23 december, och här kommer gamla spökhistorier

Standard
23 december, och här kommer gamla spökhistorier

 

skuggor-besk

En spökhistoria

Det var en regnig kväll för länge, länge sedan.
Vinden var alldeles stilla. Så stilla att man kunde se löven falla rakt ned på marken.

På en gata vid Motala ström i staden Norrköping gick några unga män som var på väg hem efter en kväll i ett av stadens caféer. Det var midnatt och allt var fullkomligt lugnt omkring dem.
Alldeles för lugnt.

Kvällen andades mystik. Kvällen var orolig.

De unga männen spatserade förbi Schubertska trädgården på Saltängsgatan och fick en plötslig ingivelse att klättra över det grönmålade planket. Kvällen manade liksom fram dessa små impulser.

Ungdomarna var alla överens om att det vore lite spännande i den annars så lugna kvällen där allting hade utfallit till allas belåtenhet.

Glada i hågen klättrade de över planket för att kika in i den tomma trädgården. När de väl kunde se in i trädgården reste sig håret i nacken.
De blev som förstenade och kunde inte röra sig.

För det de såg var så rysligt att deras munnar gapade.

Mitt i den tomma trädgården i det svaga månskenet kunde de se paviljongerna och den stora karusellen med tälttak, och karusellen snurrade runt, runt. Trots denna sena timma, och trots att ingen vind fanns. Den for runt i rasande fart.
Och där satt en mörk varelse på karusellen. Varelsen var större, mycket större, än en människa. Med ögon som riktigt lyste i mörkret.
Från munnen kom eldflammor som slickade på karusellens tak.

De förut så nyfikna ungdomarna darrade av skräck. De ville klättra ner, men kunde inte röra sig. Förskräckta stirrade de på den overkliga figuren.
Tiden stod stilla. Även blodet i deras kroppar hade stannat.

Plötsligt for de nedför det grönmålade planket och rusade hem, så fort benen kunde ta dem. De sprang så de snubblade och bestämde sig fortare än kvickt att aldrig mer gå förbi den Schubertska trädgården.

 

Infall kan sluta med förskräckelse, och de unga männen lovade sig själva att aldrig mer se det knäppa i något som inte hör till verkligheten.
Då hjälper det inte heller att vara tuff och hård för att stå emot det oförklarliga, insåg grabbarna, som sedan denna natt hade mjuknat och börjat se omgivningen med nya ögon.
Nyfiket och med respekt tog de nu in det nya som fanns runt omkring dem.

 

bild 1-vårpromenad-besk
Det Trillande Nystanet

Det var en ruggig kväll i oktober för nästan 100 år sedan. Det var en sådan kväll då det i skydd av mörkret mycket oförklarliga händelser inträffade.

Det var kyligt och det blev inte varmare av att det hände egendomligheter runt om i staden Norrköping. På just den gården vi redan har hört talas om, på norr, på Bråddgatan, blev det bara mer och mer obehagligt att bo.

Den kvällen där på gården, på övre norr, hände det sig att en av de boende på gården kom hem efter sin arbetsdag. Det var kallt och vinden piskade mot fönsterrutorna. Mannens skosulor knastrade i stengången.
När han kom in i trapphuset låg där nystanet som han så många gånger förut sett och försökt att sparka till, men aldrig lyckats träffa.

Och nu låg det där, vickade fram och tillbaka, utan att det var en endaste liten vindpust som kunde ha åstadkommit denna rörelse. Nu var tiden inne för att sparka bort nystanet från trapphuset där det låg i vägen och irriterade honom.

Den unge mannen tog sats och försökte, för han tänkte att nu ska jag lyckas att få bort det där lilla nystanet. Han sparkade till det kraftigaste han kunde och lyckades. Denna gång lyckades han, men kort tid därefter blev han mycket sjuk och sängliggandes.

När han tillfrisknade packade han kvickt sina saker och flyttade ifrån den rysliga gården på norr, för det här var droppen.
Det hade redan innan skett så mycket obehagliga saker. Aldrig mer den gården, tänkte mannen.

De som kom till lägenheten efter honom hade inte bott många dagar förrän de ångrade sig djupt att de bodde där.
De hade flyttat till skräckens hus, till skräckens gård. Det var som om ett sus gick igenom hela huset. Det var som om någon alltid fanns där.
Något konstigt hände alltid varje dag. Det var kusligt, men det blev värre.

De boende satte stora reglar för dörren så att den inte skulle fara upp. Av vinden eller av något oförklarligt. Det hjälpte inte för dörren for upp med sådan kraft att den kraftiga regeln for flera meter in i rummet.

De nya hyresgästerna försvann illa kvickt till en annan gård i staden som inte var lika våldsam och inte lika hemsökt.
Får man hoppas…

 

Att möta det nya med våld ger inte någon kunskap tillbaka. Bara rädsla och ännu mer okunskap. Och en flykt undan det man inte begriper.

bild-ljus 3

Den 23 december 2015, vår trädgård.

 

Vi hittade äldre artiklar med dessa spökhistorier. Vissa kanske lever kvar idag…

God Jul på er!

Kram Stina

 

bild-ljus 2

Den 23 december 2015, vår trädgård.

 

 

 

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s