Category Archives: Roman

Bokleveransen har kommit, prisa tryckeriet:)

Standard
Bokleveransen har kommit, prisa tryckeriet:)

När kartongerna steg in över tröskeln så svettades jag. Ivrigt slet jag upp den. Det lilla barnet i mig var nyfiken och skräckfylld.
Men där var den, boken, och precis som jag ville ha den. Lycklig kramade jag om sambon och tog ett par varv i köket. Kaffet skvalpade i min hand och de senaste dagarnas hetta var som bortblåst.

Kvar fanns bara lyckan och jag och en katt (ett par sångrader från vårt tjejband). För där fanns också min sambo som jag slitit mitt hår med och trasslat in mig i hans hår många gånger. Där fanns boken som jag bläddrade i (det var första gången som jag vågade titta i en av mina böcker när den precis har anlänt), granskade och luktade på.
Sedan ställde jag upp den för att se på den vackra tavlan i miniformat (en del av en litografi av Bertil Almlöf). Gick ut i trädgården och såg på färgerna därute som blandades med det gröna.

Inne i vårt hus från 1918, lyste boken välkomnande. Allt var en fröjd.

Måste ge er artikeln som Kultursidan skrev i dagarna. Den var så bra!
http://www.kultursidan.nu/?p=20472

Ha det lugnt och skönt på era stolar och gräsmattor. Och glöm inte att njuta (jag gör det när molnet kommer).

Kram Stina

bild-vy över röda

IDAG har Tanja namnsdag, GRATTIS till er, och till min romanfigur i Eko av natt

Standard
IDAG har Tanja namnsdag, GRATTIS till er, och till min romanfigur i Eko av natt

Javisst finns hon där, i romanen, kvinnan som det var svårt att slita sig ifrån efter att manuset var klart. En kvinna som var trasig, men som sakta byggde upp sin självkänsla igen. Fick den på rätt köl.
Jisses vad den karaktären ”bygger” ett bo i mig, hela tiden. Och finns sen kvar som en härlig skugga. Från olika håll har den dykt upp, i filmer, i verkligheten, i böcker, och till slut hamnade den i min bok.
Där den på något sätt hör hemma, där den har sin starka plats. Nu i ”Eko av natt”, innan i ”Andetag” och snart ”I mjölnarens spår”, samma utsatthet fast med olika namn,
Här heter hon Tanja, i ”I mjölnarens spår” är det Emma, och i ”Andetag” är det Elsa.
ekoavnatt_cover_framsida

Baksidestext
Bokförlaget K&R:
”Stina Nilsson ”Eko av natt”. Romanen handlar om Tanja som är nedtryckt och utplånad av sin man, men orkar resa sig….
En mycket spännande roman där Stina Nilsson använder sin stora poetiska förmåga att i ord fånga ångest, vanmakt, hämnd och lättnad.”

ekoavnatt_cover_hela
Ur ”Eko av natt”
PJÄSEN
Tanja sträcker på sig likt en katt i mörkret. Hon famlar efter lampan, för hon vet ju precis var den står. Men nu står den inte där. Den vackra gamla mormorspjäsen av järn. Den med snirkliga ben.
Hon vet precis hur den ser ut och hur det ser ut i rummet, utan att tända.
I hörnet står det höga träskåpet med alla papper och nedklottrade tankar som far genom hennes huvud dagligen. Något dammigt, men fullt av charm och liv.
Hennes penslar. Porträtt med ansikten från olika platser.
Hon älskar och fruktar ansikten. Kan se varenda liten förändring i dem. I ett skratt. Skrattet där det finns en nyans av rädsla. Den drar sig mot vitt. Eller grått.
Det är i alla fall bleka färger, funderar Tanja.
Ledsna ögon som doldes av ilskna gester. Ögonen som avslöjade. Ögonen som bad att ”snälla fråga mig varför”. Och Tanja frågade. Med risk för att det skulle bli en bomb som exploderade. Rakt i ansiktet.
ekoavnatt_cover_framsida

TALA, TANJA
Tankarna kommer tillbaka. Känslan finns där nu igen. Där borta vid horisonten. Lägger den sig ner. För att dö? För att leva? Hon vet inte, men likväl finns den där. Starkt. Smärtsamt.
Den medvetenheten dånar som en jordbävning. Som en mullvad tar den sig in i varje andetag. I varje muskel borrar den sig in. Och gnager.
Där är det. Pipet. Ljudet. Det ekar mot väggen.
Sen kommer inget. Tystad. En lång evig ton. Som sköljer över de ljud som finns.
Tills bara tystnaden återstår. Kallt hänger den sig kvar. Som må¬sens kalla skrik.
Någon andas i luren. Sen är det tyst. Någon befinner sig på andra sidan.
Tanja väntar på att luren ska sprängas. Så tyst är det. En sådan kraft har den.
Tystnaden. Där är den igen. Den skrikande tystnaden.
Som i sitt laddade ögonblick står för urkraften i en jordbävning. Känslan far genom kroppen som en torped. Ljudlöst. Men smärt¬samt. I henne är det en jordbävning. Den kommer utifrån. Och far rakt in i henne.
”Nej,” skriker hon!
”Nej, han får inte. Han vet inte var jag är. Han kan inte veta? Han… det kan inte…”
Hon skakar på huvudet. Och Sara ser.

här kan ni läsa mer

och här kan ni köpa den

eller här som e-bok

Kram Stina

ekoavnatt_omslag_2

                                                                Mimer Bokförlag e-bok

Recensioner

Tidningen kulturen
Det dramatiska känsloläget läggs fram redan i det inledande kapitlet: ” Hon springer ut i nattlinnet. Hennes andning är häftig. Den stannar i bröstet. Något har brustit inom henne. Något skär som knivar i hennes kropp. Håret är fuktigt av rädslan. Det sitter som klister runt hennes ovala ansikte. Det tränger in i munnen. Men hon känner inget.
Det lägger sig över ena ögat. Men hon vet inte. Hon ser inte. Det lilla av ögonen man ser är fyllt av skräck.”
Här finns en stark ambition att visa känslor med poetisk glöd vilket nog kan tilltala läsare med liknande upplevelser och ge en del inspiration att fortsätta läsning av romaner och lyrik i denna genre, där det finns en hel del att hämta.

Lars Jonsson
Kulturmagasinet Kulturbloggen
Som en kall bomb. Man vet bara att vilken sekund som helst kan den hettas upp. Ingenting är borta. Inga rädslor. De ligger i den djupaste grottan och kvävs. Ingen luft. Det ligger där och flämtar.”

Ibland lyckas man komma över nyskapande litteratur. En bok, som inte riktigt passar in i något fack, hur mycket man än vrider och vänder på den. Stina Nilssons Eko av natt, är just en sådan bok. Nilssons språk passar inte in i någon tydlig genre, trots att ämnet är omskrivet många gånger förr. Poetisk spänning, är det närmsta jag kan komma en rättvis beskrivning.
Jenny Bång

4524170_-böcker bild av thomas                                                     Foto Thomas Filipsson

ELDSJÄL MÅNSJÄL SILVERSJÄL

Standard
ELDSJÄL MÅNSJÄL SILVERSJÄL

Vad vore bevarandet av vår historia
utan eldsjälar?
Vad vore kampen om det rättvisa och goda utan eldsjälar?
Vad vore konsten och hantverket utan eldsjälar?
Vad vore livet utan eldsjälar?

mjolnaren_omslag_skiss-ev.omslag-till bokmässan

Här är några utdrag från mitt nya manus, (bok)med omslag av Bertil Almlöf, en del av en litografi:

Ur ”I mjölnarens spår”

1936
”Hon stirrar ut genom fönstret, bara stirrar. Ut genom elden. Den som
bränner i hennes kropp och lägger sig som en hinna.
Det vackra, det livfulla därute, kan hon inte nå. Livet är förbi, livet
har sprungit ifrån henne.
Hon är rädd. Rädd att han ska se, rädd att han ska upptäcka den.
Orolig över det som är en illusion, en dröm. Hon tror att det är en
dröm. För henne är det ogreppbart, kanske ofattbart, eller bara ett
rökmoln. Det som inte går att fånga in, eller finns där. Hon sätter
handen för munnen, oh gode Gud, flämtar hon, vad har jag gjort?
Hon har gjort det fruktansvärda, det som aldrig får ske. Hon inser
det nu, att allt är för sent.”

1895
”Usch, vad trist det kommer att bli på det nya stället”, sa Helga.
”Vadå, menar du”, sa Emma.
”Jo, så här kommer vi inte kunna sitta då”, funderade Helga.
”Jomen, det är klart vi kommer att kissa där också”, svarade Emma
och knuffade till Helga i sidan.
”Äsch, knaslisa, jag menar ju att sitta här med dig som är så mysigt”,
sa Helga och tittade på sin storasyster.
De hade satt sig uppe på träbänken med två hål i, som var precis
lagom till deras stjärtar. De småpratade som de brukade göra när
tiden fanns, och det fanns den alltid när de lättade på blåsan. Det
var i november och vädret hade plötsligt blivit varmare så de hade
lämnat dassdörren öppen. Där kunde de titta mot den lilla sjön och
de mossbeklädda stenarna. Allt ramades in vackert med massor av
granar.”


Stina Nilsson Bassell

Bild på gamla lanthandeln i Sanden se släkt

Min roman Andetag

Standard
Min roman Andetag

kapitel 1
Isklump

Elsa haltar i sin och Bos lägenhet. Det gör så ont, tänker hon och grimaserar mot foten. Och hon som måste få upp julgardinen i tid. Vad ska folk annars tro, tänker hon och känner ångest glida uppför strupen.
Hon tittar sig omkring i den vackra lägenheten med stuckatur och trägolv som ramar in rummet. Det är som en målning i klassisk stil.
Kristallkronan i taket gnistrar som en dansös. Hela vardagsrummet är som en balettposition. Vacker och graciös.
Skjutdörrarna som skiljer rummen åt likt en himmel från universum.
Den är deras. Hennes allt.
De har köpt den för svärföräldrarnas pengar. Men det spelar henne ingen roll. De äger den. Bara de, ingen annan.
Hon får tårar i ögonen när hon tänker på att den är hennes. Med tårar på kinderna och stolthet glänsande i ögonen smeker hon sin arm. Varsamt och med omsorg. På samma sätt som hon sköter om de vackra detaljerna i hemmet.
Detaljerna som skapar frid i Elsas själ.
Kakelugnen putsas, tavlorna dammas av och det stora klädskåpet görs i ordning minst en gång i veckan. Elsa är nöjd över den ordning hon skapar.
Samma ordning som på arbetet. Det som sekreterare. Hon är nöjd med sitt arbete där. Hon kan med iskall kyla glida genom korridorerna.
Lugnt och utan att känna några obehagliga svettdroppar.
8
De som rinner utan att ha någon funktion. Egentligen. På arbetet har de lärt sig att hon inte pratar i onödan. Inte tillverkar några ovidkommande gester.
Det är just ovidkommande de är, tänker Elsa. Ovidkommande och groteska, funderar hon vidare.
Hon är vacker, det vet hon. Hon är, ja fulländad i sin skönhet. Elsa vet det när hon glider fram på arbetsplatsen. Hon säger inget onödigt hej eller konverserar som de andra gör.

Nu är hon hemma och skulle ha trivts i sitt perfekta hem om det inte var för att julgardinen inte har kommit upp än. Ja, och sen är det foten också.
Det är ju den som gör allting så förbaskat svårt.
Igår hade hon gett upp om att ens försöka nå upp till gardinstången.
Det gjorde för ont. Det var som om en boja hade virat sig om hennes fot. Tung. Med spetsar som vred sig in i köttet. Tvingade henne att inte röra sig. Inte uppåt. Inte alls åt det hållet som hon själv ville.
Med ett djupt andetag och spända muskler frågar hon Bo. Hon förnedrar sig genom att fråga Bo. Hon vet det. Men vad har hon för val?
I sammanbiten ton stammar hon fram orden som låter fula i hennes mun.
”Kan du hänga upp julgardinen i år?”
Snälla, lade hon till också. För säkerhets skull. Då skulle han förstå. Då skulle han göra det.
Han svarar nonchalant att han gör det när han har tid.
Han har förstått. Visst har han förstått? Och nu har han all den makt som han älskar att ha i sin hand. Hur dum får man vara?
Elsa svär tyst för sig själv. Aldrig, aldrig vill jag komma hit, till den här platsen där bojan skär in i min hud och utplånar varje handlingskraft hos mig.
Men där står hon. Mitt i rummet av förödmjukelse. Mitt i ett språng av död.
Vad ska hon göra med sin förtärande böld?

Stina

Ur Andetag

andetag_2013_omslag_e

Andetag som e-bok