NOVELL, I VÄNTAN PÅ…

Standard
NOVELL,  I VÄNTAN PÅ…

ETT ANNAT LIV
av
Stina Nilsson Bassell

fortsättning från 24 juni

Del 2
Han gick med snabba steg som gjorde Saras känsla ännu mer närvarande. Som en gås pickande efter föda kände hon hur hon långsamt vaknade till liv igen.

Nu tog hon ett fastare tag om trasan och började putsa. Det skulle skina härinne, tänkte Sara, precis som det gör i mitt hjärta, log hon.
Sara kände inget av de förbjudna frukterna som samlade sig som i en skål, det som skulle ha varit mörkt och farligt. Hennes skål var istället det mest njutbara som livet kunde bjuda på. Hon var inte rädd för den, på något märkligt sätt så var hon inte det. Den var bara så vacker, tyckte hon och kände sig vacker och speciell.
Hon rodnade, för allt sedan hon hade börjat arbeta på slottet hade hans blickar på henne skavt på ett behagligt sätt. Luften hade blivit tät när han befunnit sig nära Sara. Hans ögon vilade på hennes kropp, och hennes hud. Inte av åtrå, inte av förakt, utan av en slags nyfikenhet och, vad mer vågade inte Sara tänka på.
Där gick gränsen för vad som var tillåtet. Hon hoppades att ingen kunde se hennes tankar, sneglade försiktigt på kokerskan som förberedde maten inför kvällen.
Lät hon sin fantasi skena iväg igen? Nej, svarade hon sig själv, jag tror inte det. Inte den här gången log hon.

Det var som om tidens gång hade saker att säga, saker som inte hon visste. Vad var det som glimmade till i hans ögon varje gång de sågs? Det var som om han bar på en hemlighet. Långt nere i ett djupt hål fanns denna hemlighet, denna skatt.
Och skatten var hon. Varför då, tänkte hon förbryllat? Varför finns detta varför, tänkte hon igen? Och varför är det sant, frågade hon sig utan att kunna förklara.
Men det som hon själv kände, som en berusning, som ett vitt moln, det visste hon klart och tydligt vad det var. Det hade jag aldrig trott den dagen jag började här, log hon.

 

torpet-holma

Kvällen började med sitt kraftiga böljande skratt, alla gäster var glada. Då gästerna anlände var salen full av glitter och dofterna var skarpa. Skarpa som solen i vattnet, som läpparna mot istapparna.
Det hela blev snart ännu skarpare. Med all mat och ännu mera dofter förgyllde det sammetsstolarnas sirliga ben. Värmen var behaglig, även för Sara som gick fram och tillbaka mellan köket och salen i rask takt. Den lilla kylan som ändå fanns kvar i salen lockades snart ut ur sina hålor med dans och de sprakande öppna spisarna.
Festen var i full flärd när Sara gick tillbaka till köket. Då kände hon en hand på sin arm. Vred sig runt som en snigel och mötte herrns blå ögon.
Hans fingertoppar snuddade hennes arm så lätt så det var som att känna solen självt. Hon fick passa sig för att inte smälta direkt. Det var fullt av tjänstefolk runt omkring dem, och några tittade lite förvånat på beröringen. Det var inte vanligt, men å andra sidan var herrn originell. Så lätt, men ändå var den kraftfull. Utsöndrade en kaprifoldoft, och den var varm som ett nyfött barn. Så förklarade Sara beröringen för sig själv. Tankarna hade kommit så snabbt in i huvudet. Tydligt och klart som när någon viskar rakt in i örat, lätt som när ett blad faller sakta ner mot marken för att lägga sig att vila, lika lätt var hans fingrar mot hennes tyg.
Men det brände igenom tyget. Känslan hade inga gränser, den var bortom smärta.

blandat röda stan 256

Återigen stod luften stilla, endast deras andetag hördes. Och deras känslighet för varandra liknade en kanins öron som uppmärksamt spände sig. Den var sann, så sann som ingenting annat, så sann som endast vattnet var för den törstige.
”Jo Sara, sa han, det blir ju långt för er att gå hem i natten. Så jag har frågat om det finns plats hos pigan att ni kan få sova i hennes rum. Om ni själv vill”, la han till.
Han kallade inte pigan vid namn, tänkte Sara. Ännu ett tecken, jo det var en signal om att hon betydde något. Fast det går ju inte för sig, sa hon sen till sig själv och märkte hur hon stramade upp sig för att artigt säga ”nej tack” och gå. Men hon kunde inte det. Han såg på henne, tittade med bedjande ögon och hon försökte behålla kontrollen. Herrn spelade ett högt spel. Han visste att det här inte alls gick för sig, det förstod Sara att han förstod. Precis som hon själv visste att de var långt ifrån verkligheten.
Allt det där spelade ingen roll. Det skulle ordna sig, tänkte Sara i samma stund som hans fingrar lekte med hennes långa hår.

Tiden stod stilla och alla ljud dog bort. Fingrarna var långa och vackra, pianofingrar hade hon hört att det kallades för. Och det var precis det han gjorde, spelade piano. Det var vackert och det var det som kom till henne nu. Men så rycktes hon upp som ur en dröm. Jösses, här går det inte att stå och se ut som om ingenting spelade någon roll. Hon såg sig nervöst omkring och till sin förvåning stod hon inte i korridoren längre. Sara stod i ett litet rum med stängd dörr. Då först kunde hon slappna av, då först kunde hon låta sig svepas med av sina känslor.
Sara tittade och nickade, samtidigt drogs hennes ögonbryn hastigt nedåt i en bekymrad min.
”Men jag…”
Mer hann hon inte säga förrän hans ansikte var nära hennes och läpparna snuddade vid hennes. Det var som om musiken blev högre och ljuvligare. Skörare på något sätt, tänkte Sara när hon blundade.
Plötsligt var stunden borta men det kändes som om hans läppar fortfarande var kvar vid hennes mun.

torpet-skymning
”Ja, jag förstår att din familj väntar Sara, så jag tänkte, om ni vill, att jag skulle sända en av mina tjänare med ett bud. Ja om Sara själv vill?”
När han sa det hade deras händer letat sig in i varandra och det var som att orden fanns i fingrarna. Sara nickade och log. Händerna lekte med varandra och en våg av något oförklarligt kom skjutande upp i Saras bröst. Tårarna började rinna och han torkade bort dem. Lätt och behagligt, sorglöst och lite ensamt för stunden. Sakta gled de in i varandras själar och ville aldrig komma därifrån. Han böjde sig fram och viskade Otto, att hans namn var Otto, sa han och kände det ovanliga. Det här var något han aldrig hade upplevt förut.
Så många kvinnor och så många halva leenden hade gjort honom likgiltig. Så den här känslan var ofattbar för Otto. Det enkla och kvinnliga väsen som stod framför honom var en sagofigur. Fanns hon, tänkte han. Finns jag, tänkte han igen och kände hennes varma hand på sitt bröst.
Men plikten kallade och han öppnade dörren, hon kände det som att hon lyftes från golvet och svävade där hon stod. Långsamt drog de sig bort från varandra och till sina plikter. Men de bägge glittrade som av guld i månskenet. De hade elden i sig.
Den tråd som hade börjat spinna, spann nu fortare och fortare. Och Sara log av värmen i den snabba tråden, och av smärtan som gjorde att hon kände sig levande.

Vinden kunde nu stå stilla, vinden var deras son, vinden bar iväg deras själar. Det fanns en framtid tänkte de bägge när de för en sista gång såg varandra i ögonen innan de försvann åt olika håll.

 

Sanden bryggan

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s