Category Archives: Konstkurs

Konstkurs på Fårö

Standard
Konstkurs på Fårö

blandat röda stan 023

Här är vi samlade för att gå ut i naturen på Fårö för att måla.

Härlig vecka som ett litet avslut i blått och grått efter att ha spelat på Gotland med bandet (jag hade umgåtts med fyra killar ett tag så det var en befrielse att umgås med tjejer):).

Här vill jag ge er en novell:

Kylan

Han famlade i mörkret, han kunde inte se. Absolut inte.
Men han kände, kände det kalla och våta som sköljde över hela hans kropp.
Det trängde sig innanför tyget, han riktigt kände hur det fasta formade sig till den rinnande vätskan som gjorde honom galen.
Galen för allt det där han inte kunde göra, galen för att han inte förstod.
Det var som om smärtan lutade sig nedåt mot tårna. Inte ens den hängde med, inte ens den fann någon utväg.
Hur länge hade han försökt att kravla sig upp? Och hur länge fanns tiden?
Han försökte att känna sin kropp. Och? Och?
Han visste svaret, han kände svaret. In i varje liten törn kände han den.
Hans kropp svarade på minsta lilla kommando, det fanns ingen tvekan om det.
Det var bara som om han inte kunde. Inte utan sina ögon.
Han kunde lika gärna vara fastspikad. Surrad intill ett kallt cementblock.
Det våta bara kröp allt hårdare och fastare runt hans hals.

Bilderna sprang förbi honom i hög hastighet. De var färggranna, glada och dansade runt granen. Allihop. De var tillsammans nu, äntligen.
Efter hur lång tid? Han visste inte. Och paniken som kom kändes som en hackspett inuti hans bröst.
Han skulle ju bara ge dem lite mer glädje. Nu när de hade kommit hem ville han ju visa dem.
Där var Alicia med sitt långa vackra hår, skrattade som om hon aldrig gjort annat i sitt trettioåriga liv. Hon var som en liten ängel, tänkte han. Nej förresten, en stor ängel.
Alltid den som hade skänkt honom så mycket, så mycket av allting.
Åh gode gud, snyftade han, nu är hon äntligen hemma. Efter ett år av resande som flygvärdinna har hon faktiskt kommit hem till pappa.
Hon hade ingen pojkvän. Men hon var ung, och förresten har hon ju inte haft tid, funderade han så att han i ett ögonblick glömde sitt eget ögonblick. Sitt eget tillstånd.

Sonen hade också kommit. Björn, han var som en stor Björn. Lite mer allvarsam än Alicia, men på ett tryggt sätt. Han hade alltid lagt sin beskyddande hand på Alicia.
Nu log han när han mindes den tioåriga Björn som försvarade sin femåriga syster.
Många gånger, det hände många gånger.
Och nu fanns samma känsla, tjugofem år senare, tänkte han. Fantastiskt, det är fantastiskt. Han log mellan skakningarna åt deras omfamning i hallen.
Han log åt barnbarnens glada rop. De var två, men de var som tio, skrattade han och kände sig plötsligt varm i hela kroppen.
Men snart var han åter tillbaka i panikens brant, den tog över hans kropp.
Ögonen, det var ögonen. Han såg inte, ingenting, det var svart.
Och han kunde inte röra sig, han kunde bara inte. Så han låg kvar i det blöta som hotade att förgöra honom inifrån. Han var chockad över upptäckten att det var hans ögon som styrde honom.

Mamma Berit försökte att lugna barnen. De skrek ju som besatta, tänkte hon irriterat, så hon skrek rakt ut. Nu när pappa hade gått ut så kunde hon tillåta sig det.
”Nu får ni för helvete vara tysta”, skrek Berit ut medan spottet for ut som i ett vattenfall.
”Ni håller ju alltid på och väsnas som ena riktiga djävular”!
”Ni, ni är ju för i helvete aldrig riktigt uppfostrade”, sa hon och andades ut i en orkan av ilska.
”Så där får du väl inte säga”, sa Alicia vänd mot modern med en ilsken blick.
Nu kunde inte Maria hålla sig. Hon såg på sin man Björn och sedan rakt på Berit.
”Svära så till mina barn? Att du kan ha mage till det! Du som ska stå så rakryggad inför allting, ja som du egentligen vet. Men det är där du skulle lägga din energi, det är där du skulle svära och spotta.
Fy fan vilket hyckleri! Vilket…och allt för att pappa Bernt inte ska fatta någonting! Är det schysst det va?”
Maria bara skakade i hela kroppen av den ilska som alltid pyrde inom henne när hon tvingades in i detta sårade och skadade hus. Detta renoveringsobjekt, tänkte hon och rös.
En missriktad spotlight, det är vad det är, och hon kände hur hatet letade sig in mellan möblerna.
”Om du istället kunde”, Maria fortsatte, ”se på din son, verkligen titta på honom.”
Hon pekade på honom där han stod, alldeles blek och med munnen vidöppen.
Håret hängde…fortsättning den 20 december

Stina

I morgon kommer den sista frågan i tävlingen.

Den svåraste.

Lycka till!