Category Archives: Manus och Zmbabwe

Hjulet snurrar

Standard
Hjulet snurrar

Går jag ”I mjölnarens spår”, eller går jag utan spår?

Och just nu går jag i mjölnarens spår, saker och ting stämmer. Mina två (det ena med illustratören Marika Lif) manus har fått två olika förlag som kommer att ta hand om dem. Spännande förlag som har mycket i bakfickan.
Tänk att det blev som jag ville. Herregud, hur ofta händer det? Några få gånger, det är då man får suga på det länge och det smakar sött som honung i hela huvudet.
Så här skrev jag den 29 januari i år:

”Om jag skulle få som jag ville? Jo då skulle just det där förlaget stå där och vänta på mig, och med en glad och härlig ton skulle just det där förlaget och just den där människan (som skulle vara underbar att ha och göra med) lyssna och komma med ivriga svar och frågor.
Älska ens manus helt enkelt och ta till sig det som ett litet barn i dess famn.
Vi skulle planera den långa vägen tillsammans, med många skratt och tårar på vägen.
Vi skulle förstå varandra och vi skulle tala i klarspråk. Resten skulle bara vara en fin resa utan tankar på att göra varandra illa.
Och boken skulle leva sitt eget liv, med med-och-motgångar, där skulle den trivas bland andra böcker.
Vi, hon och jag (jag kallar förläggaren för en hon) skulle vara nöjd hur det än gick, och jag skulle lugnt och efter en tid kunna återvända till mitt skrivande.”

Så har det blivit, vi är på väg mot okänt mål, eller ja, en bok är det väl det ska bli i slutändan. Men tänk om det blir ett monster? Eller ett hav? Jo, men hav låter fint och en nödvändighet att ha för alla. Alla borde kunna dricka, tvätta och göra sig rena i rent vatten.
Utan smuts och risk för bilharzia. Det är små varelser som kryper under ens skinn och lägger ägg, till slut kissar man blod om det går så långt och man inte har botemedel i närheten.
Vilket var fallet i byn i Zimbabwe där jag bodde i en och en halv månad. Där fanns inte en chans att klara sig om man fick bilharzia, där kunde det bara gå åt ett håll för i byn fanns inget botemedel.

”Förebyggande metoder innefattar bland annat att öka tillgång till rent vatten och att minska antalet sötvattenssniglar. I områden där sjukdomen är vanligt förekommande kan hela grupper behandlas samtidigt och på årlig bas via medicinering med praziquantel. Detta görs för att minska antalet individer som smittas och på så sätt förhindra spridning. Praziquantel är också den behandling som rekomenderas av Världshälsoorganisationen (WHO) för de som drabbats av infektion.
Schistosomiasis drabbar nästan 210 miljoner människor över världen, och det beräknas att 12 000 till 200 000 dör årligen till följd av sjukdomen. Sjukdomen är förekommer för det mesta i Afrika, Asien och Sydamerika. Kring 700 miljoner människor, i fler än 70 länder lever i områden av världen där sjukdomen är vanligt förekommande. Schistosomiasis är den parasitsjukdom som har näst störst ekonomisk inverkan efter malaria.”
Wikipedia

bild-Zimbabwe vita kvinnor

Trots att de (kvinnor och barn) gick två-tre kilometer för att hämta vatten så kunde de inte vara säkra på att de inte fick bilharzia. De stora hinkarna fylldes med det grumliga vattnet och sattes på huvudet med en liten tygbit som skydd. Jag kommer inte ihåg hur den veks ihop eller om den bara lades på huvudet innan den tunga hinken hamnade ovanpå. Men tygbiten var där, och jag vet att jag önskade mig tio likadana staplade på varandra.
Jag gick med kvinnorna varje morgon då faster Sara i min familj ropade ”Christina, let’s go”. Och jag gick med dem. Där fylldes botten i min hink, de andra kvinnorna fyllde hela sina hinkar med det suspekta vattnet. Faster Sara skulle träna upp mig och gick försiktigt fram, sakta skulle jag vänja mig, men det var hopplöst. Hopplöst och roligt.
För trots att språket inte fanns så kunde vi sjunga några sånger tillsammans. Sången har varit en kraftfull bro på många håll där talet inte har funnits.
När jag jobbade på ett serviceboende för äldre träffade jag en kvinna som hade afasi, där sången förde oss tillsammans och gjorde henne så lycklig. Då flög orden fram ur hennes mun. Arbetade med psykiskt utvecklingsstörda ungdomar där en tjej inte hade det lätt med talet. Då sjöng vi en sång som bägge kunde och då kunde hon varje bokstav.

Vilken lycka! Sång och musik, rent vatten och att vara juste mot varandra, är det som står överst på min lista. Och givetvis att mina manus ska hitta förlag!

Och det känns bra att hitta ett hem till mina små ”barn”, Emma och Alfred, Arne och Selma. Det är så skönt när någon annan tycker om det manus som har haft och har, en stor plats i mitt hjärta och hjärna. Allt ses nu med nya ögon och med ett gillande som flyger fram över molnen.
Kram Stina

Annonser