Category Archives: Novell

NOVELL, I VÄNTAN PÅ…

Standard
NOVELL,  I VÄNTAN PÅ…

ETT ANNAT LIV
av
Stina Nilsson Bassell

fortsättning från 24 juni

Del 2
Han gick med snabba steg som gjorde Saras känsla ännu mer närvarande. Som en gås pickande efter föda kände hon hur hon långsamt vaknade till liv igen.

Nu tog hon ett fastare tag om trasan och började putsa. Det skulle skina härinne, tänkte Sara, precis som det gör i mitt hjärta, log hon.
Sara kände inget av de förbjudna frukterna som samlade sig som i en skål, det som skulle ha varit mörkt och farligt. Hennes skål var istället det mest njutbara som livet kunde bjuda på. Hon var inte rädd för den, på något märkligt sätt så var hon inte det. Den var bara så vacker, tyckte hon och kände sig vacker och speciell.
Hon rodnade, för allt sedan hon hade börjat arbeta på slottet hade hans blickar på henne skavt på ett behagligt sätt. Luften hade blivit tät när han befunnit sig nära Sara. Hans ögon vilade på hennes kropp, och hennes hud. Inte av åtrå, inte av förakt, utan av en slags nyfikenhet och, vad mer vågade inte Sara tänka på.
Där gick gränsen för vad som var tillåtet. Hon hoppades att ingen kunde se hennes tankar, sneglade försiktigt på kokerskan som förberedde maten inför kvällen.
Lät hon sin fantasi skena iväg igen? Nej, svarade hon sig själv, jag tror inte det. Inte den här gången log hon.

Det var som om tidens gång hade saker att säga, saker som inte hon visste. Vad var det som glimmade till i hans ögon varje gång de sågs? Det var som om han bar på en hemlighet. Långt nere i ett djupt hål fanns denna hemlighet, denna skatt.
Och skatten var hon. Varför då, tänkte hon förbryllat? Varför finns detta varför, tänkte hon igen? Och varför är det sant, frågade hon sig utan att kunna förklara.
Men det som hon själv kände, som en berusning, som ett vitt moln, det visste hon klart och tydligt vad det var. Det hade jag aldrig trott den dagen jag började här, log hon.

ekoavnatt_cover_framsida

Kvällen började med sitt kraftiga böljande skratt, alla gäster var glada. Då gästerna anlände var salen full av glitter och dofterna var skarpa. Skarpa som solen i vattnet, som läpparna mot istapparna.
Det hela blev snart ännu skarpare. Med all mat och ännu mera dofter förgyllde det sammetsstolarnas sirliga ben. Värmen var behaglig, även för Sara som gick fram och tillbaka mellan köket och salen i rask takt. Den lilla kylan som ändå fanns kvar i salen lockades snart ut ur sina hålor med dans och de sprakande öppna spisarna.
Festen var i full flärd när Sara gick tillbaka till köket. Då kände hon en hand på sin arm. Vred sig runt som en snigel och mötte herrns blå ögon.
Hans fingertoppar snuddade hennes arm så lätt så det var som att känna solen självt. Hon fick passa sig för att inte smälta direkt. Det var fullt av tjänstefolk runt omkring dem, och några tittade lite förvånat på beröringen. Det var inte vanligt, men å andra sidan var herrn originell. Så lätt, men ändå var den kraftfull. Utsöndrade en kaprifoldoft, och den var varm som ett nyfött barn. Så förklarade Sara beröringen för sig själv. Tankarna hade kommit så snabbt in i huvudet. Tydligt och klart som när någon viskar rakt in i örat, lätt som när ett blad faller sakta ner mot marken för att lägga sig att vila, lika lätt var hans fingrar mot hennes tyg.
Men det brände igenom tyget. Känslan hade inga gränser, den var bortom smärta.

andetag_2013_omslag_e

Återigen stod luften stilla, endast deras andetag hördes. Och deras känslighet för varandra liknade en kanins öron som uppmärksamt spände sig. Den var sann, så sann som ingenting annat, så sann som endast vattnet var för den törstige.
”Jo Sara, sa han, det blir ju långt för er att gå hem i natten. Så jag har frågat om det finns plats hos pigan att ni kan få sova i hennes rum. Om ni själv vill”, la han till.
Han kallade inte pigan vid namn, tänkte Sara. Ännu ett tecken, jo det var en signal om att hon betydde något. Fast det går ju inte för sig, sa hon sen till sig själv och märkte hur hon stramade upp sig för att artigt säga ”nej tack” och gå. Men hon kunde inte det. Han såg på henne, tittade med bedjande ögon och hon försökte behålla kontrollen. Herrn spelade ett högt spel. Han visste att det här inte alls gick för sig, det förstod Sara att han förstod. Precis som hon själv visste att de var långt ifrån verkligheten.
Allt det där spelade ingen roll. Det skulle ordna sig, tänkte Sara i samma stund som hans fingrar lekte med hennes långa hår.

Tiden stod stilla och alla ljud dog bort. Fingrarna var långa och vackra, pianofingrar hade hon hört att det kallades för. Och det var precis det han gjorde, spelade piano. Det var vackert och det var det som kom till henne nu. Men så rycktes hon upp som ur en dröm. Jösses, här går det inte att stå och se ut som om ingenting spelade någon roll. Hon såg sig nervöst omkring och till sin förvåning stod hon inte i korridoren längre. Sara stod i ett litet rum med stängd dörr. Då först kunde hon slappna av, då först kunde hon låta sig svepas med av sina känslor.
Sara tittade och nickade, samtidigt drogs hennes ögonbryn hastigt nedåt i en bekymrad min.
”Men jag…”
Mer hann hon inte säga förrän hans ansikte var nära hennes och läpparna snuddade vid hennes. Det var som om musiken blev högre och ljuvligare. Skörare på något sätt, tänkte Sara när hon blundade.
Plötsligt var stunden borta men det kändes som om hans läppar fortfarande var kvar vid hennes mun.

luftenssotma_cover_01
”Ja, jag förstår att din familj väntar Sara, så jag tänkte, om ni vill, att jag skulle sända en av mina tjänare med ett bud. Ja om Sara själv vill?”
När han sa det hade deras händer letat sig in i varandra och det var som att orden fanns i fingrarna. Sara nickade och log. Händerna lekte med varandra och en våg av något oförklarligt kom skjutande upp i Saras bröst. Tårarna började rinna och han torkade bort dem. Lätt och behagligt, sorglöst och lite ensamt för stunden. Sakta gled de in i varandras själar och ville aldrig komma därifrån. Han böjde sig fram och viskade Otto, att hans namn var Otto, sa han och kände det ovanliga. Det här var något han aldrig hade upplevt förut.
Så många kvinnor och så många halva leenden hade gjort honom likgiltig. Så den här känslan var ofattbar för Otto. Det enkla och kvinnliga väsen som stod framför honom var en sagofigur. Fanns hon, tänkte han. Finns jag, tänkte han igen och kände hennes varma hand på sitt bröst.
Men plikten kallade och han öppnade dörren, hon kände det som att hon lyftes från golvet och svävade där hon stod. Långsamt drog de sig bort från varandra och till sina plikter. Men de bägge glittrade som av guld i månskenet. De hade elden i sig.
Den tråd som hade börjat spinna, spann nu fortare och fortare. Och Sara log av värmen i den snabba tråden, och av smärtan som gjorde att hon kände sig levande.

Vinden kunde nu stå stilla, vinden var deras son, vinden bar iväg deras själar. Det fanns en framtid tänkte de bägge när de för en sista gång såg varandra i ögonen innan de försvann åt olika håll.

vatten_web

Bild på mina böcker

Eko av natt

Andetag

Luftens sötma

Vattnets ådra

och kommer snart

I mjölnarens spår

Novell I VÄNTAN PÅ…

Standard
Novell I VÄNTAN PÅ…

ETT ANNAT LIV
av
Stina Nilsson Bassell
del 1

Hon kände att i sina lyckligaste drömmar hade det varit just så här. Ja nästan så här. På väg mot den ljusbeströdda himlen som lyste i sina paljetter i starka färger. Bort från smutsen och det skrikande ljudet. In i smaragdernas värld och dofternas värld. De ljuvliga söta dofterna.
Hemma stank det bara av kål och svett. Av mänskliga avgaser och tygblöjor. Sara kände hur hon rös i hela kroppen av avsky och smärta.
Hon ville likt en fågel flyga till en större kvist. Slå sig ner och bara titta på allt runt omkring henne. De vackra tygerna skulle fladdra i vinden, de klara färgerna skulle bölja likt vackra moln som sakta drar sig över himlen. Speglarna skulle fånga in allt runt omkring, kvinnorna med sina vackra frisyrer och männens stiliga hållning. Som om en käpp satt fastkilad på dem.
De glittrande pärlorna runt kvinnans hals som fick andra att tåras av lycka, det var det hon kom hit för. Resten var bara ett steg till målet, tänkte hon och visste i samma andetag att hon var bra på det hon gjorde.

bild-grind

När Sara steg in i slottet kunde hon känna allt det där. Allt fanns där.
Det var som om väggarna försvann i samma stund som hon klev över tröskeln. Hon kunde se allt. Trots att hon kom in köksvägen, och trots att hennes liv på slottet bestod av kastruller och vedspisar så kunde hon se det.
I en enda blandning av färger och dofter kom det emot henne. Men dofterna var annorlunda än de hemma, tänkte Sara och drog in luften som var full av örter och kött. Av kryddor som hon aldrig hade smakat och av kött som hon aldrig sett.
Ibland fick hon ta av resterna av det som var kvar efter bjudningarna. Måltiden blev fullkomlig, en upplevelse för Sara varje gång.
Det blev en resa för Sara in i en ouppnåelig värld, i en vacker och ren värld.
Idag skulle herrskapet ha en bjudning, så Sara skulle göra i ordning det stora rummet. Salen skulle få en genomgång av Saras unga ögon och noggranna händer.
I dag skulle hon få vistas där i många timmar, och det gjorde henne lycklig. Hon svävade fram genom de luftiga rummen. Men var noga med att inte visa något utåt, den svävande känslan förblev en magisk känsla.
Hon älskade det. Livet kunde inte vara bättre, tänkte hon när hon dammade spegeln. Noggrant förde hon sina små fingrar utmed det vackra guldet. Det blänkte och allt damm och små korn av glömska försvann.
Bara för en sekund dansade allt i vita klädnader för hennes ögon. Men hon stannade inte upp för det, inte för något i världen, tänkte hon.

bild-körsbär

Sekunden efter hörde hon fotsteg på golvet. Hon fortsatte med sitt arbete men kände gestaltens närvaro bakom sig.
Det var herrn själv, han som ägde slottet, han som ägde världen, tänkte Sara och det pirrade till. Han vistas varje dag i dessa så välsmakliga och hänförande rum. Detta inferno av sötma, tänkte hon och förvånades över hur många ord som kom till henne när hon beskrev slottet. Så var det inte när hon skulle beskriva sitt hem, funderade hon. Sara vände sig inte om, men hon visste att det var han. Hon visste utan att se, utan att ens en gång visa med sitt lillfinger att hon blev berörd kunde hon känna att djupt där nere i hennes trånga vrå sprattlade en yrvaken fjäril till.
Herr Adelskvist tilltalade nu Sara med en mjuk röst. Som om den också var av sammet likt stolarna runt bordet.
”Jo, Sara, till bjudningen behövs extra personal som serverar, och ni, jag menar att det kanske skulle var något för Sara? Ni är ju snabb och noga, så…”
Han snubblade på orden som om han inte riktigt visste hur han skulle framföra dem. Och hur lämpligt det var att han gjorde det.
Det var emot reglerna, jo, tänkte Sara, men han gör lite mer annorlunda än vad som är brukligt och Sara log. Det lugnade honom och han andades ut.
Att se den rike, mångfaldige herrn plötsligt se nervös ut, var mer än Sara kunde förstå. Han som var van att domdera, härska och ta beslut stod här och såg villrådig ut. Man kunde inte se det med blotta ögat, men med den känslighet som Sara hade visste hon att hon kände rätt.
”Javisst, herrn, det skulle vara en ära. Och även om jag inte är van vid att servera så ska jag nog lära mig kvickt”, sa Sara och såg framför sig hur hon härmade efter serveringspersonalen.
Hon teg sedan. Tittade på herrn rakt in i hans ögon efter att ha nigit. Han var så mycket, hon famlade efter orden, så mycket människa, och man tillade hon och svalde. Såg hans vänlighet, och hans ögon som verkade vilja säga så mycket, såg hur de mycket blåa ögonen tittade på henne som i en spegel. Samtidigt som han betraktade henne med respekt och full av vördnad. Ett djup och en skörhet i hans blick. Sara blev förvånad av denna känsla. Tiden hade stannat och i den formade sig en orubblighet hos de bägge. Känslan var som av glas. Det var en obegriplig tunn tråd som hade börjat spinna. Den vävde ett skört, tunt tyg av silke. Och den vävde snabbt.
Men plötsligt harklade sig herrn.
”Det var bra Sara”, sen vände han på klacken och stegade ut ur salen.
Sara stod kvar och som ett enda stor förvåning, han hade sagt hennes namn.

Han visste vad hon hette, och sade det som om ingenting i världen varit lättare att säga. Hennes namn fick en annan klang i hans mun, bokstäverna fladdrade likt fjädrar över hela rummet. Hastigt vred sig Sara runt för att se så ingen hade hört eller sett något. Men det var ingen annan där i rummet, bara den täta luften efter herrn.

Fortsättning på fredag del 2

En novell, ett famntag

Standard
En novell, ett famntag

Stina Nilsson skriver böcker, målar och musiserar.

ARNOLD

av

Stina Nilsson Bassell
Det känns tomt. Just nu känns det tomt. Om så hela världen var utanför och knackade på dörren så känns det tomt. Om det var fullt upp hela dagarna så känns det tomt. Var kommer tomheten från? Finns det någon orsak? Ja en verkan finns det ju, det är helt klart. Det tomma genomsyrar, ger inte med sig, handlar utan tillförsikt. Den är gåtfull, och omger sig med ett skimmer av längtan till, jaa till vadå? En längtan till det sanna? Det sanna som ska fylla varje por i kroppen av det som är. Just nu och helt sant.
Om man springer fort bort från det tomma kan man komma bort från det som intet är. I några sekunder bara, blott en litet svagt ögonblick. Då rinner tårar, då skrattar magen, då fladdrar ögonlocken.

Det är svårt att komma runt tomheten som är som en labyrint. Den spelar med öppna kort. Jojo, det gör den. Ändå är den svårfångad.
Livet står upp för en. Säger givakt, och lyder. Men tomheten rår man inte på. Den kan komma när man minst anar det. Den knackar inte på, den smyger sig in och tassar sig fram. Slår sig ner i sin favoritfåtölj och bara myser. Den bara sitter och betraktar, gör en till ett nervöst knippe. Ett knippe dill eller persilja. Vad som helst. Den bryr sig inte. Bara man tappar greppet och famlar runt i ovisshet. Då mår den bra, då har den gjort sitt jobb.

En dag tänkte jag överraska tomheten i min favoritfåtölj, men då var den inte där. Ja, jag säger den för jag vet inte vad jag ska kalla den. Arnold kanske, jag kallar den för Arnold. Min farbror hette Arnold, och det var en elak sate. Så det fick bli Arnold.
Jag blev ju i alla fall väldigt nervös av att Arnold inte satt i min favoritfåtölj. Var var han då? Jag satte mig ner i ångest och panik. Plötsligt for jag upp.
Hjälp jag hade satt mig på Arnolds plats. Jag vände och vred på huvudet för att se om han stod någonstans och iaktog mig. Ingenstans. Ingenting.

Jag smög mig på lätta tår, ja jag gick upp på tå som jag hade lärt mig i baletten en gång, varpå jag smög mig framåt i huset. Runt varje hörn svettades jag i floder för att det kunde vara där han var. Jag hade en penna som vapen när jag sakta trippade fram i lägenheten. På huvudet hade jag satt på mig en sjal så att han inte skulle känna igen mig direkt.

Jag vet inte hur länge jag gick där. Jag gick igenom hela huset, men Arnold var ingenstans. Paniken var ett sant faktum. Jag måste hitta honom, det var bara så.
Till slut gick jag på knäna, och sen föll jag ihop, gråtandes. Jag var utmattad, jag var slut, och jag var full av smärta. Jag visste att Arnold var någonstans därute och jag fick leva med det.
Så småningom blev jag som vän med Arnold när jag äntligen fann honom. Åt frukost med honom, och delade faktiskt säng med honom. Jaja, inget sådant om ni tror det, bara hade honom där bredvid mig. Tryggt på något sätt, Arnold blev en trygg del av mig själv. Så, sov gott!

Stina

ansikte2-tavla

Bilder, mina tavlor:

Omslag till diktböckerna

Luftens sötma, Vattnets ådra

och romanen Andetag

Sista delen av Fönstret, en novell om grannar

Standard
Sista delen av Fönstret, en novell om grannar

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 7

KAPITEL 3

Martin tittade på barnen när de lekte, men det harmoniska i det han hade framför sig var borta. Det hade flytt bort med Katarina, bort med vinden. Allt som fanns kvar var en degklump i magen.
I fredags hade han som pricken över i:et blivit varslad. Jo jo, visst var det så, tänkte han när hans ögon flackade som en gråsparv pickar.
Plötsligt var det höga barnröster som trängde sig in i skallen på Martin. Han tittade på barnen som knuffades och skrek. De sa någonting om smuts, smuts och julstjärna, men allting var som i en dimma för honom när han hörde Katarinas namn. Nu hörde han allt.
Grannens barn skrek om hur smutsigt Sabina hade det och att mamman hade lämnat dem. Det hade faktiskt hans mamma sett, sa grannpojken till Sabina som tittade ner i backen.
Då plötsligt var det som om Martin vaknade till, och ögonen började gå som reptiler.
Han rusade fram och slet tag i grannens barn och lyfte upp honom till oanade höjder och kastade iväg honom. Han rusade fram igen till pojken som låg på gräsmattan och nästan väntade på honom.
Knuffade till Sabina som försökte stoppa honom när han rusade fram. Sabina fick inte fram ett ord, utan såg sin pappa som för första gången, och blev rädd. I sin femåriga hjärna fanns inte någon plats för det här, det var som på en annan planet som allt hände. Pappa var plötsligt en främling.
Annika stod vid fönstret. Det hade blivit hennes plats, hennes vardag. Når arbetslösheten kom in i hennes liv blev det ersatt av fönstret.
Där hade hon sett, där hade hon ilsknat till. Där hade hon drömt.
De så blanka och glänsande fönsterrutorna gjorde henne lite lyckligare, lite mer värdefull och lite mer med i livet.
För hon kände det som hon var med. På något sätt så kunde hon bestämma, och kände sig mer bestämd.
Till exempel över det med grannarna, ja de med barnen. De lortiga, som hon sa till sig själv med avsky, de lortiga och föräldralösa barnen.
De får lida så mycket, tänkte hon. Hade jag haft barn så hade de haft det så mycket bättre. Renare och en tydligare värld att leva i, där var sak på sin plats, tänkte hon och visste precis i vilken låda allting var. Och exakt hur många det var av varje liten sak.
Ingenting är för litet för att veta hur många man har av den eller var den ligger, det var hennes motto.
Nu såg hon pappan och barnen i trädgården. Mamman hade kommit utspringades efter ett jättebråk vad Annika förstod. Hon hade hört hur det skreks och kastades inne från huset.
Visst är det så det blir, i ett hem där ingenting är som det bör vara, funderade Annika och kände hur klokheten rann över henne i honungsliknande etapper.

Men vad i helvete? Sa Annika högt utan att tänka på att hon inte brukar använda de orden. Vad gör han? Skrek hon nu, Tänk att jag visste det! Det är så han gör med sina barn.
Slår dem, kastar dem och skäller på dem, och hela tiden, nu var hon så arg så hon hoppade framför fönstret. Nej nu måste jag göra någonting!
Annika hoppade i skorna och sprang ut. Hon struntade i hur hon såg ut, hon som annars hade stått i timmar framför spegeln bara för att gå till brevlådan.
Nu rusade hon in på deras tomt och fram till pappan och skällde ut honom. Hur kunde han göra så här? Det här liknade bara det som hon hade anat. Barnmisshandel och misär, och framförallt smuts. Det var smutsen som var roten till allt elände, och allt det där sa hon till han där, den så kallade pappan, som sakta kröp ihop till en boll.
Skyndsamt sprang han bort därifrån. Som i skam sprang han ihopkrupen som ett foster.
Han lämnade ett kaos av gråtande barn och ilskna blånande märken. Annika böjde sig ner mot det gråtande barnet som låg på den kyliga marken och kramade det.
Försiktigt klappade hon det livrädda barnet som tittade med stora ögon på henne. Hennes hand fångade in Sabina som var som en betongklump i Annikas hand.
Hon hade bara lugnande ord att ge till de stackars barnen, det finns inget annat i hela världen tänkte hon och hjärtat svämmade över. Det strömmade ut kärleksfulla ord, som vatten i ett vattenfall.
Hon hade så många av dem och hjärtat blev bara större och större. Nu fanns inga gränser för hennes förståelse eller ödmjukhet.

Hade Annika fått som hon hade velat hade de haft minst två barn. Men Lennart hade absolut inte velat. Så var det med det, och hon grät i sitt hjärta varje dag.
Nu kände hon sin längtan och sin saknad rinna åt alla håll. Det som hade styrt hennes tankar hela tiden.
Sabina lyckades få fram vad grannpojken hade sagt om smutsen och julstjärnan. Till sist det här om mamma Katarina som flytt och allt som blivit en katastrof efter det.
Pappa som blivit ett monster och grannpojken i luften, berättade lilla Sabina efter en gråtattack.
Annika talade med lugnande röst att smuts spelar ingen som helst roll om man bara har det bra tillsammans, och förvånades över sina egna ord. Hon fortsatte att förklara det positiva med att alla människor har det på olika sätt och hur spännande det kan vara.
Och att Sabinas mamma bara blev ledsen och kommer snart.
Allting Annika sa var så lätt att säga, för hon menade det. Innerst inne i hennes hjärta var det hennes riktiga tankar. Inga lögner solkade luften mellan Sabina och henne, hon var som befriad från en börda. Det som tyngt henne i alla år och som tvingade in henne i ett falskt spår. Annika var nära sig själv nu.
Från hjärtat kände hon hur värmen spred sig som en eld, och barnen började snart le.
Det var den högsta av lycka för Annika, det var i denna stund hon kände att hon levde.
Plötsligt stod Katarina där mellan barnhuvudena och i samma stund började Axel att skrika. Katarina rusade dit och snabbt var de alla inne i köket, bästa medicinen sa hon när hon flåsande hade grannpojken i famnen.
Kaffe och saft med färska bullar kom fram på bordet och mellan tuggorna fick Katarina en förklaring till hela dramat. I ögonvrån såg hon hur grannpojken skrattade tillsammans med Sabina och Katarina andades ut.
Lugnt och försiktigt berättade Annika alltihop för Katarina som bägge busade med barnen mellan förklaringar och suckar. Allt för att barnen skulle känna trygghet.
Det var som att Annika hade varit mamma i hela sitt liv. Var kommer allt från, funderade hon och mötte Katarinas blick som också frågade sig samma sak.
Annika var mjuk och kärleksfull, Annika var insiktsfull och såg hela tiden till att barnen hade det bra. Annika var en glad och välkomnande överraskning för Katarina och för henne själv.
Katarina kunde inte ha haft en bättre människa som hjälpte henne att reda ut det kaos hon hade landat i. Och hon var en granne, tänkte Katarina och tittade på den kvinnan som bott tvärs över gatan i hur många år som helst och som hon aldrig hade undersökt närmare. Aldrig letat efter den skatt som bodde där inne hos kvinnan.

Sonja

Sonja tränade i vardagsrummet men stannade plötsligt upp. Det var något som hände hos grannen. Hon rusade till fönstret med svetten rinnande utmed sina muskler.
Hon var stolt över sina muskler och förtjänade dem. Hon blev väldigt vacker i de spelande musklerna tyckte hon och befann sig ofta framför spegeln när hon tränade.
Men nu stirrade hon ut genom fönstret, Katarina? Hon är tillbaka, eller? Jo visst är det hon, sa hon med sammanpressade läppar.
Glädjen över träningen och allt annat hon åstadkommit hade försvunnit, nu var det bara utsikten som spelade upp en scen som var som ett hårt slag i magen.
Grannen, vad heter hon nu? Hon som sitter där på marken med barnen? Vad i helvete? Vad håller de på med? Hur kan man ens vilja prata med den egendomliga, stela varelsen som den där grannhäxan?
Hon är bara för mycket! Men det vet väl Katarina också? Att hon inte är värd en blick ens en gång. Men att låta henne ta på sina barn? Det fattar jag inte?
Det riktigt kryper i mig, tänkte Sonja, när hon tänkte på grannens stela, tillgjorda sätt så hon nästan glömde bort att vara arg för att Katarina var tillbaka.
Va, nu går de in också! Vad i, vad menar Katarina? Hur kan hon?
Sonja stirrade på fönsterrutan och drog sakta med naglarna på rutan. Det var ett obehagligt ljud, men det hörde hon inte. Hon var så arg att hennes ögon var svarta och musklerna spändes. Det blev nya tag mot glaset.
Då kom Ruben och ringde på Katarinas dörr och nu stod Sonja blixtstilla, som för att kunna höra samtalet. Det var någonting om katterna och om Agnes, uppfattade Sonja som upptäckte att hon kunde läsa på läpparna.
Hon hade hört när Agnes hade skällt ut Martin om katterna, och nu fortsatte hennes man med ännu mer utskällning. Utmärkt, tänkte Sonja och var glad över den skopa som Katarina nu fick.
Hon hade inte kunnat göra det bättre själv, smålog hon och tänkte på katterna som måste avlivas. Jäpp, så får det bli, tänkte Sonja och gned sina händer av lycka.
Men vad gör han nu? Han tar Katarina i hand och, den där jävla mesen till man ber om ursäkt? Jaja Katarina blir nog förbannad, nej, hon släpper in honom!
Och därinne var alla jävla grannar nu, tänkte Sonja och slog hårt på rutan.
Jag går dit, tänkte Sonja avundsjukt. Jag går dit, för det vill hon. Katarina behöver mig nu, stackars sate, ensam mot alla vidriga grannar som säkert vill henne ont.
Det var ju jag som fick henne att fråga, så hon ser säkert hur mycket jag betyder för henne. Jag som lättade mitt hjärta för henne och visade att jag litade på henne.
Katarina som litade till fullo på mig, vi fick en sådan kontakt. Direkt klickade det och det har hon säkert förstått att det bara är mig hon kan lita på, intalade Sonja sig själv i sina virriga tankar.
Hon rusade in i sovrummet och bytte om, sen fortsatte hon över till Katarina. Benen sprang fortare än huvudet. Där stod det still, hjärnan hade slutat fungera och det gjorde henne yr. Hon skrattade till av lycka över att hon gjort Katarina en sådan tjänst och nu behövde hon mig log Sonja.

Hon ringde på dörren och där stod Katarina. Det var snabbt, tänkte Sonja och log,
men Katarina log inte tillbaka. Bakom henne visade sig Martins huvud, följt av Annikas och Rubens. Alla var allvarliga och såg på Sonja med en arg blick, och i samma stund visste hon att Katarina visste. Att alla visste hur det hela förhöll sig, och hade sett Sonjas ivriga försök att slå split i deras idylliska tillvaro. Men hur kunde de veta, tänkte Sonja och darrade i hela kroppen. Kunde de fått veta av gammelgubben? Hade han listat ut det även förra gången? Tankarna var ihop trasslade och deras ögon brände i ryggen när hon snubblade över gatan.
Sonjas ben bar henne hem, men det var knappt för de skakade som asplöv. Hon visste att det här var slutet, igen. Återigen skulle en flytt vara nödvändig.
Gubben måste ha sett henne förr, tänkte Sonja och snubblade in i huset.
Hon visste inte var sanningen höll hus, men hon visste att den inte fanns var för henne. Den hade aldrig någonsin gjort det, men det var inte rättvist ju.
Hon hade ju gjort allt så bra, och för allas bästa, eller för Katarinas bästa rättare sagt. Eller för vems bästa var det nu igen?
Förvirrad kastade hon sig på golvet och kände inte hur blodet sipprade fram ur munnen. Hon hade bitit sig, igen.
Sonja levde i lögnens värld och avundsjukans. Allting gjorde för ont, det smärtade så, surrade det till när hon tog sig upp och stängde dörren, och drog ned persiennerna.
Stina

Förstabild tavla av mig

bild-hjul                                                                         Slut

…en fortsättningen…en novell…

Standard
…en fortsättningen…en novell…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 5

Sonja sträckte ut sig mellan lakanen. Hon kunde känna doften av honom, den låg som en bit sammet över sängen. Eller var det en känsla av krossat glas?
Hon skakade av sig det och funderade över vad hon tyckte om honom, och kom fram till att han bara var en trotsig handling. Ett litet störande moment log hon, ja för att trotsa deras gulliga vardag tänkte hon syrligt.
Deras låtsasverklighet var verkligen skrattretande, log hon och andades in doften av honom. Han var inte så tokig ändå och kände hur det kittlade till i magen.
Allt hade varit så lätt, men det är ju min charm som ingen kan stå emot, skrattade hon.
Att låtsas behöva hjälp av honom var inget problem för en ensamstående blond mamma fnittrade hon. Vad var det nu? Jo, spisen var det ja.
Och han var elektriker, det visste jag ju, så det var bara att le och se dum ut. Det var inget svårt erkände hon, hon var rätt så nollställd när det handlade om elektriska saker.
Om det inte handlar om elektricitet mellan två individer, tänkte hon och borrade ner sig i kudden av välmående.
Sen hade det gått av bara farten. Lite fick hon ju visa brösten, men mer behövdes inte.
Han var svältfödd stackars han, tänkte hon och fick ett sting av ömhet i bröstet.
Sonja log av hur lättköpta män kunde vara. De var bara det. Utan att se sig om trodde de blint på vad de hade framför sig. Ett par bröst.
Hon log med hela kroppen. Nu höll fasaden på att spricka. Målningen flagna. Tapeten föll i bitar. Det här var så snyggt gjort, log Sonja och steg upp.
Jag tror en och annan granne undrar, det är bra.

Det är en så himla vacker dag, log Sonja och tittade ut. Där gick Katarina och log mot sina barn. Visste hon inte?
Martin hade nog inte vågat tala om det, tänkte Sonja hånfullt. Okej, ska det bli någon ”sanningens minut” så får jag ta tag i det.
Men först ska Martin få svettas lite, planerade hon när hon klädde sig snabbt. Stunden var inne nu, stunden för det lilla efterarbetet.
Hon snabbade sig ut genom trädgården och väl där åkte hennes mungipor upp till ett hej.
Katarina svarade, och de började prata, till slut satt de i Sonjas kök och drack kaffe. Barnen hade Katarina lämnat över till en nyvaken Martin. Han svettades när han såg vem Katarina hade bakom sig, vem hon skulle fika hos. Han svettades och Sonja log. Och från ögonen sköt hon pilar mot Martins hela kropp.
Väl inne i köket drack de kaffe och mumsade på blåbärspajen som Sonja hade gjort, de verkligen mumsade. Och det hade blivit en magisk stämning på bara några minuter.
Skrattet ekade så fönstren skakade, smulorna sprutade över hela golvet.
Sonja protesterade när Katarina ville plocka upp smulorna, de hade ju det riktigt trevligt, tyckte Sonja förvånat. Det var en märklig känsla av välbehag innan sanningens minut skulle komma.
Sonja berättade om sin före detta man, om hur när han hade varit otrogen. Det gick inte att lita på honom sen, sa hon gråtfärdig. Det gick inte att ha förtroende för honom, berättade hon med tårarna sprutande rakt ut. Hon förvånades över alla tårar hon kunde plocka fram så lätt, men tänkte inte mer på den saken utan fortsatte att berätta.
”Och”, berättade hon ”jag hade aldrig trott honom om det, aldrig för mitt liv trodde jag att han skulle gå och vara otrogen”, avslutade hon och skakade upprivet på huvudet.
Förtroendets tid gick blixtsnabbt att fånga. Sonja hade Katarina i sitt nät nu, och klockan tickade i Katarinas huvud, det kunde Sonja se.
När Katarina gick så var det med snabba steg, och Sonja log. Det var en seger, tänkte hon och såg framför sig hur molnen tätnade. Katarina skulle säkert prata med Martin om vad de hade samtalat om. Om vad jag hade berättat, rättade hon sig.
Och visst kunde Katarina inte undgå att fråga honom om natten? Om var han hade hållit hus. Det trodde inte Sonja i alla fall.

Hon stod vid fönstret och tänkte. Långa tankar blev det, och korta tankar som efterföljdes av ett djupt skratt när hon såg framför sig de kommande scenerna som skulle utspelas tvärs över gatan.
När hon stod där åkte en dörr upp med ett brak. Katarina rusade ut, och plötsligt stod Martin i dörren med ett förvånat uttryck. Vilsen och med håret på ända skrek han efter Katarina.
Så, jag behövde inte vänta längre än så här, tänkte Sonja och strök bort en hårslinga som hade hamnat i ansiktet. Inte länge alls, tänkte Sonja och började nynna på en liten melodi. Var det inte den som vann melodifestivalen i fjol? Jo, visst var det den, tänkte hon och tittade rakt in i ett par skrämda ögon tvärs över gatan.

Katter
Med snabba steg var Agnes framme vid dörren. Hon ringde på och väntade. Ett par snabba fötter hördes och en röst skrek ”Katarina”.
När han stod där framför henne förvånades hon inte över de smutsiga fönstren längre. Han var som ett av dem.
Agnes sa rätt ut att en av deras katter hade varit i deras trädgård igen. Att alla deras katter gick och kissade och, sa hon med eftertryck, och bajsade i deras trädgård. Hon brukade inte ta sådana ord i sin mun, men här gällde det att vara tydlig så att de där människorna förstod allvaret i detta stora problem. Nu hade hon fått nog, det fick inte fortgå. Nu fick de hålla odjuren inomhus, eller avliva dem helt enkelt. Svårare än så är det inte, tänkte hon bestämt.
När Agnes hade sagt sitt så vände hon och gick hem. Hon såg inte den lilla bloddroppen som sipprade ut från hans läpp, Martin hade bitit sig. Han hade hört vad hon sa, men ändå inte. Det var som att allting föll samman, de små bitarna blev bara mindre och mindre för Martin, de föll lätta mot marken i samma stund som han tuggade hårt på tungan.

Agnes kände sig nöjd. Nöjd över att hennes ilska för det hon hade sett i natt äntligen hade fått utlopp, att det äntligen fanns någon rättvisa. Han, grannen, hade bara fått smaka på det sura äpplet, tänkte Agnes torrt.
Hon gick med, vad hon tyckte själv, nätta steg, det var som om en stor sten hade fallit från hennes axlar. Bördan hon burit på hade blivit som ett slag i ansiktet mot honom, det hade hon sett. Tydligt och klart hade hon gjort honom medveten om grannarnas existens, tänkte hon segervisst. Något som verkar ha gått dem förbi helt och fullt, innan jag klargjorde saker och ting. Agnes var så glad över att hon hade greppat tag i det som verkligen hade skavt i henne i många år.
Nattens händelse hade gjort att hon blivit medveten om vad det var som hon längtade så efter, och hade gjort i åratal. Hon fick plötsligt stå ansikte mot ansikte med den sanna sanningen. Det som hade gjort henne så lättirriterad på annat, det som fick henne att brusa upp hur lätt som helst.
Det gjorde henne så arg, så explosiv. Här har jag gått och lidit på tok för länge och inte sett det som har varit orsaken.
Men nu så, hade hon gett igen. Det var inte mer än rätt, tyckte hon, att han som hade lockat upp allt till ytan hade fått sig en törn. För det där var ju inte heller rätt att göra mot henne som granne. Det var fel, konstaterade hon.
Han borde ha tänkt på grannarna, och mig la hon till, och rummet som var alldeles upplyst. Vi såg ju allt, och ilskan i hennes tankar blev allt större.
Ja, sen blev ju det här med hans katter precis perfekt, ja en anledning att hon kom på det? Vilket geni jag är, sa hon och klappade stolt sitt bröst.
Vilken tur att jag kom på det, sa hon högt och började klappa händerna.
Katterna var säkert deras, de verkar ju inte ha ordning på något, stackars barn, tänkte hon i samma andetag. Outhärdligt, tänkte hon sen, de blev bara ohyra. Överallt var de ju, nej de skulle bort. Ohyran skulle försvinna, och han skulle få göra någonting åt problemet, det skulle han, tänkte Agnes.
Hon kände nu att hon kunde lämna det obehagliga, det som gjorde så ont i all år och som nu var borta. Lämna och i lugn och ro återgå till sina sysslor. Till sina harmoniska sysslor.

På trappen stod Ruben och såg sorgsen ut. Han skulle ha skakat på huvudet om det hade varit någon idé, men han visste bättre. Tiden kändes för meningsfull för att slösa den på dispyter, ja eller förvånande tankar om dispyter. Han visste att det skulle bli så, så han vände sig bara bort.
Tänkte på Katarina som hade rusat iväg, men vände sig bort åt ett annat håll.
Allt för att komma bort från det som hade hänt, bort från den hemska sanningen.
Jaja, hon hade nog fått veta, stackars sate, suckade Ruben som lät tankarna komma i alla fall. Hon trodde väl aldrig att friden skulle störas, tänkte Ruben medan Agnes gick förbi Ruben in i deras hus. Han kände skammen klia honom på hela kroppen, och när han såg Agnes min var det som om han ville slänga sig på marken.
Han stirrade på den stängda dörren och tänkte i slitsamma känslor.
Jag vet bättre jag, jag gjorde rätt, sa han. Ja vilket liv hade det blivit annars?
Vilket liv, förresten? Hade vi något liv ens då? På den tiden? Ja visst fick vi barn, men sen var det slut med det sexuella. I nästan trettio år har jag svultit, så det var inte så konstigt att jag trillade dit en gång, sa han till sig själv med bestämdhet.
Nu för tiden är det väl inte så va, funderade Ruben, men vad vet jag om vad som döljer sig bakom gardinerna, tänkte han igen.
Nä, det kan jag inte tro ändå, tänkte han när plötsligt såg Martin och barnen i trädgården, inte att man tiger om det som man gjorde förr inte.
Solen sken och fåglarna kvittrade. Ett alldeles nyvaket ljud, som om de ville säga att de just hade stigit upp och skulle vakna allihop, eller i alla fall lyssna.
Lyssna på tystnaden och på oss människor, ja lyssnar ni inte på oss så kvittrar vi i alla fall är nog vad de vill ha sagt, funderade Ruben och log åt sina fantasier.
I ögonvrån såg han ett annat barn som lekte med Sabina medan Axel låg i sin vagn och sov. Så skulle man ha det, tänkte Ruben, så lugnt och skönt. Och ingen Agnes som hela tiden kräver ord och handling, rätt ord och de rätta handlingarna rättade han sig.
För det var inte bara smör hon ville ha utan det skulle vara det rätta märket också suckade han.

Stina

Förstabild keramikhuvud av mig ”Maria”

frukt                                                            Fortsättning imorgon 22 mars del 6

…en fortsättningen på novellen, en novell som handlar om…

Standard
…en fortsättningen på novellen, en novell som handlar om…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 3

Grannfrun

Annika såg ut på gatan genom det glänsande fönstret. Hon log med avsmak mot grannarnas smutsiga fönster. Mot deras smutsiga barn, ja de var verkligen smutsiga, tänkte hon. Har de inget vatten? Hon log för det visste hon att de hade.
Egentligen skulle vissa människor inte få ha barn. Det är alldeles, orimligt.
De har inte ens en bra bil. Det ser man ju på den där skroten de har, att den kan ju rasa ihop när som helst. Med barnen i!
Vad tänker de på? Annika stod där och blev alldeles upprörd. Herregud, vilket slöseri med liv. Ja, det är just det vad det är, kände Annika och knöt sin hand hårt. Slöseri!
Med att två sådana små liv ska ha det så rörigt. Så grymt.
Det skulle vara helt annorlunda hos mig. Om de bara hade varit hos mig skulle de få se en annan värld.
Betydligt friskare och sundare, tänkte Annika. Betydligt vackrare hem än deras hem, som verkar vara ett hopplock av möbler, det lilla jag har sett.
Visst har de sagt många gånger att de vill bjuda på kaffe, men jag tycker de är obehagliga. Man vet aldrig var man har dem.
Annika skakade av sig tankarna, det kliade på hela hennes kropp. Hennes fingrar smekte tyget som ramade in fönstret, och hon blundade av kärlek och hon var tillbaka i sitt rena och vackra hem. Då kunde hon andas igen.
Sonja rusade in i huset, men hann ändå med att se grannen Annika stå vid fönstret. Hon var verkligen ingen glad människa, tänkte Sonja. Hon rös av obehag inför denna strama kvinna och hennes sura man.
Alla män är sura, tänkte hon. Tänk att jag är så glad över att vara ensam med mina barn. Att slippa någon som tittar på mig och tänker hela tiden på vad jag egentligen tycker.
Roger till exempel, han bara tittade och tänkte, ja om mig naturligtvis, tänkte Sonja bittert. Ja, det vill säga när han var hemma. Vilket inte var så ofta, tänkte hon och kände hur något hårt knöt sig i magen.
Plötsligt såg hon sig om i hallen och där hängde hans skinnjacka. Sliten och färdig för soporna, men hon hade inte styrka nog att lyfta den från kroken. Den var för tung, sa hon till sig själv, alldeles för tung. Men bet sig i tungan varje gång av lögnen.
Hon bar in matkassarna till köket där 12-åriga Matilda och 15-åriga Arvid redan stod vid grytorna.
Sonja ställde sig för att hjälpa till men blev genast bortkörd av höga tonårsskrik. Det var ju deras matdag, sa de i kör. Sonja backade och ställde sig i vardagsrumsfönstret för att titta på grannpappan.
Vad hette han nu igen, Martin var det ja. Just det!
Han lekte så glatt med sina barn, inga bekymmer där inte. Och hon, hans fru, låg säkert och latade sig. Hon trodde säkert att allt i livet var ett skimmer av guld, att deras liv bar på en guldkant. Sonja tittade med avsmak in mot deras hus, för hon hade allt sett hur kvinnan trodde att hon ägde världen.

Hon hade sett hur de rosa molnen hade burit den kvinnan fram på ett silverfat. Hon hade minsann beskådat hur molnen vackert hade format sig efter hennes andetag och lagt sig vid hennes fötter. Prydligt och snyggt hade de tagit henne dit hon ville.
Avskyvärt, tänkte Sonja och det äcklade henne.
Den kvinnan visste inte hur tufft det kunde vara. Hur tunga matkassarna egentligen kan vara.
Sonja hade nog sett att handlandet gjordes av mannen. Så fort det var lite tungt att bära tittade mannen fram som en gök i ett ur.
De verkade ha den fantastiska bilden av sig själva att ”Vi, vi har det så gulligt vi” och ”Vi, vi bara struntar i det här med att städa för att bara bry oss om varandra”.
Så falskt, tänkte Sonja. Att leva så i lögnen för att, för att vaddå, frågade sig Sonja?
För att tro att man är bättre än andra? För att se ner på oss andra?
Sonja blev mer och mer hatisk när hon såg hur kvinnan kom ut och omfamnade Martin. Ha, så typiskt, men visa för guds skull vilka ni egentligen är, tänkte hon och blev mer och mer ilsken. Visa vad ni går för, vad ni egentligen tycker!
En liten tanke smög sig sakta in i hennes hjärna, en tanke som genast började slå rot.
I helgen ska barnen sova borta. Då kan vad som helst hända, sa hon till sig själv och skrattade. Visst kan det krypa in en liten larv och lägga ägg, sa hon och vände sig om och öronen tog in ljudet av tonåringarna.


Stina

Förstabild tavla av mig , även omslag till Vattnets ådra.

face_2                                               Fortsättning i morgon 20 mars del 4

Jo nu kommer jag med fortsättningen på novellen, en novell som handlar om…

Standard
Jo nu kommer jag med fortsättningen på novellen, en novell som handlar om…

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Fortsättning från igår se här

Del 2

Inne i huset sken solen starkt i vardagsrummet. Man kunde se allt därute, så fint fönstren var putsade och den vita gardinens vithet, log Ruben och tänkte på sin stränga men ändå duktiga hustru. Han tyckte om att se ut, se allt.
Agnes hon tänkte i helt andra banor, suckade Ruben när han ställde in sina varor i kylen.
Grannarnas blickar var det Agnes tänkte, inte så mycket vad de höll på med, jo det också, men mest vad de skulle säga om fönstren inte var putsade tänkte Ruben och vek ihop påsen i en prydlig hög för att lägga den i lådan. Men den här dagen ville han vara lite busig, så han la den i tredje lådan istället.
Nöjd över det kändes det som om han hade visat Agnes hur lite han brydde sig om putsade fönster för grannarnas skull.
Han visste vad som var viktigt i livet, och inte var det putsade fönster inte, konstaterade han. Han kände ända in i magen vad han tyckte var viktigt. Lugn och ro, sa han för sig själv, lugn och ro och god mat. Det är så, det är stort, tänkte han när hans finurliga min spred sig över hela ansiktet.
”Vad är det nu då?”, sa Agnes plötsligt och tittade misstänksamt på Ruben.
”Ja, nej, det var bara det strålande fina vädret idag, som gör de vita gardinerna ännu vitare,” log han och såg hur Agnes sken upp och stolt sköt fram hakan.
Både hakan och näsan åkte upp en bra bit när hon gick ut som i marsch, tänkte Ruben som visste precis vad han gjorde.

Solen var stark, ja starkare än för ett par veckor sedan, tänkte Katarina. Starkare blir den och jag känner mig allt svagare, pustade hon där hon stod utanför huset.
De skulle gå till lekparken. Men där stod de nu, mitt på gatan och knölade. Ja knölade, tänkte Katarina.
Hon och dottern Sabina bråkade om vantar, vantars vara eller icke vara och om det var kallt eller varmt nu.
Katarina kände hur tålamodet sjönk i samma takt som ölet i glaset försvinner ned för strupen, hon riktigt längtade efter den känslan istället för den här.
För det här var inte lika gott, tänkte hon surt, det här hade en besk smak i munnen istället. En som växte sig större och större tills, ja hon vågade inte tänka längre på den laddningen som skulle mynna ut i en explosion.
Och mot sitt eget barn.

Sabina vägrade vantar. Hon ville känna den spirande värmen mot sin hud. Doften av nästan-vår komma springande mot henne och hur hon då grep tag i den med fingrarna. Ja, nu sa hon inte så men andemeningen förstod Katarina var så.
Hon kände hopplösheten sprida sig som ånga runt sina fotleder. Det är fortfarande kallt, det är inte bra för händerna, och så vidare.
Det här hade hon sagt förut.
Mot husväggen såg hon Ruben stå i solen. Hon ville vinka glatt, men hon var inte glad.
Hon kände bara hur fel allting blev. En sådan här solig fin dag, då det är alldeles blått däruppe, och grenarna söker sig uppåt mot himlen. Och fåglarna kvittrar som om de också tror att det är vår, hur kan ett barn tro något annat, frågade sig Katarina.

Hon kände det som om hon sjönk ner mer och mer, samtidigt som om hon tornade upp sig som en skräckfigur framför sin femåring.
Och nu började lille Axel att gny i sin vagn. Det var bara att ge upp.
Katarina stegade med långa kliv in i huset igen med Axel på armen. Han ville ha mat. Har vi stått här så länge, tänkte Katarina med en irriterad känsla.
Väl inne satt hon i soffan och ammade Axel. Då blev hon lugn.
Hon tittade ut genom fönstret där Sabina hade ritat en hage på trottoaren. Hon lekte så nöjt med sig själv.
Katarina såg inte om hon hade vantarna på sig eller inte för fönstren var så smutsiga. Det brydde hon sig inte om.
Varken att de var smutsiga eller om Sabina hade vantar på sig. Hon klarar sig, hon kommer in om hon fryser, tänkte hon och gäspade.
Fönstren måste putsas till påsk, hörde hon som en svag röst från hennes före detta svärmor. Till påsk och till jul och till födelsedagar och, så kunde hon hålla på att tjata min före detta svärmor, tänkte Katarina och insåg hur skönt det var med orden före detta. Svärmor Lisa visste minsann hur allt skulle strykas och vilken ordning man skulle ha i kylen. Hon gick alltid till köket och öppnade kylen.
”Så här kan ni väl inte ha det”, suckade hon alltid och vände sig till alltid till Lars som genast ordnade om allting.
Katarina förstod inte hur en människa kan göra anspråk på någon annans saker. Visst, det var hennes son, men där var jag också, tänkte hon och irritationen blossade upp igen, men la sig snabbt när hon tittade på Axel.
Hon kände bara det välbehag och det lite sömniga som spred sig genom kroppen, Axels värme. Han sov nu mot Katarinas axel.
Katarina vände blicken ut mot köket och julstjärnan i fönstret. Den var kvar trots att de var inne i februari, så brukar det vara, gäspade Katarina och log, så brukar det bli.
Varje år vittnar den om att den tiden kommer snart igen, och vi gillar det, tänkte hon. Både Martin och jag gillar det, gäspade hon och stängde ögonen.

Stina

Förstabild tavla av mig, även omslag till Luftens sötma

barn-tavla                                                Fortsättning i morgon 19 mars del 3


Jo nu kommer jag med en novell, en novell som handlar om…

Standard

I sju delar

FÖNSTRET
av
Stina Nilsson Bassell

Del 1

KAPITEL 1

Ruben gick fram och tillbaka med kassarna från Konsum. Hans ben svajade till lite när han balanserade på gången.
Solen sken och han njöt av värmen. Äntligen, tänkte han och stannade upp mitt i ett steg.
Han ställde ner kassarna och lutade sig mot väggen.
Alla ljud sipprade in och sipprade ut lika fort. Det var som honung. Han kunde nästan känna doften av honung.
Den lirkade mellan hans fingrar och i hela hans kropp sipprade det av dess mjukhet. Som om han var gjord av honung. Endast honung. Inga tillsatser, inget konstgjort. Han bara var gjord så.

Där han stod hörde han barnets röst. Han log, hon var söt, tänkte han.
Rakt hår till axlarna och blåa ögon.
Sabina var en himla sprallig tös, tänkte Ruben. Vild tyckte Agnes. Det håller jag inte med om, konstaterade Ruben med en klar och tydlig stämma inom sig som alltid förblir där.
Det var, vad ska man säga, liv i henne. Ja det var liv i henne.
Agnes tyckte att hon är jobbig.
Jobbig, hur kan man tycka att ett barn, ja hon Sabina, var jobbig? Men jag säger inget jag. Ingenting.
Det går inte att överrösta Agnes gapande. Ja det var ett himla gapande på henne. Hela tiden.

Ruben lyssnade på Sabinas röst igen, hur hon pratade med sin mamma. Hur mamman, Katarina svarade henne i lugn ton, och Sabina som inte gav sig utan höjde rösten på noll sekunder.
Hon vill vad hon vill, eller säger man att hon vet vad hon vill, tänkte Ruben och log. Han visste inte men var nöjd över att ha de tankarna för sig själv. Ingen Agnes som tjatar om hur fel det är, tänkte Ruben och drog en lättnadens suck, jag kniper igen jag , tänkte han och fick en trotsig uppsyn.
Katarina hade tålamod, ja för det mesta, tänkte Ruben, och det var bra.
Det kändes som att det fanns för lite sådant nu för tiden, ja tålamod, tänkte han.
De tror visst att det är något som går att äta, funderade Ruben och skakade på huvudet.
Det lilla grå hår han hade kvar åkte fram i ansiktet, han viftade bort det med handen.

Katarina och Sabina hade nu höjt sina röster i en skärande volym. Och Sabina höjde sin röst ännu mer. Hur mycket kan ett barn höja sin röst, tänkte Ruben och skakade på huvudet och plirade med ögonen.
Då plötsligt öppnades ytterdörren, och Agnes fyllde hela dörröppningen. Hon var rätt stor, tänkte Ruben och visste med en gång att han var tvungen att gå in. Sådan är lagen, suckade han och lämnade den sköna solen och det livliga skådespelet.
Mer han hann inte tänka förrän Agnes var över honom med dunder och brak. Som åskan mullrade hon och sen slog hon klorna i honom som blixten.
Inombords log han. Där inne visste han vem han var, och där fanns hans egna regler. Där dansade han inte efter hennes ostämda pipa inte, fast hon trodde det.
Det tog inte många sekunder innan hon tog upp grannflickans ohyfsade sätt.
”Så hon skrek”, sa hon, ”och till sin egen mamma till råga på allt”, sa hon och vred sina händer som om hon ville klippa till ungen rakt i ansiktet.
Ruben rös av bilden när Agnes slog till Sabina, ruskiga tanke tänkte han och knep ihop ögonen för att kunna fortsätta lyssna på hennes svada.
”Det skulle aldrig kunnat hända förr, när vi var unga. När allting var så mycket bättre”, underströk hon.

Han ruskade på sig som om kroppen sa att den hade hört det så många gånger. Det kom ett hummande från Ruben som gärna velat tillägga det här med gasspis å trångboddhet. Om smutsen och fattigdomen, men ja, han visste att det inte skulle gå hem. Så han teg, och det var nog bra så, tänkte han och tittade på sina naglar. Hoppsan lite skit under naglarna? Bra det, tänkte han, då syns det att man arbetar.
Ruben log åt att han hade vinkat till Sabina innan han hade gått in.
Agnes hade rynkat på näsan och mumlade något syrligt. Han hoppades att flickan inte hade sett något och skämdes.

Stina

Förstabild Mikael Sjömilla

trad-tavla                                                  Fortsättning i morgon 18 mars del 2

Jag ger er en novell om Virginia Woolf

Standard
Jag ger er en novell om Virginia Woolf

foto Virginia Woolf 1902 av

George Charles Beresford

VIRGINIA WOOLF
av
Stina Nilsson Bassell

Fiktiv berättelse från en vän till Virginia Woolf skriven år 2001.

 

Min bästa väninna var Virginia Woolf, fast för henne var det okänt.
Trots det så visste jag hennes hemlighet. Dold för alla, dold även för mig, tills en dag…
Jag jobbade för henne och hennes man, författaren Leonard Woolf, på Hogarth Press.
Deras gemensamma förlag som blev vida känt.
Jag var som sekreterare en väl och ofta sedd gäst i deras utsökta hem. Utsökta är kanske inte det rätta ordet, det låter så rätt och riktigt, och det var det inte.
Snarare fanns det en doft av mystik, en doft av längtan, en doft av ord, i deras hem.
Statyer av människor och djur i keramik, uppblandade med några osägbara ting, prydde deras hem. Virginia kunde ju förstås alltid säga vad den och den tingesten gav för känsla, och då höll hon en monolog i timmar. Alltid lika vackra, alltid lika direkta.
De talade till henne. Och det stora och ärliga i deras hus, gjorde det till en fröjd att få vistas där.

Hon tittade, hon såg, hon såg på mig och visste att denna plats var vacker för mig. Likaså var jag ärlig och menade det jag sa, det jag nu sade. Orden var inte så många, men Virginia kunde läsa mig ganska bra.
Jag var nu inte en person i någon av hennes böcker, kanske var jag inte intressant nog, jag vet inte. Men det gjorde mig ingenting. Det var inte därför jag vistades i hennes närhet, utan jag bara tyckte om det, och det räckte för mig. Att hon gav mig mycket, hennes böcker riktigt smälte in i mig och blev så sanna.
Virginia kunde tala om en av personligheterna i böckerna, och då visste jag vem det var. Direkt visste jag. Och som jag njöt när hon talade.
För mig berättade Virginia om äktenskapet och om sina tankar. Men dock inte allt.

Oh, hur hon måste ha kämpat, lidit, i denna tid av oförstånd, då allt utanför ”det normala ” inte togs emot naket, den nakna sanningen. Men det var ju som det var.
Hon var full av liv, av kärlek till det andra könet. Ja, sitt eget kön. Och det var inte så legitimt.
Visserligen var det mer vanligt i hennes kretsar, men ändå. Hon kunde inte leva fullt ut. Det var kanske en del av sanningen i varför hennes böcker var så otroligt ”utanför” det som annars hade skrivits.
Hon hade en impressionistisk stil. Ett sätt att beskriva inre monologer, som ingen annan. Bara Virginia kunde, bara Virginia vågade.
Att jag visste hennes hemlighet, som få gjorde utanför hennes passioner, berodde på att jag av misstag råkade få se ett brev hemma hos paret Woolf. Ett brev som talade vackert och direkt, kärleksfullt från en kvinna.
Jag säger inte från vem, för så mycket tyckte jag om den kvinnan som spred nya tankar och styrka till oss kvinnor att jag inte vill säga mer.
Samtidigt som hon var stark var hon svag i sig själv på något märkligt sätt.
Hon berättade för mig, ja många ord kom från hennes mun men hon litade på mig så hon berättade sina innersta tankar. Kanske var det för att hon visste att min mor varit sinnessjuk, kanske bara för att jag inte sa så mycket.
Hon var bara så känslig den kvinnan, det var hon, och berättade om sin sorg när modern dog.

Virginia var bara 13 år, och det var bara början. Och, sen var det som att de tragiska händelserna bara kom, en efter en. Jag lyssnade och nickade men blinkade aldrig, utom då när tårarna kom.
Tårarna i hennes ögon uteblev, även när hon berättade att också styvsystern och fadern dog, inte lång tid efter varandra. Gråten uteblev under hela hennes berättelse.
Virginia beskrev dessa svåra plågor med smärta och inlevelse, ändå hade hon inte kommit till den första smärtan, förstod jag. Jag kände hela tiden att hon bar på något mer. Vad, det visste jag inte.
Sjukdomen som kom och gick, långa och korta perioder, självmordsförsök bara ett år efter att hon gift sig med Leonard. Ett år efter, bara ett år, ändå var hon lycklig med denne man, men hennes trasiga förgångna fanns alltid med. Och för Virginia hade det redan börjat i hennes barndomshem. I det trygga hemmet, det som ska vara tryggt.
Hennes halvbroder hade utnyttjat henne sexuellt, två år äldre och två år klokare.
Det var då mina tårar kom rullande nedför kinden.
Mycket av detta kunde hon tala om gång på gång, men hon hamnade alltid i nya vinklar och tänkte tankar som få, men detta om halvbrodern sade hon bara en gång.
Aldrig mer.
Hon ville glömma, men det fanns där som en skugga. Som ett hinder, eller som ett pådrivande medel som gjorde hennes böcker så speciella. Men hon fick slåss med sin sjukdom. Det var priset.

Oh, om jag hade honom här, hennes halvbroder, så skulle jag gråta, så skulle jag visa taggen, den som hon visade mig. Två halvbröder hade hon, och tre riktiga syskon, en syster och två bröder. Systern och hon hade en mycket nära kontakt, livet ut.
Hon målade, målade väldigt bra. Inte för att jag kan så mycket om konst, men det var bra. Mer kan jag inte säga för det var ordet som hade fångat min själ. Redan som liten blev jag fängslad av ordet och att få arbeta hos paret Woolf var så spännande.
En givande tid med många författare, och så nära Virginia själv, hennes tankar och hennes person. Det var fantastiskt.
Hon kände nog en viss tro på mig, att jag visste vad lidande var, genom min mor. Därför kom hon att tala, berätta så mycket.
Efter hennes faders död flyttade de fyra syskonen ihop till Gourdon Square.
Oh milde himmel, när hon berättade detta. Det var fantastiskt för henne. Att varje torsdag utbyta tankar och åsikter med författare och konstnärer, blivande och sådana som redan börjat bli etablerade.
Vilken ungdomstid, så fri hon måtte ha känt sig, att få vistas i ett rum med fria och märkliga tankar. Och dessutom tala om det.

Bloomsbury kom deras lilla grupp att kallas, eftersom de bodde i Bloomsbury i London.
Allt detta och många känslor och tankar talade Virginia om, men eftersom jag inte är någon Virginia Woolf, kan jag inte rättvist återge hennes filosofiska tankar och djupa känslor här i mina ord. De blir enkla och ett försök att återge en del av hennes värld.
Jag fanns bara tillhands som sekreterare och som vän, men många av hennes tankar fick hon ut i alla sina brev. Hon skrev fler och fler ju längre åren gick. Där klädde hon tankar med ord, där tumlade hon runt i ordens mystik.
Den lilla gruppen, Bloomsbury, gick in för att analysera och utvärdera personliga relationer. Oh, så mycket av de farliga tankegångarna som fanns i denna grupp. Oh, så mycket spännande som Virginia kunde få utlopp för. Hon hade tankar som tidigt visade sig i Times Literary Supplement, inget hon skröt om, bara fakta. Fakta att hon kunde klara sig själv, som kvinna år 1905.
Fantastiskt, vilken kvinna. Hon som banade väg för andra kvinnor, i andra världar.
Jag har förstått nu senare, efter hennes tragiska död, att hon utvecklade ett bildspråk med inre monologer i sitt skrivande som få hade gjort före henne.
När jag läste hennes romaner, en efter en, och kände en lugn harmoni, en jämn andning, en tillfredsställelse, fann jag ett absolut lugn. Ett behagligt stillestånd, men ändå inte. Ja det går inte att förklara, och ord har ju aldrig varit min starka sida, men jag kände djupheten, jag kände enkelheten. Jag kände personerna, men ändå inte.

1915 kom hon ut med sin första roman The Voyage Out, den var hon mycket stolt över. Det var ju hennes första. Och hon brann för ordet, hon brann för skrivandet, som var på hennes eget sätt. Så rätt hon brann, och så ärligt.
Jag kommer ihåg hur hon berättade att personer som stod henne nära alltid fick en plats i hennes böcker, som i Vågorna när brodern Thoby är en av de sju gestalterna i boken. Som karaktär, men dock inte som namn. Han dog när Virginia var 24 år, den här gången hade hon tårar i ögonen när hon berättade.
När jag läste Vågorna, som kom ut när jag var kvar på förlaget 1931, dansade mina känslor. Den var ett impressionistiskt måleri, en symfoni, som jag bar med mig precis som alla hennes romaner. För det var hennes romaner som jag slukade, även om hon hade skrivit mycket annat.
Hon berättade för mig hur hon hade stått i sitt rum, blickat ut genom fönstret och resonerat ”När jag såg paret stiga upp i bilen, kändes tanken verkligen som om den åter hade samlats i en naturlig sammansmältning. Det självklara skälet skulle vara att det är naturligt för könen att samarbeta. Man har måhända en irrationell men djup instinkt som talar för teorin att föreningen mellan man och kvinna är vad som länder till den största tillfredsställelsen, till den mest fulländade lyckan. Men anblicken av de både människorna som steg upp i bilen och den tillfredsställelse den gav mig gjorde att jag frågade mig, om det inte i ens sinne finns två kön, som motsvarar kroppens båda kön, och som även de behöver förenas för att nå fullständig lycka. Det var kanske det som Coleridge menade när han sade att en stor ande är androgyn.”

Den tanken speglar sig i många av hennes böcker och mycket, mycket i boken Orlando.
Den handlar om hennes väninna, i grund och botten. En som jag vet hade sina känslor hos andra kvinnor och hos Virginia. Virginia besvarade denna storm.
Varför inte, varför ska det ena sättet vara rätt och det andra fel?
Jag vet var jag står, att en man är det rätta för mig, men för Virginia rörde sig något annat i huvudet. För Virginia var inte sanningen så enkel, hon kände det och hon upplevde det. Hon led av det.
Virginia stod där framför mig och talade om sina filosofiska tankar och om människors innersta, precis som om hon hade en särskild nyckel till de eller dem som kom henne nära.
Jag stod henne nära under de tio åren jag jobbade för henne och hennes man, på förlaget Hogarth Press. Men den lilla luckan som fanns, kunde ha skapat obegripliga ord för mig, om jag inte hade vetat. Så det fyllde jag i själv.
Det var orden från brevet som kom mig att förstå det lilla som var så stort för henne. Och som jag förstod redan då, men jag sade ingenting om att jag visste. Jag visste inte hur min frispråkighet skulle veta sina gränser. Och de blev mina bojor.

Hon fick mig att tänka mer, hon fick mig att kastas runt i rummet när hon talade.
Men hon fick mig aldrig att känna mig dum och värdelös. Aldrig, aldrig någonsin.
Hon berättade med ett litet fniss, om när hon var riktigt sjuk för andra gången. Då var hon på landet och längtade hem till London. Hem till sina saker, hem till skrivandet. Då började hon röka pipa, mycket bra sade hennes läkare, väldigt lugnande, smålog Virginia.
Hon bodde hos sin faster, som hon, med ett fniss berättade, kallade för nunnan. Den historien framkallade alltid skratt hos henne, annars var hon en allvarsam person med stort hjärta. Inte så allvarsam att hon blev tråkig, nejdå, hennes sinne var mjukt och behagligt.
Hon var vän med såväl kvinnor som män, då tänktes tankar. Många var kanske inte så sanna, men de var utvecklande. Tror jag. Att känna att man bromsar för tankar tror jag är dödande för en människa, viljan att gå framåt har då slutat fungera. Ett motorstopp.

Oh, hur skall jag avsluta detta, det går inte, Virginia tar aldrig slut, ändå är hon borta. Hon dog med stenar i fickorna. Med dem gick hon ut i vattnet för att sluta andas och sluta tänka. På allt som fanns inne i henne, utanför henne. Och all den trasigheten sögs upp av vattnet. Hon ville inte längre. Hon kunde inte hålla isär trådarna som var trasiga.
Detta ville jag skriva som en hyllning till Virginia, en hyllning som jag stoppar längst ner i den djupaste lådan. Det är du värd Virginia, att inte alla ska få veta varendaste ord som skrivits om dig och till dig.
Jag vet att du brottades med det också, ju fler böcker du gav världen desto mer ville folk ha av dig. Inte mycket fanns kvar till dig själv. Jag hoppas du hade några bra gömställen.
Många ord har jag kvar Virginia, en del av dem har jag skrivit här. Men bara en del, ty jag vet mycket, mycket mer som inte får plats. Och det är inte platser, datum och böcker jag talar om, utan mer om dig själv. För jag fick träffa dig i tio år, tio år av kvinnan Virginia som fick sin plats i mitt hjärta.
Tack för tiden, jag hoppas jag gav dig någonting, fast jag mest lyssnade.

Din Katie!

bild-tre stenar3-pensel

ALLA HJÄRTANS DAG NOVELL och lite smått å gott

Standard
ALLA HJÄRTANS DAG NOVELL och lite smått å gott

PÄRONET
av
Stina Nilsson Bassell
IMG_0099

Hon vaknade upp av en duns någonstans i närheten. När hon vred sig åt sidan fick solen henne att blinka till, och ögonen fylldes av tårar.
Fast hon var lycklig kom det tårar. Hon log och såg päronet som hade lossnat från sin gren. Så, så lagom, tänkte hon, precis i tid. Allt sker precis i tid.
Lövens färger gnistrade mot henne där hon låg i gräset. Vinden hade just tagit en språngmarsch från päronträdet och till det stora trädet med gula, orange löv som gnistrade likt pärlor på en naken kropp.
Vinden var kall och hon låg med jackan på, ovanpå en filt som skyddade henne mot den kyliga marken.

Hon blundade och hörde fåglarna som hade ett ivrigt samtal, de kände nog också av kylan. Hon tittade igen, och log.
Nu lät det i brevlådan. Hon skymtade en man som snabbt stack ner handen i den röda lådan. Sedan var han borta.
Det var som om han aldrig varit där. Han kunde ha sett henne men det gjorde han inte. Hon log och solen var varm, men hon frös om händerna. Hon tittade upp mot himlen och såg den lilla getingen som ivrigt flög som om den var desperat och insåg slutet.
Slutet av sommaren och början på något nytt. Var det något nytt som väntade? Hon visste inte men hon kände ett välbehag som fyllde hela kroppen. Det var en frihetskänsla som hon aldrig haft förut, och inte heller haft en aning om att hon kunde känna.
Han hade befriat henne från bojor som hade plågat henne så. Hon kunde nu för första gången slappna av och känna vinden röra vid sin kind.
Värmen kittlade henne och kylan fanns i hennes händer som en påminnelse om det som hade varit.

Hon blundade och kunde känna att allt därute var där och i henne.
Tystnaden var så vacker. Som en älva som dansade runt med lätta fötter utan att knappt vidröra marken. Älvan log mot henne.
Detta var livet, tänkte hon. I samma stund hörde hon en gräsklippare långt borta. Hon älskade ljudet, hon älskade alla ljud. Kråkan som kraxade, en katt som fräste och en mamma som gick förbi med sitt barn.
Barnet satt i barnvagn, det kunde hon se när hon lyfte upp sitt huvud lite. Hon hörde inte vad mamman sa till sitt barn men hon pratade gulligt och barnet svarade ivrigt. Hon log igen och det blev extra varmt i kroppen.
Ett barn, tänkte hon, flera barn, tänkte hon igen, som löven på trädet. Gröna och sen sprakar det till av alla möjliga färger för att sen trilla av och starta ett eget liv. Men de måste få bra näring, inte det jag fick, utan bra positiva känslor. De ska bada i sol och vindarna ska vara mjuka och i olika former.
Det ska forma dem till livet, tänkte hon och log i ljusfåran av solen. Det riktigt blänkte av solens strålar och hon andades djupt. Den höga häcken prasslade till ibland, som ett instrument. Det var musik ute idag.

Långt borta kunde hon höra hur någon klöv ved. Hon såg hur mannen svettades lite, inte mycket, det fanns ju en kyla i luften som tog bort det varma och klibbiga. Han andades friskt och tog nya tag.
Det såg hon när hon blundade och kände återigen hur kylan och värmen blandades i hennes kropp.
En mygga svävade slött över hennes ansikte. Den var verkligen slö, tänkte hon, som den egentligen ville lägga sig under ett täcke av barr och sova. Men istället gav den sig gäspande ut på ett sista friarståt.
Hon blundade igen med solen som gnistrade till mellan löven i päronträdet under sina ögonlock. Hon såg för sitt inre det vackra päronträdet där grenarna hängde vackert nedåt som i en dansposition. Inlindat i murgröna som svepte runt trädet likt en julgransbelysning där ljusen var solen självt.

Hon hörde hur en bil närmade sig och stanna utanför grinden. En bildörr och sen en grind som öppnades. Steg i gruset, lugna och jämna steg.
Hon kände glädjen sprida sig från tårna upp till hårfästet. Jag visste det, tänkte hon, jag visste att det var en bra dag!
ur Luftens sötma

IMG_0101

IMG_0098

IMG_0100