Monthly Archives: april 2016

En bokblogg om tre starka romaner:

Standard
En bokblogg om tre starka romaner:

Vad glad jag blev att min bok var bland dessa tre.
Jag blev varm i hela kroppen, tack Boklysten!
Kram Stina

Tematrio – Parrelationer

Jag har legat i halvkoma i soffan (steg upp alldeles för tidigt i morse efter att ha sovit alldeles för få timmar i natt) hela kvällen och kom på nu att det ju var måndag och därmed dags för Lyrans Tematrio. Hon har varit ute på resa och då läst en bok som inspirerat till dagens tema och uppmanar
Berätta om tre ”starka” romaner som handlar om parrelationer.
 
———-
Det här var inte lätt men jag fick ihop det till slut.
OBS! Titeln är länkad till recensionen och där finns mer info om boken.
Hela härligheten av Margaret Mazzantini
mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9-april-till-ebes
I mjölnarens spår av Stina Nilsson Bassell

Som om inget hade hänt av Maja Britzelli

Här kan ni läsa mer

Bokfestival-Närodlade böcker-Presentation- På Världsbokens dag

Standard
Bokfestival-Närodlade böcker-Presentation- På Världsbokens dag

Det här presenterade jag:

Mannen i rocken:

”Vem är mannen i rocken som slår sig ned bredvid Selma på de blöta löven när hon halkat? Vem är han som får henne att sakta ner och se sig omkring?

Mannen i rocken är en vuxensaga om att stanna upp och betrakta världen. Om att tillåta sig själv att känna efter. Kanske löser det inga problem, men det skänker ork att gå vidare, även om det är en regnig höstdag.”

Den handlar om ett möte mellan en ung mamma och en gåtfull äldre man. De sitter i en lövhög i en alle, och hon reser ut i livet med mannens säregna meningar på sina läppar.

I början var det en radioteater. En radioteater som blev en vuxensaga som blev en bok. Och i begynnelsen hette den Höstmöte.

bibban bokfestival

I mjölnarens spår var en novell som jag inte kunde släppa taget om. Så den blev bara längre och längre! Och den har hetat väldigt många olika saker. Men ganska snart landade den på I mjölnarens spår.

I mjölnarens spår är en historisk roman som handlar om ett kvinnoöde. Året är 1936 och i ett fönster tittar en förskrämd kvinna ut. Hon klamrar sig fast vid minnen om en lycklig tid, en tid när hon fortfarande kunde andas.

Emma Klasdotter, 22 år gifter sig med den dubbelt så gamla storbonden Niklas Nilsson. Året är 1895 och den olycka hon känner den dagen hon går till Havdellska gården blir bara värre och värre.

Vi befinner oss på en gård i Östergötland, utanför Åtvidaberg. Boken rör sig mellan lycka och olycka. En saknad av kärleken leker sig kvar mellan husen på Havdellska gården, men där finns ondskan i varje steg som pockar på uppmärksamhet.

Vart tog människan Emma vägen? Och varför har Niklas och senare sonen Axel ett hat mot Emma? Hur kunde Emmas far förkasta sin starka faderskärlek till henne?

Vi får följa en kvinnas tid när hon blommar ut och när hon redan som 22-åring falnar och dör. Där vistas vi i både mörker och ljus, ett mörker som mynnar ut i ett svagt, flämtande sken från fotogenlampan.

 

Om mig:

Jag, Stina, bor i Röda Stan med just det där lilla körsbärsträdet utanför fönstret. De vita blommorna är suddiga och det påminner mig om att fönstren behöver putsas. Här bor jag då med spårvagnsljudet och lukten av blommor som kittlar i näsan.

I staden Norrköping har jag upplevt hjärnblödningar och kärleken. Så det är lite småsprickor i min fasad, och jag försöker att limma igen dem med värmestrålar:)

Idag sitter jag i mitt röda hus i Röda Stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet, samtidigt. 

Och i romanens värld går jag in i Emma, Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet, med en stor dos fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen?

Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.

 

Bibliografi

Mannen i rocken vuxensaga 2015

I mjölnarens spår roman 2015

Luftens sötma dikt 2014

Sagan om häxan Märta saga 2013

Eko av natt roman 2013

Vattnets ådra dikt 2011

Andetag roman 2011

Eldens aska dikt 2010

Sagan om smått och gott saga 2010

 

Medverkat i Over Yonder diktsamling 2012

Medverkat i Tjugoen röster blandade dikter och noveller 2006

Medverkat i Svensk poet dikter 2011

Bibban Artikel om dagen

Idag 16-18 på Norrköpings bokfestival

Standard
Idag 16-18 på Norrköpings bokfestival

Är tiden inne för Vårens närodlade böcker:

närodlat

 

Äntligen ny vecka! Och vi börjar på bästa sätt genom att presentera ytterligare en av våra fantastiska östgötska författare som kommer att presentera sin senaste bok på Vårens närodlade böcker! Kom och träffa henne och många fler fredag 22 april kl. 16.00-18.00 i Mellanrummet på Norrköpings stadsbibliotek!

Stina Nilsson Bassell föddes i Västervik 1963 men kom som trettonåring till Linköping. När hon läste journalistlinjen på Bona folkhögskola träffade hon sin nuvarande sambo, han som gjort omslagen till hennes böcker.

Hon frilansade som radioreporter under ett tiotal år och ägnade sig sedan mer och mer åt det egna skrivandet.

Stina är medlem i Sveriges Författarförbund och har tilldelats arbetsstipendium från Sveriges författarfond. Hon sitter i sitt röda hus i Norrköping med sambo och en dotter och skriver. Hon har efter två hjärnblödningar för tjugofyra år sedan, då rollatorn gjorde sitt intåg, hamnat i sitt skrivhörn i Röda stan där fantasin har fått fritt spelrum.

Om ”Mannen i rocken”:
Vem är mannen i rocken som slår sig ned bredvid Selma på de blöta löven när hon halkat? Vem är han som får henne att sakta ner och se sig omkring?

Mannen i rocken är en vuxensaga om att stanna upp och betrakta världen. Om att tillåta sig själv att känna efter. Kanske löser det inga problem, men det skänker ork att gå vidare, även om det är en regnig höstdag.

Östergötlands bokmässas foto.
Östergötlands bokmässas foto.

 

 

Norrköpings stadsbibliotek:

20-23 april är det dags för vår bokfestival. Med Världsbokdagen som final, hyllar vi läsandet och litteraturen med författarbesök, bokmingel, sagostunder, och bokrea.
Välkomna!
Läs mera om festivalen här:
https://www.nsb.norrkoping.se/web/norrkoping/festivalprogram

VI FYLLDE 26 ÅR, I FREDAGS…!

Standard
VI FYLLDE 26 ÅR, I FREDAGS…!

(glömde det)

foto Anders Kratz

 

jag å hogga

Idag har vi varit tillsammans i 26 år, HURRA och ojdå:)
Vad hände? Mellan noll (0,1) och 25?
En hel del om ni frågar mig, hjärnblödning, barnafödsel, flyttar (en hel del), konserter, teater, fester, ilska och skratt. Gråt och glädje.
Men av värde är också den kärlek som har varit och är, som ibland har lyst med sin frånvaro. Men det gäller ju att blåsa liv i den, ruska om den, och då har det funnits ”guldmänniskor” och ”guldsaker”. Det är nog så att det mesta är ”guldsaker/människor”, det som får en att gnista till lite mer.
Men det är också otroligt viktigt att bara vara med den människan som man vill vara med (och det är ju hogga ju). Att se varandra i ögonen. Att mötas och att ”visa upp sig för varandra”.
Ja herregud…

Det tror jag vi har gjort!

Vi har inte bara bott ihop och har ett barn ihop (som är tjugoett snart), vi har ju spelat musik ihop, vi har delat arbetslokal, han har formgivit alla mina böcker, jag har tagit del i hans små och stora projekt (ett råd här och där som förlänger livet eller hamnar i soporna).
Han har skjutsat mig när jag gjort reportage, om Ulf Lundkvist och om Håkan Thornell (då vi lärde känna honom). Han har frågat om sina jobb och jag om mina. Vi har lyssnat och stånkat och blött och höjt rösten, och sänkt rösten.

Och så har vi ”INTELYSSNAT”.

Pussat och inte önskat att vi var 26 år (då skulle vi aldrig kunnat känna att det var så här många år, men ändå så himla några år). Jag måste säga det igen, att vi har varit tillsammans i 26 år och det är så mycket att säga om innehållet. Men jag säger inte mer, bara att jag har ett innehåll i mitt liv och har haft ett innehåll i mitt liv, och jag älskar innehåll (hoppas hogga kan säga detsamma).

 

Jag undrar över ”paketet” 25 år, vad är det? Egentligen!

Det är tid, tid som talar, tid som spelar oss ett spratt, tid som jag är SÅ glad att få ha tillbringat med hogga (mest glad). Han har huvudrollen i mitt liv, och ni andra spelar en annan roll, fast en STOR roll!

26 år, DET ÄR JU MYCKET JU!

Man går i fotspår, man går i fotänden, man går på moln, och man går i gyttja. Och man märker inte att siffrorna ändras.
Men nu!
Hörröni, jag flämtar!

Om man tänker på vår dotters längd, 1.70, och lägger till 80 centimeter, så blir det 25 år fast i centimeter. Och det når ju inte upp till taket ens, det är bara en bit av ett rum, ett hus. Eller tänk vad litet om man försöker nå upp till himlen. Sedan har vi hela universumet, vad litet är det inte då?
Men trots det lilla så är det stort i mitt hjärta, mage och axlar!

 

”Huvud axlar knä och tå
Knä och tå
Huvud axlar knä och tå
Knä och tå
Öron ögon kinden klappen få
Huvud axlar knä och tå
Knä och tå”

Där sätter jag punkt och…nej jag sa ju punkt och då menar jag PUNKT.

 

 

Då:

Jag log mot henne, och jag log mot de andra på bilderna. Nöjd och i tankar såg jag inte mannen som stod en bit bort. Full av solsken som jag var, och hetta från den Zimbabwiska kulturen upptäckte jag inte först ögonen som såg på mig.
Sen kände jag det. Kände att det sakta kittlade i nacken.
Ögonen, leendet. Där var det. Han virvlade runt mig, för att sakta ta sig in, och så började han prata. Vilken vacker stämma han har, tänkte jag. Vad fint han formulerar sig, tänkte jag. Genast möttes vi, genast flödade det som om vi känt varandra hur länge som helst.
Snön gnistrade som om den blev påverkad av energin som uppstod. Det var det det var, energi. Gnistrade, och som slog lätta slag, det andades vilja och kärlek.

Mitt i vårt uppsluppna prat gick han med bestämda steg och fällde ut semaforen. Pendeltåget måste ju veta att den skulle stanna, sa han. Och det är klart, så långt hade jag inte tänkt. Det hade varit en för lång tanke i den kraftiga eld som sprutade ut mellan oss. Jag tyckte att det kändes så starkt och magin flödade.
Hade det inte varit för honom hade jag stått där än. Nej förresten jag hade legat död om ingen kommit just då och där. Om ingen sett mig i tid som han hade gjort. Det var så jag kände och skit också vad jag kände det. Obegripligt var det, helt förbaskat obegripligt. Bara för ett par gröna strumpor. Just det, bara, ett par gröna strumpor som dansade och sjöng. Ja, strumporna sjöng inte men, jo det gjorde de den gången i Norrköping. De sjöng alltid när min mun tog sig an de afrikanska låtarna, och nu sjöng jag också i mitt inre i det snötäckta landskapet där olika former reste sig upp ur snön. Som ett litet ”tittut”, och som en stor böljande massa.

Tittade på honom och kände hur jag skulle falla ner i en snödriva och bara dö. Eller såg mig själv ståendes när tåg efter tåg hade åkt förbi.
Men där och då levde jag, i allra högsta grad levde jag. Han var så levande, vacker och enkel, ett behagligt sätt som tilltalade mig. In i det djupaste skrek den till mig. Så omvälvande roligt och mjukt kändes hans närhet, och det roliga och samtidigt gåtfulla hade jag inte känt på länge. Det var som en enda lång röd tråd rullades ut på tåget, in i caféet, och bort från ensamheten. Jag var ju sällan ensam, men den tillhörigheten som uppstod som en bomb mellan oss gav mig för första gången en känsla av ETT.
Allt föll ihop i små små trådar, och som byggdes upp och blev till ett enda stort och kraftigt tågvirke. Det hade jag i mig under hela tiden. Det och tågets gungande känsla böljade när vi åkte genom snö och bulliga hus.
Afrika, vi pratade Afrika, och hur rätt var inte det när bilderna brände i fickan. Det var den stora röda tråden. Den som fick oss att stanna upp efter tåget inbromsning. Den som fick oss att ivrigt fortsätta en liten bit till trots att tåget stannat.

Och förra året:
”Den sjuttonde har vi varit tillsammans i 25 år”, säger han och klappar händerna.
”Nej, det är den 15 april”, säger jag.
”Nej, nej, det är den 17”, säger han.
”Men du jag ska kolla min gamla kalender och visa dig. Men jag vet att det är den 15 april”, säger jag och rusar in och kastar kalendrarna över mig tills jag hittar ”den rätte”.
”Här”, visar jag stolt och suckar djupt i en segerviss gest.
Han tittar på datumet och formar siffrorna i ett tveksamt leende.
”Det måste vi fira”, säger jag och tittar med stora ögon.
”Ånej”, säger han plötsligt och högt.
”Då ska jobbet spela boule ju, efter jobbet ska vi spela turnering”, säger han.
Jag blev ledsen för ett ögonblick, men det dröjde inte  länge förrän allt lugnade sig. Jag var glad igen, allting ordnar sig tänkte jag och det kommer en dag till, dagen efter tänkte jag.
Då ska vi fira den!

Storkramar till hogga (och mindre till alla andra som har stått vid vägkanten och vinkat)!

Stina

Utanför mitt fönster

Standard
Utanför mitt fönster

Bokvideo-I mjölnarens spår musik Utanför mitt fönster

Sitter med fönstret öppet och tangenterna smattrar på i snabb fart. Och så tystnar de tvärt, jag behöver fundera, eller jag behöver ta det lugnt. Då sätter jag upp foten eller vilar mitt knä. Nackkragen är på hela tiden när jag skriver, den trixar lite väl mycket, nacken alltså, och när den gör det så kan man ge sig sjutton på att alla de andra svajande kroppsdelarna hänger på. Så just nu känner jag mig som en halvt inlindad mumie som kan göra väldigt lite i den form som nu är, men tangenterna går varma.

I det pågående läget, med min nya roman, och med de bokställen som jag vill besöka för att berätta om den, finns ibland bara ett ”kanske” att jag kan när de har frågat mig. Om det ligger ”för” långt bort, eller om det just då händer något mer ”spännande” med min kropp, kan jag inte säga ja. Det vore underbart med ”Kvinnofrukost” i Västervik, eller möta människorna på Valdemarsviks bibliotek, men det får vänta tills ”det ligger rätt i tiden”, eller att mina delar ligger rätt i kroppen.

Som författare är det ett måste att ge sig ut och göra reklam för sig, och jag älskar att möta människorna. Ta dem i hand, språka lite, och prata om boken, hur jag har tänkt och att jag har tänkt. Men också den fantasi som jag sedan som barn haft och som äntligen får sitt lystmäte. Det är det som vill sprida sig som små kristaller ut mot kronan (människorna).

Det är bara det jag vill säga, att jag vill, trots att ett nej är ett nej, så finns det en förklaring. Är det en ”dåres försvarstal”? Nej, det är bara en förlängning av sanningen.

Men hur det än är så skiner solen och jag går ut och sätter mig på trappan med en kopp kaffe. Låter solen värma bort mig till tomhet och så kommer det där jag söker efter, orden som jag vill fånga och pusslet får en bit till på plats.

Går sakta in igen, trots att jag vill snabbare (den lugna stilen är inte min stil), för att sätta mig vid tangentbordet. Nu så, nu är den här igen, min familj i min nya roman och den känns mer och mer närvarande, så jag försvinner in i den.

 

Tack för att ni lyssnade!

Ha en härlig vårdag i solens alla hörn.

Kram Stina

bild-tre stenar3-pensel

Drömmar

Standard

 

 När en del drömmer om ”den stora resan” eller ”det gula sommarhuset” så drömmer jag om detta. Det är så härligt att känna att fler kan läsa min roman, och förhoppningsvis tycka om den. God lyssning mina vänner!

Kram Stina

Storytel

Tiggaren - Sofie Sarenbrant

                                                        Tiggaren
Gästkatten - Takashi Hiraide

                                                            Gästkatten

Förlaget om ”I mjölnarens spår”

Standard
Förlaget om ”I mjölnarens spår”

Ebes förlag:

Romanförfattare Stina Nilsson Bassell
AKTUELL med den spännande och gripande, historiska romanen,”I mjölnarens spår”.

Stina Nilsson Bassell föddes i Västervik 1963 men kom som trettonåring till Linköping. När hon läste journalistlinjen på Bona folkhögskola träffade hon sin nuvarande sambo, han som gjort omslagen till hennes böcker.

Hon frilansade som radioreporter under ett tiotal år och ägnade sig sedan mer och mer åt det egna skrivandet.  Har tidigare givit ut tre diktböcker ”Eldens aska”, ”Vattnets ådra” och ”Luftens sötma”,  samt två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta – och om trollen och spöket”.

Hon har också medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), ”Tjugoen röster” (blandade dikter och noveller), och ”Svensk poet 2011”(dikter).

Romanen ”Andetag” var hennes debutroman, sedan gav hon ut romanen ”Eko av natt”. Nu kommer hennes tredje roman ”I mjölnarens spår”.

Stina är medlem i Sveriges Författarförbund och har tilldelats arbetsstipendium från Sveriges författarfond. Hon sitter i sitt röda hus i Norrköping med sambo och en dotter och skriver. Hon har efter två hjärnblödningar för tjugofyra år sedan, då rollatorn gjorde sitt intåg, hamnat i sitt skrivhörn i Röda stan där fantasin har fått fritt spelrum.

Familjen har ett fadderbarn på Haiti och vill på så sätt försöka sträcka ut handen lite längre än till Östergötland och Sverige.

Stina har många strängar på sin lyra och har sjungit i jazzband samt målat tavlor, en del av tidigare bokomslag är hennes egna tavlor.

I sina radioreportage var det personporträtt som fångade henne och det var också det reportagen i huvudsak handlade om. I sitt skrivande i dag har hon mycket nytta av det och likaså i hennes engagemang för de som har det svårt och behöver synas mer.

Stina har även arbetat som fritidsledare, inom äldreomsorgen och med psykiskt utvecklingsstörda. Hon har föreläst om Zimbabwe och södra Afrika, runt om i Sverige, och det var i Zimbabwe hennes radiointresse tog sin början. Sedan blev närradion i Linköping ett bra startskott med programmet Afromix. Där blandades musik med intervjuer. Efter ett tag blev Sveriges Radio hennes arbetsgivare och ämnena blev en mångfald.

”Idag sitter jag i mitt röda hus, i Röda stan, och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet. Samtidigt.
Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, Emma eller Alfred, och smyger in lite av min egen verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi.
Hur fantastiskt spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda?
Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få det ur mig.”

Matilda Aldsjö, Smile magazin:
”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

PROVLÄS GÄRNA

 

Region Östergötland Honnörsstipendium,2015

Motivering Honnörsstipendium:

”Stina Nilsson Bassell tilldelas Region Östergötlands honnörsstipendium för sitt enastående författarskap som rymmer många av livets frågeställningar kring det personliga och det allmänmänskliga.”