Kategoriarkiv: Artikel

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 2

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 2

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår

Gamla lanthandeln Sanden.

Sanden, gamla affären

Sanden, gamla affären

Sankt Anna (LT)

Han satt där i backen med bar överkropp. Alltid med bar överkropp. Den stora näsan tillsammans med hans starka och glada karaktär gjorde honom till en person som tydligt fanns i mitt inre. Och inte att förglömma hans godhet.

I backen vänd mot bryggan utanför sitt sommarhem satt han där och skrockade. En soldyrkare vid namn Tulle. Det var vad alla alltid sa, ”Tulle”. Han var Sandens lyckopiller. Ingen Sanden utan Tulle, blev det i var mans och kvinnas mun. Jag gick alltid nedför den branta backen för att sitta på ljugarbänken ett par gånger per dag. Det var så fridfullt med båtfolket som kom till bryggan för att få sin efterlängtade glass och den maten som skulle åtnjutas i kvällssolen. Trots gräsklipparljud, varubussens pipande, och människor som pratade högt, så låg det ett skimmer av tystnad ovanpå alla ljud. Ett skimmer som på något sätt tog bort det vassa i allting, ett skimmer som med ansiktet mot solen suddade bort det taggiga och svåra. Jag frågade mig alltid hur Olga och Ture Wass med familj tänkte när de satt på ljugarbänken eller bryggan år 1932. Fast de hade nog inte tid till det, tänkte jag och kände mig lyckligt lottad att kunna sitta där på bryggan en varm sommardag.

Rosorna, som var fler och vackrare under mormors tid, är fortfarande behagligt röda. Mormor, och sedan mamma, skötte dem som sina barn och mormor satt alltid på somrarna mitt ibland dem som en drottning och vinkade till pensionatsgästerna som kom från huset på berget, Örnboet. Eller så vinkade hon åt kunder som kom från campingen, eller åt de båtfolk som skulle in till affären för att inhandla sin sommarmiddag. Bilarna kunde trängas framför hennes staket och när en varubil kom satt vi barn och undrade hur det skulle gå. Spända över hur den skulle kunna vända satt vi som på nålar och viskade ”tänk om den åker rakt ner i vattnet”.

När festplatsen var i full gång gick båtfolket förbi vårt staket och uppför backen för att roa sig. När de hade festat klart kunde vi många gånger vakna av att de låg i vår trädgård, omslingrande och fulla. Vi skrattade och blev senare oroliga när de gick ner till sina båtar. Utan flytvästar hände det några gånger att de tog några felsteg. Men det gick bra den här gången och vi kunde sova lugnt.

länst 2 delenDet var ett äldre par som alltid satt på samma plats med sina solstolar. De hade bott på Wass pensionat i fyrtio år. De gick ut klockan sju varje morgon för att ställa ut stolarna för att få den bästa platsen. Långt från stranden. Där hade de uppsikt över vilka som kom och gick. När de klädde sig för kaffet eller middagen var det som om de hade klätt sig för en galamiddag. Men det var det som var så fantastiskt att få uppleva som liten, tonåring, och som vuxen, just det när pensionatsgästerna skulle gå för att äta. Det var fantastiskt med det dukade bordet. Alltid ett dukat bord med mycket att välja på. Jag har alltid tänkt på det dukade bordet, mormor Olga, och deras tid i Sanden och i Fjärsbo där mormor hade sitt barndomshem.

Redan som tonåring tänkte jag och fantiserade om henne och andra släktingar. När jag var runt 25 år började mitt intresse för släktingarna som inte längre fanns ta ytterligare ett steg framåt. En papperslapp kom i mitt blickfång och mitt intresse var tänt. Där stod namn efter namn, årtal efter årtal, och jag började svettas mitt i högsommarvärmen. Jag bläddrade och slukade namn efter namn tills jag kom till sista sidan då namnet Bassell dök upp och årtalet 1605. Jag stod som förstenad, och efter det vimlade det alltid ännu mer av släktingar vid det dukade bordet på Wass pensionat.

När jag sitter i Sanden är det tomt i tanken, jag menar att tankarna är så gott som tomma. Lite mormor och lite av de som hälsar på just då, de blir som ljuvliga silkestrådar som svajar lätta i vinden. Det finns många stenar jag har tagit i och många träd som burit den frukt jag ivrigt stoppat i munnen. Det finns ansikten man aldrig glömmer och en pensionatstid som har satt sina djupa spår i mig. Så det är med en stor kärlek jag befinner mig i detta paradis, och det är med kärlek (även om det döljer sig en och annan orm) som jag lät händelserna utspela sig i Sanden i mitt senaste skrivprojekt Spegeln i rummet utanför.

Jag tackar och bugar för ytterligare ett stipendium från Sveriges Författarförbund, Författarförbundets Jubileumsfond. Nu kan allting återigen se lite lättare ut borta vid bokhorisonten. Jag börjar urskilja något annat där borta, är det en liten öppning? Det jag skrev på då handlade om fiktiva människor i Sanden, Sankt Annas skärgård, och en utvikning till år 1673. När jag ”befann” mig i Sanden i mitt skrivande så inträffade en underbar känsla och jag undrade hur sjutton det skulle gå att skriva om år 1673? När jag väl var där, år 1673, så ville jag inte lämna det som hände där och började svettas över att skriva om Sanden år 2006. Mycket intressant hur man fungerar, man lär sig något nytt varje dag. Både bra och dåliga saker, i sol och regn, för att sedan skörda. Om det inte blir ett dåligt år.

Min morbror Åke och hans hustru Margareta stretade tappert med Wass pensionat. Jag såg dem alltid måla ett staket eller hänga tvätt, stå i ångorna i köket eller göra i ordning ett rum åt en gäst. Alltid på språng, alltid serviceinriktade. Jag sprang ofta till pensionatet som tonåring och spelade spel i deras sällskapsrum eller spelade på deras enarmade bandit som stod vid receptionen. Jag umgicks med personalen i deras små rum i bankhuset och jag arbetade där en sommar i tonåren.

Senare när jag var mer vuxen så spelade och sjöng min sambo och jag där. Mitt i rummet mellan alla bord med de fina vita dukarna stod det pianot min sambo spelade på och jag sjöng för släkt och gäster. Det kändes trevligt att vara en del av det som för mig hade blivit så betydelsefullt: Sanden och dess pensionat och affär. Det var inte många somrar utan Sanden sedan jag var barn. Och som tonåring letade jag mig upp bland bergen för att sitta ensam och rita eller skriva något.

Se ut över nejden och finnas till, men ändå inte finnas. Som att vara upplöst och hamnat i ett moln. Där svävade man fritt tills det var dags att rita eller skriva det som för tillfället var framför mig. Eller det som fanns inuti mig. Vatten har alltid varit en kamp att få till. Och det är ju märkligt att jag har fortsatt försöka få till vatten. Äntligen kändes det bra i en Gotlandsmålning. Efter många och långa år. Men denna ynnest att få betrakta vattnet i så många år hjälpte nog till. Jag har i Sanden alltid försökt att vara nära vattnet. Idag kan man se lite av vattnet mellan hustaken. Trädgrenar som togs ner gjorde det möjligt. Tack mamma och mormor, samt ni som gav mig den fina upplevelsen att kunna vistas i ett pensionat och affär i min barndom, ungdomstid och vuxentid.

mormor

Mormor Olga Wass

Min mormor startade Wass pensionat och tillsammans med morfar Ture drev de Sandens lanthandel. Sedan tonåren är mormor Olga Wass hus, mitt emot affären, vår sommarbostad. Där är jag på sommaren och drömmer mig bort när jag ser den gamla byggnaden som har varit lanthandel. Den vitrappade längan som var bostadshus innan den blev lanthandel. Det riktigt lyser om den i sin vithet. Det var där lanthandelns historia började. 1884 öppnade Sven Petter Svensson affär i Sanden och 1894 övertog sonen Albin Svensson affären. 1910 Gick bröderna Albin och Gustav Svensson tillsammans och drev rörelsen Albin Svensson & Co. Där började det för familjen Wass, deras Sanden-liv, när de kom 1932 från Kisa-trakten för att driva lanthandeln vidare.

Ture och Olga Wass med barn kom närmast från Svalsjö i Kisa-trakten, och arrenderade affären. 1938 köpte de lanthandeln och familjen blev då affärsinnehavare. Det måste ha varit en stor glädje när de äntligen kunde köpa affären och känna att det gick bra. Den gick så bra att det byggdes en ny affärsbyggnad strax intill den gamla. 1939, vid krigsutbrottet, stod huset klart, och nu var det inte en vitrappad länga inte. Nej, det var två våningar med källare varav nedre botten skulle bli affärslokal och den övre skulle bli bostad åt familjen Wass. Mormor hade visst bestämt sagt att det skulle vara ett rum så stort så hon kunde ha matgäster.

De hade tidigare bott i bankhuset där en del av den fortfarande var bank och en annan del bostad åt dem. (och många fler rörelser, har jag hört, i den lilla byn Sanden). Vilka fler rörelser fanns i den lilla byn? Köttaffär vet jag, men vad mer? Det var nog inte värdshus som i min senaste roman, men ändå så känns det som om Sanden i lång tid har varit ett centrum.

Text: STINA NILSSON BASSELL Bild: Monica Stangel Löfvall (gamla lanthandeln)

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂
spegeln_sanden_ver2

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 1

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 1

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår

Familjen Wass 1932, de har just arrenderat Sandens lanthandel

SANKT ANNA (LT)

Sanden_1890_bilder.020-fam wass 1932

Familjen Wass 1932

Till Sanden kom jag äntligen, efter flera försök de senaste åren landade mina fötter i en sval och skön sand. Bryggan stod kvar där ångbåtarna en gång guppade i vågornas dans för att sedan dansa vidare till Söderköping. Det var hit mormor Olga och morfar Ture med sina tre barn kom en dag 1932. Det är konstigt att jag alltid tänker på dem när jag kommer hit. Snacka om historiens vingslag!

”Norrköpings Tidningar: Nu stänger lanthandeln för gott.” Trist men sant. Ett vemod sköljer över mig som ett svart moln, samtidigt som en stilla vind lägger sig framför mig. Det skriker saknad inuti mitt bröst, och historia. Som aldrig vill tystna. Vi går mot en ny tid, kanske det är dags med små hantverksbutiker i Sanden, kanske vi ska visa vad vi hittar för skatter inom oss själva, vi som bor där sommar som vinter, i kyla och värme, det skulle vara en ny tid det. Efter köttaffär, ångbåtsbrygga, bank, kiosk, festplats, och pensionat kommer…

Tänk att befinna sig på just den där fläcken där allt började. Det var där Sandens lanthandel tog sin form, och som nu täcktes av en dubbelsäng. Där det förut hade varit varor av tusen slag, var det nu en väldigt skön säng. Historien speglade sig inte i nuet, inte vad man kunde se med blotta ögat. Men att vistas i det rummet gjorde att min fantasi tog sig ett dubbelskutt. Tankarna virvlade och havet yrde, allt kom, och gick igen. Ljugarbänken stod där i sol och skugga, i regn och dimma. Barnen fiskade på bryggan, och båtarna anlände för att inhandla sina varor i nya affären (den har funnits där sedan mormor Olga lät bygga nya affärshuset år 1939).

Länstidningen ö-sanden-minnenJag funderade var affärsdisken hade stått, och var ingången hade legat. Sedan kom tanken på toalett, var fanns den? Och plötsligt fick vi det berättat, och allt blev klart som vatten. Utedasset förstås. Jag tänkte aldrig på utedass, att det var tiden då utedass i allra högsta grad var befintliga. Annars finns det med som en självklarhet, att det var utedass som gällde, men inte när jag bodde i det huset som betyder extra mycket för mig. För badrummet lyste i solskenet och allt var vackert. Utedass och bykstuga hade legat med stolthet där vår sommarstuga nu ligger. Don efter person? Eller är det den viktigaste platsen? Då som nu? Ja, för oss är det så. För många hoppas jag. Denna tid, när jag stirrade på golvplankor och väggar, var den underbaraste tiden på länge. Då jag även slapp att försöka ta mig ner för backen för att njuta av havet och bryggans sång. Då jag kunde känna allt i hela min kropp, bara jag tog ett par steg ut på balkongen. Och där fick ögonen sin godiskorg, samt det härliga hav av allt det som Sanden har att ge.

Sanden_1890_bilder.020-fam wass 1932

Familjen Wass 1932

På en bild finns de samlade utanför bankhuset i Sanden och har just arrenderat Sandens lanthandel. Året är 1932 och det skakar säkert till i luften av den spänning som väntar. Mormor Olga Wass och morfar Ture Wass vet vad de har att göra, och för barnen Olle, Åke och Birgitta (min mamma) väntar skolan. Så småningom byggs ett nytt lanthandelshus upp och ett pensionat föds. Med starka nypor och en järnvilja ploppar en efter en av byggnader till pensionatet upp, och äldre hus återanvänds. Det är nog liv i luckan på 1940-talet och kriget har just börjat. Märker man av det i den lilla byn i Sankt Annas skärgård? Med militären i Tyrislöt, ransoneringskort och mörkläggning svepte vindarna ända ut till Sankt Annas skärgård. Det måste ha varit ett stort steg att ta sig från Kisa-trakten, Hagaborg i Svalsjö, ända ut till skärgården. Modigt att med tre barn ta över en liten lanthandel långt bort från stad och ljus och inland. Mormor Olga ville nog inte ha det som i uppväxten, med åtta syskon och ensam mamma (fadern dog tidigt) och arrendatorer hos Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Nej, hon gav sig nog sjutton på att livet skulle bli behagligare. Om det nu var så behagligt med att vara i farten hela tiden? Tvätta lakan i sjön (har mamma berättat), full rulle i affären, och fullt med pensionatsgäster. Pensionatets guldtid då gästerna kunde anlända på moped berättade Tulle för mig (Sandens maskot, han i backen). Det var en tid som var lika blandad med känslor som det är idag. Och det är skönt att veta lite om sin historia, även om man förstår att det var en hel massa ”blandade känslor”. Faktiskt leder mormor mig till Per Hansson Bassell 1605, och till Tage Danielsson (väldigt långväga släkt). Jon Birgersson på 1600-talet var Lisken Svensdotters morfars far. Hon ingår i min släkt på 1700- talet, en fascinerande kvinna som var gift fem gånger.

Jons bror Per Birgersson på 1600-talet bildar en bro med söner och döttrar upp till Tage Danielsson. Så 16 släktingar bort finns den lilla anknytningen. Det finns där, gamla affärshuset som de övertog, bankhuset som blev deras hem och som de delade med banken. Bryggan med ångbåtarna som nu är privatbåtar och en ljugarbänk på bryggan. Pensionatsbyggnaderna som mormor Olga lät bygga upp och som senare morbror Åke byggde ännu mer för att vackert pryda byn. Det är något visst med hustak och moln som hastigt drar förbi. Det är det där rörliga och det stillastående som blir så vackert ihop. En hisnande känsla som tar mig med upp och skapar en tomhet som fyller min kropp av en härlig luft.

Vi var ett ungdomsgäng, ett trevligt sådant, som hade lite festligheter för oss. Vi åkte med båtar ut till Knåteboudd för att grilla och dricka. Min dåvarande sambo hade gitarren med sig. Det blev mysigt och skojigt, och lite för mycket knott. Jag var alltid lite nervös på vägen hem, även fast båtfärden var kort, för ingen hade flytväst. ”Det var ju bara så kort bit”, sa vi alltid. Men en kort bit kan bli ödesdigert lång. Vi var de fasta sommarboende som alltid fick tillökning när det närmade sig säsong för pensionat och affär. Personalen, som var tjejer, var ett glatt tillskott eftersom det mest var killar i det ursprungliga gänget. En gång ordnade vi beach-party och jag fick 98 små flätor i håret till min förvåning. Det var en av personalen på pensionatet som gjorde dem. Öarna var välbesökta, och vattnet likaså. Men bäst av allt var att sitta på affärstrappan framför kiosken och äta en glass. Jag som älskar trappor. Och här var utsikten gudomlig över vatten och backen ner till bryggorna och det gamla magasinet. Jag återkom dit flera gånger om dagen på mina sommarvistelser. Med samma rofylldhet satt jag där, alltid samma rofylldhet, men trappan förändrades. Det är alltid en förändring, men ändå finns det likadana där som en gåtfull tystnad.

Jag hade semester från de karaktärer som jag hade skapat i min nya roman. Det kändes bra, men saknade dem, och undrade vilken väg de skulle ta sedan. Men när jag satt där och såg bergens vågiga struktur som med molnens otroligt olika former skapade livfullhet, som med de fasta hustaken bildade en sådan rofyllhet att jag inte såg getingen förrän den var för nära, åkte handen ut kvickt och gjorde så att ringen for av fingret. Det blev ett letande utan dess like. Det största problemet i vår Sandenvistelse den sommaren blev ”var är ringen”. Vi hittade den och jag kunde återigen dricka mitt kaffe och se utsikten med rosorna i förgrunden.

Text: STINA NILSSON BASSELL  Bild: Anders Axelsson

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

 

Artikel och tävling i Länstidningen Östergötland

Standard

Små tankar blir hela böcker

Författaren Stina Nilsson Bassell har knytningar till Sankt Anna

Jag+ute5-bäst

Författaren Stina Nilsson Bassell har många strängar på sin lyra och har sjungit i jazzband samt målat tavlor, en del bokomslag är hennes egna tavlor.

SÖDERKÖPING (LT)

Stina Nilsson Bassell är född i Västervik 1963, har varit sommarboendes i Sankt Anna, Åtvidaberg och bor numera i Norrköping. Efter en tid i Linköping, där hon upptäckte skrivandet och sin sambo, har hon ägnat sig mer och mer åt det skrivna ordet.

Hon har tidigare frilansat som radioreporter, men skrivandet tog över och 2010 kom hennes första bok ut. Stina är medlem i Sveriges Författarförbund och har tilldelats arbetsstipendium från Sveriges författarfond och Region Östergötlands honnörsstipendium. Hon har många strängar på sin lyra och har sjungit i jazzband samt målat tavlor, en del bokomslag är hennes egna tavlor.

– Jag skriver ner små tankar och idéer när jag får dem. Har jag inga (vilket sällan händer, ta i trä) så sätter jag mig i trädgården och skriver ner vad jag ser och vad jag hör. Så kort eller så långt som jag själv vill. Sedan har man något att bygga av, och för mig blev det en vuxensaga, Mannen i rocken. Eller jag funderade (hjärnan brast plötsligt ut i långa berättelser) på vad som hade hänt i ett hus vi hyrde efter att jag hade fått veta lite om vilka som bott där. Det blev för mig den historiska romanen I mjölnarens spår, men lät allt utspela sig utanför Åtvidaberg (Fjärsbo, samt påhittade gårdar). Jag ville fånga känslan av en sommar i Sanden och Sankt Annas skärgård 2006, med lite ”skruv”, och ville ha med en riktig avrättning i Småland 1673. Hur skulle det gå ihop? Det blev ett pussel för mig så att varje bit skulle passa i Spegeln i rummet utanför.

Stina har några kommande skrivprojekt:
– Jag vill gå till min egen släkt i mitt skrivande (de är redan med i mina befintliga romaner ”på en höft”) som jag har fått fram uppgifter på ända ner till 1600-talet. De har i omgångar bott på samma gård, Fjärsbo, utanför Åtvidaberg. Jag har inte släktforskat utan det är tack vare andra som jag vet det jag vet. Det kommande skrivprojektet handlar lite mer om släkten, men fiktion, förstås. Det är där jag trivs som bäst. I fiktionens värld. Men givetvis kommer kvinnan ha en betydande roll här som i alla mina romaner.
– Sedan har jag redan börjat skriva om mina hjärnblödningar, men det är lite för tungt fast jag vet att det är nödvändigt, berättar Stina.

Hon har även har tilldelats Region Östergötland Honnörsstipendium 2015 med motiveringen:
”Stina Nilsson Bassell tilldelas Region Östergötlands honnörsstipendium för sitt enastående författarskap som rymmer många av livets frågeställningar kring det personliga och det allmänmänskliga. Hennes inlevelseförmåga och erfarenheter som gestaltas i hennes skrivande gör hennes böcker till meningsskapande och till levande litteratur för läsaren.”

Länstidningen Östergötland

 

 

Folkbladet Norrköping

Standard
Folkbladet Norrköping
Stinas bästa dikter får en ny chans
LITTERATUR Stina Nilsson Bassells bästa dikter ur tre diktsamlingar har fått en ny chans, i ”Kärleken är en sekatör”.

Huset i Röda stan i Norrköping omges av frodig grönska. Här bor författaren Stina Nilsson Bassell med sin sambo Holger Thell och katten Majsan. Dottern Fedra har flyttat hemifrån för några år sedan.

Stina Nilsson Bassell, 56, med bakgrund som journalist, har klarat av två hjärnblödningar och har en okuvlig energi, trots att kroppen ofta säger ifrån, med smärta i axel och arm, något som det senaste året gjort det svårt att sitta och skriva.

Hon har elva böcker bakom sig, sagoböcker, diktsamlingar och romaner som även blivit ljudböcker. Den senaste romanen kom för ett år sedan och heter ”Spegeln i rummet utanför”.

Artikelbild Stina Nilsson Bassell på trappan till huset i Röda stan.

I ”Kärlekens sekatör” som gavs ut i juni har hon samlat dikter från tre tidigare diktsamlingar, ”Eldens aska”, ”Vattnets ådra” och ”Luftens sötma”.

– Jag ville ge dikterna en ny chans, säger Stina Nilsson Bassell.

Hennes dikter handlar om allt och ingenting, om kärlek, till livet och någon annan, ledsamhet, känslor på olika sätt och universum, känslan av storhet och litenhet.

Boken har fått namn av en av dikterna, ”Kärleken är en sekatör”.

Artikelbild ”Kärleken är en sekatör” ges ut av förlaget Ekström & Garay.

– Det upptäckte jag faktiskt efteråt att det innefattar vad dikterna handlar om: kärlek, och att kärleken kan vara en sekatör, både otäck och grym, och fin och varsam, säger Stina Nilsson Bassell.

– Det var någon som sa ”Usch vad otäckt med en sekatör”, men det är både och, det är både den här jobbiga, otrevliga känslan och det kan vara den snälla sekatören, att jämna något, harmoni.

Också omslagsbilden, en målning som hänger på väggen hemma i Röda stan, är dubbeltydig: en kvinna håller i något som ser ut som en käpp, men som vid närmare beskådande är en orm. Konstnären är Peppe Östensson.

Dikten ”Demeter” har fått sitt namn av en grekisk gudinna, en symbol för moderskap:

Du viskar i trädet

Du moder av lugn

Du skallrar i gräset

Du fader av skratt

Du moder av glädje

Du fader av hopp

Vad gör det dig

Att kvistar faller

Att knivens spets

skär ut en del av dig

Du talar ändå

Du väntar ändå

Tålamod är ditt namn

Godhet är din föda

Kärlek är din gåva

Saken är den med dikter, säger Stina, att man hoppas att någon ska känna igen sig i något.

– Det kan vara någonting som man inte alls själv har tänkt på, eller känner igen sig i. Det är det som är häftigt med dikter, de ska flyga, de ska vädra, både ut och in!

Just nu har Stina Nilsson Bassell en självbiografi och en roman baserad på den egna släkten på gång.

LÄS HÄR

Norrköpings Tidningar ”Stina ger dikterna revansch”

Standard

Med sin poesi vill hon rucka på perspektiven, leka med orden och tänja på bokstäverna. Nu finns Norrköpingsförfattaren Stina Nilsson Bassells bästa dikter i en ny diktsamling, utgiven på det nystartade förlaget Ekström & Garay.

Stina ger dikterna revansch

NORRKÖPING Stina Nilsson Bassell ger sina bästa dikter revansch. Hon har samlat dem i den nya volymen ”Kärleken är en sekatör”.

Vi sitter vid ett bord i vardagsrummet på Bråbogatan i Röda stan, där hänger målningen av Peppe Östensson som pryder omslaget till den nyutgivna diktsamlingen ”Kärleken är en sekatör”. En elegant kvinna håller nonchalant i något som inte alls är en käpp, som man kan tro, utan en död huggorm.

Stina Nilsson Bassell gillar dubbelheten och överraskningseffekten i målningen hon köpte för 30 år sedan. Det lite motstridiga pekar mot något som hon också eftersträvar i sitt skrivande.

– Jag vill rucka på perspektiven. När jag skriver tvingar jag mig att tänka lite omvänt, säger hon.

Artikelbild

BILD: Sara Segraeus | Norrköpingsförfattaren Stina Nilsson Bassell är nu aktuell med diktsamlingen Kärleken är en sekatör.

– En kompis till mig tyckte att sekatör lät så otrevligt, men att jämna till något kan ju också vara fint. Det kan vara både och. Jag leker med orden och vill tänja på bokstäverna.

Stina Nilsson Bassell är utbildad journalist och har en bakgrund som frilansande radioreporter. Redan i tonåren älskade hon att skriva, men det var först på senare år – efter att hon överlevt två hjärnblödningar – som hon blev författare. Nu har hon gett ut elva böcker: sagor, diktsamlingar och romaner.

I den senaste boken har hon och förlaget gjort ett urval av dikter från de tidigare diktsamlingarna ”Eldens aska”, ”Vattnets ådra” och ”Luftens sötma”.

– Jag hade inte ens en boksläppsfika för dem. Det var så mycket annat då. Men nu får dikterna revansch, säger hon.

De samlingarna hade inget övergripande tema. Utifrån de egna känslorna och perspektiven vill hon komma åt det allmänmänskliga i sina dikter. Spegla hur livet går upp och ned. Naturen och vardagen med alla dess nyanser och hisnande kontraster.

– Jag går in i känslan. Jag skriver både om det lilla och om det stora. Vi människor är ju både små i det stora världsalltet men också stora i det lilla. Det är häftigt.

På senare år har Stina Nilsson Bassell framför allt skrivit romaner, men hon har också börjat blicka tillbaka på sitt eget liv i en självbiografi med hittills 150 sidor.

– Men det är lite jobbigt. Det är mycket skönare att gå in i en fiktiv värld. Jag tycker om de långa berättelserna där tusen trådar vävs samman.

Men på grund av värk i arm och nacke har hon den senaste tiden haft svårt att arbeta vid datorn längre stunder. Det öppnar för att försöka hitta tillbaka till poesin.

– De bästa formuleringarna brukade komma till mig i duschen, när jag satt och solade eller skulle somna. Men de har inte gjort det på ett tag. Jag hoppas att jag inte har förlorat den känslan.

I nästa stund berättar hon entusiastiskt om idén att skriva en roman om tre kvinnor i släkten som levde under olika sekel.

Där, vid matbordet på Bråbogatan, ger författaren med sin livliga energi inget intryck av att hennes kreativitet någonsin sinar.

 

FAKTA

Stina Nilsson Bassell

Ålder:56 år

Bor: Röda stan i Norrköping, i ett rött hus med vita knutar som andas 1918.

Familj: Sambo Holger, dottern Fedra, samt katten Majsan.

Första läsminne: Pippi Långstrump

Favoritbok: ”Katedralen vid havet” Ildefonso Falcones

Favoriförfattare: PD James, Robyn Young, Victoria Holt (nyfunnen kärlek) Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Camilla Läckberg, Marie Hermansson mf.

Läser just nu: ”Drottningens bekännelse”,Victoria Holt

Intressen: Sjunga, skriva, måla, natur, miljö, fika, njuta, plantera, möblera om, historia och människor.

Njuter av: Tystnad, kärlek, familj, vänner, skriva och musik.

Hatar: Rasism, orättvisa.

Aktuell med: Diktsamlingen ”Kärleken är en sekatör: Samlade dikter” utgiven på nystartade Ekström & Garay förlag. Dessutom har två tidigare romaner, ”Andetag” och ”Eko av natt”, samt två barnböcker kommit ut som ljudbok under våren på förlaget Swann audio.

Sara Segraeus

 

Läs i nättidningen:

Norrköpings Tidningar

*

Recensioner

Idag i Norrköping News

Standard

Vid datorn skapar Stina Nilsson Bassell sina verk. Foto: Stefan Pettersson

     Norrköping News

 

Stinas tionde bok är klar – och mer är på gång

Hon har prisats och fått fina recensioner för sitt skapande. Nio böcker har Stina Nilsson Bassell gett ut och den tionde är på god väg.

Skapandet har alltid funnits där för Stina Nilsson Bassell.

– Jag älskar att vara kreativ. Har det inte varit musik eller målande så har jag skrivit. Dikter började jag med i tonåren. Innan jag började skriva böcker läste jag fantasisagor för mitt barn. Det var nog så det började, säger Stina Nilsson Bassell.

Hon är född i Västervik men uppvuxen i Linköping. Sedan början av 90-talet bor hon i Norrköping:

– Jag trivs bra här.

Nio böcker har hon gett ut, tre diktsamlingar, två sagoböcker, en vuxensagobok och tre romaner.

– Böckerna blir allt tjockare och tar allt längre tid att få ihop.

Senaste romanen, I mjölnarens spår, kom ut 2015.

– Det är en historisk roman som handlar om ett kvinnoöde. Året är 1936 och i ett fönster tittar en förskrämd kvinna ut. Det är fiktion men utspelar sig i Åtvidabergstrakten.

Förutom i pappersform finns den även som ljudbok.

– Det kändes fantastiskt att få ut den som ljudbok. En härlig känsla att finnas till för fler.

 

Boken har fått fina recensioner och 2015 tilldelades Stina även Region Östergötlands Honnörsstipendiat med motiveringen:

”Stina Nilsson Bassell tilldelas Region Östergötlands honnörsstipendium för sitt enastående författarskap som rymmer många av livets frågeställningar kring det personliga och det allmänmänskliga. Hennes inlevelseförmåga och erfarenheter som gestaltas i hennes skrivande gör hennes böcker till meningsskapande och till levande litteratur för läsaren.”

– Otroligt kul att bli uppmärksammad. Det trodde jag inte skulle hända. Att lilla jag skulle få ett fint pris.

 

Men Stina Nilsson Bassell nöjde sig inte med det. De senaste åren har hon jobbat med boken ”Spegeln i rummet utanför” som också handlar om ett kvinnoöde. Den utspelar sig år 1673 och 2006, i S:t Anna-trakten.

– Den är skickad till förlag så nu går jag i väntans tider. Det är pirrigt, avslutar Stina Nilsson Bassell.

 

Stina Nilsson Bassell

Familj: sambon Holger, dottern Fedra och katten Majsan.
Skonummer: 39.
Favoritfärg: orange.
Favoritmat: blåbärscheesecake.
Favoritmusik: jazz, visor, afrikanskt och blues.
Favoritsysselsättning: skriva, sjunga, fika, njuta, plantera och möblera om.
Favoritförfattare: PD James, Robyn Young, Catharina Ingelman-Sundberg (hennes historiska romaner), Ildefonso Falcones och Camilla Läckberg.
Njuter av: tystnad, kärlek, familjen och vänner, att skriva (tänka och spekulera), musik.
Hatar: rasism och orättvisa.
Är: Förtidssjukpensionär sedan 2002 (sviter från hjärnblödningar 1990 och 1991).

 

Läs här  Norrköping News

De äldre ska också ha sin plats

Standard
De äldre ska också ha sin plats

GP

 

Folkbladet

De tar sikte på TellUs

NORRKÖPING Stina Nilsson Bassell, Jan-Åke Sallermo och Sofia Jardviken är tre av Norrköpingsförfattarna som har sikte på Tellus Östergötlands bokmässa.

*

Kultursidan.nu

Norrköpingsförfattare till TellUs på lördag Berättade och läslust i fokus i år.

KORTKORT/NORRKÖPING Vi träffas i Stina Nilsson Bassells kök i Röda stan. Tre av de författare från Norrköping som deltar på Östergötlands bokmässa TellUs i Linköping lördag 3 december.

*

Linköpings-Posten

Kvinnoöden i egna händer

I röda stan i Norrköping hittar man författaren Stina Nilsson Bassell. Bakom de röda väggarna, i det lilla huset på blott 86 kvadratmeter byggt 1918, lever och verkar hon tillsammans med sin sambo. Det är här hon fattar pennan och formulerar sina romaner, noveller och sin poesi – ofta är det kvinnoöden hon skildrar.

har

Stina

 

 

Skrivet om mig

Standard

Göteborgs-Posten

bild-gp

bild-gp1

———–

Intervju på
(lyssna från 2:05:58)
:

Sveriges Radio Östergötland

bild-m å jag boksläpp 19 juli

—————

NT

————–

Gallerili

———-

Sourze

————

Mimer bokförlag

———-

Qoola kvinnor

————–

Bokmagazinet

———-

Populär poesi

—————-

Kultursidan

—————

Qoola kvinnor

———–

Nolltretton

————-

NorrköpingsMagazinet

————

Ebes förlag

—————-

det måste kännas på riktigt

————–

Youtube

————

Sjuttonde förlaget

 

Marias Bokhylla

Reader of books

Författaren Stina Nilsson Bassell

Den eld som brinner skola vi släcka

bokbloggenblog

Boktips för och av elever på mellanstadiet.

stinanilssonbassellwordpresscom

Författare Stina Nilsson Bassell

Skriva läsa leva

om skrivprocessen, ungdomsböcker och en del annan litteratur

Emma Askling - barn och ungdomsboksförfattare

Här kan du läsa mer om mina böcker eller boka mig till ett författarbesök.

Bokbabbel

"Fanatisk och fantastisk"

cakes, tea and dreams

savoring the beauty in the everyday

enligt O

Tankar från en bokberoende

LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR

Om böcker. Om livet. Om småtankarna dessemellan.

TOLVNITTON FÖRLAG

små människor stora ord

Debutantbloggen

Litterära debutanter om drömmar, ångest och vedermödor

Läsa & Lyssna

Läsa & Lyssna - tips om att läsa, lyssna och skriva deckare, skräck och spänning

Johannas Deckarhörna

Lektörstjänster & litteratur

Rebecca Mörtberg

Böcker, skrivande och läsning

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Lydia läser

En trevare i intellektets pool

40+

vardagliga betraktelser om livet runt fyrtio

ytterligare några ord

dikten-ordet-tanken-bilden

i elinas hylla

- där böcker är en del av livet -

Bara jag

Inget djupt och svårmodigt alls... en vanlig oansenlig "dagboks-blogg"...

Idas Bokblogg

För att underhålla läslusten

Bokberoende

Ännu en bokblogg

The Arc

Just another WordPress.com site

Mettes pocketblogg

Det här är en blogg om böcker och allting runt omkring.

Boktaxen

KAJSAS BOKBLOGG

Books on my mind

Böcker, böcker, böcker

Square and Fair

Just another WordPress.com weblog

safemansays

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

Mathias Brandin Beltramo

MBB Music'n'Stuff

Dick Wåhlin bloggar om släktforskning och även lite annat.

Små viktiga händelser i livet både nu och inte minst från förr i tiden.

Don Charisma

because anything is possible with Charisma

stina nilsson bassell

Författare till 11 utgivna böcker.