Category Archives: Min dotter

Min dotter fyller 22 år idag

Standard
Min dotter fyller 22 år idag
En väldigt massa hurra till min dotter som fyller 22 år idag! Tack för att du finns, och att det var okej för mig att bi gravid. Efter hjärnblödningen hängde orosmolnen som en blöt och fuktig sanning över mig. Men läkaren sa okej, och du kom ut. Aldrig hade jag varit lyckligare. Gråten kom (kommer nu också när jag tänker tillbaka) när jag fick se dig, och känna dig några sekunder. För sedan var det fort in i värmesäng. Men nu är värmen hos dig hela tiden, storkram till dig & en storpuss.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Märkligt att besöka dig på en annan avdelning, men jag blev lugnad när tavlan av Bertil Almlöf (samma som hänger i mitt vardagsrum och som pryder min senaste roman) hängde som ett gott tecken utanför rummet. Jag kände mig trygg.
Tusen känslor av glädje ger jag dig med denna dikt:

 

DEMETER

Du viskar i trädet
Du moder av lugn
Du skallrar i gräset
Du fader av skratt

Du moder av glädje
Du fader av hopp

Vad gör det dig
Att kvistar faller
Att knivens spets
skär ut en del av dig

Du talar ändå
Du väntar ändå

Tålamod är ditt namn
Godhet är din föda
Kärlek är din gåva

Ur Eldens aska och Mannen i rocken

Kram Stina

Annonser

Hurra för min dotter 21 år idag!

Standard
Hurra för min dotter 21 år idag!

foto: två år sedan

En dotter föds.

Jag var gravid, och en lycka så stor som den sammetslena himlen öppnade alla sina stjärnor för mig. En ny dimension fattade tag om mig och virvlade runt mig tills bara ett enda ljus fanns kvar, barnet i mig.

Jag stannade upp mitt i rörelsen och en tanke for som en iller genom mitt huvud, får jag föda barnet? Är det okej? Är det någon risk för mig eller barnet?

Jag har ju ändå haft två hjärnblödningar och ska jag utsätta mig för det här? Får jag utsätta mig för det här? Det snurrade runt i huvudet av en berg- och- dalbane- lik känsla, så att jag verkligen mådde illa. Det var bara att ”face the fact”. Att gå i rask takt till överläkaren som visste allt om det inre i min hjärna, ja nästan allt.

Så med stora steg famlade jag (utan rollatorn fanns han vid min sida) med min sambos steg bredvid, alltid bredvid, till rummet där läkaren satt. Där log han och sa att det var helt okej, och där log han och sa att jag nog skulle ta kejsarsnitt. Och där log han och sa att jag nog inte orkade en förlossning. Ja, vi log och ett kejsarsnitt var som att bjuda mig på en stor tårta, det var som ett enda stort kalas.

Det var ett lyckligt par som traskade hem till Rådmansgatan, men väl där startade ett annat orospaket. Vad skulle jag göra när högerarmen/handen inte fungerade så bra? Med dess svaghet och famlande humör (handens humör) kunde jag lätt tappa den lilla. Och hur ska det gå när jag vinglar till och då riskera att tappa den lilla? Så många tankar som barnmorskan fick hällt över sig. Hon som var van vid andra sortens frågor gapade först, men fann sig snabbt när hon förstod att här fanns andra tankar som måste få svar. Och jag fick svar, och jag gick på de mytomspunna molnen. Det enda var att det inte fanns någon sjukgymnast för sådana som mig med hjärnblödningar och graviditet som krävde en annan typ av träning, så här stod jag inför ett nytt stort gap. Ett hål ditin inget hade nått, ett sugande begär av det ingen hade haft förut. I alla fall inte i min region, inte i min stad, så jag skrek och talade till pressen. Pressen kom och ett par veckor senare fanns just den sjukgymnasten jag så väl behövde i min stad.

Vi fann varandra på ett befriande sätt, sjukgymnasten och jag, ett sätt där allt klaffade direkt och vi hade den allvarsamma träningen i botten och på ytan blev samtalen längre och längre. Det var nästan så att kroppen gjorde en sak och huvudet en annan. Ändå gjorde jag med djup och allvar de övningar som skulle göras. När jag tänker efter så stannade vi nog upp och la energin på det vi sa, i alla fall en gång. Efter ett par månader pratade vi släkt, och hennes mormor kom från Fjärsbo. Va, sa jag, det gjorde min mormor med. Helga hette min mormor, sa hon. Va, det hette ju min mormor Olgas tvillingsyster. Och då hade vi verkligen stannat upp och tårarna kom i förvåning och i skratt. Livet har massor av lustiga vägar, tänkte jag och log åt ödet och vilken tur att jag hade tyckt mycket om denna kvinna när det sedan visade sig att vi var sysslingar. Det är inte var dag man träffar en syssling på detta vis, tänkte jag och gick vidare genom graviditeten med ett leende.

Det var sammanträffanden hela tiden, men det största var nog det utanför min dotters rum på sjukhuset.

Hon kom lite för tidigt och hon var lite för liten så hon fick ligga i värmesäng och på en annan avdelning. Allting var mycket märkligt då jag låg i sängen utan någon baby, och alldeles matt. Vad gör jag här, tänkte jag. Har jag fött ett barn? Eller var det en dröm, då tittade jag bredvid mig och där låg Hogga i en annan säng. Det var ingen dröm, hon fanns där i ett annat rum och lite för liten för att klara sin värme på egen hand. Med händerna i varandras gick vi flera gånger om dagen till hennes rum på planet nedanför. Vi tog hissen och allt var så märkligt så det infann sig en känsla av uppsträckthet i all vår iver. Som om vi skulle träffa rektorn, just så var det, en spänning av iver/lust/förväntan och oro.

   ”Här är det”, sa Hogga och pekade på en dörr. Min blick fastnade på en tavla precis utanför dörren. Jag kände mig glädjefull av den lycka jag såg, det var tavlan som jag hade ovanför soffan i vardagsrummet. Den som hade prytt min vägg sedan länge och som jag älskade. Den jag hade vunnit på lotteri i Svenska Freds lotteri 1989 och som spridit närhet och kärlek i så många år. Jag har sett in i det gula vackra landskapet och känt Östergötland och Zimbabwe, samtidigt. Och nu hängde den här, utanför min dotters rum. Då infann sig en frid i min kropp.

Det är lugnt sa jag till Hogga, allt är lugnt, vi behöver inte vara oroliga längre!

Livet är som ett lotteri, hela tiden, det formar sig som ett hav av igenkännande blickar som i närhet eller med främmande blickar tar sig i ett sakta tempo över varje kulle för att sedan åka nedför backen i ett tjut.

Tack till tavlan (som har fått pryda min senaste roman I mjölnarens spår) och sjukhuspersonalen som lugnade mig och lät mig få ett eget rum med min Holger boendes hos mig. Och ett självklart tack till honom och den strålande stjärnan som hade fötts som gav mig den vissheten att ALLT ORDNAR SIG!

Kramar i mängder till vår dotter!