Category Archives: Färnebo Folkhögskola

Färnebo Folkhögskola 1986-87

Standard

Färneboskolan 86-87-besk

Skolan i Sverige/Österfärnebo där vi läste om Zimbabwe/Södra Afrika. Underbar tid!

great zimbabwe-carina

Vi var i Zimbabwe 1986 genom Färnebo Folkhögskola, då vi besökte bland annat Great Zimbabwe. En magisk plats med en känsla av den storhet som en gång fanns i Zimbabwe, redan då på 400-talet. Great Zimbabwe var ett stort område med stenar som vittnade om att där hade det legat hus, och att detta hade varit ett stort rike.

familjen

Men först var vi i olika byar. Jag var i nordöstra Zimbabwe, på gränsen till Mocambique. I en och en halv månad bar vi vatten och plöjde åker. Det vill säga min klasskamrat (kille) plöjde, och jag (tjej) hämtade vatten tillsammans med faster Sara. Varje morgon kom hon till familjens stenhus (annars var det lerhyddor i resten av byn) och ropade ”Christina let´s go.” Vi promenerade raskt till bäcken ett par kilometer bort (det var ändå rätt nära, de flesta fick gå en halv mil under torrperioden) för att hämta vatten.

vita kvinnor

I en zinkhink (lerkruka) på huvudet med väldigt lite vatten (i min hink/kruka) så balanserade vi hem. Hon skulle lära mig, det som en femåring klarade galant med full hink/kruka som var nästan lika stor som de själva, att bära vatten på mitt huvud. Jag fick hålla i hinken/krukan med bägge händer (de höll oftast bara med en hand) och den lilla bomullsringen på huvudet gled allt som oftast ner, och jag fick vara beredd på att hålla emot.

Det var vanligt med nackproblem.

Det var inte så exotiskt vackert allting som man kan tro (som jag trodde). Det var ganska tufft. Ett hårt liv, och då pratar jag bara om vattnet!

Ta bara disken, där sand var deras diskmedel, tvätten, och allt annat som man använder vatten till. När vattnet var stillastående i bäcken skulle man dessutom koka det (vilket inte hände så ofta som det behövdes), på grund av bilharzia. Det är en mask som finns i stillastående vatten och kryper in under människans skinn för att lägga ägg. Efter en tid kissar man blod.

Visst finns det botemedel, men inte för dessa människor. Det kostar, och tar man inget botemedel leder det till svår sjukdom.

majskrossning

Sedan var det resten av det dagliga livet som krävde hårt arbete. Ändå sjöng de ofta när de till exempel krossade majs. Det gjorde de i en stor träurna, och ibland var det en flicka på vardera sida om träurnan och stötte med en träpåk i jämn takt. Detta gjordes ofta av barnen, och träpåken var lika lång som de själva.

IMG_0091

Minne:

Det skimrade till på många håll och det var sång, musik och glädje, men också tungt och svårt. Som livet är överallt. Det är bara det att vi i Sverige inte har varit koloniserade som Zimbabwe och stora delar av Afrika. Zimbabwe blev fritt 1980, och det vi såg var stora rester som låg kvar i apartheids anda. Det var fruktansvärda orättvisor fortfarande. De vita hade det mesta och den bästa odlingsmarken. Vi var där för att dokumentera och föra det vidare till folket i Sverige. Till sist, tack Zimbabwe, och ett par hyllningsrader från min by Ruwangwe:

 *

”I Zimbabwe, södra Afrika, bodde jag i en by nära Mocambique. Där träffade jag en kvinna, en ensamstående tvåbarnsmor, som jag tog till mitt hjärta. Vi lärde känna varandra, så gott det gick, med kroppsspråk, och de fåtal ord jag kunde på shona. Närheten av henne kunde jag mest känna i sången. Vi sjöng ihop, samma sång hon hade sjungit med soldater i Mocambique, hade jag lärt mig i ett klassrum i Sverige. Den sjöng vi gång på gång, och glädjen och skrattet som följde gjorde oss behagliga, och vi möttes.”

 

IMG_0092

Zimbabwe i mitt hjärta.

                                         Folkhögskolor lär en att cykla.

                                                                                                Och de små blir större.

 

lovemore, carina å jag

 

Sitter i Harare (Zimbabwes huvudstad) med Lovemore (han är en känd musiker). I Zimbabwe var sadza (majsgröt) det man åt dagligen. Med fisk eller med kött, ja eller enbart sadza (gott).

I tre och en halv månad var jag i detta underbara och smått kaotiska land(de vita ägde fortfarande den största och bästa odlingsmarken).

De blev fria från sin kolonisatör 1980, och vi var där 1986. Men tyvärr var det inte mycket som hade hänt. Det skulle ta tid. Senare förstod man att det aldrig skulle hända.

Vi såg, lyssnade och fotade, samtalade, dansade och sjöng.

Tårar, allvar och ilska var också ingredienser när det stod klart för mig att det rasistiska ”tänket” inte var borta i de vitas hjärnor på långa vägar.

Det var en tid som jag aldrig kommer att glömma, och som betydde mycket för mig.

Tack Zimbabwe, och tack Färnebo Folkhögskola, en stor kram till er!

 

Färneboskolan 86-87-besk

 

 

 

 

Annonser