de magiska småraukerna.
Att stå där och kasta kloten var en sådan häftig känsla så jag ville göra det hela livet. Bara stå där och koncentrerat titta på ett klot, för att sedan blicka ut mot havet. Jag säger bara ”sommarlugn”.
Där nere satt jag och målade, jag skrev, och jag drack kaffe. Vi lekte och vi solade, och vi samlade stenar. Stenar är bland det vackraste som finns, och tittar man på raukarna så undrar man över hur allt såg ut. En dag som denna, tänkte jag, eller en sen kväll som den här, tänkte jag igen, hur såg det ut, då för länge, länge sedan? Hur tänkte de? Vad ville de?
Det andas historia, överallt andas det och talar till en. Allt är här och nu, allt är då och förr, i en enda svepande rörelse.

blandat röda stan 313    blandat röda stan 322

Jag älskar den lilla gården på Ljugarn, med den lilla stenstranden och utedasset som vetter mot kvarnen, och hästarna…
Och vägen ner till stranden…
Jag bara kände att jag endast ville göra några små turer, för det var där jag ville vara och släpa mig ner till stranden med familjen och äta pastasallad för att sedan dra mig upp igen. När kvällen kröp närmare kom den behagliga gäspningen och magen ville ha mer mat, men så himla nöjd.
Alla var så himla nöjda. Men det finns fler sådana här platser, en sådan är Sanden och om den berättar jag en annan gång…

Kram Stina

Foto Fedra Thell

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s