Category Archives: Manus

HURRA, ett förlag sa JA!

Standard
HURRA, ett förlag sa JA!

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

Nu har ett förlag sagt JA till mitt manus,
hurra vad glad jag BLIR!
Jag blir varm och svettig för jag vet att det är nu det börjar, det tunga arbetet.
Korrekturen, den är tung men det är ändå en utmaning.
Rolig för det mesta, svettigt för det mesta, och irriterande för det mesta (det är riktat mot mig själv).
Hur kunde jag ha skrivit så här? Eller så här?

Tack Ebes förlag, det här ska bli spännande!

”I mjölnarens spår” kommer att göra sitt avtryck hos nätbokhandlarna. Nu finns det ju en uppsjö böcker, så det stora avtrycket är för mig personligen.
Kastar mig snart in i Emma och Alfreds värld igen, där Åtvidabergs hjulfabrik brinner upp och Fjärsbo utanför Åtvidaberg gapar fattigt.
Där Emma lever ett sorgligt liv och längtar efter sin ungdomskärlek Alfred, och hur tiden 1936 och 1895 är två helt olika liv för Emma. Och hur tiden däremellan famlar i mörker.
Ett mörker som ljusnar och formar sig till bokstäverna E L S A.

Nu få jag bara hålla hårt i mig så jag inte försvinner in i Emma eller Elsas värld, eller Axel eller Niklas värld, för senare behövs mycket energi. Det pirriga glädjeskuttet har jag ju!

Här är några utdrag från mitt manus med omslag av Bertil Almlöf, en del av en litografi:

Ur ”I mjölnarens spår”

1936
”Hon stirrar ut genom fönstret, bara stirrar. Ut genom elden. Den som
bränner i hennes kropp och lägger sig som en hinna.
Det vackra, det livfulla därute, kan hon inte nå. Livet är förbi, livet
har sprungit ifrån henne.
Hon är rädd. Rädd att han ska se, rädd att han ska upptäcka den.
Orolig över det som är en illusion, en dröm. Hon tror att det är en
dröm. För henne är det ogreppbart, kanske ofattbart, eller bara ett
rökmoln. Det som inte går att fånga in, eller finns där. Hon sätter
handen för munnen, oh gode Gud, flämtar hon, vad har jag gjort?
Hon har gjort det fruktansvärda, det som aldrig får ske. Hon inser
det nu, att allt är för sent.”

1895
”Usch, vad trist det kommer att bli på det nya stället”, sa Helga.
”Vadå, menar du”, sa Emma.
”Jo, så här kommer vi inte kunna sitta då”, funderade Helga.
”Jomen, det är klart vi kommer att kissa där också”, svarade Emma
och knuffade till Helga i sidan.
”Äsch, knaslisa, jag menar ju att sitta här med dig som är så mysigt”,
sa Helga och tittade på sin storasyster.
De hade satt sig uppe på träbänken med två hål i, som var precis
lagom till deras stjärtar. De småpratade som de brukade göra när
tiden fanns, och det fanns den alltid när de lättade på blåsan. Det
var i november och vädret hade plötsligt blivit varmare så de hade
lämnat dassdörren öppen. Där kunde de titta mot den lilla sjön och
de mossbeklädda stenarna. Allt ramades in vackert med massor av
granar.”

Stina Nilsson Bassell