Category Archives: Pjäs

HISSPJÄS

Standard
HISSPJÄS

Hissen stannar. Två män tittar rakt ut. De är nollställda.

Scen 1

A
Jaha nu stannade den.

B
Vilken då? (tittar slött åt olika håll)
Jaså hissen.

A
Ja just den! Den som är vårt hopp just nu.

B
Jaja (suck), jo det är ju det hoppet vi inte vet något om? Den vars framtid bärs upp av en knapp.
(fniss) En knapp till friheten eller en knapp till döden.
(till sig själv) Men döden kan ju också vara en slags frihet.

A
Det får mig att tänka på livet. Livet är ju också med som en del i tankarna om hissens funktion.
Det får man ta med i, ja med i processen.
En bana som egentligen går runt, fast den för många ser ut att gå upp, och ned. Upp och ned…
Ned och upp…

B
Öh, jo, jag tänkte mer på knappens form, att det har betydelse.
Tänk dig, (intensivt) tänk dig att den är rund, utan början och utan slut. Eller kantig. Varför inte spetsig, då blir det ju genast svårare att lyckas ta sig igenom den utan att skada sig.
En liten, liten prick, som nästan är omöjlig att hitta. Då är det slut.
Slut på friheten. Valet är då döden.
(snyftar ut i ångest).
A
Men livet har sina oändliga stigar, som bär oss fram genom hissens långa kablar, och när den väl stannar så har vi chansen att välja vilken väg vi ska gå, ja nu står vi ju stilla, men sen när livet rullar på igen, då tackar vi för processen.(snabbt)
Den är en gåva.
En gåva (starkt) som vi ska vara rädda om, inte rädda för, utan rädda om, för att, för att vi kanske inte får så många chanser i livet.
Den här måste vi ta, fundera på, lägga om tankebanorna. Ja det kanske är det som krävs av oss.
(tystnad)

B
(stirrar på den andre)
Är det vad som krävs av oss för att hissen ska gå igång igen? Är det det du menar, eller vad i…

A
Talar du till mig? Möter du mig? Är det verkligen så?
Åh gud, då har vi kommit en bra bit på väg!
Då har vi verkligen tagit en helt annan riktning i våra liv.
En helt annan riktning.
Sluta inte, sluta inte att tänka så! Andas in djupt. Fortsätt i de banorna. Du ska se (mumlar) att vi snart skådar ljuset. Snart, snart… (mumlar på en ramsa)

B
Förlåt vad sa du? Det sista alltså. Herregud, vad håller vi på med.
Håller vi på att bli galna? Vi är ju fast här i den här lilla trånga buren, och…
Herregud, vad har jag mumlat om? Knappar och…
Och döden?
Vad fick mig att prata så? Herregud!
Nu får vi vara lite realistiska. Vi är fast här!
(stirrar på A). Fast i hissen. Punkt slut!

A
Förstår inte vad du menar? Detta är en insikt, en rikedom, att ha kommit hit. Du och jag.
Vi får uppleva denna vändning av våra liv som gör att vi äntligen möts. Äntligen lyssnar vi på varandra. Förstår denna djupa andemening i vårt rum.

B
Halleluja!

A
Förlåt vad sa du?

B
Halleluja, sa jag! Jag tyckte det passade bra in i ditt nonsenssnack.
Nä nu, jag bara undrar, hur du kan snacka som du gör?
Jag vet mer och mer om var vi står, jag menar att jag vet var vi befinner oss.
Till en början svamlade jag också. Vetigudarna varför?
Men nu vet jag att vi är fast här och måste gå till handling!

A
Jag vet inte vad du pratar om, men jag förlåter dig. För hur det än är så gör den här situationen en del lite galna. Och dig min vän har den påverkat på ett besynnerligt sätt.
Säga att jag svamlar, när jag har skådat in i själen. Jag ser sanningen!
Jag står inte i en hiss som har stannat. Jag står mitt i livet, och det är en gåva att få denna insikt!

B
Det ÄR en hiss som har stannat! (skarpt) Och vi står i den nu! Tror du inte på mig så varsågod och kliv ur!
(går fram till knapparna)

A
Vad tar du dig till?
Vi måste stå på våra platser och få en inre kontakt! (hysteriskt)
(tar tag i B och knuffar undan honom).

B
Nu får det vara slut på denna idioti! Du måste väl veta var vi är, även om denna atmosfär inte talat till en på ett behagligt sätt så måste du väl ändå förstå.
Även om jag också föll in i det overkliga, lekfulla, så är den faktiska sanningen att vi står här i en hiss som är fast!
(slingrar sig ur A:s grepp)

A
Nej, nej, det är inte sant! Inte sant. (händerna för ansiktet).
Nej, jag visste det. Det är inte sant! Det är svart, mörkt. Bara det som finns inom mig finns.
Ensam är jag, och glad, ja, ja, ja man kan nog säga att jag är lycklig. (pratar för sig själv)

B
Herregud!
(går fram till knapparna och trycker på SOS knappen)
Så, hoppas det går fort. Varför gjorde vi inte det här från början?
Vi var nog rätt så instängda. Instängda i själen. Men nu, nu, kan det väl gå fort. Hör nu börjar det redan hända något.
(lyssnar på ett hissljud).

Hissen är igång.

B
Nu funkar den. Vilken skön känsla!
Att komma ifrån det kvava och ganska obehagliga rummet…(mumlar)
Vilken våning ska du av på? (vänder sig till A)
Jaså våning nummer fyra. Jag ska till våning fem ja. (A visar fyra fingrar till B)
Då så då kan arbetsdagen börja.
En lustig början på dagen bara. Skönt att det nu är normalt igen.

Tittar på A som fortfarande sitter hopkrupen i hörnet men reser sig för att stryka ut kläderna med händerna, rättar till slipsen, kammar sig för att kliva ut på sin våning, nickar till B. Hissdörren öppnas.

Sekreteraren
Vilken otur att hissen fastnade. Och just idag!
Rätten väntar er. Telefonen har ringt i ett kör…(blablablabla kvittrande)

A
Ja, det tog lite tid, men man är ju en samlad människa!

Sekreteraren
Visst, visst! Ni tappar väl aldrig kontrollen advokat Blo…

Hissdörren slår igen och B ler åt det komiska.

B
Jaha, ingenting, ingenting är som det ser ut att vara.
Och vad får man ut av det? En slips?
En slips och ingenting mer än en slips!
Stina Nilsson Bassell

Bild Diktbok Svensk poet 2011 där en av mina dikter är med läs mer här

eller under Mina böcker

Annonser

Pjäs i dagen om den mörka natten som råder på vår jord

Standard
Pjäs  i dagen om den mörka natten som råder på vår jord

Narkissos och Echo fortsättning från igår, 17 december
In på scen från höger kommer en annan gudinna, Hera, vänd mot publiken säger hon:

Hera
Jag Hera kan ej förstå när jag ser denna vackra unge man, att han kan ha åstadkommit någonting ont? Det smärtar att se detta skådespel.
Det han har gjort var säkert inget grymt, för han är ju en man.
Och som man finns alltid rätten på hans sida.

Afrodite vänder sig mot Hera:

Afrodite
Du talar som om du ingenting visste, ändå vet du, vet alltför väl hur denna man trasade sönder nymf efter nymf. Och till sist nymfen Echo.
Där min kära Hera, kommer du in i spelet. Säg mig i ärlighets namn vad Echo åsamkat dig för illa, så att du lät henne lida så.
Tala nu ut Hera. Jag lyssnar. Även om mitt öra blöder, å ditt borde också smärta när du lyssnar till Echos stämma.

Hera
Hon ljög för mig, ljög om min käre make Zeus. Att ljuga för mig, Hera, kräver sin hämnd. Så nu vet du, är du nöjd du som sprider kärlek till de som vill och de som inte vill. Du som ser till att folk lider helvetets kval.

Afrodite
Ha, lider…
Du vet väl att kärleken är det behovet som ska finnas hos alla. Den finns där på gott och ont.
Dock kan dess skepnad ha olika förklädnader.
Att din man till exempel, håller sig med nymfer är vida känt. Blott är dina ögon förbundna. Endast när det gäller din make .

Under tiden plaskar Narkissos efter sin spegelbild med sina händer och till slut med hela armarna. Skriker i djupaste smärta ”Du avvisar mig”, ”Jag kan inte leva utan dig”. Varpå Afrodite och Hera slutar bjäbba och stirrar på Narkissos när han tar fram sin dolk och stöter den i sitt bröst med ”Farväl du min älskade”.

Långt bort i fjärran hörs”min älskade”

På hans plats växer en narciss upp, sakta men säkert och Afrodite säger ”Så kan det gå för den som öser all kärlek på en enda människa, sig själv” och Hera utbrister ”Han var ju så vacker, kanske man kunde ha fått honom att se…
En kvinna som hans arma huvud kunde luta sig emot…
Då kanske”.

Stina

Trevlig läsning!

Bilden är e-boken Andetag

Pjäs i dagen om den mörka natten som råder på vår jord

Standard
Pjäs  i dagen om den mörka natten som råder på vår jord

Narkissos och Echo
Scen I

En solig morgon när solens strålar riktigt sken in mellan de vackra guldbladen, promenerade den undersköne Narkissos lugnt och värdigt. Afrodite mötte honom i ilska.

Afrodite
Ve dig du glasaktiga människa. Hur kan du trippa med dina ögon när de borde se skärvorna, skärvorna som smärtar fler och fler själar ju mer du låter ansiktet spela.

Narkissos är ej förvånad över att Afrodite står där. För honom sveper alla förbi som dammkorn. Likgiltig gäspar han stort.

Narkissos
Kvinna, du är blott av luft, trots att ditt namn bär dig högt över människorna.
Jag kan ej förstå din röst å vad som kommer ur den och in i mina öron. Du låter som en som har blivit försmådd?
Dock är jag utan ansvar, ty jag har ej ens rört vid någon själ ej heller talat.
Jag strålar…
Och det borde du också göra, ty annars blir dina ord luft.
Som nu.

Narkissos ser på sina vackra naglar, ser och ser så att ögonen tåras. Han fortsätter:

Jag, jag är vit som snö, en oskuld, ren som bäcken, av guld kunde jag vara stöpt.
Du som är kärlekens gudinna borde veta vad som är rent och sant, och vad som borde begravas.

Afrodite vänder sig mot publiken emedan Narkissos sätter sig på en sten och luktar på blommorna.

Afrodite
Å himmel, så han talar. Om det hoppade grodor ur munnen skulle det vara mer talande.
Men orden är omlindade med guldkorn. Tyvärr är det de guldord som når mina öron.
Det kan inte vara falskare än så!
Det isar i mina ådror. Min mun stramar för varje ord. Ty de är blott luft för honom, såsom jag.

Afrodite vänder sig mot Narkissos:

Jag är dock en gudinna med stora känslor, som de nymfer vars hjärta du låtit frysa så. En av dem kippar så efter luft, likaså efter de egna orden var gång du talar. Men blott säger hennes mun dina ord, dina ord som tillhör ditt hjärta av spegelglas.

Afrodite krossar glas i handen så blodet sakta strilar. Afrodite fortsätter:

Det skär i mig, så ont, så ont…
Då du bara släpper in dig själv. Lås upp och du blir smekt. Men låter du det vara stängt så finns det inget mer för dig.

Narkissos
Ah, tomma hot. Ha, ha, ha, du talar som om du tror att det är sant. Att det är sant det du säger?
Milde himmel, du store Zeus. Vad går du och bär på? Den enda sanningen?
Nej nu måste du inse att jag Narkissos född av flodguden Kefissos, har därav bara rena egenskaper.
Jag bär mitt namn högt och det borde du också göra. Icke svärta det som du nu gör.
Att jag ens lyssnar…
Gå du kvinna av luft! Gå bort och gör nytta någonstans. Stå inte här och bara stör. Jag ska ut och jaga och behöver vara vaken, inte stå här som mitt i en dröm och sova.

Afrodite blev nu så arg att hon stirrade med svarta ögon på Narkissos när han långsamt drar en kam genom sitt långa hår. Han ville vara välkammad när han gav sig ut för att jaga. Narkissos fortsätter:

Jag Narkissos går nu min väg och du är redan långt borta. Bara jag har min sanning och bär den varsamt i mig.
Jag är liksom en dröm i sig. För god för att vara sann.

Långt bort hörs Echos stämma ”att vara sann”.

Scen II

Narkissos jagar och ser en glänsande källa, då han stannar för att dricka. Böjer sig ner mot vattnet och ser den underbaraste gestalt som han någonsin skådat. Det är han själv. Dock förstår han det ej utan försöker fånga den. Under hans tafatta försök att nå sin spegelbild träder Afrodite in på scen, från vänster sida. Säger till publiken:

Afrodite
Ack, ser ni hans enfald, ser ni att han strålar av kärlek.
Kärlek till sig själv. Det är jag Afrodite som har gett honom den gåvan. Vad annars kunde man ge en sådan stackars sate som låter andras hjärtan förblöda.
Ve honom, ty hans hjärta är bortom all slags räddning. Endast döden finns för honom.

In på scen från höger kommer…fortsättning imorgon.

Stina Nilsson Bassell

Trevlig läsning!

Bilden är e-boken Eko av natt.

Stina