Category Archives: Minnesdag

Minnesdag för att lära av historien, och en novell till er

Standard
Minnesdag för att lära av historien, och en novell till er

Norrköpings tidningar

”För 70 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrations- och förintelselägret i Auschwitz. Drygt 50 år senare förklarades dagen till nationell minnesdag och sedan 2005 uppmärksammas minnesdagen även internationellt. I Norrköping…”läs mer här

Foto 0404

SÅNGER OM JORDEN av Stina Nilsson Bassell

Den iskalla tystnaden ven bakom träden. De skakade av sig det vita som hade lagt sig med omsorg runt grenarna. De skakade av köld innan stillheten lade sig som ett band av isande granatäpplen runt deras rötter. Stormen hade piskat upp kylan i den betonglika marken såsom ett löv fladdrar i vinden. Så lätt svävade kylan in i livsnerven och förnekade dess existens. För en minut. För en sekund. Bara så länge att det blev som en beröring i natten. En natt full av ljus. En natt som det vita pärlade av längtan efter stjärnornas spegel vaknade i nattens dimma. Natten som inbjöd till isens sjungande vällust. En sång som vräkte sig ut i böljande tecken genom istapparna. En sång som kurade ihop varje gren i ett hav av vita moln. Man kunde skönja det porlande vatten under höljet av kyla.

Lager på lager låg det för att skydda det insomnande vackra dunet. Som i en spricka i havet visade det att det levde. Det började vakna. Det stilla väcktes till liv av en koltrast. Sången klädde av marken. Blåste ut ljuset på marken och ersattes av ljus på himlen. Likt en bägare full av vätska som rann över kanten, sjönk allt det vita bort. Bort till det oändligt gåtfulla mysteriet. Bort från längtan till något nytt. Det nya hade anlänt. Som ett flygplan hade det anlänt med sitt stora markerande drag, sin stora kroppshydda, och den hade kommit för ett stanna. Grenarna omfamnade solen. Bredde sina armar mot ljuset och liksom pumpade ut sina liv. Och det blev fart i trädets kvistar. På den ena grenen satt en talgoxe och på den andra grenen med armar likt en krokodil i månskenet, smög en mask sakta fram. Trädet var sammanflätat med ett annat träd. Och de kunde nu beskåda det böljande havet. De stod som hand i hand och kunde beskåda ett mästerverk av färger och händelser. Som om vintern hade gett dem full kraft i hänförelsens tecken. Det hade gett dem något nytt. Något med nya färger.

Penseldragen hade färgat himlen i en ny blå färg. Den hade skapat ett vatten som sköljde världen av dess flora. Dess innehåll liknade den söta smaken i blåbär. Nyttig och god. Frisk och lidelsefull. Färgstark och givmild. Och den blå färgen färgade livets botten till en mjuk fåra. Där stod de nu, hand i hand och såg fiskarna leka sina nya lekar. Fåglarna jaga varandra. Stenarna gassa sig i solen. Grässtrået som gäspade stort och undrade om det var morgon. Om det var det som stack i ögonen. Träden stod fortfarande hand i hand och log åt alla sina barn. Ja de kände det som om det var deras barn. De tog hand om dem. Vaggade dem till söms. Lät deras grenar vila över dem. Och nu lyfte de sina grenar för att ge sina barn mer ljus. Sakta klädde de på sig. Sakta trädde de sina löv på dess grenar. De var lyckliga nu. De kände den pirriga förväntansfulla glädjen likt en kork som dras upp ur flaskan.

Som en fågel som dyker ner i vattnet för att ta sitt byte. De stod där emedan löven täckte dem mer och mer och för att de skulle bli riktigt malliga. Ja malliga i sina kungliga gestalter. Precis som malliga, ståtliga riddare som rider ut i natten för att rädda världen, så kände de sig. Ja de kände att lövens nerver språkade ett stort ansvar över att de skulle få vara med i skapandet. Skapandet över vad som hände. Allt som hände runt dem. Och det som deras löv var en del i. Det sprack överallt. De kunde riktigt höra det.

Men deras löv satt lugnt och stilla på grenarna och beskådade, lyssnade till allt. Det vilade en frid över allt detta. Och det gröna bladet fortsatte att vara grönt emedan allt sprakade till runt omkring dem. Färgerna var starka på marken igen. Det lyste vitt igen. Nu på ett ställe där. Och där. Igen. Och små små detaljer tvingade sig upp ur sitt sköte. Det föddes på nytt. Det trumpetades och visslades. Det sjöngs och knakades. Det jublades och sprangs. Och träden stod och såg allt detta och grät i sin vackerhet. De grät och sjöng av världens sång i sitt bröst. Den ljuvliga röst som färgade allt med vördnad.

Stina ur Luftens sötma

luftenssotma_cover_01