Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Standard
Länstidningen Östergötland-Novell- ”Glass och nybakade bullar”

Länstidningen Östergötland.

En novell– ”Glass och nybakade bullar”-Sommar i Sanden

”Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen”.

SÖDERKÖPING (LT)

dansbeskbeskHon låg där på stranden. Solen var så varm nu att hon flera gånger hade lyft ena foten som för att väcka sig själv. Hon sov inte, inte på riktigt, hon var i en enda djup utandning. Den var för henne behaglig, nödvändig, för att få tillbaka den balans som hon annars bar på med stolthet. Kroppen värmdes i hettan, men själen var i uppror, eller hade varit i uppror. Sommaren hade redan bleknat bort kändes det som. Det var som om den var miltals bort därifrån, trots att den precis hade kommit.

Hon kisade med ena ögat och såg havet, stranden. Barn och vuxna lekte tillsammans. Den gamla gårdspumpen som hon som barn aldrig sprang förbi utan att lägga handen på det vackra handtaget som liknade ett s för att pumpa ut det vatten som alltid hade forsat fram som en kanon efter ett tag. Det var alltid efter fyra eller fem försök som ansträngningen hade gett resultat. De ståtliga enarna som skilde dem åt, på ena sidan pensionatet och de andra sommarhusen och på den andra sidan om de ståtliga enarna som tornade upp sig likt pelare, stranden och vattnet.

Det var som om naturen sa ”Bebyggelse eller stranden. Vilket vill du ha?” Allt var så vackert, tänkte Erlina och tittade på sina släktingar som var överallt. Är inte detta en hemma-känsla så vad är då hemma-känsla, sa hon för sig själv och log. Varje sandkorn var för henne som luften, lika nödvändig och lika igenkännande. Något som bara finns där. Det är som vågorna på vattnet, tänkte hon, lätt och rogivande och i samma takt. Hon blundade igen, men då dök bilden upp av hur hennes faster hade gått fram som en torped i sommarhuset. Där hade enligt henne ingenting varit bra. Ingenting stod på rätt plats och det var smutsigt. Ingenting, ingenting var sommar för henne. Fastern hade skrikit och svurit.

”Vad tror du att det här är? Ett förbannat hotell? Va? Du din satans bortskämda snorunge som tror att hela världen ligger framför dina jävla fötter”. Erlina rös när de inre bilderna kom framför henne och formligen krossade de vattenstänkta bilderna. Hon slog snabbt upp ögonen och tvingade sig att se på allt runtomkring sig. Ta in det ögonen såg just då, allt för att slippa se den kalla, hårda bilden av den svärande och kraftigt dreglande fastern. Hon satte sig raskt upp för att suga in varje detalj runt omkring henne ännu mer. Hon ville fångas av nuet. Hon tittade på dem som plaskade i vattnet.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboDet var barn hon kände igen, vuxna hon hade sett sedan hon var barn. Det andades igenkännande, det andades lugn, och hon kunde känna hur hennes andning blev lugnare. Erlina skrattade till när hon såg Olle sakta ta sig ner i vattnet på ett komiskt sätt. Han som alltid är lite försiktig med att bada om det är för kallt, log hon. Men samtidigt vill han aldrig visa det utan går kaxigt på och är som en pajas när vattnet möter hans kropp. Hon minns den underbara kvällen när ungdomarna i byn hade haft fest på stranden och hur de hade dansat hela kvällen. Med sina 98 små flätor i håret hade hon virvlat runt med Olle som fascinerat hade tagit i dem under hela kvällen. Vilken tur att en av personaltjejerna hade gjort dem, tänkte hon och kände hur det pirriga fyllde hela hennes kropp. Ska jag behöva göra dem igen för att få Olles uppmärksamhet? Hon funderade på hur hon skulle fånga hans blick på samma sätt som under den magiska kvällen.

Hon visste med ens hur hon skulle göra och tittade åter på barnen som lekte. De vuxna som lekte. Alla lekte på sommaren. Till och med solen lekte mellan molnen. Båtarna lekte. De guppade fram och tillbaka. Lekte tafatt. Båtfolket som med lätta steg, skrattade, pratade om vad som skulle handlas. Glass, alla pratade glass eller åt glass, tänkte Erlina. Hon svettades och sög in orden, ljuden, människorna. Som om allting var ljuvlig musik. Något klassiskt eller jazz. Hon började sakta bli ett med sig själv, tack vare livet runt omkring. Tankarna flög bort med skratten, pratandet och det sköna ljudet av vattnet mot klipporna. Solen dansade och Erlina blundade av välbehag. Den var som en smekning. En lätt beröring på hennes kind.

Plötsligt kom bilden på hennes faster fram igen. I sommarhuset, i byn, i kylan. Fastern hade bott där länge, så länge så hon verkade tro att hon ägde byn. Hon hade knappt några vänner, och det verkade som hon inte ville ha heller, tänkte Erlina. Fast någon gång hade hon kommit på henne med att sitta med ett kort i handen och det hade blänkt till i hennes ögon som hon kvickt hade torkat bort när hon hade hört Erlina komma. Sorgligt kände Erlina att fastern bar på något tungt, men som hon var kom man inte ens i närheten av att försöka fråga, funderade en ilsken Erlina. Snabbt öppnade hon ögonen igen för att inte förlora sig själv i den hopplösa ilskan som bar henne miltals därifrån. Hon fick en bitter smak i munnen och tog en klunk vatten.

Nu måste jag svalka mig, tänkte Erlina. Hon sprang ner till vattnet och kastade sig i. Snabbt sköljde vattnet av svetten och det obehagliga. Hon hade fått en ny styrka. Hon kände sig som Tarzan eller mer som Artemis. Artemis som var en Grekisk gudinna som Erlina en gång läst om och beundrat. Hon som sköt med sin pil och riktade pilen väl för att fånga sitt byte. En jaktgudinna. En som visste vad hon ville. Erlina gick sakta upp ur vattnet. En boll kom åt hennes håll. Hon tog den och kastade den tillbaka till en pojke. Erlina sa något skämtsamt och pojken svarade henne och bägge log. Hon gled upp på stranden. Sanden kittlade under hennes fötter. Men den brände inte längre. Det fastnade sand under fötterna och på benen när hon la sig ner på filten.

Där låg hon, sandig och blöt, men hon njöt. Hon njöt och hon blundade. Plötsligt sa en röst. ”Ska du ha glass”. Rösten var skarp och överlägsen. Som om rösten hade sagt, att ”Här ligger du och skräpar ner och jag måste köpa dig en glass, för det har väl du inga pengar till”. Erlina lät orden rulla ut ur sitt huvud och hon tittade upp. Det var hennes faster, precis som hon redan visste. Men bara för att försäkra sig om det utan att vilja ha den försäkran så tittade hon upp för att möta det kalla och hårda. Vilken kontrast, tänkte Erlina, det är som taget ur en film där kvinnan står i fokus som en istapp och runtomkring svävar bollar, solen, och skrattande munnar. Fastern log inte. Hon kunde lika gärna spottat och fräst och med mer avsmak i rösten sagt ”Ska du ha glass”. Erlina svalde hårt för att inte skrika ilsket tillbaka. Hon sa ”Javisst det blir gott”. ”Tack säger man. Och vad ska du ha?”

Fastern lät ännu mer överlägsen nu, ingen tvekan om vad hon tyckte och tänkte. Egentligen. Erlina fick hålla hårt på sig för att inte brista ut i sång eller något annat galet. Erlina var utan pengar, Erlina var en lort, Erlina var arbetslös, sa fastern i Erlinas öron. Fastern visade sin makt, sin överlägsenhet i endast några få ord, tänkte Erlina. Hon sa snabbt och så glatt som hon förmådde sitt glassval, en 88:a, det var inte det hon valde om hon fick tid på sig att tänka. Men här fanns ingen tid, tänkte Erlina och svettades. Obehagliga svettdroppar.

dansbeskbeskMen fastern försvann, och det var inte bara Erlinas blickar som såg på fasterns breda ryggtavla. Plötsligt mötte hon Olles varma ögon som närmade sig henne. ”Jag har med mig kaffe”, sa han, ”Vill du ha?” Hon gjorde plats åt honom på hennes filt och han dukade upp av bullar och kaffe. ”Mamma har gjort”, blinkade han till. Hans bruna ögon smälte i hennes hjärta och allt annat var lika plötsligt borta som det hade kommit. Hans långa gestalt kastade sig ner på filten och öppnade famnen för att omfamna världen såg det ut som. ”Åh, vad skönt att vara här i Sanden”, sa han och solglasögonen åkte snabbt av för att se in i hennes ögon. Erlina kände det overkliga sakta gå upp för henne att han verkligen hade slagit sig ner hos henne. Och att han hade med sig kaffe och bullar. Det var som om världen hade tagit ett skutt i i evigheten.

”Mamma har bakat till gästerna”, sa han och log försiktigt. En försiktig Olle, tänkte Erlina och häpnade över den förvandling som hon stirrade på. Förläget slog hon ner sin blick när hon upptäckte sitt stirrande. ”Ja, pensionatet är ju navet i Sanden”, sa hon snabbt för att skyla över sitt korkade sätt. Så idiotiskt att göra så när han väl har landat på min filt, tänkte hon och skämdes över hur den bilden av Olle hade tagit över hennes sinne. Den som faktiskt inte hade någon som helst grund, tänkte Erlina som visste med ens hur lite hon kände honom. Hur andras och hennes tankar alltid hade gått till ”Pajasen Olle” och ”Han som alltid skämtar, och menar aldrig något med det”.

Hennes ögon öppnas för att känna att något gott strålar ut från dem. ”Ja, jag måste snart gå och hjälpa henne. Men en liten fika ska jag väl ha tid med. Och med den finaste tjejen i byn”, blinkade han och såg samtidigt allvarlig ut. Som om han verkligen menade det, tänkte Erlina. Som om allt det skämtsamma över honom hade blåst bort i ett enda andetag. I en enda våg, tänkte hon och lät sig föras med i vågornas mjuka rörelser. ”Vad trevligt att fika med dig”, sa hon och tog en bulle för att åter känna pirret i kroppen då hans ögon värmde henne på ett helt annat sätt än solen.

De behövde inte säga så mycket, det gjorde kropparna åt dem. Deras händer vidrörde varandra när de samtidigt skulle ta en bulle till. De lät händerna stanna i den frusna positionen där fingrarna sakta och trevande slingrade om varandra. Så satt de, i en lång utdragen tid, så länge de kunde innan verkligen tog ett kraftigt tag om dem. ”Oj, jag måste verkligen hjälpa mamma med gästerna”, sa han i en uppgiven stämma, ”jag är ledsen”, sa han sedan och kramade om henne. Kramen varade i evigheter kände Erlina det som, och hon var allt annat än ledsen när han vinkades gick därifrån.

Det här var det största hon någonsin har känt, och med det kaotiska, men märkliga lugnet, svepte plötsligt en obehaglig vind som fick henne på fötter. Glassen, hann hon att tänka innan hon såg fasterns stora gestalt komma gungades långt bort mellan husen. Erlina andades djupt och såg sig omkring där allting blev plötsligt för mycket. För mycket bad. För mycket skrik. För mycket sol. För mycket faster. Snabbt tog hon på sig och skyndade sig. Nästan sprang till tryggheten. En ljugarbänk.

Den stod bland träden nära havet. Där var det stilla och tyst, endast fåglarna skrattade och vattnet sköljde över stenarna. Vinden lekte i Erlinas hår och solens behagliga strålar kittlade hennes kropp. Den lättade upp den is som plötsligt hade bildats inom henne och hon andades ut i ett bubbligt skratt. Det var som om en mjuk hand lade sig över Erlina. Igen. Hon blundade och kunde tänka fritt på kärleken.

Text: Stina Nilsson Bassell  Bild: Privat

Läs i Länstidningen Östergötland.

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

stina_spegeln_sanden

Om stina bassell

Födelsedag: 13 juni 1963 Födelseort: Västervik Hemort: Norrköping Bakgrund: Journalistlinjen, Bona fhs Bildande & Skrivande, Marieborg fhs Kreativt skrivande (distanskurs) Fortsättningskurs kreativt skrivande Radioproduktion projektår 1 år (radioteater) Fortsättning radioteater 1 år (distanskurs) Manus för film (distanskurs) Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan Bor i ett rött hus med vita knutar som andas 1918. Ögonfärg: grön Skonummer: 39 Hårfärg: mörkblond, brun, kastanjebrun Favoritfärg: orange Favoritmat: blåbärscheesecake Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt, blues mm Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera, möblera om Favoritplatser: Grekland, Frankrike, Zimbabwe, Sanden, Öland, Gotland, i Norrköping: Röda stan, Djurön, Färgargården Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones, Camilla Läckberg mfl Ser gärna: film (från 1800-tal och bra deckare) Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik Hatar: rasism, orättvisa Jag har medverkat i ”Over Yonder” (en diktsamling), skrivit tre diktböcker: ”Eldens aska", "Vattnets ådra" och ”Luftens sötma", två sagoböcker: ”Sagan om smått och gott” och ”Sagan om häxan Märta - och om trollen och spöket”. Och romanerna ”Andetag” och ”Eko av natt”. ”Idag sitter jag i mitt röda hus i röda stan och skriver röda tankar, ibland blir de blå. Jag skriver för att jag älskar det. Dikter för att de beskriver en känsla, sagovärlden tilltalar mig med sin lite galenhet och klokhet… samtidigt. Och i romanens värld går jag in i Elsa eller Tanja, och smyger in lite av min verklighet, min erfarenhet. Men en stor dos är fantasi. Hur fantastiskt, spännande är det inte att befinna sig i andra världar och låta tangenterna glöda? Och hur viktigt är det inte att belysa vissa ämnen? Det riktigt brinner i mig av längtan och lust över att få ur mig det.” Stina Matilda Aldsjö Smile magazin: ”Hon är en kattokig mamma som lever och bor i Norrköping, Röda stan, med sin sambo och dotter. Hon älskar att skriva och det har funnits där sedan tonåren. Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar.”

Ett svar »

  1. Pingback: Länstidningen Östergötland- Novell & Minnen från Sanden | stina nilsson bassell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s