Monthly Archives: maj 2016

Kulturrundan i Röda Stan med omnejd

Standard

Kulturrundan i Röda Stan med omnejd
Söndagen den 19 juni
11-17

Musik och utställningar. Café och spännande upplevelser.

Kom och upplev trädgårdarna i Röda Stan med omnejd på ett annorlunda sätt.

Se kartan över de 19 trädgårdarna.

Välkomna!

För femte året i rad:
Vilken lycka och vilken fröjd.
Nu öppnas portarna för 19 trädgårdsgrindar:)
Kolla in programmet.

Smyg in och njut!

 I vår trädgård, nummer tio av 19 trädgårdar,
som öppnar sina portar, har vi…
Väl mött!

Erica Falk med sin underbara röst flyger iväg med oss i sina
målande och nära texter,
Pentti Salmenrantai underhåller med sina underfundiga texter, och
Göran Birksjö strålar i en glans av sina ord i de träffande låtarna.

Ebes förlags författare berättar om sin bok- en humoristisk roman- Nordisk folktro -om trolltro och magi -.
en fantasy -en historisk roman

Magnus ”Mankan” Nilsson kåserar-pjäsförfattare av bla ”Greven av Röda Stan”, filmen ”Min store tjocke far”, uppväxt i Röda Stan (mitt emot vårt hus)

Se mer här

och här

Annonser

”Happening”- rea från den 24 maj till 14 juni

Standard
”Happening”- rea från den 24 maj till 14 juni

Jag fyller 53 år den 13 juni och    

ljudbok på I mjölnarens spår kommer ut den 3 juni,

 och (väldigt många och)

mormorsmor AnnaKarin-Olgas mor

Mormors mor

det är mors dag den 29 maj.

I mjölnarens spår-Ebes

I mjölnarens spår

Så jag rear min bok

från den 24 maj till 14 juni med

53%.

Ebes förlag

175 kr/NU 82 kr

 

Bokus

198 kr/NU 111 kr

 

Adlibris

180 kr/NU 85 kr

Ha det gott!

    bild-tre stenar3-pensel     Stina Nilsson Bassell


Recensioner:

Boklysten

”Trots att jag bitvis nästan fick ont i magen av att läsa I mjölnarens spår så skulle jag definitivt inte vilja ha den oläst och den kommer att leva i mitt minne under lång tid. Och den här boken hamnar definitivt bland årets favoriter!”

Corren

”Romanens intrig är som hämtad från Vilhelm Moberg”

 

Stina REA2

Recension från 26 juli 2015 på Kultursidan.nu

Standard
Recension från 26 juli 2015 på Kultursidan.nu

Otäckt kvinnoförtryck i mjölnarens spår (recension)

 

Hur kunde så många se på utan att ingripa?

När jag läst ut Stina Nilsson Bassells roman I mjölnarens spår kom Martin Luther Kings ord till mig: ”Den stora tragedin är inte de ondas brutalitet utan de goda människornas tystnad.” Fast jag skulle vilja lägga till ett citationstecken kring ”de goda människorna”, både i Kings citat och i romanen. Kan man vara god samtidigt som man bevittnar ondska utan att ingripa? Har man legitimitet när man säger att man inte vill bli inblandad?

I mjölnarens spår är en långsam roman. Jag får en känsla av inre monolog när jag läser den, fast det finns en berättarröst. Boken växlar mellan tre tidpunkter. Vid en tidpunkt är huvudpersonen Emma ung och förälskad i Alfred. Hon bor med sin familj och är mycket lycklig.

Vid den andra tidpunkten har hon just blivit bortgift med den dubbelt så gamla storbonden Niklas Nilsson och deras son föds och växer upp. Vid den tredje tidpunkten har Emma blivit gammal och bor kvar med sin sinnesförvirrade son i huset på gården. Storbonden är nu död.

Ungdomens lycka kontrasteras mot den vidriga tillvaro Emma får som bortgift med en ondskefull man och senare mot tillvaron med den onda och sinnesförvirrade sonen. Greppet är bra och skildringen av mannens metoder för att bryta ner Emma är intressant men jag tycker att boken skulle vinna på att korta ner första halvan något. Skildringen av lycka kontra olycka känns till slut som en upprepning.

I andra halvan av boken dyker element upp som bryter mönstret av hopp mellan lycka och olycka. Vi läsare får en del förklaringar till hur det kunnat bli så olyckligt som det blivit. Gamla olästa brev dyker upp och i bokens långsamma tempo känns detta som friska fläktar, en form av action. Mot slutet får både vi och Emma träffa en gammal dam vid namn Elsa. Hon är den enda person som handlingskraftigt griper in för att hjälpa Emma. Därefter tar historien en helt ny vändning.

Stina8_web-ute skratt

I mjölnarens spår

Stina Nilsson Bassell är poet, sagoberätterska och romanförfattare.

Stina Nilsson Bassell är poet, sagoberätterska och romanförfattare. Det märks i romanen. Författaren har hittills haft ett mycket personligt språk i sina tidigare romaner med många ofullständiga meningar. En del störs av det, andra vänjer sig och upplever det personliga i språket.

I den här romanen, som är mycket längre än de tidigare romanerna har varit, finns det personliga språket där men det är något dämpat vad gäller egensinnighet med grammatik och meningsbyggnad. Det är fortfarande mycket poetiskt och fantasifullt och – bara ibland – inkorrekt. Den konstnärliga friheten bjuder på det.

Även huvudpersonen i boken är en stor sagoberätterska och här kommer ljuset i romanen fram. Fantasin och poesin finns både hos Emma och hos författaren. Där finns livskraften och när Emma bryts ner och förlorar sin skaparkraft finns den fortfarande kvar i språket hos Stina Nilsson Bassell.

Som en tvillingsyster tvinnar författaren kraft, poesi och fantasi i orden. Därmed låter hon oss ana att under allt elände glimmar glöden fortfarande hos Emma. Hennes tankar har fantasi och poesi, till exempel när hon filosoferar över tidens gång: ”Å, gode tid, det är som om ingen tid har gått, men tänker hon och suckar, det har det. Det har gått skägg och mustasch. Och mer mage, ja förresten mer kropp överhuvudtaget.”

Det kvinnoförtryck som Stina Nilsson Bassell tar upp i sin roman känns angeläget. Handlingen i boken utspelar sig mellan 1895 och 1936. Det är inte så länge sedan. Kunde det verkligen gå till så som i boken? Kunde verkligen så många se på utan att ingripa? Händer liknande tragedier i dag?

Vem vill jag vara; modiga och varma Elsa som reagerar och hjälper eller någon av Emmas grannar som gärna för elakt skvaller vidare men låter det skeva vara skevt?

Text: Carina Johansson
Foto: Robert Svensson

Läs på kultursidan.nu

Hurra för min dotter 21 år idag!

Standard
Hurra för min dotter 21 år idag!

foto: två år sedan

En dotter föds.

Jag var gravid, och en lycka så stor som den sammetslena himlen öppnade alla sina stjärnor för mig. En ny dimension fattade tag om mig och virvlade runt mig tills bara ett enda ljus fanns kvar, barnet i mig.

Jag stannade upp mitt i rörelsen och en tanke for som en iller genom mitt huvud, får jag föda barnet? Är det okej? Är det någon risk för mig eller barnet?

Jag har ju ändå haft två hjärnblödningar och ska jag utsätta mig för det här? Får jag utsätta mig för det här? Det snurrade runt i huvudet av en berg- och- dalbane- lik känsla, så att jag verkligen mådde illa. Det var bara att ”face the fact”. Att gå i rask takt till överläkaren som visste allt om det inre i min hjärna, ja nästan allt.

Så med stora steg famlade jag (utan rollatorn fanns han vid min sida) med min sambos steg bredvid, alltid bredvid, till rummet där läkaren satt. Där log han och sa att det var helt okej, och där log han och sa att jag nog skulle ta kejsarsnitt. Och där log han och sa att jag nog inte orkade en förlossning. Ja, vi log och ett kejsarsnitt var som att bjuda mig på en stor tårta, det var som ett enda stort kalas.

Det var ett lyckligt par som traskade hem till Rådmansgatan, men väl där startade ett annat orospaket. Vad skulle jag göra när högerarmen/handen inte fungerade så bra? Med dess svaghet och famlande humör (handens humör) kunde jag lätt tappa den lilla. Och hur ska det gå när jag vinglar till och då riskera att tappa den lilla? Så många tankar som barnmorskan fick hällt över sig. Hon som var van vid andra sortens frågor gapade först, men fann sig snabbt när hon förstod att här fanns andra tankar som måste få svar. Och jag fick svar, och jag gick på de mytomspunna molnen. Det enda var att det inte fanns någon sjukgymnast för sådana som mig med hjärnblödningar och graviditet som krävde en annan typ av träning, så här stod jag inför ett nytt stort gap. Ett hål ditin inget hade nått, ett sugande begär av det ingen hade haft förut. I alla fall inte i min region, inte i min stad, så jag skrek och talade till pressen. Pressen kom och ett par veckor senare fanns just den sjukgymnasten jag så väl behövde i min stad.

Vi fann varandra på ett befriande sätt, sjukgymnasten och jag, ett sätt där allt klaffade direkt och vi hade den allvarsamma träningen i botten och på ytan blev samtalen längre och längre. Det var nästan så att kroppen gjorde en sak och huvudet en annan. Ändå gjorde jag med djup och allvar de övningar som skulle göras. När jag tänker efter så stannade vi nog upp och la energin på det vi sa, i alla fall en gång. Efter ett par månader pratade vi släkt, och hennes mormor kom från Fjärsbo. Va, sa jag, det gjorde min mormor med. Helga hette min mormor, sa hon. Va, det hette ju min mormor Olgas tvillingsyster. Och då hade vi verkligen stannat upp och tårarna kom i förvåning och i skratt. Livet har massor av lustiga vägar, tänkte jag och log åt ödet och vilken tur att jag hade tyckt mycket om denna kvinna när det sedan visade sig att vi var sysslingar. Det är inte var dag man träffar en syssling på detta vis, tänkte jag och gick vidare genom graviditeten med ett leende.

Det var sammanträffanden hela tiden, men det största var nog det utanför min dotters rum på sjukhuset.

Hon kom lite för tidigt och hon var lite för liten så hon fick ligga i värmesäng och på en annan avdelning. Allting var mycket märkligt då jag låg i sängen utan någon baby, och alldeles matt. Vad gör jag här, tänkte jag. Har jag fött ett barn? Eller var det en dröm, då tittade jag bredvid mig och där låg Hogga i en annan säng. Det var ingen dröm, hon fanns där i ett annat rum och lite för liten för att klara sin värme på egen hand. Med händerna i varandras gick vi flera gånger om dagen till hennes rum på planet nedanför. Vi tog hissen och allt var så märkligt så det infann sig en känsla av uppsträckthet i all vår iver. Som om vi skulle träffa rektorn, just så var det, en spänning av iver/lust/förväntan och oro.

   ”Här är det”, sa Hogga och pekade på en dörr. Min blick fastnade på en tavla precis utanför dörren. Jag kände mig glädjefull av den lycka jag såg, det var tavlan som jag hade ovanför soffan i vardagsrummet. Den som hade prytt min vägg sedan länge och som jag älskade. Den jag hade vunnit på lotteri i Svenska Freds lotteri 1989 och som spridit närhet och kärlek i så många år. Jag har sett in i det gula vackra landskapet och känt Östergötland och Zimbabwe, samtidigt. Och nu hängde den här, utanför min dotters rum. Då infann sig en frid i min kropp.

Det är lugnt sa jag till Hogga, allt är lugnt, vi behöver inte vara oroliga längre!

Livet är som ett lotteri, hela tiden, det formar sig som ett hav av igenkännande blickar som i närhet eller med främmande blickar tar sig i ett sakta tempo över varje kulle för att sedan åka nedför backen i ett tjut.

Tack till tavlan (som har fått pryda min senaste roman I mjölnarens spår) och sjukhuspersonalen som lugnade mig och lät mig få ett eget rum med min Holger boendes hos mig. Och ett självklart tack till honom och den strålande stjärnan som hade fötts som gav mig den vissheten att ALLT ORDNAR SIG!

Kramar i mängder till vår dotter!