Category Archives: Ödets ironi

Ödets ironi

Standard
Ödets ironi

blandat röda stan 598

Livet är bra märkligt, på olika sätt spelar den oss ett spratt.
Ibland är det komiskt, ibland tragiskt. Och ibland är det både och,
tragikomiskt.
Hur känns det? För mig är det stort!
Som nu när en god kompis fick en fin lägenhet, HURra. En
lägenhet som är en trappa upp från farmors lägenhet, hon som inte längre lever.
Hon som dog i december. Hon som var en trygg och säker hand, med mycket värme.
Där kunde man slagit två flugor i en smäll, farmor och den underbara kompisen. Två härliga flugor som surrar som få.
Men nu får man bara tänka sig hur det skulle ha kunnat vara, nu är det bara en sorglig värme som sprider sig. Ett vemod.

bild-sanden

Märkligt var också hur en förfrågan om historiska fakta till Söderköping och Sandens olika turist och hembygdsgårdar ledde till en syssling.
Hon arbetade på Söderköpings kommun men visste tyvärr inget om Sanden. Däremot kunde hon en hel del om släkten, vår släkt. Och visste att vi var sysslingar.
Fantastiskt! Underbart! Skitkul!
Man får inte det man vill ha ibland, men man får något bättre, eller lika bra…
Eller okej, ibland blir det sämre också.
Men det här! Som jag har längtat efter att få veta mer om Fjärsbo och hur det såg ut. Plötsligt stod hon där, eller ja, i mailen stod hennes bokstäver upp framför mig och log ett alldeles speciellt leende och beskrev DET Fjärsbo som jag visste så lite om.
Nu hade jag varit där i början av 90-talet och tittat på hur det såg ut idag med byggnaden från 1920-talet, inte min mormors hus. Det fanns inte kvar, mer än som en grund som vi fantiserade om.

Hon som bodde där hade det som sommarhus, och var arkeolog. Vilken fullträff! Arkeolog, en som bara brann för det historiska.
Så vi gick runt och spånade om hur det kunde ha sett ut då. Hon visade mig grunden och sa att här har det stått ett äldre hus. Och härborta, så pekade hon, och jag befann mig i slutet av 1800-talet, härborta fanns det nog en lada.
Det var nästan så jag kände dofterna, såg livet, och den här gången gjorde det inget att jag inte var ensam. Hon hjälpte till så jag slungades bakåt i tiden, och hon ville gärna följa med in genom den dörren.
Hon lyfte mig dit och förklarade olika saker i den tiden, den som var då. Berättade om några föremål de hade hittat vid den lilla sjön och som hon daterat till slutet av 1800-talet.

bild-fedraliten

Det var bara så ”träffrätt” att jag ville göra om resan till Fjärsbo. Denna gång med familjen i slutet av 1990-talet.
Då bara andades jag in dofterna i omgivningen och gick omkring. Som tur var är min sambo nyfiken på min släkt, och vår dotter gapade. Så tiden kunde verkligen stå still.
Vår fyraåring älskade de mossbeklädda stenarna som var jättestora (och för henne var de säkert gigantiska), och den lilla sjön som bryggan ledde ut till. De små uthusen kom jag inte ihåg om de var från min mormors tid eller senare.
Men allt var en känsla, och det svindlade när jag tänkte på att mormor gav sig av från denna bomullsvärld (för mig en idyll men för henne var det nog en tuff tid), ut till kusten och skärgården för att driva lanthandel.

zackris-persson-dombok 1663

Nåväl, var var jag, jo hon på Söderköpings kommun som heter Monica och är min syssling. Det var hennes mormor och min mormor som var syskon.
Två av nio syskon som tillsammans med en ensam mor skötte gården. Fadern dog tidigt så ansvaret låg på den astmatiska modern och hennes nio barn.
Och allt hände i Fjärsbo. Tänk bara om det funnits bilder därifrån och från den tiden…
Nåväl igen, jag hoppar raskt tillbaka i min tid och hamnar på året 1994 (jag vet att jag är på 2015). Då jag var gravid med vår härliga dotter (som ska flytta om en månad) och oroades över hur jag skulle klara graviditeten.
Med bara en ”hand stark” skrek jag om en sjukgymnast för oss som hade råkat ut för stroke (i mitt fall hjärnblödning), och till slut anställde de en sjukgymnast endast ”för oss som fallit” (ja, fallit in i en strokevärld).
Vi kämpade oss fram, hon förde och jag följde, och vi skrattade oss fram mot en ”starkare Stina”. Hon var hur trevlig som helst och det blev en glädje att blicka framåt och se hur ALLT växte.

Så småningom, efter någon månad, kändes det som om vi var nära varandra, inte bara fysiskt utan vi kom så bra överens. Vi började prata släkt (det är någon form av djuphet tycker jag).
Hon berättade om sin mormor, uppvuxen i Fjärsbo.
”Uppvuxen i Fjärsbo? Va? Det var ju min mormormor med”, sa jag.
Hon berättade att hennes mormor var tvilling.
”Va”, sa jag, ”Det var ju min mormor också”.
Hennes mormor hette Helga berättade hon. Och det var för mycket. Jag stirrade på henne och sa:
”Va, det hette ju min mormors tvillingsyster”. Varpå vi gapade, tittade storögt, och skrattade ännu mer. Kände en pollett som föll ner i rasande fart samtidigt som det kändes som om regnet forsade ner i ansiktet.

Är det så här det känns, tänkte jag, med det där att ”komma till en klar insikt”?

Regina Hansdotter

Vilken tur att vi kände en sådan positiv känsla för varandra, tänkte vi nog bägge två.
En syssling alltså. Och hon hette, håll i er nu, M O N I C A. Det finns två sysslingar som jag känner till namnet på, och bägge heter Monica.

Tillfällighet?
Ödet?
Bara roligt…
Vi människor kanske ska ha mest roligt, och i det här som i allt annat man ”träffar” på så känner man hur liten och stor man är, SAMTIDIGT.

Det stora i hur mycket saker och ting hänger ihop, och det lilla i att du är en så liten, liten varelse, i något som är mycket, mycket större.

Nu kan ödets ironi spela ett långt mycket längre spratt. (i avstånd) Till exempel den man i Zimbabwe som jag mötte och som senare kom att möta…

Nåja det är en annan historia. Jag ska inte trötta ut er utan nöjer mig med att berätta om några få av mina sammanträffanden som fick mig att ”slå klackarna i taket”.

Namnet Monica har länge haft en speciell plats i hjärtat tack vare en person bakom. Och nu, nu har namnet fått en annan betydelse också.
Det namnet måste jag använda på något sätt, kanske i nästa roman, novell, eller kanske i sagan?

Tack för alla möten och det som spelar!
På strängarna fyra eller fem och i tonerna dur eller moll.
Tack du farmor för en fantastisk tid med dig, jag skulle aldrig kunnat få en bättre ”farmor”.

Kram Stina

morsan, 95 år

Annonser