Category Archives: Diktbok

Hela recensionen av ”Luftens sötma”, och här från Kultursidan:

Standard
Hela recensionen av ”Luftens sötma”, och här från Kultursidan:

Härlig livsbejakelse i Luftens sötma (recension)

Luftens sötma av Stina Nilsson, som även målat omslagsbilden.

 

Efter eld och vatten kommer luft

 

Stina Nilsson har tidigare gett ut två diktböcker, Eldens aska och Vattnets ådra, två sagoböcker, Sagan om smått och gott och Sagan om Häxan Märta, debutromanen Andetag och romanen Eko av natt.

Nu är hon aktuell med diktsamlingen Luftens sötma som innehåller både dikter och korta berättelser. Och här är hon i sitt allra bästa element. Stina är framför allt poet. Hon har förmågan till de vackra och överraskande bildassociationer som poesin består av. Dessutom binds, den till innehållet spretande, boken samman av en härlig livsbejakelse och en förmåga att se det stora i det lilla.

Stina8_web-ute skratt

 

 

Under sitt liv har Stina tagit sig tillbaka efter två hjärnblödningar. Det är en styrka och jag tycker mig märka av den mitt bland allt det skört vackra i poesin. Även om vardagens mödor finns med finns det också en hyllning till livet i boken. Jag återger dikten Äventyr som ett litet smakprov:

Dimman sänker sig sakta över människorna
Allt är tyst i den stillhet som ligger och dallrar

De har somnat av de trådar de har spunnit
Av de hjul som har snurrat allt fortare

Timmarna har varit långa och länge
Timmarna har varit korta och kyliga

Som sega utdragna körsbär
Som ett gummiband på väg mot sitt mål

Det har varit en hök uppe på himlen
Som genom sitt andetag

Fångat världen
Nafsat en mygga
Kliat sin trötta rygg

Tryggt har den vilat sina vingar
På okänt vatten

Vågorna har sköljt över honom
Ojämt, men renande
Osäkert med kittlande
Han flyger över kullen
Bort mot en ny horisont

 Berättelserna i boken dyker upp mot slutet. Den första handlar om en man fångad i stillsam tristess men på slutet räddad och välkomnande mot livet. Sånger om jorden består av naturlyrik, Venus gör upp med det förflutna och Arnold visar ett stilla accepterande av den tomhet som ibland kan dyka upp och som kan få finnas lite vid sidan av. Boken är en stark berättelse om författarskap och den lust som kan uppstå i utövandet. Berättelsens slutrader är just ”Hon brann av lust till livet”.

Slutberättelserna Jorden och Artur innehåller både naturlyrik och en föraning om det hemlighetsfulla som kommer till oss och lyser upp vår dag utan att vi riktigt kan sätta fingret på det. Det är med en skön känsla som jag lägger ifrån mig diktsamlingen och jag hoppas att fler hittar fram till den.

Text: Carina Johansson
Foto: Ann-Charlotte Sandelin
O
mslagsmålning: Stina Nilsson

LYRIK

Luftens sötma
Stina Nilsson

Förlag: BoD (Books on Demand Gmbh)
2014

Annonser

Dikt eller påhittat eller drömmar eller…

Standard
Dikt eller påhittat eller drömmar eller…

vatten_web

Min tanke med titlarna på diktböckerna är ELD, VATTEN, LUFT och JORD(de heter ju eldens aska, vattnets ådra och luftens sötma)…så jordens ekrar kommer kanske någon gång, vem vet?

Omslagen är mina tavlor, läs mer under ”Tavlor som omslag”.

luftenssotma_cover_01

Hatthyllan ur Luftens sötma

Det var en höstkväll och allt var stilla. Regnet piskade mot stuprännan.
Han satt där med ögonen i den dammiga boken. Sidorna var skrynkliga. Fyllda med kaffefläckar och intorkade ostbitar. Han kände sig själv som en av dem. Som en intorkad ostbit.
Han tittade upp och suckade. Det var tyst i rummet. Han satt på en hård pinnstol som var röd. Den röda färgen skulle pigga upp. Glädja honom. Men det gjorde den inte. Han bara suckade över raderna han hade läst för hundrade gången. Och som var lika tråkiga även denna gång. Men han var tvungen att göra så. Den behärskade. Allt runt omkring honom behärskade honom.
Mitt på golvet stod hans portfölj. Den var brun och dammig. Allt var dammigt i rummet. Inget hade rörts upp på åratal. Ingen hade upprörts i detta rum på decennier.
Väggen var full av dammiga böcker. En skinnsoffa stod i mitten och dammade ihop.
Han ville bara att tiden skulle komma. Komma in genom dörren och ändra på allt. Lite i taget. Annars skulle det göra så ont. Ögonen skulle tåras. Det blöta skulle sprida sig som askan för vinden. Till slut skulle det plaska om honom och han skulle ha svårt att sitta still. Och det måste han.
Det glimmade till utanför av blixtens skarpa sken. Den nådde inte in till honom. Med sina långa armar vässade den sina klor för att på nytt gå till attack.
De strama bokpärmarna skrattade åt honom där han satt. Förlöjligade honom. Pekade med sina bokstäver på honom och skrattade. Deras sidor vek sig av skratt. De tyckte att han såg löjlig ut i sin bruna kostym och den bruna slipsen. De pratade och viskade om hans underliga sätt gentemot omvärlden.
Han satt och svettades. Svettades och väntade. Som en rädd mus väntade han på ett ljud. Det som skulle befria honom. Det som skulle ta honom till den brännheta stranden med nakna kroppar som var inlindade i bananskal och som skulle få honom att vilja skala av sitt innersta. Det som skulle få honom att aldrig mer sakna rummet. Det rummet han nu vistades i. Satt fången i. Svettades i. Omringade av föremål som bråkade med honom. Och i sin bruna färg talade om hur tråkig han var.
Han sjönk djupare och djupare ner i boken. För att gömma sig. Komma bort från dessa ögon som smärtade så. Den vred sig i varv på varv runt hans höfter. Runt hans nacke. Det plågade honom att känna deras stickande fräna dofter. Deras krampaktiga händer runt hans fingrar.
Han måste stå ut. Han måste härda sig tills tiden kommer.
Det röda äpplet låg på bordet. Det var det enda i rummet som hade färg. Förutom den röda pinnstolen. Hungern slickade honom i ansiktet. Den fick honom ur balans. Han vacklade till på stolen, för ett ögonblick bara. Bara för ett ögonblick. Tiden stod stilla. Tiden stod alltid still nu för tiden. Och hans portfölj stod mitt på golvet och väntade. Brun och dammig. Smörgåsen låg där kladdig och svettig. Precis som han. Precis som alla andra dagar. Han var i ett tillstånd som liknade en seg kola. En seg kola där pappret satt på. Tätt omslöt den kolan som började vitna. Annars var den brun.
Det röda äpplet fick honom att återigen titta upp från boken. Den såg så lycklig ut i sin röda färg. Han kände hur ögonen fuktades igen. Snart. Snart måste det vara dags.
Han stelnade till när han hörde hur dörren öppnades. In kom han och satte ned sitt arbetsredskap på golvet. Nu var det dags.
Han tog fram sina färger och hela rummet sprakade av blått, rött, grönt och gult. Mannen på stolen kunde inte räkna dem alla. Allting blev bara så glatt. Roligt. Spännande. Ett liv fyllt av färger.
Och mannen på stolen steg upp. Gick fram till sin mintgröna portfölj i mitten av rummet där det lyste av strålkastare. Strålkastarna var riktade på portföljen och fick den att gnistra mot mannen. Han tog den i vänsterhanden och log mot mannen med färgerna innan han gick ut ur rummet. Ett leende spred sig över hans ansikte.
Det här är en härlig dag, tänkte han när solen värmde hans ansikte.
En ljuvlig dag.
Också.
Ja.

Stina