Monthly Archives: juni 2015

NOVELL, I VÄNTAN PÅ…

Standard
NOVELL,  I VÄNTAN PÅ…

ETT ANNAT LIV
av
Stina Nilsson Bassell

fortsättning från 24 juni

Del 2
Han gick med snabba steg som gjorde Saras känsla ännu mer närvarande. Som en gås pickande efter föda kände hon hur hon långsamt vaknade till liv igen.

Nu tog hon ett fastare tag om trasan och började putsa. Det skulle skina härinne, tänkte Sara, precis som det gör i mitt hjärta, log hon.
Sara kände inget av de förbjudna frukterna som samlade sig som i en skål, det som skulle ha varit mörkt och farligt. Hennes skål var istället det mest njutbara som livet kunde bjuda på. Hon var inte rädd för den, på något märkligt sätt så var hon inte det. Den var bara så vacker, tyckte hon och kände sig vacker och speciell.
Hon rodnade, för allt sedan hon hade börjat arbeta på slottet hade hans blickar på henne skavt på ett behagligt sätt. Luften hade blivit tät när han befunnit sig nära Sara. Hans ögon vilade på hennes kropp, och hennes hud. Inte av åtrå, inte av förakt, utan av en slags nyfikenhet och, vad mer vågade inte Sara tänka på.
Där gick gränsen för vad som var tillåtet. Hon hoppades att ingen kunde se hennes tankar, sneglade försiktigt på kokerskan som förberedde maten inför kvällen.
Lät hon sin fantasi skena iväg igen? Nej, svarade hon sig själv, jag tror inte det. Inte den här gången log hon.

Det var som om tidens gång hade saker att säga, saker som inte hon visste. Vad var det som glimmade till i hans ögon varje gång de sågs? Det var som om han bar på en hemlighet. Långt nere i ett djupt hål fanns denna hemlighet, denna skatt.
Och skatten var hon. Varför då, tänkte hon förbryllat? Varför finns detta varför, tänkte hon igen? Och varför är det sant, frågade hon sig utan att kunna förklara.
Men det som hon själv kände, som en berusning, som ett vitt moln, det visste hon klart och tydligt vad det var. Det hade jag aldrig trott den dagen jag började här, log hon.

 

torpet-holma

Kvällen började med sitt kraftiga böljande skratt, alla gäster var glada. Då gästerna anlände var salen full av glitter och dofterna var skarpa. Skarpa som solen i vattnet, som läpparna mot istapparna.
Det hela blev snart ännu skarpare. Med all mat och ännu mera dofter förgyllde det sammetsstolarnas sirliga ben. Värmen var behaglig, även för Sara som gick fram och tillbaka mellan köket och salen i rask takt. Den lilla kylan som ändå fanns kvar i salen lockades snart ut ur sina hålor med dans och de sprakande öppna spisarna.
Festen var i full flärd när Sara gick tillbaka till köket. Då kände hon en hand på sin arm. Vred sig runt som en snigel och mötte herrns blå ögon.
Hans fingertoppar snuddade hennes arm så lätt så det var som att känna solen självt. Hon fick passa sig för att inte smälta direkt. Det var fullt av tjänstefolk runt omkring dem, och några tittade lite förvånat på beröringen. Det var inte vanligt, men å andra sidan var herrn originell. Så lätt, men ändå var den kraftfull. Utsöndrade en kaprifoldoft, och den var varm som ett nyfött barn. Så förklarade Sara beröringen för sig själv. Tankarna hade kommit så snabbt in i huvudet. Tydligt och klart som när någon viskar rakt in i örat, lätt som när ett blad faller sakta ner mot marken för att lägga sig att vila, lika lätt var hans fingrar mot hennes tyg.
Men det brände igenom tyget. Känslan hade inga gränser, den var bortom smärta.

blandat röda stan 256

Återigen stod luften stilla, endast deras andetag hördes. Och deras känslighet för varandra liknade en kanins öron som uppmärksamt spände sig. Den var sann, så sann som ingenting annat, så sann som endast vattnet var för den törstige.
”Jo Sara, sa han, det blir ju långt för er att gå hem i natten. Så jag har frågat om det finns plats hos pigan att ni kan få sova i hennes rum. Om ni själv vill”, la han till.
Han kallade inte pigan vid namn, tänkte Sara. Ännu ett tecken, jo det var en signal om att hon betydde något. Fast det går ju inte för sig, sa hon sen till sig själv och märkte hur hon stramade upp sig för att artigt säga ”nej tack” och gå. Men hon kunde inte det. Han såg på henne, tittade med bedjande ögon och hon försökte behålla kontrollen. Herrn spelade ett högt spel. Han visste att det här inte alls gick för sig, det förstod Sara att han förstod. Precis som hon själv visste att de var långt ifrån verkligheten.
Allt det där spelade ingen roll. Det skulle ordna sig, tänkte Sara i samma stund som hans fingrar lekte med hennes långa hår.

Tiden stod stilla och alla ljud dog bort. Fingrarna var långa och vackra, pianofingrar hade hon hört att det kallades för. Och det var precis det han gjorde, spelade piano. Det var vackert och det var det som kom till henne nu. Men så rycktes hon upp som ur en dröm. Jösses, här går det inte att stå och se ut som om ingenting spelade någon roll. Hon såg sig nervöst omkring och till sin förvåning stod hon inte i korridoren längre. Sara stod i ett litet rum med stängd dörr. Då först kunde hon slappna av, då först kunde hon låta sig svepas med av sina känslor.
Sara tittade och nickade, samtidigt drogs hennes ögonbryn hastigt nedåt i en bekymrad min.
”Men jag…”
Mer hann hon inte säga förrän hans ansikte var nära hennes och läpparna snuddade vid hennes. Det var som om musiken blev högre och ljuvligare. Skörare på något sätt, tänkte Sara när hon blundade.
Plötsligt var stunden borta men det kändes som om hans läppar fortfarande var kvar vid hennes mun.

torpet-skymning
”Ja, jag förstår att din familj väntar Sara, så jag tänkte, om ni vill, att jag skulle sända en av mina tjänare med ett bud. Ja om Sara själv vill?”
När han sa det hade deras händer letat sig in i varandra och det var som att orden fanns i fingrarna. Sara nickade och log. Händerna lekte med varandra och en våg av något oförklarligt kom skjutande upp i Saras bröst. Tårarna började rinna och han torkade bort dem. Lätt och behagligt, sorglöst och lite ensamt för stunden. Sakta gled de in i varandras själar och ville aldrig komma därifrån. Han böjde sig fram och viskade Otto, att hans namn var Otto, sa han och kände det ovanliga. Det här var något han aldrig hade upplevt förut.
Så många kvinnor och så många halva leenden hade gjort honom likgiltig. Så den här känslan var ofattbar för Otto. Det enkla och kvinnliga väsen som stod framför honom var en sagofigur. Fanns hon, tänkte han. Finns jag, tänkte han igen och kände hennes varma hand på sitt bröst.
Men plikten kallade och han öppnade dörren, hon kände det som att hon lyftes från golvet och svävade där hon stod. Långsamt drog de sig bort från varandra och till sina plikter. Men de bägge glittrade som av guld i månskenet. De hade elden i sig.
Den tråd som hade börjat spinna, spann nu fortare och fortare. Och Sara log av värmen i den snabba tråden, och av smärtan som gjorde att hon kände sig levande.

Vinden kunde nu stå stilla, vinden var deras son, vinden bar iväg deras själar. Det fanns en framtid tänkte de bägge när de för en sista gång såg varandra i ögonen innan de försvann åt olika håll.

 

Sanden bryggan

Novell I VÄNTAN PÅ…

Standard
Novell I VÄNTAN PÅ…

ETT ANNAT LIV
av
Stina Nilsson Bassell
del 1

Hon kände att i sina lyckligaste drömmar hade det varit just så här. Ja nästan så här. På väg mot den ljusbeströdda himlen som lyste i sina paljetter i starka färger. Bort från smutsen och det skrikande ljudet. In i smaragdernas värld och dofternas värld. De ljuvliga söta dofterna.
Hemma stank det bara av kål och svett. Av mänskliga avgaser och tygblöjor. Sara kände hur hon rös i hela kroppen av avsky och smärta.
Hon ville likt en fågel flyga till en större kvist. Slå sig ner och bara titta på allt runt omkring henne. De vackra tygerna skulle fladdra i vinden, de klara färgerna skulle bölja likt vackra moln som sakta drar sig över himlen. Speglarna skulle fånga in allt runt omkring, kvinnorna med sina vackra frisyrer och männens stiliga hållning. Som om en käpp satt fastkilad på dem.
De glittrande pärlorna runt kvinnans hals som fick andra att tåras av lycka, det var det hon kom hit för. Resten var bara ett steg till målet, tänkte hon och visste i samma andetag att hon var bra på det hon gjorde.

bild-grind

När Sara steg in i slottet kunde hon känna allt det där. Allt fanns där.
Det var som om väggarna försvann i samma stund som hon klev över tröskeln. Hon kunde se allt. Trots att hon kom in köksvägen, och trots att hennes liv på slottet bestod av kastruller och vedspisar så kunde hon se det.
I en enda blandning av färger och dofter kom det emot henne. Men dofterna var annorlunda än de hemma, tänkte Sara och drog in luften som var full av örter och kött. Av kryddor som hon aldrig hade smakat och av kött som hon aldrig sett.
Ibland fick hon ta av resterna av det som var kvar efter bjudningarna. Måltiden blev fullkomlig, en upplevelse för Sara varje gång.
Det blev en resa för Sara in i en ouppnåelig värld, i en vacker och ren värld.
Idag skulle herrskapet ha en bjudning, så Sara skulle göra i ordning det stora rummet. Salen skulle få en genomgång av Saras unga ögon och noggranna händer.
I dag skulle hon få vistas där i många timmar, och det gjorde henne lycklig. Hon svävade fram genom de luftiga rummen. Men var noga med att inte visa något utåt, den svävande känslan förblev en magisk känsla.
Hon älskade det. Livet kunde inte vara bättre, tänkte hon när hon dammade spegeln. Noggrant förde hon sina små fingrar utmed det vackra guldet. Det blänkte och allt damm och små korn av glömska försvann.
Bara för en sekund dansade allt i vita klädnader för hennes ögon. Men hon stannade inte upp för det, inte för något i världen, tänkte hon.

bild-körsbär

Sekunden efter hörde hon fotsteg på golvet. Hon fortsatte med sitt arbete men kände gestaltens närvaro bakom sig.
Det var herrn själv, han som ägde slottet, han som ägde världen, tänkte Sara och det pirrade till. Han vistas varje dag i dessa så välsmakliga och hänförande rum. Detta inferno av sötma, tänkte hon och förvånades över hur många ord som kom till henne när hon beskrev slottet. Så var det inte när hon skulle beskriva sitt hem, funderade hon. Sara vände sig inte om, men hon visste att det var han. Hon visste utan att se, utan att ens en gång visa med sitt lillfinger att hon blev berörd kunde hon känna att djupt där nere i hennes trånga vrå sprattlade en yrvaken fjäril till.
Herr Adelskvist tilltalade nu Sara med en mjuk röst. Som om den också var av sammet likt stolarna runt bordet.
”Jo, Sara, till bjudningen behövs extra personal som serverar, och ni, jag menar att det kanske skulle var något för Sara? Ni är ju snabb och noga, så…”
Han snubblade på orden som om han inte riktigt visste hur han skulle framföra dem. Och hur lämpligt det var att han gjorde det.
Det var emot reglerna, jo, tänkte Sara, men han gör lite mer annorlunda än vad som är brukligt och Sara log. Det lugnade honom och han andades ut.
Att se den rike, mångfaldige herrn plötsligt se nervös ut, var mer än Sara kunde förstå. Han som var van att domdera, härska och ta beslut stod här och såg villrådig ut. Man kunde inte se det med blotta ögat, men med den känslighet som Sara hade visste hon att hon kände rätt.
”Javisst, herrn, det skulle vara en ära. Och även om jag inte är van vid att servera så ska jag nog lära mig kvickt”, sa Sara och såg framför sig hur hon härmade efter serveringspersonalen.
Hon teg sedan. Tittade på herrn rakt in i hans ögon efter att ha nigit. Han var så mycket, hon famlade efter orden, så mycket människa, och man tillade hon och svalde. Såg hans vänlighet, och hans ögon som verkade vilja säga så mycket, såg hur de mycket blåa ögonen tittade på henne som i en spegel. Samtidigt som han betraktade henne med respekt och full av vördnad. Ett djup och en skörhet i hans blick. Sara blev förvånad av denna känsla. Tiden hade stannat och i den formade sig en orubblighet hos de bägge. Känslan var som av glas. Det var en obegriplig tunn tråd som hade börjat spinna. Den vävde ett skört, tunt tyg av silke. Och den vävde snabbt.
Men plötsligt harklade sig herrn.
”Det var bra Sara”, sen vände han på klacken och stegade ut ur salen.
Sara stod kvar och som ett enda stor förvåning, han hade sagt hennes namn.

Han visste vad hon hette, och sade det som om ingenting i världen varit lättare att säga. Hennes namn fick en annan klang i hans mun, bokstäverna fladdrade likt fjädrar över hela rummet. Hastigt vred sig Sara runt för att se så ingen hade hört eller sett något. Men det var ingen annan där i rummet, bara den täta luften efter herrn.

Fortsättning på fredag del 2

GLAD MIDSOMMAR PÅ ER

Standard
GLAD MIDSOMMAR PÅ ER

Jag vill ge er en dikt på midsommar, en dikt som passar denna regniga dag. Men dikter passar alla dagar och nätter (om man inte kan sova).

Kram Stina

bild-liv,fedra, hogga på gotland

AFRODITE

Regnets själ
Smattrar ner på
Trädets tunga smärtgren
Löven darrar i sin vånda och
luften runt omkring är ilsken
Fräser hårda ord
Men regnet, regnet
Skrattar och viskar passionerat
Känn mig, ta mig
Innan jag faller
och brister ut i en pöl

Ur Eldens aska

JAG VANN

Standard
JAG VANN

24 oktober 1989 vann jag en tavla på ett lotteri. Vi var en hel massa som stod med sina bord på rad och sålde för fred och frihet. För kärlek och förståelse.
Jag stod för Linköpings Afrikagrupp och bredvid mig var Svenska Fredsföreningen. På golvet vid deras bord stod en så ljuvlig litografi som bländade mig totalt. Jag blev kär.
Som förhäxad kunde jag inte slita mina ögon från den gula tavlan. Det var gult, gult och gult. Jag suckade högt, en trånande suck som om jag längtade efter min älskade, hon som stod vid ”det” bordet hörde mig och jag berättade vad jag kände.
”Men ta en lott”, sa hon ”det är ju en av vinsterna.”
Jag suckade igen, skakade på huvudet och sa:
”Jag brukar aldrig vinna.”
Efter en halv dags sneglande tog jag mod till mig och köpte tre lotter. Alla goda ting är ju tre, tänkte jag och vek upp pappersrullarna.
Och där stod det VINST!
Inte vilken vinst som helst, utan tavlan. Jag vann tavlan. Jag vann, jag vann, jag vann och det kändes som jag hade vunnit en miljon.
Tårarna rann på mig och på henne som sålde lotten för Svenska Fredsföreningen. Hon strålade som en stjärna. Kvinnan som hade sett och hört mig sukta efter tavlan hela dagen hade nu ett vått ansikte.

blandat röda stan 313

Sedan den dagen har den hängt på min vägg i sin klara gula färg. Jag har tittat på den och sett Afrikas savanner. Jag har sett på den och sett östgötaslätten.
Jag har vilat mina ögon och hela min kropp har varit stilla, som i en ljummen bris har den tagit mig upp i skyn och ner i det gula fältet.
Bertil Almlöf heter konstnären och bor utanför Rimforsa i Östergötland. Och jag hade den sagolika lyckan att få använda den tavlan som framsida till min nya bok ”I mjölnarens spår”. Tack Bertil Almlöf!
Det är en del av hans litografi som har prytt framsidan. Det är en del av mig som har fått klä framsidan. 25 år senare och 25 år av en vacker klädnad som har draperat min vägg så ska den nu få klä min bok.
Förgylla den så att andra kan få beskåda den lika mycket som jag har gjort. Men låt er också, om inte bländas, så förhoppningsvis tilltalas av innehållet.

blandat röda stan 320

Och som grädden på moset eller trumman på festen eller lövet på bordet så fyllde Bertil Almlöf år samma dag som jag.
Kan det bli bättre? Jo, det kan det nog, om bara…

Tack och en jättekram till alla som tror på sig själva att ”det här ska gå” och det sprider vi till varandra så alla ”får en bit av kakan” eller ”får stå nära elden tillsammans med de andra”!

                                                             Kram Stina

Bokens framsida detalj av litografi av Bertil Almlöf

PR_mjolnaren2-ny roman

Något tar slut och något nytt tar vid

Standard
Något tar slut och något nytt tar vid

I morgon är slutet för ”Sagan om smått och gott” med Marika Lif som illustratör. Men upp flammar något nytt. Likt fågel fenix höjer sig något nytt över marken och breder ut sina vingar ända till Afrika.
Men det är med sorg i hjärtat och en brusande lycka som jag minns Marikas och mitt första möte på en målarkurs på nätet år 2007. Det var som att allting stämde.
Plötsligt var de där, illustrationerna till min saga, som fann sig väl tillrätta med min text. De hade funnit varandra.
Året var 2010 och vår lycka var gjord. Det blev en bok. Lyckliga svävade vi på trädens alla toppar och det viskades ”troll” överallt. Gläntan blev en glänta och trollen blev mysiga troll som guppade omkring.

Det började vid min dotters säng, i en enda stor fantasi, och slutade i en bok.

Tack för den här tiden. Fem år tillsammans, fem år av lycka och glädje, fem år av andra böcker som har vilat vid bokens sida. Men illustratören och jag är inte klara med varandra än.
Vi kommer att ses under päronträdet, alltid där och det med en kopp kaffe och se på när murgrönan sakta klättrar uppför stammen.
Om ni vill ha boken så passa på och köp den, i dag eller i morgon, för sedan väntar en vila för den.

Vill ge er vad sagan handlar om och vilka som är med i boken:

Trollen:

Knarros
Lefskis
Bryngolf
Singolf
Frensko

Häxan Märta

Spöket

smatt_o_gott_omslag_bak

Recension Bookisblogg

”Jag har precis läst Sagan om Smått och Gott: om trollen, häxan och spöket, skriven av Stina Nilsson, i pdf-format. Det här är en saga med alla sagoingredienser som behövs för att sätta igång barns fantasi. De sköna bilderna av Marika Lif passar utmärkt till texten, men jag önskar att de små trollen hade sett lite vänligare ut och att teckningarna hade varit lite färgstarkare. Nilsson beskriver trollen som ”de snällaste, raraste trollen i hela landet”, men de ser inte riktigt rara ut på bilderna.
Dessa urmysiga små gestalter, trollen, bor i elva små hus som det lyser om. Plötsligt händer det något otäckt. De lyckliga trollen blir olyckliga. De måste söka sanningen för att allt ska ställas till rätta. Trollen får hjälp av det snälla spöket som också brukar hjälpa alla blåbärsplockare och svampletare. Kommer de att finna sanningen med hjälp av spöket?
Boken passar bra som högläsningsbok och trots att det är en saga, kan jag inte låta bli att undra om Nilsson beskriver det dåliga samhället.”
Sagan om smått och gott
se bokvideo

Recension Förskoleburken från 2012:

Det första jag slås av är de fantastiska illustrationerna. Bilderna ger en verkligen känslan av en “riktig” saga. Jag gillar att boken för övrigt är vit, vilket ger en möjlighet att verkligen fokusera på bilderna. Jag tror att boken passar bäst till äldsta barnen på förskolan, för det är mycket dialog och ganska mycket text och historien stannar liksom upp ibland vilket gör att man måste komma ihåg lite längre i taget.
Sagan handlar om de goda trollen och deras förskräckelse när de möter ondska, och man rycks med i deras kamp för det goda. Det här är en bok med ett ganska avancerat språk som ger många möjligheter att utveckla barnens ordförråd. Det är en bok som passar att prata om när man läser, som garanterat kommer ge upphov till diskussion hos barnen.
Recension: Monsterum

”Sagan om Smått och Gott – om trollen, häxan och spöket”
är en barn bok skriven av Stina Nilsson. Betoningen ligger
på SAGA och det är en berättelse som har alla ingredienser
som man vill hitta i en saga också.

Man kliver in i en fint fångad värld och får möta ett gäng troll
som har blivit bestulna på tillhörigheter. Det är ett mysterium
vem som ligger bakom stölderna och Singolf bestämmer sig
för att gå till botten med brotten.
Till hjälp har han ett skogsspöke och de sätter igång sin lilla
utredning.

Det är en naturälskande, poetisk ton i Stinas ord och berättelsen
är långsam på ett trevligt sätt. Boken känns som en skön och
kanske behövlig kontrast mot de ofta skränigt speedade
barnprogram som ofta slöflimmrar i barnfamiljshemmen.
En högläsningsbok skriver Stina att det är tänkt som och det kan
jag skriva under på också. Lite för lång möjligen för de minsta
som nattningsbok men och andra sidan en bok som i de fallen
räcker flera dagar.

Det hade varit roligt att läsa mer om trollen och deras olika
personligheter. Vissa inslag pekar på att det finns fler äventyr
för dem i framtiden. Det saknas lite i boken.

Illustrationerna är vackra akvareller av Marika Lif och de har
samma milda ton som Stinas berättelse. Det två passar ihop riktigt
fint. Trollen ser snälla och skojiga ut. De skulle varit trevligt
med mer troll som busar runt i bakgrunden.

En positiv bok och ett riktigt shysst alternativ till Pokemon

Betyget blir 3 af 5

smatt_o_gott_omslag_fram
Här kan du köpa den:
bokus adlibris

Kram Stina

Året var 1990 och som radioreporter var nyfikenheten stor. Då också:)

Standard
Året var 1990 och som radioreporter var nyfikenheten stor. Då också:)

Jag måste bara få ge er lite av den smula som jag lyckades fånga upp i mina radioinslag. En smula som blev stor som en limpa.
När jag höll på med mina längre radioinslag till bland annat ”Jobbet”, ”Husesyn” och ”Rum för musik” i P1, kom jag på att jag skulle spela in olika ljud som vi har runtomkring oss. Det blev människors arbetsredskap rakt av.
En symaskin, en fax, en skrivmaskin och en kaffekvarn blev föremålen för ljudinspelningarna. Och jag tänkte på vad jag skulle rama in de med.
Givetvis. Förstås. Det finns ju inget bättre, tänkte jag, än han som komponerar ljud och som kanske kan få ihop alla ljud till en helhet.

Jag vågade inte hoppas på det, men mitt hjärta bankade och ivrigt frågade jag honom, Staffan Mossenmark som bodde i Linköping 1990.
”Visst, sa han, ”visst ställer jag upp på en intervju” och ”visst ska jag försöka göra en låt av dina inspelade ljud.”
Jag blev så glad, min iver visste inga gränser. Hur skulle det bli? Går det?

Och jovisst gick det.
Allting går med en duktig människas hand och ett vant öra. Tack Staffan Mossenmark och ”Rum för musik”, ni som fick den galna iden att blomma ut och bli ett rum av musik.

https://soundcloud.com/holgerthell/ljud-for-musik/s-kSsoM

Kram Stina

IMG_0077

Sommarvärme

Standard
Sommarvärme

I dag är det sommar, härliga ljuvliga försommaren. Vill därför ge er en dikt:

Frej

fåglarna i molnen
omger sig av ett hav
av falska plågor
invid dess sida
sitter vargen
gränslös och hopplös
fastsliten i en grav
vaknar av skriket
ur den kvidande
fågelns hals

det lättar i skyn
det vaknar av rop
ty kärleken har kommit
landat vid din sida
fått din nakna sida
att vakna störst
vakna i törst
av fågelns kvidande

IMG_0101

Och begynnelsen av en pjäs:

Frej och Gerd ett passionsdrama

 

Scen 1:

En skön morgon satt Frej, son till Njord och tillika fruktbarhetens samt jordbrukets gud, och beundrade den saliga världen i sin helhet.
Långt, långt, där borta beskådade han en gård. Inbäddad i björklöv av renaste guld.
Men det kunde inte överglänsa det han nu fick se.

Frej:
Oh saliga moder. Du heliga jord. Detta måste vara en synvilla. Ett spratt spelas upp för mig. Men blott svider mina ögon som om den hetaste källan började där. Just i mina ögon.
De darrar av det ljus som strålar ut från hennes kropp. Jag ser inte björklöven av renaste guld för denna ljuva varelses ljusstrålar. De är som de vassaste spjutspetsar. Men behagligare. Mycket, mycket behagligare. Jag suckar. Jag darrar. Jag åtrår.
Är det ljusaste dag? (förvirrat)
För en stund sedan nalkades kvällen och de kyliga vindarna drog över landet. Men du kvinna har gjort dag i mina ögon.
Du får mig att häpna över alla ord som har lekt med vinden.
Vem kan leka med vinden nu? Nu sedan ögonen vilat på den vackraste varelsen som skådats. Då finns inte vinden. Då finns inte tiden.
Blott är du dotter till jättarna Gymer och Aurboda, och vi kan inte, (viskar han) får inte, vila i varandras armar! Men, men, nu är jag svag. Så svag.

fortsättning under teaterpjäser

IMG_0100

Kram Stina

Att känna efter

Standard
Att känna efter

Efter fem år och snart nio böcker (sju utgivna och en på tryck, samt en som kommer i höst) så bollar jag med en drös förlag. Men vägen dit har varit ”ickesmärtfri”, icke skoningslös och icke enkel.
Det är ju val man får göra hela tiden. För när man väl står där med sina diktböcker, som hade varit på King Ink förlag och de bestämmer sig plötsligt för att minska radikalt på sin utgivning, då fungerar BoD som en snabb och enkel lösning på problemet.

smatt_o_gott_omslag_fram

Vad jag har upptäckt, när de väl låg på BoD, var att jag saknade den lilla personliga känslan. Och framför allt den personliga korrekturläsningen där samma människa korrekturläser som ska ge ut boken. En människa som känner för det jag har skrivit och tar hand om den som ett barn.
Nu hade jag redan givit ut tre böcker på ett mindre förlag,    Bokförlaget K&R, så jag kände mig trygg i min otrygghetskänsla. Min första bok var där, en sagobok, samt två av mina romaner. Det var skönt att ha förlaget i ryggen, samtidigt som det brände i ryggen av ett kontrakt som var på tok för länge.

En alldeles för lång tid att binda upp sig på tycker jag nu, så här i efterhand, för skrivandet (ge ut böcker) handlar för mig om en frihetskänsla med orden. Det ska kännas fritt att kunna bolla med sin egen text efter en lagom tid. Inte att det blir en uppbundenhet, en kedjad tillvaro i en alltför lång tid. Visst förstår jag trygghetsperspektivet, men för länge ÄR för länge.
Nu när jag är med i Sveriges författarförbund så förstår jag hur viktigt det är att läsa igenom ett kontrakt och se så att det fungerar för mig. Men de första gångerna ett manus blir antaget är det bara ett stort JA och blicken är som en glass toppad med strössel.

Efter dessa två förlag Bokförlaget K&R, som är ett vanligt förlag och Books on Demand BoD, gav jag ut romanerna som e-böcker på Mimer förlag. Ett litet trevligt förlag som jag verkligen ville vara hos. Snygg hemsida och väl bemött.
Efter det så var det ett trevligt förlag som ville ge ut ”I mjölnarens spår”. Litet och gulligt förlag med en stor känsla för manuset, Ebes förlag. Likaså är det förlaget som sa ja till mitt andra manus ”Mannen i rocken”, en vuxensaga, ett litet och trevligt förlag. Manuset togs väl omhand av Sjuttonde förlag.
Men ”I mjölnarens spår” hade jag faktiskt två förlag att välja mellan, en märklig känsla som jag aldrig trodde att jag skulle hamna i, men efter ett tag valde jag Ebes förlag. Det var inte så svårt, det bara kändes så starkt att jag absolut ville jobba med denna kvinna på Ebes förlag.

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

I ”I mjölnarens spår” fotspår följde några urfina kommentarer om manuset, som att jag ”gärna kunde skicka till oss igen om du skriver något nytt” eller ”vi vill samtidigt betona att vi har läst ditt manus med betydligt större intresse och mer intresse än vad som oftast är fallet” skrivet av ett förlag.
Eller ”Ditt manus var välskrivet och du har ett fantastiskt språk”, skrivet av ett annat förlag. Gissa om jag blev alldeles varm om hjärtat av det och andra kommentarer. Tack alla ni som gör att hjärtat bubblar till och magen känns varm.
Det varma räcker ganska länge, kanske till nästa projekt?
Det är väl som vanligt att det blandas upp med andra negativa tankar och känslor. För visst skulle det vara konstigt och tråkigt om man inte skulle ha dessa tråkiga och jobbiga känslor blandat, givetvis blandat, med goa och härliga känslor!

Vad jag vill säga med detta inlägg är att ”man tager vad man haver”, man står hjälplös och tar vad man får som okänd författare. Men ibland hamnar man så rätt, det är då man känner exakt vad man vill ha i denna hysteriska bokvärld där allting ska vara så stort. Stora förlag, stora annonser, stora manus och kanske stora fötter…

Ha det så bra och hoppas att jag har gett er någonting av mina tankar och ord. Vad vore livet utan ord? Ska vi skriva under på det?:)

Kram Stina

4524170_-böcker bild av thomas                                                          Foto Thomas Filipsson
Bibliografi
Mannen i rocken vuxensaga 2015 på gång
I mjölnarens spår roman 2015 på gång
Luftens sötma dikt 2014
Sagan om häxan Märta saga 2013
Eko av natt roman 2013
Vattnets ådra dikt 2011
Andetag roman 2011
Eldens aska dikt 2010
Sagan om smått och gott saga 2010
Medverkat i Over Yonder diktsamling 2012
Medverkat i Tjugoen röster blandade dikter och noveller 2006
Medverkat i Svensk poet dikter 2011

Foto Robert Svensson

Sagan om smått och gott går i graven den 15 juni så passa på om ni vill ha den!

I stället, likt fågel fenix, dyker en ny bok upp I mjölnarens spår.