Månadsarkiv: februari 2020

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3 & Novell

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3 & Novell

Vad kul! Två artikel/novell i gårdagens tidning. Trevligt!
I gårdagens Länstidningen Östergötland fortsätter mina minnen från Sanden Sankt Annas skärgård. Del 3. 1, 2, och 3 kan ni läsa  här.

Sedan kan man också läsa min novell om familjen Engvall (familjen som bodde på Bråbogatan 33, år 1918) i Röda stan, Norrköping,  i gårdagens Länstidningen Östergötland.

Länstidningen Östergötland: Författaren Stina Nilsson Bassell berättar om sina minnen från Sanden där hennes senaste roman, Spegeln i rummet utanför, utspelar sig.

 

BOKREA på mitt förlag med I mjölnarens spår

Standard
I mjölnarens spår  är en historisk roman som handlar om ett kvinnoöde. Nytryck av I mjölnarens spår med nytt omslag av Snezana Lindskog och redigerad igen av Ebes förlag.

i mjölnarens spår-framsida

Recensioner 2019-2020:

bokannicka

”Svek, lögner, psykisk misshandel, övergrepp och en kvinnosyn som får mig att rysa. Emmas öde berör mig ända in i hjärtat. 4 av 5″

Ett Kapitel

”Med ett poetiskt vackert språk får vi följa Emmas kamp för tillvaron. Stina beskriver allt så fint, fast det är så hemskt.”

stinas boksida
”Det är en mörk berättelse och Emmas öde griper verkligen tag i mig. Ett så tragiskt liv på grund av pappans oväntade beslut. Betyg: 4 av 5                                                                                       i mjölnarens spår

Recensioner 2015-2018:

Kultursidan

”När jag läst ut Stina Nilsson Bassells roman I mjölnarens spår kom Martin Luther Kings ord till mig: ”Den stora tragedin är inte de ondas brutalitet utan de goda människornas tystnad.” Fast jag skulle vilja lägga till ett citationstecken kring ”de goda människorna”, både i Kings citat och i romanen. Kan man vara god samtidigt som man bevittnar ondska utan att ingripa? Har man legitimitet när man säger att man inte vill bli inblandad?”

Corren

”Romanens intrig är som hämtad från Vilhelm Moberg”

Boklysten

”Trots att jag bitvis nästan fick ont i magen av att läsa I mjölnarens spår så skulle jag definitivt inte vilja ha den oläst och den kommer att leva i mitt minne under lång tid. Och den här boken hamnar definitivt bland årets favoriter!”

Tematrio- Kvinnor skriver om män

Top ten Tuesday-Bästa böckerna 2015

Tematrio- Parrelationer

Tematrio- Sommarens minnesvärda

Sommarens bästa- en tisdagsenkät

Bäst 2015

Tematrio-Jobbiga böcker

Ebes förlag butik

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Länstidningen Östergötland: Författaren Stina Nilsson Bassell berättar om sina minnen från Sanden där hennes senaste roman, Spegeln i rummet utanför, utspelar sig.

SANKT ANNA (LT)

I affären fanns det spik och mjölk. Jag tyckte alltid det var så spännande att gå där. Det var som en mystisk grotta med hällristningar. Ett affärscentrum mitt i byn Sanden. Jag var tonåring och jag älskade att se spikkartongen och mjölkpaketet bredvid varandra. Men vad låg alldeles intill dem? Det var saker att utforska varje dag. Det låg ju bara fem sekunder bort och mitt emot vårt sommarhus. Det var mitt tempel, min brunn. Därur kunde jag dricka, insupa ny luft i form av människor och saker. Det var en ynnest att ha haft denna affär runt husknuten. Nästan så man bodde där. Dit kom båtfolket från öarna, där gjorde campingfolket sina dagliga inköp, och dit kom sommargästerna och åretruntfolket ifrån hela ön Norra Finnö.

LÄS ARTIKELN

mamma2besk

 

Författarsamtal på Norrköpings stadsbibliotek

Standard
Författarsamtal på Norrköpings stadsbibliotek

En väldigt intressant kväll när jag pratade om mina böcker samtidigt som jag slogs mot en snöstorm och bokreans folkstorm. Många stormar på en gång (jag har kallats för storm- Stina  ). Men på något sätt är det givande ändå, trots en liten publik. Tack för att jag fick vara där!

 

 

nytryckt

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 2

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 2

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår

Gamla lanthandeln Sanden.

Sanden, gamla affären

Sanden, gamla affären

Sankt Anna (LT)

Han satt där i backen med bar överkropp. Alltid med bar överkropp. Den stora näsan tillsammans med hans starka och glada karaktär gjorde honom till en person som tydligt fanns i mitt inre. Och inte att förglömma hans godhet.

I backen vänd mot bryggan utanför sitt sommarhem satt han där och skrockade. En soldyrkare vid namn Tulle. Det var vad alla alltid sa, ”Tulle”. Han var Sandens lyckopiller. Ingen Sanden utan Tulle, blev det i var mans och kvinnas mun. Jag gick alltid nedför den branta backen för att sitta på ljugarbänken ett par gånger per dag. Det var så fridfullt med båtfolket som kom till bryggan för att få sin efterlängtade glass och den maten som skulle åtnjutas i kvällssolen. Trots gräsklipparljud, varubussens pipande, och människor som pratade högt, så låg det ett skimmer av tystnad ovanpå alla ljud. Ett skimmer som på något sätt tog bort det vassa i allting, ett skimmer som med ansiktet mot solen suddade bort det taggiga och svåra. Jag frågade mig alltid hur Olga och Ture Wass med familj tänkte när de satt på ljugarbänken eller bryggan år 1932. Fast de hade nog inte tid till det, tänkte jag och kände mig lyckligt lottad att kunna sitta där på bryggan en varm sommardag.

Rosorna, som var fler och vackrare under mormors tid, är fortfarande behagligt röda. Mormor, och sedan mamma, skötte dem som sina barn och mormor satt alltid på somrarna mitt ibland dem som en drottning och vinkade till pensionatsgästerna som kom från huset på berget, Örnboet. Eller så vinkade hon åt kunder som kom från campingen, eller åt de båtfolk som skulle in till affären för att inhandla sin sommarmiddag. Bilarna kunde trängas framför hennes staket och när en varubil kom satt vi barn och undrade hur det skulle gå. Spända över hur den skulle kunna vända satt vi som på nålar och viskade ”tänk om den åker rakt ner i vattnet”.

När festplatsen var i full gång gick båtfolket förbi vårt staket och uppför backen för att roa sig. När de hade festat klart kunde vi många gånger vakna av att de låg i vår trädgård, omslingrande och fulla. Vi skrattade och blev senare oroliga när de gick ner till sina båtar. Utan flytvästar hände det några gånger att de tog några felsteg. Men det gick bra den här gången och vi kunde sova lugnt.

länst 2 delenDet var ett äldre par som alltid satt på samma plats med sina solstolar. De hade bott på Wass pensionat i fyrtio år. De gick ut klockan sju varje morgon för att ställa ut stolarna för att få den bästa platsen. Långt från stranden. Där hade de uppsikt över vilka som kom och gick. När de klädde sig för kaffet eller middagen var det som om de hade klätt sig för en galamiddag. Men det var det som var så fantastiskt att få uppleva som liten, tonåring, och som vuxen, just det när pensionatsgästerna skulle gå för att äta. Det var fantastiskt med det dukade bordet. Alltid ett dukat bord med mycket att välja på. Jag har alltid tänkt på det dukade bordet, mormor Olga, och deras tid i Sanden och i Fjärsbo där mormor hade sitt barndomshem.

Redan som tonåring tänkte jag och fantiserade om henne och andra släktingar. När jag var runt 25 år började mitt intresse för släktingarna som inte längre fanns ta ytterligare ett steg framåt. En papperslapp kom i mitt blickfång och mitt intresse var tänt. Där stod namn efter namn, årtal efter årtal, och jag började svettas mitt i högsommarvärmen. Jag bläddrade och slukade namn efter namn tills jag kom till sista sidan då namnet Bassell dök upp och årtalet 1605. Jag stod som förstenad, och efter det vimlade det alltid ännu mer av släktingar vid det dukade bordet på Wass pensionat.

När jag sitter i Sanden är det tomt i tanken, jag menar att tankarna är så gott som tomma. Lite mormor och lite av de som hälsar på just då, de blir som ljuvliga silkestrådar som svajar lätta i vinden. Det finns många stenar jag har tagit i och många träd som burit den frukt jag ivrigt stoppat i munnen. Det finns ansikten man aldrig glömmer och en pensionatstid som har satt sina djupa spår i mig. Så det är med en stor kärlek jag befinner mig i detta paradis, och det är med kärlek (även om det döljer sig en och annan orm) som jag lät händelserna utspela sig i Sanden i mitt senaste skrivprojekt Spegeln i rummet utanför.

Jag tackar och bugar för ytterligare ett stipendium från Sveriges Författarförbund, Författarförbundets Jubileumsfond. Nu kan allting återigen se lite lättare ut borta vid bokhorisonten. Jag börjar urskilja något annat där borta, är det en liten öppning? Det jag skrev på då handlade om fiktiva människor i Sanden, Sankt Annas skärgård, och en utvikning till år 1673. När jag ”befann” mig i Sanden i mitt skrivande så inträffade en underbar känsla och jag undrade hur sjutton det skulle gå att skriva om år 1673? När jag väl var där, år 1673, så ville jag inte lämna det som hände där och började svettas över att skriva om Sanden år 2006. Mycket intressant hur man fungerar, man lär sig något nytt varje dag. Både bra och dåliga saker, i sol och regn, för att sedan skörda. Om det inte blir ett dåligt år.

Min morbror Åke och hans hustru Margareta stretade tappert med Wass pensionat. Jag såg dem alltid måla ett staket eller hänga tvätt, stå i ångorna i köket eller göra i ordning ett rum åt en gäst. Alltid på språng, alltid serviceinriktade. Jag sprang ofta till pensionatet som tonåring och spelade spel i deras sällskapsrum eller spelade på deras enarmade bandit som stod vid receptionen. Jag umgicks med personalen i deras små rum i bankhuset och jag arbetade där en sommar i tonåren.

Senare när jag var mer vuxen så spelade och sjöng min sambo och jag där. Mitt i rummet mellan alla bord med de fina vita dukarna stod det pianot min sambo spelade på och jag sjöng för släkt och gäster. Det kändes trevligt att vara en del av det som för mig hade blivit så betydelsefullt: Sanden och dess pensionat och affär. Det var inte många somrar utan Sanden sedan jag var barn. Och som tonåring letade jag mig upp bland bergen för att sitta ensam och rita eller skriva något.

Se ut över nejden och finnas till, men ändå inte finnas. Som att vara upplöst och hamnat i ett moln. Där svävade man fritt tills det var dags att rita eller skriva det som för tillfället var framför mig. Eller det som fanns inuti mig. Vatten har alltid varit en kamp att få till. Och det är ju märkligt att jag har fortsatt försöka få till vatten. Äntligen kändes det bra i en Gotlandsmålning. Efter många och långa år. Men denna ynnest att få betrakta vattnet i så många år hjälpte nog till. Jag har i Sanden alltid försökt att vara nära vattnet. Idag kan man se lite av vattnet mellan hustaken. Trädgrenar som togs ner gjorde det möjligt. Tack mamma och mormor, samt ni som gav mig den fina upplevelsen att kunna vistas i ett pensionat och affär i min barndom, ungdomstid och vuxentid.

mormor

Mormor Olga Wass

Min mormor startade Wass pensionat och tillsammans med morfar Ture drev de Sandens lanthandel. Sedan tonåren är mormor Olga Wass hus, mitt emot affären, vår sommarbostad. Där är jag på sommaren och drömmer mig bort när jag ser den gamla byggnaden som har varit lanthandel. Den vitrappade längan som var bostadshus innan den blev lanthandel. Det riktigt lyser om den i sin vithet. Det var där lanthandelns historia började. 1884 öppnade Sven Petter Svensson affär i Sanden och 1894 övertog sonen Albin Svensson affären. 1910 Gick bröderna Albin och Gustav Svensson tillsammans och drev rörelsen Albin Svensson & Co. Där började det för familjen Wass, deras Sanden-liv, när de kom 1932 från Kisa-trakten för att driva lanthandeln vidare.

Ture och Olga Wass med barn kom närmast från Svalsjö i Kisa-trakten, och arrenderade affären. 1938 köpte de lanthandeln och familjen blev då affärsinnehavare. Det måste ha varit en stor glädje när de äntligen kunde köpa affären och känna att det gick bra. Den gick så bra att det byggdes en ny affärsbyggnad strax intill den gamla. 1939, vid krigsutbrottet, stod huset klart, och nu var det inte en vitrappad länga inte. Nej, det var två våningar med källare varav nedre botten skulle bli affärslokal och den övre skulle bli bostad åt familjen Wass. Mormor hade visst bestämt sagt att det skulle vara ett rum så stort så hon kunde ha matgäster.

De hade tidigare bott i bankhuset där en del av den fortfarande var bank och en annan del bostad åt dem. (och många fler rörelser, har jag hört, i den lilla byn Sanden). Vilka fler rörelser fanns i den lilla byn? Köttaffär vet jag, men vad mer? Det var nog inte värdshus som i min senaste roman, men ändå så känns det som om Sanden i lång tid har varit ett centrum.

Text: STINA NILSSON BASSELL Bild: Monica Stangel Löfvall (gamla lanthandeln)

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂
spegeln_sanden_ver2

Ny rollup till Nytt författarsamtal

Standard
Ny rollup till Nytt författarsamtal

Idag kl.18.00 är det dags för författarsamtal. Dagen till ära har jag en ny rollup. Snygg va? Då menar jag rollupen

Norrköpings Stadsbibliotek tisdag 25/2 kl 18.00 i Mellanrummet. Pip.
Välkomna!

Jag tog med den rollup som är från 2018. Skön kontrast till den nya. En ljus och en mörk. Som livet.

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 1

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 1

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår

Familjen Wass 1932, de har just arrenderat Sandens lanthandel

SANKT ANNA (LT)

Sanden_1890_bilder.020-fam wass 1932

Familjen Wass 1932

Till Sanden kom jag äntligen, efter flera försök de senaste åren landade mina fötter i en sval och skön sand. Bryggan stod kvar där ångbåtarna en gång guppade i vågornas dans för att sedan dansa vidare till Söderköping. Det var hit mormor Olga och morfar Ture med sina tre barn kom en dag 1932. Det är konstigt att jag alltid tänker på dem när jag kommer hit. Snacka om historiens vingslag!

”Norrköpings Tidningar: Nu stänger lanthandeln för gott.” Trist men sant. Ett vemod sköljer över mig som ett svart moln, samtidigt som en stilla vind lägger sig framför mig. Det skriker saknad inuti mitt bröst, och historia. Som aldrig vill tystna. Vi går mot en ny tid, kanske det är dags med små hantverksbutiker i Sanden, kanske vi ska visa vad vi hittar för skatter inom oss själva, vi som bor där sommar som vinter, i kyla och värme, det skulle vara en ny tid det. Efter köttaffär, ångbåtsbrygga, bank, kiosk, festplats, och pensionat kommer…

Tänk att befinna sig på just den där fläcken där allt började. Det var där Sandens lanthandel tog sin form, och som nu täcktes av en dubbelsäng. Där det förut hade varit varor av tusen slag, var det nu en väldigt skön säng. Historien speglade sig inte i nuet, inte vad man kunde se med blotta ögat. Men att vistas i det rummet gjorde att min fantasi tog sig ett dubbelskutt. Tankarna virvlade och havet yrde, allt kom, och gick igen. Ljugarbänken stod där i sol och skugga, i regn och dimma. Barnen fiskade på bryggan, och båtarna anlände för att inhandla sina varor i nya affären (den har funnits där sedan mormor Olga lät bygga nya affärshuset år 1939).

Länstidningen ö-sanden-minnenJag funderade var affärsdisken hade stått, och var ingången hade legat. Sedan kom tanken på toalett, var fanns den? Och plötsligt fick vi det berättat, och allt blev klart som vatten. Utedasset förstås. Jag tänkte aldrig på utedass, att det var tiden då utedass i allra högsta grad var befintliga. Annars finns det med som en självklarhet, att det var utedass som gällde, men inte när jag bodde i det huset som betyder extra mycket för mig. För badrummet lyste i solskenet och allt var vackert. Utedass och bykstuga hade legat med stolthet där vår sommarstuga nu ligger. Don efter person? Eller är det den viktigaste platsen? Då som nu? Ja, för oss är det så. För många hoppas jag. Denna tid, när jag stirrade på golvplankor och väggar, var den underbaraste tiden på länge. Då jag även slapp att försöka ta mig ner för backen för att njuta av havet och bryggans sång. Då jag kunde känna allt i hela min kropp, bara jag tog ett par steg ut på balkongen. Och där fick ögonen sin godiskorg, samt det härliga hav av allt det som Sanden har att ge.

Sanden_1890_bilder.020-fam wass 1932

Familjen Wass 1932

På en bild finns de samlade utanför bankhuset i Sanden och har just arrenderat Sandens lanthandel. Året är 1932 och det skakar säkert till i luften av den spänning som väntar. Mormor Olga Wass och morfar Ture Wass vet vad de har att göra, och för barnen Olle, Åke och Birgitta (min mamma) väntar skolan. Så småningom byggs ett nytt lanthandelshus upp och ett pensionat föds. Med starka nypor och en järnvilja ploppar en efter en av byggnader till pensionatet upp, och äldre hus återanvänds. Det är nog liv i luckan på 1940-talet och kriget har just börjat. Märker man av det i den lilla byn i Sankt Annas skärgård? Med militären i Tyrislöt, ransoneringskort och mörkläggning svepte vindarna ända ut till Sankt Annas skärgård. Det måste ha varit ett stort steg att ta sig från Kisa-trakten, Hagaborg i Svalsjö, ända ut till skärgården. Modigt att med tre barn ta över en liten lanthandel långt bort från stad och ljus och inland. Mormor Olga ville nog inte ha det som i uppväxten, med åtta syskon och ensam mamma (fadern dog tidigt) och arrendatorer hos Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Nej, hon gav sig nog sjutton på att livet skulle bli behagligare. Om det nu var så behagligt med att vara i farten hela tiden? Tvätta lakan i sjön (har mamma berättat), full rulle i affären, och fullt med pensionatsgäster. Pensionatets guldtid då gästerna kunde anlända på moped berättade Tulle för mig (Sandens maskot, han i backen). Det var en tid som var lika blandad med känslor som det är idag. Och det är skönt att veta lite om sin historia, även om man förstår att det var en hel massa ”blandade känslor”. Faktiskt leder mormor mig till Per Hansson Bassell 1605, och till Tage Danielsson (väldigt långväga släkt). Jon Birgersson på 1600-talet var Lisken Svensdotters morfars far. Hon ingår i min släkt på 1700- talet, en fascinerande kvinna som var gift fem gånger.

Jons bror Per Birgersson på 1600-talet bildar en bro med söner och döttrar upp till Tage Danielsson. Så 16 släktingar bort finns den lilla anknytningen. Det finns där, gamla affärshuset som de övertog, bankhuset som blev deras hem och som de delade med banken. Bryggan med ångbåtarna som nu är privatbåtar och en ljugarbänk på bryggan. Pensionatsbyggnaderna som mormor Olga lät bygga upp och som senare morbror Åke byggde ännu mer för att vackert pryda byn. Det är något visst med hustak och moln som hastigt drar förbi. Det är det där rörliga och det stillastående som blir så vackert ihop. En hisnande känsla som tar mig med upp och skapar en tomhet som fyller min kropp av en härlig luft.

Vi var ett ungdomsgäng, ett trevligt sådant, som hade lite festligheter för oss. Vi åkte med båtar ut till Knåteboudd för att grilla och dricka. Min dåvarande sambo hade gitarren med sig. Det blev mysigt och skojigt, och lite för mycket knott. Jag var alltid lite nervös på vägen hem, även fast båtfärden var kort, för ingen hade flytväst. ”Det var ju bara så kort bit”, sa vi alltid. Men en kort bit kan bli ödesdigert lång. Vi var de fasta sommarboende som alltid fick tillökning när det närmade sig säsong för pensionat och affär. Personalen, som var tjejer, var ett glatt tillskott eftersom det mest var killar i det ursprungliga gänget. En gång ordnade vi beach-party och jag fick 98 små flätor i håret till min förvåning. Det var en av personalen på pensionatet som gjorde dem. Öarna var välbesökta, och vattnet likaså. Men bäst av allt var att sitta på affärstrappan framför kiosken och äta en glass. Jag som älskar trappor. Och här var utsikten gudomlig över vatten och backen ner till bryggorna och det gamla magasinet. Jag återkom dit flera gånger om dagen på mina sommarvistelser. Med samma rofylldhet satt jag där, alltid samma rofylldhet, men trappan förändrades. Det är alltid en förändring, men ändå finns det likadana där som en gåtfull tystnad.

Jag hade semester från de karaktärer som jag hade skapat i min nya roman. Det kändes bra, men saknade dem, och undrade vilken väg de skulle ta sedan. Men när jag satt där och såg bergens vågiga struktur som med molnens otroligt olika former skapade livfullhet, som med de fasta hustaken bildade en sådan rofyllhet att jag inte såg getingen förrän den var för nära, åkte handen ut kvickt och gjorde så att ringen for av fingret. Det blev ett letande utan dess like. Det största problemet i vår Sandenvistelse den sommaren blev ”var är ringen”. Vi hittade den och jag kunde återigen dricka mitt kaffe och se utsikten med rosorna i förgrunden.

Text: STINA NILSSON BASSELL  Bild: Anders Axelsson

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

 

Bokvideo

Standard
Bokvideo

Spegeln i rummet utanför: Året är 1673. En kvinna flyr för sitt liv. Elsas make och systerdotter har avrättats till följd av det brutala mord Elsa bevittnade. Utklädd till man sitter hon upp på hästryggen för att försöka undkomma mannen som förföljer henne.
Året är 2006. Efter att ha tröttnat på både sin makes och tonårsdotters svåra humör besöker Suset en äldre kvinna i den lilla byn på Norra Finnö. Där kommer hon över en gammal skrivbok som tar henne bakåt i tiden, till år 1673. Detta är en fiktiv berättelse inspirerad av en avrättning som skedde i Finnveden i Småland år 1673.

”För mig personligen blir det känslan som när jag läser en roman av Jane Austen. Miljöbeskrivningarna blir mindre viktiga än det som händer inombords i romanens karaktärer. Stina har gjort det lika mästerligt som Jane Austen gjorde.”/ Kultursidan.nu

”Det är en fantastisk bok som jag verkligen kan rekommendera av hela mitt hjärta. 4/5″/ Bokprataren

”Boken tar upp kvinnors utsatthet och ”objektifieringen” av kvinnor. #MeToo berörs på många sätt. Den tar upp kvinnorörelsen och kampen för att kvinnor ska behandlas med respekt och inte är mäns ”ägodelar” som de gör som de vill med. Även kärlek och vänskap är viktiga beståndsdelar.”/ BOOKSBYMARIE

”En riktig sommarbok! Sådär lagom lättläst och den pendlar på ett vackert sätt mellan olika tidsåldrar, där alla kvinnorna i boken har sina olika problem. Jag kan rekommendera denna boken en solig sommardag på stranden. Där är den perfekt .”/ Systrarsbokhylla

”Stina har en förmåga att fängsla läsaren i sin skildring av dåtid och nutid. Där hon belyser vikten om att kvinnor ska respekteras och behandlas med värdighet och inte som männens egendom! Jag kan varm rekommendera denna bok som får 5/ 5.”/ bokfiii

 

Bokvideo av Snezana Lindskog

spegeln-bild1 spegeln-recensioner

Länstidningen Östergötland-Minnen från Sanden del 2

Standard
Länstidningen Östergötland-Minnen från Sanden del 2

Länstidningen Östergötland: Författaren Stina Nilsson Bassell berättar om sina minnen från Sanden där hennes senaste roman, Spegeln i rummet utanför, utspelar sig.

SANKT ANNA (LT)

När festplatsen var i full gång gick båtfolket förbi vårt staket och uppför backen för att roa sig. När de hade festat klart kunde vi många gånger vakna av att de låg i vår trädgård, omslingrande och fulla. Vi skrattade och blev senare oroliga när de gick ner till sina båtar. Utan flytvästar hände det några gånger att de tog några felsteg. Men det gick bra den här gången och vi kunde sova lugnt.

LÄS ARTIKELN

affären_sanden

Sanden, gamla affären

Bild Monica Stangel Löfvall

VINN EN BOK

Spegeln i rummet utanför.

“5 av 5 stjärnor” – I min bokhylla
“Vackert och målande språk” – Boktanten
“Berörde mig djupt” – Evas bokhylla