Monthly Archives: mars 2016

Gult Glad Påsk

Standard
Gult Glad Påsk

Jag vill så gärna också önska er en (jag känner mig som ett stampande, ivrigt barn)
Glad Påsk i virrvarret av ägg och skal
med en dikt från Luftens sötma:

 

 

 

Döden

jag känner jordgolvet
under mig
det luktar ishav
i mina fingrar
hjärtat vibrerar som
en tickande klocka

 

Och ett stycke från I mjölnarens spår.

 

”Denna ondska”, säger hon och skakar på huvudet och pekar, ”den bär du på, min son”, hon flämtar till. ”Jag är så ledsen att säga det, men du gör fel, min son.”
Emma vill få fram sanningen. Tvinga den ur honom. Få honom att säga något verkligt. Det värker i hela hennes kropp, den skriker av ordet ”son”. Hur lite har hon inte använt det ordet? Hon börjar nästan gråta, men det är så nära nu så hon måste vara stark.
Hon plockar fram Alfreds ord igen, och ilskan tar tag i henne på nytt. Snabbt skjuter hon ut som skotten på blomman, fort spänner hon sina strängar. Det spelande som nu ska komma, överträffar blixtarnas dån.

Gula är de, gult är vackert, vi tar det gula och lindar in oss i det.
Som ett täcke.
Kram Stina

Provläs I mjölnarens spår

Standard
Provläs I mjölnarens spår

Handling

”I mjölnarens spår” är en historisk roman som handlar om ett kvinnoöde. Året är 1936 och i ett fönster tittar en förskrämd kvinna ut. Hon klamrar sig fast vid minnen om en lycklig tid, en tid när hon fortfarande kunde andas.

Emma Klasdotter, 22 år gifter sig med den dubbelt så gamla storbonden Niklas Nilsson. Året är 1895 och den olycka hon känner den dagen hon går till Havdellska gården blir bara värre och värre.

Vi befinner oss på en gård i Östergötland, utanför Åtvidaberg. Boken rör sig mellan lycka och olycka. En saknad av kärleken leker sig kvar mellan husen på Havdellska gården, men där finns ondskan i varje steg som pockar på uppmärksamhet.

Vart tog människan Emma vägen? Och varför har Niklas och senare sonen Axel ett hat mot Emma? Hur kunde Emmas far förkasta sin starka faderskärlek till henne?

Vi får följa en kvinnas tid när hon blommar ut och när hon redan som 22-åring falnar och dör. Där vistas vi i både mörker och ljus, ett mörker som mynnar ut i ett svagt, flämtande sken från fotogenlampan.

Smakprov

Artikel från 10 december 2015

Standard
Artikel från 10 december 2015
Stina9_cut_web-ute

Framför päronträdet

Foto: Robert Svensson

  • I sitt lilla röda hus skapar hon berättelser om kvinnors öden, sagor om väsen och trolldom, dikter och musik.

Kvinnoöden i egna händer

I röda stan i Norrköping hittar man författaren Stina Nilsson Bassell. Bakom de röda väggarna, i det lilla huset på blott 86 kvadratmeter byggt 1918, lever och verkar hon tillsammans med sin sambo. Det är här hon fattar pennan och formulerar sina romaner, noveller och sin poesi – ofta är det kvinnoöden hon skildrar.

– Kvinnoöden ligger nära mitt hjärta. Främst de som har haft det svårt som reser sig och går, säger hon.
Hennes egen resa har varit känslosam. Som 27-åring drabbades hon av en stroke. Den var inte alltför allvarlig så Stina kom lindrigt undan. Ett år senare kom dock en stroke till som förlamade höger ansiktshalva. Det var år 1991.
– Jag hade läst journalistik på Bona folkhögskola och jobbade inom radio. Efter min första stroke fortsatte jag som journalist fast som frilans på halvtid. Efter andra stroken fortsatte jag att frilansa med radion på halvtid fram till 2001. Då började jag på Marieborg bildande och skrivande och blev sedan heltids sjukpensionär. Plötsligt fick jag en massa tid över till det egna skrivandet, säger Stina och skrattar hjärtligt.

Praktik i Zimbabwe

Stina är uppvuxen i Västervik men flyttade till Linköping som 13-åring. Efter en tur till Afrika, genom en Zimbabwe/södra Afrikakurs på Färnebo folkhögskola, landade hon så småningom i Norrköping. Det är en varm och social person man möter i författaren som låter skrivandet agera uttrycksmedel.

– Skrivandet har alltid varit en stor bit av mig. Jag har alltid haft block och penna med mig, säger hon.

Faiblesse för 1800-tal

Det finns mycket att prata om. Mycket att berätta. Allting går dock tillbaka till just det skrivna ordet. Tre romaner, tre diktsamlingar och tre sagoböcker – för både barn och vuxna, har det blivit genom åren. Senaste beviset på författarskapet är romanen ”I mjölnarens spår”.

Berättelsen börjar på 1930-talet hos Emma, en ung kvinna som minns sina ungdomsdagar från 1800-talet. Emma var ung och förälskad men giftes bort till en äldre man som misshandlade henne psykiskt och berövade henne sin frihet. Livets olycka tycks lägga sig som en filt över huvudpersonen tills en kvinna dyker upp och blir den enda livlinan i Emmas liv.

– 1800-talet intresserar mig. Kvinnornas liv främst och hur det har utvecklats från förtrycket som var då till hur det ser ut i dag, säger författaren.

Inspiration från Gotland

Berättelsen om Emma och den elaka husbonden kom till Stina under en semester på Gotland.

– Vi brukar åka till Gotland och just den här sommaren bodde vi på en gård. Där fick vi höra historien om storbonden som levde med en ung kvinna. Jag fick bilder i mitt huvud om hur hon hade haft det och det var svårt för mig att släppa det. Först skrev jag en kort novell om det jag fått höra. Novellen blev liggande ett tag innan jag bestämde mig för att fortsätta på den och skriva en roman i stället, berättar Stina.

Almlöf

I stället för att förlägga handlingen på Gotland tog hon historien om Emma till Fjärsbo, en plats utanför Åtvidaberg.

– Det var där min mormor växte upp. Jag känner mig som hemma i Fjärsbo och ville att handlingen i ”I mjölnarens spår” skulle utspela sig där, förklarar Stina. Hon häller upp en påtår och reser sig för att gå och hämta boken. Romanen är prydd av en landskapsmålning som strålar i gult och orange. Det är Bertil Almlöfs målning som fått stå som motiv. Originalet hänger i Stinas vardagsrum. Ett rum fyllt av minnen från resor med familjen.

Kärlek på perrongen

Stinas dotter har nyligen flyttat hemifrån så kvar i huset bor hon själv, sambon och katten Majsan.

– Jag mötte min man på perrongen i Norrköping. Jag skulle åka hem till Linköping och där stod en enormt vacker man. Vi pratade och jag fick veta att han läste på kulturvetarlinjen men jag tog aldrig hans namn. Ett tag senare praktiserade jag på Norrköpings Tidningar och lärde känna en person som också läste på kulturvetarlinjen. Jag fick via honom reda på vad den vackre mannen hette så jag tog fram telefonkatalogen och hittade honom där i, berättar Stina och strålar. Hon pratar med värme om den där mannen som blev hennes sambo.

– Jag fick min första hjärnblödning ett halvår efter att vi blev tillsammans. Han har stannat vid min sida genom alla bekymmer. Allt stämmer med oss. Vi musicerar, pratar och har liknande tankar. Det var aldrig tveksamt att det skulle bli vi, säger Stina definitivt.

Krydda för livet

Hjärnblödningen definierar inte Stina Nilsson Bassell. Det vill hon nog så gärna poängtera.

– Det kan vara nödvändigt att prata om min hjärnblödning eftersom den hände och påverkade mig men den får inte bli en egen story. Författarskapet är jag och stroken har blivit som en stark krydda, säger hon och skrattar hjärtligt. Hennes dikter och berättelser talar för sig själva. Inte vill hon klamra sig fast i ett fack utan skriver det som rör och berör henne. Romanerna om kvinnor, dikterna om livet och så sagorna där knäppheten får utrymme.

– Min sagovärld är en blandning av väsen och trolldom, fantasi och knäpphet. Det är det lilla som är det viktiga – en skön kontrast till dagens samhälle. Jag gillar att leva i den fantasin, säger hon. Kaffet är nästan uppdrucket. Det finns mer att lyssna på men för nu får kaffet avsluta samtalet i det lilla röda huset.

Fanny Miles

 

Den kändes varm och fin. Jag tog den till mig med en sådär mysig känsla som bara infinner sig då och då, tack Linköpings-Posten.

Här är senaste romanen I mjölnarens spår:

Youtube

Recension- Corren

Ett pris som glittrar i det ljummaste vatten

Standard
Ett pris som glittrar i det ljummaste vatten

Stipendium

 

Så fina ord, trodde väl aldrig att mina ord för en sekund kunde upphöra att existera. Men det gjorde de, för en sekund:)

I en värme av tårar läste jag den fantastiska motiveringen och förstår nu att:

Jag fick ert ärofulla stipendium,
och jag känner mig stolt, glad, och lite generad,
tack så jättemycket.

Tavlorna hänger nu på min vägg. I vardagsrummet har de fått sin plats ovanför soffan och mitt emot den tavla av Bertil Almlöf som pryder I mjölnarens spår.

 

bild-stipendium

”Stina Nilsson Bassell tilldelas Region Östergötlands honnörsstipendium för sitt enastående författarskap som rymmer många av livets frågeställningar kring det personliga och det allmänmänskliga.

Hennes inlevelseförmåga och erfarenheter som gestaltas i hennes skrivande gör hennes böcker till meningsskapande och till levande litteratur för läsaren.”

 

 

bild-stipendium tavla

Underbar trolsk tavla,

den liksom ”talar” JAG,

ett fint pris.

av Folke Gullby

 ”Folke Gullby (född Svensson), född 1912 i Gullebo, Åtvidaberg, död 1982 i Gullebo, var en svensk bildkonstnär och grafiker.

Gullby visade tidigt konstnärliga anlag och som 6-åring skar han till gubbar av rovor på fädernegården i Gullebo.
Som 18-åring flyttade han till Stockholm och började studera på Blombergs målarskola. Från 1932 arbetade han i fem år som illustratör och sagotecknare på Åhlén & Åkerlunds förlag.
Våren 1936 fortsatte Gullby sin utbildning vid etsarskolan på Konstakademien i Stockholm. Han var en person med starkt intellekt och som grafiker en av de skickligaste i Sverige. Han har också utfört verk i olja och akvarell.
I känsliga porträtt och lyriska interiörer och landskap anknyter han i ljusskildring och minutiös detaljåtergivning till svensk grafikertradition från 1920-talet. Han hade en stor samhörighet med hembygden och hans motiv är hämtade från dessa trakter.
Med hänsyn till konstnärens namnbyte kan det finnas målningar av Gullby som är signerade Svensson.”
Wikipedia

_____

Det märkliga är att min senaste roman I mjölnarens spår utspelar sig just där, utanför Åtvidaberg. Fast det är klart, det var Östergötlands Honnörsstipendium, så…

 

 

stipendiumutdelning

 

Min sambo var min ”stand-in”på utdelningsdagen. Tack till honom, och min dotter.

Kram Stina

Tre kvinnor, tre dagar

Standard
Tre kvinnor, tre dagar

Virginia Woolf

Virginia Woolf 1902

  Foto: George Charles Beresford.

 

Född Virginia Adeline Stephen
25 januari 1882
London, Storbritannien

Död 28 mars 1941 (59 år)
Nära Lewes, East Sussex, Storbritannien
Yrke Författare, förläggare, kritiker

Nationalitet Britt

Litterära rörelser Modernismen

Framstående verk Mrs Dalloway (1925), Mot fyren (1927), Orlando (1928), Ett eget rum (1929)

Make/maka Leonard Woolf (g. 1912–1941)

 

Virginia Adeline Woolf, född Virginia Adeline Stephen den 25 januari 1882 i London, död 28 mars 1941 nära Lewes i East Sussex, var en brittisk författare och feminist. Hon anses vara en av 1900-talets viktigaste engelskspråkiga författare.
Virginia Woolf var en av de tongivande modernistiska författarna och teoretikerna. Hennes experimentella prosa var nydanande. Även litteraturstudierna i essäsamlingen The Common Reader fick stort genomslag. Woolf ingick i Bloomsburygruppen.
Virginia Woolf var syster till Vanessa Bell och Thoby Stephen. Hon gifte sig 1912 med Leonard Woolf.

 

VIRGINIA WOOLF
av
Stina Nilsson Bassell
Fiktiv berättelse från en vän till Virginia Woolf skriven år 2001.

Min bästa väninna var Virginia Woolf, fast för henne var det okänt.
Trots det så visste jag hennes hemlighet. Dold för alla, dold även för mig, tills en dag…
Jag jobbade för henne och hennes man, författaren Leonard Woolf, på Hogarth Press.
Deras gemensamma förlag som blev vida känt.
Jag var som sekreterare en väl och ofta sedd gäst i deras utsökta hem. Utsökta är kanske inte det rätta ordet, det låter så rätt och riktigt, och det var det inte.
Snarare fanns det en doft av mystik, en doft av längtan, en doft av ord, i deras hem.
Statyer av människor och djur i keramik, uppblandade med några osägbara ting, prydde deras hem. Virginia kunde ju förstås alltid säga vad den och den tingesten gav för känsla, och då höll hon en monolog i timmar. Alltid lika vackra, alltid lika direkta.
De talade till henne. Och det stora och ärliga i deras hus, gjorde det till en fröjd att få vistas där.
Hon tittade, hon såg, hon såg på mig och visste att denna plats var vacker för mig. Likaså var jag ärlig och menade det jag sa, det jag nu sade. Orden var inte så många, men Virginia kunde läsa mig ganska bra.

Jag var nu inte en person i någon av hennes böcker, kanske var jag inte intressant nog, jag vet inte. Men det gjorde mig ingenting. Det var inte därför jag vistades i hennes närhet, utan jag bara tyckte om det, och det räckte för mig. Att hon gav mig mycket, hennes böcker riktigt smälte in i mig och blev så sanna.
Virginia kunde tala om en av personligheterna i böckerna, och då visste jag vem det var. Direkt visste jag. Och som jag njöt när hon talade.
För mig berättade Virginia om äktenskapet och om sina tankar. Men dock inte allt.
Oh, hur hon måste ha kämpat, lidit, i denna tid av oförstånd, då allt utanför ”det normala ” inte togs emot naket, den nakna sanningen. Men det var ju som det var.
Hon var full av liv, av kärlek till det andra könet. Ja, sitt eget kön. Och det var inte så legitimt.
Visserligen var det mer vanligt i hennes kretsar, men ändå. Hon kunde inte leva fullt ut. Det var kanske en del av sanningen i varför hennes böcker var så otroligt ”utanför” det som annars hade skrivits.

Hon hade en impressionistisk stil. Ett sätt att beskriva inre monologer, som ingen annan. Bara Virginia kunde, bara Virginia vågade.
Att jag visste hennes hemlighet, som få gjorde utanför hennes passioner, berodde på att jag av misstag råkade få se ett brev hemma hos paret Woolf. Ett brev som talade vackert och direkt, kärleksfullt från en kvinna.
Jag säger inte från vem, för så mycket tyckte jag om den kvinnan som spred nya tankar och styrka till oss kvinnor att jag inte vill säga mer.
Samtidigt som hon var stark var hon svag i sig själv på något märkligt sätt.
Hon berättade för mig, ja många ord kom från hennes mun men hon litade på mig så hon berättade sina innersta tankar. Kanske var det för att hon visste att min mor varit sinnessjuk, kanske bara för att jag inte sa så mycket.
Hon var bara så känslig den kvinnan, det var hon, och berättade om sin sorg när modern dog.

Virginia var bara 13 år, och det var bara början. Och, sen var det som att de tragiska händelserna bara kom, en efter en. Jag lyssnade och nickade men blinkade aldrig, utom då när tårarna kom.
Tårarna i hennes ögon uteblev, även när hon berättade att också styvsystern och fadern dog, inte lång tid efter varandra. Gråten uteblev under hela hennes berättelse.
Virginia beskrev dessa svåra plågor med smärta och inlevelse, ändå hade hon inte kommit till den första smärtan, förstod jag. Jag kände hela tiden att hon bar på något mer. Vad, det visste jag inte.
Sjukdomen som kom och gick, långa och korta perioder, självmordsförsök bara ett år efter att hon gift sig med Leonard. Ett år efter, bara ett år, ändå var hon lycklig med denne man, men hennes trasiga förgångna fanns alltid med. Och för Virginia hade det redan börjat i hennes barndomshem. I det trygga hemmet, det som ska vara tryggt.
Hennes halvbroder hade utnyttjat henne sexuellt, två år äldre och två år klokare.
Det var då mina tårar kom rullande nedför kinden.

FORTSÄTTNING HÄR

 

*

billie

     Billie Holiday,

                                                                fotograferad 1947 av William P. Gottlieb.
Födelsenamn Eleanora Fagan
Pseudonym(er) Lady Day
Född 7 april 1915
Födelseort Philadelphia, Pennsylvania, USA
Död 17 juli 1959 (44 år)
Dödsort New York, New York, USA
Bakgrund USA
Genre(r) Jazz, blues, swing
Roll Sångare, låtskrivare, skådespelare
År som aktiv 1933 – 1959

Skivbolag Brunswick Records, Vocalion Records, Okeh Records, Bluebird Records, Commodore Records, Capitol Records, Decca, Aladdin Records, Verve, Columbia, MGM
Artistsamarbeten Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Lena Horne, Carmen McRae
Billie Holiday, född Eleanora Fagan, sedan 1920 Eleonora Fagan Gough, även känd som Lady Day, född 7 april 1915 i Philadelphia i Pennsylvania, död 17 juli 1959 i New York i New York, var en amerikansk jazz- och blues-sångerska och låtskrivare. Hon anses ha en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största jazz- och blues-sångerskorna.
(Wikipedia)

 

Det var hennes låtar jag ville sjunga i bandet, det var hennes låtar som betydde mest för mig. Hon kändes ända ner i mina fötter och ut i fingertopparna.
Texterna var, som jag har förstått, inte skrivna av henne (förutom en och annan, och som medförfattare till vissa) men ibland var de skrivna till henne, och det känns verkligen som hennes låtar.
De flesta handlar om katastrofala relationer, om män som svek, män som slog, en man som kvinnan längtade efter. Ta bara ”Don’t Explain”, där hon var en av författarna, och som handlar om hur en otrogen man kommer hem och bara lyser av bevis på sin otrohet, men kvinnan bara säger ”Don´t explain”, ”but i love him”, och ”Right or wrong don´t matter, When you with me, sweet”.
Eller som i min älsklingslåt ”The man I love”, där hon inte skrev texten, men likväl kunde den ha varit om henne. Ta bara textraden ”I’m dreaming of the man I love” där personen drömmer om och lever sig in i en förväntansfull och hoppfull värld. Det känns som hon levde så, på drömmen, och att allt däremellan mest var en axelryckning.

 

Så kändes hon att sjunga, nära och känslig. Där var plötsligt min gråt i strupen. Då var det svårt att sjunga ska jag säga, men ändå så fanns det inga andra låtar som överträffade hennes. De var hon. De blev hennes.
Hennes sånger finns idag med mig i duschen. Då är det alltid ”Strange fruit”, den som är så sorglig och vacker, som ploppar upp. Vacker i sin sorg, eller Sorgligt vacker.
Man riktigt känner blodet som droppar ner från trädet där en människa hänger. En svart människas smärta.

Orättvisan finns med i varje textrad, jag måste ge er hela texten ”Strange fruit”:

 

Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swingin’ in the Southern breeze
Strange fruit hangin’ from the poplar trees
Pastoral scene of the gallant South
The bulgin’ eyes and the twisted mouth
Scent of magnolias sweet and fresh
Then the sudden smell of burnin’ flesh
Here is a fruit for the crows to pluck
For the rain to gather, for the wind to suck
For the sun to rot, for the tree to drop
Here is a strange and bitter crop

http://www.azlyrics.com/lyrics/billieholiday/strangefruit.html

 

Det är raderna med magnolians söta och ljuvliga doft i luften, den som plötsligt får en doft av bränt kött, som får klumpen i halsen att växa.
Det är som om jag känner lite av den smärta som rasism handlar om för den utsatte. Och att låten speglar hennes egen smärta.
Tack Billie Holiday för allt du gett mig med din röst och din känsla, din närvaro och din sanning!
Kram Stina

*

Frida K

 

  Frida Kahlo, 1932.   

 

Frida Kahlo
Frida Kahlo, 1932.
Födelsenamn Magdalena Carmen Frieda Kahlo y Calderón
Född 6 juli 1907
Coyoacán, Mexico City
Död 13 juli 1954 (47 år)
Coyoacán, Mexico City
Fält Måleri
Motiv Självporträtt
Rörelse Surrealism
Frida Kahlo som motiv i den nutida gatukonsten, Los Angeles
Frida Kahlo, egentligen Magdalena Carmen Frieda[1] Kahlo y Calderón, född 6 juli 1907 i Coyoacán, Mexico City, död 13 juli 1954 i Coyoacán, Mexico City, var en mexikansk konstnär.
Frida Kahlo visade tidigt intresse för konst, men det var först sedan hon 1925 råkat ut för en trafikolycka och blivit sängliggande som hon började måla. Olyckan orsakade permanenta skador på både hennes ryggrad och livmoder, vilket gjorde att hon under resten av sitt liv kämpade med svåra och ständigt återkommande smärtor och vilket också skulle påverka hennes konst. Det tog lång tid innan hon åter kunde gå. Den konst hon skapade var ofta slående och chockande, och återspeglade hennes turbulenta liv.
(Wikipedia)

 

frida-film

Frida är en amerikansk långfilm från 2002 med Salma Hayek, Alfred Molina, Antonio Banderas, Valeria Golino och Geoffrey Rush i rollerna.
Handling
Filmen handlar om den mexikanska konstnären Frida Kahlo och hennes liv som älskarinna, hustru och yrkesverksam konstnär. Kahlo börjar redan som ung med måleri och hon träffar den berömde konstnären Diego Rivera som hon inleder ett minst sagt stormigt förhållande med.

Frida Kahlo som kämpade med sitt handikapp och trotsade de hårda vindarna som det gav. Som om det inte var nog så var hennes kärlek ett kast mellan klippväggarna (den fantastiska filmen visade det).

 

 

 

 

Bokvideo, tre stycken, och plötsligt blir alla goda ting tre:)

Standard
Bokvideo, tre stycken, och plötsligt blir alla goda ting tre:)

BOKVIDEO- Mannen i rocken

 

BOKVIDEO- I mjölnarens spår

 

BOKVIDEO- Sagan om smått och gott

Var säljs mina böcker?
Fråga efter böckerna i din närmsta bokhandel. De går också att beställa via Bokus, Adlibris m.fl.

Adlibris, Bokus

Ebes förlag (I mjölnarens spår), Sjuttonde förlaget (Mannen i rocken)

 

Sagan om smått och gott är slutsåld