Om Stina och hjärnblödningen i Länstidningen Östergötland

Standard
Om Stina och hjärnblödningen i Länstidningen Östergötland

Året var 1990 och jag träffade min pojkvän ett halvår innan första hjärnblödningen. Det var en kanonträff kan man säga. Han fanns kvar efter första och så även efter den andra hjärnblödningen. Den andra var kraftigare än den första, i det fanns det ingen tvekan om att han verkligen skulle finnas kvar hos mig.Vid min säng. Det var inte så romantiskt, men mellan hjärnblödningarna levde vi verkligen ihop. Värre var det efter den andra. Då tog det ett tag innan det fanns någon gnista i mig. Jag sade då till honom ett otal gånger: Gå om du bara känner medlidande, seså stick iväg. Men han stod kvar som en eldgaffel som har funnit sin plats bredvid eldstaden, som en stark eld i eldstaden som fortfarande brann av kärlek till de falnande kolbitarna.

collage_stina_grekland_v7beskMitt i dimman såg jag gestalten som suddigt avtecknade sig mot den gula filten. Som i dis såg jag hur den närmade sig med kvicka steg. Sakta höjde jag fingret och sedan hela handen i en svag vinkning. Såg hans ansikte och den våta kinden. Jag förstod inte alls varför han var ledsen, men såg nu vem det var. Min älskade Holger, men varför var han ledsen? Och då märkte jag att jag inte kunde röra mig.

Det tog ett tag att ta mig upp i stående ställning och då såg jag ansiktena på de som befunnit sig vid min sida och undrat om jag skulle överleva. Det var familjen och min älskade som stod där med sina utsträckta händer. Och långsamt krånglade jag mig ur greppet från sängens hårda yta. Nu började den riktiga kampen, en kamp där jag stod i fokus. Inte Afrika, inte solidariteten, inte rasism.

Där var bara jag som darrade av en vilsen blick. Men också av en järnvilja att jag skulle framåt. Den viljan tog mig tillbaka till musiken, målandet, och skrivandet. De har alla följt mig sedan tonåren. Musiken sedan jag var ännu mindre, men nu forsade musiken, målandet, och skrivandet in i mitt liv med större kraft. Det var nästan så att jag glömde mitt handikapp. Jag kom på det när jag gick till staden med rollatorn och frågade ett affärsbiträde om något och de bara stirrade fånigt på rollatorn.

Ansikten som undrade om jag verkligen sa något, och i sådana fall vad. Jag var svagare i högersidan, och jag hade förlorat känseln i högra sidan av ansiktet. Knappt någon hörsel där på högra örat, och halvblind på samma sida. Men ändå. Jag fungerade och jag pratade, men ändå var de förblindade av rollatorn. De såg inte mig. Jag försökte skapa mig ett nytt liv i en ny stad och med en ny identitet. Den rörlighet som krävs hade jag inte, men jag rörde mig ändå. Vi skapade musik, gamla fina Billie Holidaylåtar och nya visor.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboMina texter och Holger och Görans musik. Underbart att tillverka låtarna själva. Det är som att bygga hus, lappteknik, ett slags kollage, som stämmer ihop och då spikar man fast det. Ibland får man lossa på det för att göra på annat sätt, lägga plankorna på tvären. Sedan blev det fler plankor i olika träslag. Det formades sig i böckernas värld. Elva utgivna böcker av allehanda slag.

Det är nu 2020 och jag har sedan hjärnblödningarna haft en hel massa förkylningar på grund av det otal stopp som härjat och härjar i min kropp. De mörka hålen är oändliga, och sedan dyker ett stort hål upp. Det stora hålet heter corona, det som gör att obehagskänslorna ökar, och att jaget blir mer i centrum för mig än mina bokprojekt. Vilket är olyckligt då meningarna och händelserna utanför Rimforsa eller i Linköping snurrar vidare i min hjärna.

Var gör jag då av dem? Ja, skriver kort, för att senare om möjligt skriva längre. Man får hitta lösningar. Det finns, för det mesta, lösningar. Mina förkylningar (som jag råkar ut för allt som oftast) gör det alltid värre i min nacke, högerarmen (den sida som egentligen är bra efter sviterna från hjärnblödningarna) och ut i fingrarna.

Och ni förstår att skrivandet då går på nollfart. Jag börjar på ett skrivprojekt, sedan dröjer det inte länge förrän jag måste stanna upp och se ut genom det smutsiga fönstret. Ställer mig upp för att gå och ta mig en kopp kaffe. Skummet rör sig sakta över koppkanten och det är en härlig syn. Jag vinglar till med koppen och är rädd att jag ska skvätta på den nya tapeten som jag älskar.

Den svaga sidan (högersidan) gör det vingligt, och den bra sidan gör det smärtsamt. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Bokstavligt talat. Mina skrivprojekt växer, men jag har mycket mer i huvudet än så. Där växer det som på en mossbeklädd stubbe. Och runt omkring den står en gestalt stadigt i givakt: Min sambo. Han är städare, sekreterare, korrekturläsare, layoutare, och dessutom en trevlig prick över mitt svajiga i. Nackstödet är på plats nästan jämt, fotstödet, knästödet, och sambostödet. Herre Gud hur många stöd behöver jag? Nåja, det går ju så mycket bättre med dem på. Jag rycks upp av dessa stöd, och hoppas att ni därute har det stöd ni behöver.

collage_stina_grekland_v7beskJag känner mig svag och jag är inte ensam om det. Många känner sig svaga och hjälplösa när det här har ramlat över oss. För det mesta känns det bra att ”inte vara ensam”. Men nu i corona- tider önskar jag att jag slapp känna så. Så jag känner och tänker på alla därute som är extra känsliga, och det med extra känslighet och säger: Var rädda om er! Tillsammans ska vi ta hand om oss och tänka på varandra. Jag vill ge er en stor kram, och digitalt går det ju bra.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Länstidningen Östergötland

 

Några nytillverkade bilder i bokens rätta miljö. Sanden, Sankt Annas skärgård, för ”Spegeln i rummet utanför”, och utanför Åtvidaberg för ”I mjölnarens spår”. Det är där berättelsen äger rum, det är där ni får möta Elsa, Suset i ”Spegeln i rummet utanför”och Emma, och Elsa (igen) i ”I mjölnarens spår”.

En trasig vägg, ett hål, lite lappat och lagat för diktsamlingen ”Kärleken är en sekatör”.

Om stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Ett svar »

  1. Pingback: Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden | stina nilsson bassell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s