Category Archives: Alsike kloster

Lucia, flyktingar, och min nya roman (manus) ”I mjölnarens spår”(som letar förlag)

Standard

I dag är det Lucia, och med ljus tindrande i våra ögon och med läpparna fulla

med förväntan(i form av våta läppar), ska vi glädja och ta hand om varandra.

Tittade på vardagshjältar igår och blev så glad att tårarna skvätte hej vilt i stolen.

När Alsike kloster fick ta emot utnämningen ”vardagshjältar” bölade jag riktigt ordentligt och tänkte ”äntligen”. De har haft öppen dörr länge nu för flyktingar som har kommit hit med trasiga själar, och till viss del också kroppar. Det var de som var kontakten med Sikdar Aktaruzzaman.

Den flykting vi  i Färneboskolan höll gömd i ett år hemma hos oss, och kände mig redan då 1987 en sådan tacksamhet gentemot Alsike kloster att jag strålade igår kväll framför tv:n.

Tack för att ni finns, och alla andra som hjälper flyktingarna som flyr undan död och uttorkning.

Här lite från mitt nya manus, (bok)med omslag av Bertil Almlöf, en del av en litografi:

Ur ”I mjölnarens spår”


1936
”Hon stirrar ut genom fönstret, bara stirrar. Ut genom elden. Den som
bränner i hennes kropp och lägger sig som en hinna.
Det vackra, det livfulla därute, kan hon inte nå. Livet är förbi, livet
har sprungit ifrån henne.
Hon är rädd. Rädd att han ska se, rädd att han ska upptäcka den.
Orolig över det som är en illusion, en dröm. Hon tror att det är en
dröm. För henne är det ogreppbart, kanske ofattbart, eller bara ett
rökmoln. Det som inte går att fånga in, eller finns där. Hon sätter
handen för munnen, oh gode Gud, flämtar hon, vad har jag gjort?
Hon har gjort det fruktansvärda, det som aldrig får ske. Hon inser
det nu, att allt är för sent.”


1895
”Usch, vad trist det kommer att bli på det nya stället”, sa Helga.
”Vadå, menar du”, sa Emma.
”Jo, så här kommer vi inte kunna sitta då”, funderade Helga.
”Jomen, det är klart vi kommer att kissa där också”, svarade Emma
och knuffade till Helga i sidan.
”Äsch, knaslisa, jag menar ju att sitta här med dig som är så mysigt”,
sa Helga och tittade på sin storasyster.
De hade satt sig uppe på träbänken med två hål i, som var precis
lagom till deras stjärtar. De småpratade som de brukade göra när
tiden fanns, och det fanns den alltid när de lättade på blåsan. Det
var i november och vädret hade plötsligt blivit varmare så de hade
lämnat dassdörren öppen. Där kunde de titta mot den lilla sjön och
de mossbeklädda stenarna. Allt ramades in vackert med massor av
granar.”


Stina

Annonser