Kategoriarkiv: Hjärnblödning

Om Stina och hjärnblödningen i Länstidningen Östergötland

Standard
Om Stina och hjärnblödningen i Länstidningen Östergötland

Året var 1990 och jag träffade min pojkvän ett halvår innan första hjärnblödningen. Det var en kanonträff kan man säga. Han fanns kvar efter första och så även efter den andra hjärnblödningen. Den andra var kraftigare än den första, i det fanns det ingen tvekan om att han verkligen skulle finnas kvar hos mig.Vid min säng. Det var inte så romantiskt, men mellan hjärnblödningarna levde vi verkligen ihop. Värre var det efter den andra. Då tog det ett tag innan det fanns någon gnista i mig. Jag sade då till honom ett otal gånger: Gå om du bara känner medlidande, seså stick iväg. Men han stod kvar som en eldgaffel som har funnit sin plats bredvid eldstaden, som en stark eld i eldstaden som fortfarande brann av kärlek till de falnande kolbitarna.

collage_stina_grekland_v7beskMitt i dimman såg jag gestalten som suddigt avtecknade sig mot den gula filten. Som i dis såg jag hur den närmade sig med kvicka steg. Sakta höjde jag fingret och sedan hela handen i en svag vinkning. Såg hans ansikte och den våta kinden. Jag förstod inte alls varför han var ledsen, men såg nu vem det var. Min älskade Holger, men varför var han ledsen? Och då märkte jag att jag inte kunde röra mig.

Det tog ett tag att ta mig upp i stående ställning och då såg jag ansiktena på de som befunnit sig vid min sida och undrat om jag skulle överleva. Det var familjen och min älskade som stod där med sina utsträckta händer. Och långsamt krånglade jag mig ur greppet från sängens hårda yta. Nu började den riktiga kampen, en kamp där jag stod i fokus. Inte Afrika, inte solidariteten, inte rasism.

Där var bara jag som darrade av en vilsen blick. Men också av en järnvilja att jag skulle framåt. Den viljan tog mig tillbaka till musiken, målandet, och skrivandet. De har alla följt mig sedan tonåren. Musiken sedan jag var ännu mindre, men nu forsade musiken, målandet, och skrivandet in i mitt liv med större kraft. Det var nästan så att jag glömde mitt handikapp. Jag kom på det när jag gick till staden med rollatorn och frågade ett affärsbiträde om något och de bara stirrade fånigt på rollatorn.

Ansikten som undrade om jag verkligen sa något, och i sådana fall vad. Jag var svagare i högersidan, och jag hade förlorat känseln i högra sidan av ansiktet. Knappt någon hörsel där på högra örat, och halvblind på samma sida. Men ändå. Jag fungerade och jag pratade, men ändå var de förblindade av rollatorn. De såg inte mig. Jag försökte skapa mig ett nytt liv i en ny stad och med en ny identitet. Den rörlighet som krävs hade jag inte, men jag rörde mig ändå. Vi skapade musik, gamla fina Billie Holidaylåtar och nya visor.

Länstidningar- hjärnbl.+ fjärsboMina texter och Holger och Görans musik. Underbart att tillverka låtarna själva. Det är som att bygga hus, lappteknik, ett slags kollage, som stämmer ihop och då spikar man fast det. Ibland får man lossa på det för att göra på annat sätt, lägga plankorna på tvären. Sedan blev det fler plankor i olika träslag. Det formades sig i böckernas värld. Elva utgivna böcker av allehanda slag.

Det är nu 2020 och jag har sedan hjärnblödningarna haft en hel massa förkylningar på grund av det otal stopp som härjat och härjar i min kropp. De mörka hålen är oändliga, och sedan dyker ett stort hål upp. Det stora hålet heter corona, det som gör att obehagskänslorna ökar, och att jaget blir mer i centrum för mig än mina bokprojekt. Vilket är olyckligt då meningarna och händelserna utanför Rimforsa eller i Linköping snurrar vidare i min hjärna.

Var gör jag då av dem? Ja, skriver kort, för att senare om möjligt skriva längre. Man får hitta lösningar. Det finns, för det mesta, lösningar. Mina förkylningar (som jag råkar ut för allt som oftast) gör det alltid värre i min nacke, högerarmen (den sida som egentligen är bra efter sviterna från hjärnblödningarna) och ut i fingrarna.

Och ni förstår att skrivandet då går på nollfart. Jag börjar på ett skrivprojekt, sedan dröjer det inte länge förrän jag måste stanna upp och se ut genom det smutsiga fönstret. Ställer mig upp för att gå och ta mig en kopp kaffe. Skummet rör sig sakta över koppkanten och det är en härlig syn. Jag vinglar till med koppen och är rädd att jag ska skvätta på den nya tapeten som jag älskar.

Den svaga sidan (högersidan) gör det vingligt, och den bra sidan gör det smärtsamt. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Bokstavligt talat. Mina skrivprojekt växer, men jag har mycket mer i huvudet än så. Där växer det som på en mossbeklädd stubbe. Och runt omkring den står en gestalt stadigt i givakt: Min sambo. Han är städare, sekreterare, korrekturläsare, layoutare, och dessutom en trevlig prick över mitt svajiga i. Nackstödet är på plats nästan jämt, fotstödet, knästödet, och sambostödet. Herre Gud hur många stöd behöver jag? Nåja, det går ju så mycket bättre med dem på. Jag rycks upp av dessa stöd, och hoppas att ni därute har det stöd ni behöver.

collage_stina_grekland_v7beskJag känner mig svag och jag är inte ensam om det. Många känner sig svaga och hjälplösa när det här har ramlat över oss. För det mesta känns det bra att ”inte vara ensam”. Men nu i corona- tider önskar jag att jag slapp känna så. Så jag känner och tänker på alla därute som är extra känsliga, och det med extra känslighet och säger: Var rädda om er! Tillsammans ska vi ta hand om oss och tänka på varandra. Jag vill ge er en stor kram, och digitalt går det ju bra.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Länstidningen Östergötland

 

Några nytillverkade bilder i bokens rätta miljö. Sanden, Sankt Annas skärgård, för ”Spegeln i rummet utanför”, och utanför Åtvidaberg för ”I mjölnarens spår”. Det är där berättelsen äger rum, det är där ni får möta Elsa, Suset i ”Spegeln i rummet utanför”och Emma, och Elsa (igen) i ”I mjölnarens spår”.

En trasig vägg, ett hål, lite lappat och lagat för diktsamlingen ”Kärleken är en sekatör”.

Mina hjärnblödningar och mina böcker

Standard
Mina hjärnblödningar och mina böcker

Efter sju böcker ska jag ta tag i att skriva om mig själv, om hjärnblödningarna, det har alltid legat där och malt på som i ett inferno.
Jag har redan börjat, och börjat igen, för att sen fortsätta, och snart blir det att vända några blad igen. Svårigheten har varit att hitta en inte alltför tråkig form, en som känns rolig att skriva. Jag är ingen ”full med fakta” människa, men inte heller ”full i sjutton”.
Men nu har jag hittat en känsla i det jag skriver och inte bara MINkänsla. Men först ska jag andas ut efter mitt senaste manus ”I mjölnarens spår”.
Fast än är det inte på långa vägar slut med den, den har inget förlag än. Men jag hoppas och skickar runt så jag blir yr. Men när yrseln lagt sig och nackkragen vilar så ska jag på det igen.

Här är ett par rader från texten om mig själv:

Anteckningar från 1994

”Jag träffade min pojkvän ett halvår innan första hjärnblödningen. Det var en kanonträff, kan man säga. Han fanns kvar efter första och den andra. Den andra som var kraftigare än den första. I det fanns det ingen tvekan om att han verkligen skulle finnas kvar hos mig, vid min säng. Det var inte så romantiskt, men mellan hjärnblödningarna levde vi verkligen ihop. Värre var det efter andra. Då tog det ett tag innan det fanns någon gnista i mig. Jag sade då till honom ett otal gånger: Gå om du bara känner medlidande, seså stick iväg. Men han stod kvar som en eldgaffel som hade funnit sin plats bredvid eldstaden. Som en stark eld i eldstaden som fortfarande brann av kärlek till de falnande kolbitarna”.

Vill visa er den artikeln som var en av de bättre i både text och bild. Den är från tidningen TARA och äntligen kände jag hur fantastiskt det kan vara med en bra artikel.
Tidningarna har annars visat på en öken ibland, ivriga med att göra reportage om min så speciella hjärnblödning, men glömt bort att jag är en människa.
Inte lyssnat på mina behov, bara de har fått en snyfthistoria så har de kunnat vända mig ryggen.

Så nu när jag vill att de skriver om min senaste bok, eller någon av de andra sex, så finns jag inte längre. Då är det de som redan är kända som får ännu mer plats.
Är det inte en galen värld vi lever? Var är givandet och tagandet?
Var är den lilla människan? Var är det här att bry sig om?
Någon gång måste vi ta ansvar för varandra. Riktigt ta ansvar och inte bara låtsas ta ansvar.
Men det här med mig är ändå småpotatis mot det som sker i vår värld. Vårt samhälle börjar krackelera, våra medmänniskor börjar suddas ut.
Det är där vi måste börja ta ansvar och se alla som lika värda, ett liv med innehåll för alla.

Kram Stina