Mörk skildring av kvinnlig utsatthet
Ny Bok Författaren Stina Nilsson Bassell, som bor i Röda stan i Norrköping, har skrivit ”I mjölnarens spår” – en historisk roman som pendlar mellan spröd lycka och djupaste olycka.
”I mjölnarens spår” berättas om den 22-åriga Emma Klasdotter som gifter sig med storbonden Niklas Niklasson, år 1895. Hennes nya hem blir Havdellska gården, strax utanför Åtvidaberg. Den unga kvinnan, som var förälskad i en annan man och full av livslust, kastas in i ett äktenskap som blir kantat av vidrigheter. Den egna familjen sviker henne också när hon gifts bort med Niklas som är hänsynslös och elak. Livet på gården blir bara värre och värre. Den blir till ett riktigt fängelse, där det starka kvinnoföraktet går i arv från far till son.
Romanen påminner om en våldsam melodram – den för mina tankar till ”Räddad”, som spelades på Östgötateatern för några år sedan, där 1800-talsdramatikern Alfhild Agrell utvecklar sin syn på kvinnans små möjligheter att förverkliga sig själv inom äktenskapet i slutet av 1800-talet.
Språket i ”I mjölnarens spår” är rikt, blommigt och kanske mer utvecklat än i Stina Nilsson Bassells tidigare böcker. Berättelsen är mörk och sker i två tidslinjer, 1936 och 30–40 år tidigare, ett grepp som borde kunna skapa dynamik och spänst. Men tyvärr känns boken ändå bitvis tungläst och endimensionell. Romanen har närmast formen av tät monolog. Kanske kunde författaren ha skapat mer livlig berättelse med hjälp av mera dialog. Alltför stor del av boken filtreras genom Emmas blick och minnen, och hur mycket man än förstår att författaren ställer sig på hennes sida, vill man som läsare själv få skapa sig en bild av karaktärerna genom deras egna handlingar och ord. Men i andra halvan av boken, får andra romanfigurer egen röst, bland annat genom brev av Emmas stora kärlek Alfred och hennes syster Helga.
Även i de tidigare romanerna ”Eko av natt” och ”Andetag” har Stina Nilsson Bassell skrivit om kvinnovåld och destruktiva relationer. Men romanen sätter inte bara ljuset på kvinnans utsatthet och begränsade frihet – utan även på omgivningens underlåtenhet att hjälpa. Grannarna ser den nedtryckta Emma komma klädd i eländiga trasor men nöjer sig med att viska, skvallra och skratta. Det är befriande när texten utvecklas till ett kraftfullt brandtal mot människornas feghet och brist på empati.
Men även Emma själv, som hör genom dörren hur hennes son misshandlas av sin far, undviker att agera. Och där ringar romanen in viktiga frågor om något bultande aktuellt i en tid då räddningstjänsten slår larm om att vittnen till olyckor inte hjälper till för att rädda liv – utan istället ställer sig och filmar.
Stina Nilsson Bassell 