Kultursidan.nu

          Stina Nilsson Bassell släpper bok nr 10


Eftertanke. Stina Nilsson Bassells händer förstärker och förtydligar orden. Nu är författaren aktuell med sin tionde bok, romanen Spegeln i rummet utanför.

 

                   ”Det var den rätta avrättningen”

 

NORRKÖPING Inspirerad av mörk historia och av ljusa barndomsminnen. I köket med de färgglada kopparna berättar författaren Stina Nilsson Bassell om inspiration och arbete. Snart släpps nya romanen Spegeln i rummet utanför.

När jag kliver innanför grinden på Bråbogatan i Röda Stan i Norrköping känner jag hur historier skapas i denna oas. Den lummiga trädgården är inbjudande, under vindruvsrankan öppnas dörren till det röda huset med vita knutar.

För mig är författaren Stina Nilsson Bassell ett oskrivet blad. Det är alltid pirrigt att möta en ny människa som man inte vet något om, lite som att öppna en bok och bli indragen i en ny värld. Det blir ett skratt när hon presenterar sig och jag svarar: – Jag heter Stina och kommer från Kultursidan.

Jag möts av en varm människa. Stina utstrålar positiv energi och jag dras in i hennes aura när hon bjuder mig att stiga på. Vi slår oss ner vid köksbordet. Kök är gjorda för samtal, husets hjärta visar vem det är som bor där. Här lyser färgglada koppar och vackert porslin på hyllorna. Det är ett välkomnande kök.

Spegeln i rummet utanför är Stina Nilsson Bassells tionde bok. I bagaget har hon inte bara romaner utan även sagoböcker och diktsamlingar. Stina har många strängar på sin lyra, journalist, sångerska och författare.

Spegeln i rummet utanför är en fiktiv berättelse inspirerad av en avrättning som skedde i Finnveden i nordvästra Småland år 1673. Där är också en parallellhistoria som tar oss till Sanden år 2006.

SpegelnIRummetUtanför framsida

– Jag ville vara i det mörka, tunga men även i det ljusa, lyckliga, inleder Stina om Spegeln i rummet utanför.

LÄS MER

———–

Stina8_web-ute skratt
Nu har hon laddat om. Stina Nilsson Bassell släpper snart sin tredje roman, I mjölnarens spår.

”Jag skulle behövt ett helt rum”

En stroke kommer sällan ensam. Stina Nilsson Bassell har drabbats två gånger. Det vet jag och många som läst hennes sagor, dikter, romaner och velat veta mer om författaren. Jag är alltmer övertygad om att det är dags att sluta prata om kroppens skröplighet och istället börja tala om författarskapet. Snart kommer tredje romanen, I mjölnarens spår.

Omslaget brinner på väggen i vardagsrummet i det lilla huset i Röda stan i Norrköping. Det är en litografi av konstnären Bertil Almlöf, han med de lysande färgerna. Motivet är ett av de östgötska åkerfält han tolkat om och om igen. Stina berättar om tavlan som hon vann, det är flera år sedan nu, de tre små hopplösa lotterna och en av dem gav henne högsta vinsten. Ett utsnitt av den litografin slår alltså an stämningen till boken.

Den handlar om en ung kvinna som gifter sig med en mycket äldre man. Hon drömmer om trygghet men äktenskapet blir olyckligt. Berättelsen rör sig mellan dåtid under sent 1800-tal och en nutid år 1936.

kultursidan2
Omslaget brinner på väggen. Litografin av konstnären Bertil Almlöf får pryda romanens framsida.

I vintras blev Stina Nilsson Bassell invald som medlem i Sveriges författarförbund. Det var stort – ”en ära”. Det räckte inte med att skicka in ansökan, inför antagningen begärde de in hennes böcker. Hon skickade romanerna, diktsamlingarna och sagorna – och väntade.

– Oron och osäkerheten bubblade inom mig.

Stina blev inte bara medlem i förbundet. Hon fick ett stipendium också, 50.000 välkomna kronor, som lyfte många bekymmer. Det blev några praktiska investeringar på hemmaplan. Än viktigare var att hon nu hade råd att låta trycka sin nyskrivna roman och betala en redaktör. Hon kan medverka på marknader och på bokmässor, marknadsföring är inte gratis.

– Nu kan jag vila lite i att jag kan skriva, att jag inte gör det i luften.

Författarens uppdrag är ensamt, vänner som läser vill hellre uppmuntra än kritisera. En bra redaktör är till stor hjälp, ett bollplank som hjälper orden och bokstäverna på vägen till utgivning. Ebers förlagsredaktör har granskat språk, hjälpt Stina att hålla ordning på tempus, viktigt i en bok som rör sig i tiden. Stina var först lite överraskad över hur påläst redaktören var, hon hade verkligen läst den noga.

– Hon ville flytta ett avsnitt men det ville inte jag. Det är ändå bra för det fick mig att tänka till, säger Stina som redan från början kände förtroende för det nya förlagets redaktör.

– Det bästa var att hon gillade den.

För varje ny roman har författarskapet tagit ett steg framåt. Åtminstone har romanerna blivit tjockare. Debuten Andetag var tunn som tvådelad långnovell. Eko av natt växte till mer än 200 sidor. I mjölnarens spår omfattar 330 sidor.

– Det här var ett större projekt. Jag ville ha in mer, ville jobba på det sätt som jag gillar med texten i collagets form, så att det mullrar!

– Jag hoppas folk kan ta till sig det. Jag tror inte att man som läsare ska veta allting. Lite förbannad och sur kan man vara men till sist kunna landa i ett helhetsintryck som blir bra.

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes
I mjölnarens spår.

Den nya romanen har fått ligga och gro länge. Idén har legat klar i form av ett 40-sidigt manuskript i mer än tio år, väntat på att författaren i Stina ska ha vuxit till sig. Det började med några dagars semester på Gotland. Familjen hade som vanligt hyrt in sig i ett magasin på Ljugarn.

– Men de hade dubbelbokat så vi måste bo två dagar på en annan gård. På köpet fick vi höra en story om de som bott där förr.

Berättelsen fick Stinas fantasi att bubbla, på kvällen skrev hon intensivt. Hon förflyttade händelserna direkt till en gård nära Åtvidaberg, där hennes mormors släkt bott. Nu har hon besökt trakten, tittat på torpets grundstenar och sett ut över sjön.

2013 kände Stina Nilsson att det var dags. Hon tog fram utkastet, och öppnade ett nytt dokument i datorn. Skrivplatsen i vardagsrummet klistrades full med idéer, uttryck, fakta nedskrivna på post-it-lappar. Stadsmuseet ställde upp med bilder som gav henne tidskänsla av miljöer och kläder. Hon har få läsa på.

– Jag skulle behövt ett helt rum, säger Stina och jag tror henne.

I romanen har hon vävt in en lite från sin mormor och hennes familj, men understryker att det inte handlar om hennes mormor. Hon har bara lånat några drag, som den stora syskonskaran, och trakten kring Adelsnäs.

– Det är ett stort arbete för att vara mig, sammanfattar hon. Jag har alltid sett mig själv som… mer kaotisk.

Den 19 juli är det boksläpp. Då intervjuar journalisten Marie-Louise Kristensson författaren Stina Nilsson Basell hemma i trädgården i Röda stan.

– Marie-Louise är lugn och jättebra. Jag har pratat mycket när vi spelat musik och så men att prata själv om sin egen bok, säger Stina och låter förstå att det är skillnad på att prata om något och att tala i egen sak.

På köpet eller kanske ändå har Stina Nilsson lagt till ett nytt efternamn, Bassell.

– Jag har fått till mig papper om Per Hansson, en 1600-talsanfader till min mormor. Han var med i 30-åriga kriget och fick då namnet Bassell. Jag tycker om namnet och vill bära det med mig som en värdefull sten.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Robert Svensson och Ann-Charlotte Sandelin

Mer på kultursidan

———–

Norrköpingsförfattare till TellUs på lördag. Berättande och läslust i fokus i år.

KORTKORT/NORRKÖPING Vi träffas i Stina Nilsson Bassells kök i Röda stan. Tre av de författare från Norrköping som deltar på Östergötlands bokmässa TellUs i Linköping lördag 3 december.

LÄS MER

——

Stina Nilsson ger ut Andetag

Det Stina fastnade för var hur någon som utfört något knasigt på något sätt beter sig helt logiskt. Den inspirationen tog hon med sig till berättelsen om perfekta Elsa som är gift med toppentrevlige Bo. Men berättelsen handlar inte om deras förhållande som knappt hinner presenteras förrän det kraschar. I stället finns där en julgardin som blir till själva symbolen för Elsas behov av att vara perfekt.

– Hon hakar upp sig på gardinen så som vi människor hakar upp oss på fel saker, understryker Stina Nilsson.

LÄS MER

————-

Hemma hos Stina Nilsson på Popsi

Två stolar omvandlade till sängbord med hjälp av väl vald målarfärg som samtalar med de konstverk de håller om ryggen.

 

Ett livskonstnärskap i urval

 

Några tavlor till salu blev en annorlunda utställning med stark hemma hos-faktor i Popsi på Knäppingsborgsgatan. På några få kvadratmeter skissas Stina Nilssons breda konstnärskap: några utvalda tavlor, alla (?) hennes utgivna böcker, de stolar hon förvandlat till sängbord med konstnärlig utsmyckning. Uppblandat med galleristens/kulturproducenten Linda Mobergs inlån från sin second handbutik. Det enda som saknas är sången för den har också rymts i Stinas liv som livskonstnär.

Jag vet inte om Stina Nilsson har ett speciellt förhållande till stolar, eller om det är för att stolen är en grundsten för vår kultur. Det är stolen man tränar på när man börjar måla, stolar unga möbeldesigners vänder och vrider på för att undersöka om de kan utvinna något nytt, stolar vi slår oss ner på när vi behöver stanna upp och begrunda tillvaron.

I alla händelser presenterar hon två stolar omvandlade till sängbord med hjälp av väl vald målarfärg som samtalar med de konstverk de håller om ryggen. Som Linda Moberg i sin installation – för utställningen är i minst lika hög grad hennes kreativa skapelse – omgärdat med väckarklockor och en bok för natten.

 

IMG_7908
Återvinning. Av en målning kan det bli ett bokomslag,
som här till romanen Andetag.

 

Boken är av Stina Nilssons penna. Skrivit har hon alltid gjort och under de senaste åren har hon tagit steget ut i offentligheten. Givit. Ut. På. Förlag. Tryckt. På. Papper. Realiserat. Sina. Drömmar. Sånt är starkt, tycker jag och många med mig.

Sagoböcker – Sagan om Smått och Gott, poesi – Eldens aska. Romanerna Andetagoch Eko av natt, språkligt närbesläktade med hennes prosapoesi. Inga anspråksfulla tegelstenar utan mer till för att lättsamt bäras hem. Ändock till att läsas med samma allvar de skrivits i, om kvinnor i nöd och uppbrott.

 

IMG_7919
Stina Nilssons måleri är expressivt. Inte ett onödigt penseldrag på den vitgrundade duken.

 

Kanske måleriet då tar i mera från tårna. Hon värjer inte för färg med styrka i rena kulörer och pastost, expressivt måleri, det får bära eller brista. Ett träd på stranden reser sig med kraft mot solen med lyfta grenar, dess blad i gult och grönt. Invid, kanske på samma strand, en mer eftertänksam studie av några personer invid vattenkanten.

Med några enkla, nästan vårdslösa drag med bred pensel, frambringas en grön möjlig stol mot blå bakgrund. En amforas svarta konturer. Inte ett onödigt penseldrag på den vitgrundade duken.

Några konstkort ligger på ett bord, där finns minnet av den allra bästa. Den röda stolen som bara består av en böj och några streck mot gult. Tavlan fick en ny ägare vid utställningen på Galleri Li förra våren men bilden pryder diktsamlingen Eldens aska.

På lördag den 31 augusti är det inte vernissage men slutvernissage.Trailerpark Idlers spelar hos grannen Antikvariatet. Är det fest så är det.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

 

POPSI Norrköping

9 – 31 augusti 2013
Stina Nilsson
Tavlor, böcker, sängbordet ”stol”…

Slutvernissage 31 augusti kl 13-15
Kl 14 Konsert på Antikvariatet
Trailerpark Idlers

 

————

Östergötlands bokmässa tar ny Mark

LÄS MER

———–

Mässtema: Kvinnliga östgötska berättare

LÄS MER

——————-

Stina Nilsson ger ut Andetag

Stina Nilsson bor i Röda stan i Norrköping.

Röda stans sagoberätterska och lyriker romandebuterar

 

Skrivit har hon gjort länge, alltid är kanske ett bättre ord. Stina Nilsson skrev dikter och korta betraktelser i tonåren. Fantasi hade hon alltid haft. Så blev hon vuxen och livet tog fart, hon blev journalist och det privata skrivandet hamnade i bakgrunden. Då fick hon sin första hjärnblödning.

Jag skulle inte skriva om sjukdomen här i artikeln om den inte var betydelsefull för Stinas skrivande. Inte så att hon med sin första roman Andetag skriver om sitt liv och om sin sjukdom för det gör hon inte. Hon har valt att skriva en helt fiktiv berättelse.

– Hjärnblödningen ger mig mer tid.

Herregud, kvinnan mittemot mig vid köksbordet har drabbats av hjärnblödning två gånger i unga år, har svårt att förflytta sig några längre sträckor, ser i stort sett enbart med ett öga, nacken och foten smärtar. Sjukdomen ger henne tid, ja, yrkesarbetet kan hon ju bara drömma om. Så nog finns det tid även om mycket som går som en dans för mig förmodligen kräver en rejäl och tidsödande ansträngning av henne.

Positiv inställning kallas det. Väldigt bra att ha i bagaget om man råkar riktigt illa ut.

– Från att ligga i koma i tre dygn, till att kunna blinka, till att kunna vinka till sin älskade. Till att kunna gå, sjunga, frilansa med radio. Jag blev glad för varje sak som funkade.

Nu sjunger Stina inte längre offentligt, frilansandet är väl inte heller så lätt, inte bara för att marknaden är tuff. Det blev ju en hjärnblödning till.

– Jag började skriva mer. Blev gravid. Skrev mer. Gick kurser på Marieborg.

Det blev en dotter. Stina berättade sagor om kvällarna. Favoriterna skrev hon ner.

– De handlade om häxor, spöken och troll. Sånt hon gillade, berättar Stina Nilsson.

Nu går dottern i gymnasiet. Under de senaste åren har Stina följt kurser på internet, i skrivande och målande. Redan förra året gav hon ut en diktbok och en sagobok. Inget som gjordes i brådrasket.

– Jag fick kontakt med en tjej på nätkursen i målande. Hon hade just den stil jag ville ha till sagoboken.

Det tog ett par år innan Sagan om Smått och Gott var färdigillustrerad. Internetväninnan, Marika Lif, studerade på heltid och kunde bara arbeta med illustrationerna vid sidan om. Första gången de träffades på riktigt var vid boksläppet hemma hos Stina i Röda stan i Norrköping förra sommaren.

Nu har hon alltså släppt debutromanen Andetag. Egentligen kom den ut som e-bok redan i våras, 8 mars, men nu finns den alltså även i tryck, med Stinas egen målning på  bokomslagets framsida.

Det började med att deltagarna i en skrivarkurs (tänk vad mycket bra saker det finns på internet) skulle hämta inspiration från en antologi med moderna japanska noveller. Stina fastnade för Icke brännbara sopor, antologins titelnovell. En makaber historia om en otrogen make som styckas och lämnas till soporna.

Det Stina fastnade för var hur någon som utfört något knasigt på något sätt beter sig helt logiskt. Den inspirationen tog hon med sig till berättelsen om perfekta Elsa som är gift med toppentrevlige Bo. Men berättelsen handlar inte om deras förhållande som knappt hinner presenteras förrän det kraschar. I stället finns där en julgardin som blir till själva symbolen för Elsas behov av att vara perfekt.

– Hon hakar upp sig på gardinen så som vi människor hakar upp oss på fel saker, understryker Stina Nilsson.

– Jag är fascinerad av och kan sätta mig in i, tror jag, rätt så bra i andra människor som jag inte har med att göra. Jag har fantasi. Jag älskar det.

Stina Nilsson vill skriva ett målande språk, med beskrivningar som inte nötts av tusen andra.

– Jag är inte riktigt där än. Jag tycker om svårigheter, det ska inte vara för lätt. Det är som att sätta lökar själv och driva upp och inte köpa färdiga blomsteruppsättningar för trappan om våren. Fast ibland blir det färdigköpt ändå.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

LÄNKAR
Stina Nilsson författarpresentation FramStegets e-bokförlag
Andetag av Stina Nilsson recension Kultursidan.nu 18/8 2011
Hemma hos Stina Nilsson på Popsi reportage Kultursidan.nu 27/8 2013
Eko av natt av Stina Nilsson recension Kultursidan.nu 4/4 2013
Sprudlande ord i Sagan om häxan Märta recension Kultursidan.nu 5/11 2013
Härlig livsbeakelse i Luftens sötma recension Kultursidan.nu 17/3 2014

FLER BILDER PÅ FÖRFATTAREN STINA NILSSON– KLICKA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s