I Sanden är det alltid spår

Standard
I Sanden är det alltid spår

Till Sanden kom jag äntligen, efter flera försök de senaste åren landade mina fötter i en sval och skön sand. Bryggan stod kvar där ångbåtarna en gång guppade i vågornas dans för att sedan dansa vidare till Söderköping. Det var hit mormor Olga och morfar Ture med sina tre barn kom en dag 1932. Det är konstigt att jag alltid tänker på dem när jag kommer hit. Snacka om historiens vingslag!

Sandenhus

Det finns där, gamla affärshuset som de övertog, bankhuset som blev deras hem och som de delade med banken, och bryggan med ångbåtarna som nu är privatbåtar och en ljugarbänk. Pensionatsbyggnaderna som mormor Olga byggde upp och som senare morbror Åke byggde ännu mer för att sedan vackert pryda byn.

Det är något visst med hustak och moln som hastigt drar förbi. Det är det där rörliga och det stillastående som blir så vackert ihop. En hissnande känsla som tar mig med upp och skapar en tomhet som fyller min kropp av en härlig luft.

Vy i Sanden

Jag har semester från de karaktärer som jag skapar i min nya roman. Det känns bra, men saknar dem, och undrar vilken väg de ska ta sedan. Men när jag sitter där och ser bergens vågiga struktur som med molnens otroligt olika former skapar livfullhet, som med de fasta hustaken bildar en sådan rofullhet att jag inte ser getingen förrän den är för nära. Handen åker ut kvickt och gör så att ringen far av fingret. Det blir ett letande utan dess like. Det största problemet i vår Sandenvistelse  blev ”var är ringen” . Vi hittade den och jag kunde återigen dricka mitt kaffe och se utsikten med rosorna i förgrunden. Rosorna, som var fler och vackrare under mormors tid, är fortfarande behagligt röda. Mormor skötte dem som sina barn och satt alltid på somrarna mitt ibland dem som en drottning och vinkade till pensionatsgästerna som kom från huset på berget, Örnboet. Eller så vinkade hon åt kunder som kom från campingen, eller åt de båtfolk som skulle in i affären för att inhandla sin sommarmiddag. Bilarna kunde trängas framför hennes staket och när en varubil kom satt vi barn och undrade hur det skulle gå. Spända över hur den skulle kunna vända satt vi som på nålar och viskade ”tänk om den åker rakt ner i vattnet”.

Sandenljugarbänk

När festplatsen var i full gång gick båtfolket förbi vårt staket och uppför backen för att roa sig. När de hade festat klart kunde vi många gånger vakna av att de låg i vår trädgård, omslingrande och fulla. Vi skrattade och blev senare oroliga när de gick ner till sina båtar. Utan flytvästar hände det några gånger att de tog några felsteg…

Men det gick bra och vi kunde sova lugnt.

När jag sitter där är det tomt i tanken, jag menar att tankarna är så gott som tomma. Lite mormor och lite av de som hälsar på just då, de blir som ljuvliga silkestrådar som svajar lätta i vinden. Det finns många stenar jag har tagit i och många träd som burit den frukt jag ivrigt stoppat i munnen. Det finns ansikten man aldrig glömmer och en pensionatstid som har satt sina djupa spår i mig.

Så det är med en stor kärlek jag befinner mig i detta paradis, och det är med kärlek (även om det döljer sig en och annan orm) som jag låter händelserna utspela sig i Sanden i mitt nya skrivprojekt.

Sanden bryggan

 

Jag tackar och bugar för ytterligare ett stipendium från Sveriges Författarförbund, Författarförbundets Jubileumsfond. Nu kan allting återigen se lite lättare ut borta vid bokhorisonten. Jag börjar urskilja något annat där borta, är det en liten öppning?

Det jag skriver på nu handlar om fiktiva människor i Sanden, Sankt Annas skärgård, och en utvikning till år 1673. När jag ”befinner” mig i Sanden så inträffar en underbar känsla och jag undrar hur sjutton det ska gå att skriva om år 1673…

När jag väl är där, år 1673, så vill jag inte lämna det som händer där och börjar svettas över att skriva om Sanden år 2006. Mycket intressant hur man fungerar, man lär sig något nytt varje dag. Både bra och dåliga saker, sol och regn, för att sen skörda det, om det inte blir ett dåligt år.

bild-tre stenar3-pensel  Ha en bra sommar, Stina!

 

Annonser

About stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

2 responses »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s