Category Archives: Sanden

Sanden, Åtvidaberg, och världen

Standard
Sanden, Åtvidaberg, och världen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu sitter jag i väntans tider. Den är kort, och lång. Svår och otillgänglig. Kraftig och vördnadsfull, som livet självt. Snart blir mina ögon svedda av märken som ska leda till mer förståelse och närhet. Till mer glädje och sång. För då knackar det på porten och några ord slinker in. Mer lätta och som ett andetag pustar de välmående ut sina behag. Nu kan livet ha sin början, nu är tiden inne för att se bortom tid och evighet.

Spegeln i rummet utanför heter mitt nya manus.

Mina andra böcker heter: I mjölnarens spår, Eko av natt, Andetag (romaner). Luftens sötma, Vattnets ådra, Eldens aska (dikt). Sagan om häxan Märta, Sagan om smått och gott (sagoböcker). Mannen i rocken (vuxensaga).

Boklystens listor där I mjölnarens spår är med:

 

Tematrio- Kvinnor skriver om män

 

Top ten Tuesday-Bästa böckerna 2015

 

Tematrio- Parrelationer

 

Tematrio- Sommarens minnesvärda

 

Sommarens bästa- en tisdagsenkät

 

Bäst 2015

 

Tematrio-Jobbiga böcker

——

Erikas bokprats lista där I mjölnarens spår är med:

 

De bästa 2016

 

Foto: Anders Axelsson

Foto:Monica Stangel Löfvall

Foto: Norrköpings stadsmuseum

Annonser

Naken i den gamla affären

Standard

Sanden, gamla affären

Norrköpings Tidningar:

Nu stänger lanthandeln för gott

Trist men Sant!
Ett vemod sköljer över mig som ett svart moln, samtidigt som en stilla vind lägger sig framför mig. Det skriker saknad inuti mitt bröst, och historia. Som aldrig vill tystna.
(vi går mot en ny tid, kanske det är dags med små hantverksbutiker i Sanden, kanske vi ska visa vad vi hittar för skatter inom oss själva, vi som bor där sommar som vinter, i kyla och värme, det skulle vara en ny tid det!

Efter köttaffär, ångbåtsbrygga, bank, kiosk, festplats, och pensionat kommer…

Sanden, gamla affären

Tänk att befinna sig på just den där fläcken där allt började. Det var där Sandens lanthandel tog sin form, och som nu täcktes av en dubbelsäng. Där det förut hade varit varor av tusen slag, var det nu en väldigt skön säng.

Historien speglade sig inte i nuet, inte vad man kunde se med blotta ögat. Men att vistas i det rummet gjorde att min fantasi tog sig ett dubbelskutt. Tankarna virvlade och havet yrde, allt kom och gick igen. Ljugarbänken stod där i sol och skugga, i regn och dimma. Barnen fiskade på bryggan, och båtarna anlände för att inhandla sina varor i nya affären (den har funnits där sedan mormor Olga lät bygga nya affärshuset år 1939).

Jag (vi) funderade var disken hade stått, och var ingången hade legat. Sedan kom tanken på toalett, var fanns den? Och plötsligt fick vi det berättat, och allt blev klart som vatten. Utedasset förstås!

Jag tänkte aldrig på utedass, att det var tiden då utedass i allra högsta grad var befintliga. Annars finns det med som en självklarhet, att det var utedass som gällde, men inte när jag bodde i det huset som betyder extra mycket för mig. För badrummet lyste i solskenet och allt var vackert.

Denna tid när jag stirrade på golvplankor och väggar var den underbaraste tiden på länge. Då jag även slapp att försöka ta mig ner för backen för att njuta av havet och bryggans sång. Då jag kunde känna allt i hela min kropp, bara jag tog ett par steg ut på balkongen. Och där fick ögonen sin godiskorg, samt det härliga hav av allt det som Sanden har att ge.

Kram Stina!

Foto av gamla affären: Monica Stangel Löfvall

Foto med grön ram: Anders Axelsson

Detta bildspel kräver JavaScript.

Naken i den gamla affären

Standard
Naken i den gamla affären

Tänk att befinna sig på just den där fläcken där allt började. Det var där Sandens lanthandel tog sin form, och som nu täcktes av en dubbelsäng.

Där det förut hade varit varor av tusen slag, var det nu en väldigt skön säng.

Historien speglade sig inte i nuet, inte vad man kunde se med blotta ögat. Men att vistas i det rummet gjorde att min fantasi tog sig ett dubbelskutt.

Tankarna virvlade och havet yrde, allt kom och gick igen. Ljugarbänken stod där i sol och skugga, i regn och dimma. Barnen fiskade på bryggan, och båtarna anlände för att inhandla sina varor i nya affären (den har funnits där sedan mormor Olga lät bygga nya affärshuset år 1939).

Jag (vi) funderade var disken hade stått, och var ingången hade legat. Sedan kom tanken på toalett, var fanns den? Och plötsligt fick vi det berättat, och allt blev klart som vatten. Utedasset förstås!

Jag tänkte aldrig på utedass, att det var tiden då utedass i allra högsta grad var befintliga. Annars finns det med som en självklarhet, att det var utedass som gällde, men inte när jag bodde i det huset som betyder extra mycket för mig. För badrummet lyste i solskenet och allt var vackert.

Denna tid när jag stirrade på golvplankor och väggar var den underbaraste tiden på länge. Då jag även slapp att försöka ta mig ner för backen för att njuta av havet och bryggans sång. Då jag kunde känna allt i hela min kropp, bara jag tog ett par steg ut på balkongen. Och där fick ögonen sin godiskorg, samt det härliga hav av allt det som Sanden har att ge.

Kram Stina!

Foto av gamla affären: Monica Stangel Löfvall

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Sanden är det alltid spår

Standard
I Sanden är det alltid spår

Till Sanden kom jag äntligen, efter flera försök de senaste åren landade mina fötter i en sval och skön sand. Bryggan stod kvar där ångbåtarna en gång guppade i vågornas dans för att sedan dansa vidare till Söderköping. Det var hit mormor Olga och morfar Ture med sina tre barn kom en dag 1932. Det är konstigt att jag alltid tänker på dem när jag kommer hit. Snacka om historiens vingslag!

Sandenhus

Det finns där, gamla affärshuset som de övertog, bankhuset som blev deras hem och som de delade med banken, och bryggan med ångbåtarna som nu är privatbåtar och en ljugarbänk. Pensionatsbyggnaderna som mormor Olga byggde upp och som senare morbror Åke byggde ännu mer för att sedan vackert pryda byn.

Det är något visst med hustak och moln som hastigt drar förbi. Det är det där rörliga och det stillastående som blir så vackert ihop. En hissnande känsla som tar mig med upp och skapar en tomhet som fyller min kropp av en härlig luft.

Vy i Sanden

Jag har semester från de karaktärer som jag skapar i min nya roman. Det känns bra, men saknar dem, och undrar vilken väg de ska ta sedan. Men när jag sitter där och ser bergens vågiga struktur som med molnens otroligt olika former skapar livfullhet, som med de fasta hustaken bildar en sådan rofullhet att jag inte ser getingen förrän den är för nära. Handen åker ut kvickt och gör så att ringen far av fingret. Det blir ett letande utan dess like. Det största problemet i vår Sandenvistelse  blev ”var är ringen” . Vi hittade den och jag kunde återigen dricka mitt kaffe och se utsikten med rosorna i förgrunden. Rosorna, som var fler och vackrare under mormors tid, är fortfarande behagligt röda. Mormor skötte dem som sina barn och satt alltid på somrarna mitt ibland dem som en drottning och vinkade till pensionatsgästerna som kom från huset på berget, Örnboet. Eller så vinkade hon åt kunder som kom från campingen, eller åt de båtfolk som skulle in i affären för att inhandla sin sommarmiddag. Bilarna kunde trängas framför hennes staket och när en varubil kom satt vi barn och undrade hur det skulle gå. Spända över hur den skulle kunna vända satt vi som på nålar och viskade ”tänk om den åker rakt ner i vattnet”.

Sandenljugarbänk

När festplatsen var i full gång gick båtfolket förbi vårt staket och uppför backen för att roa sig. När de hade festat klart kunde vi många gånger vakna av att de låg i vår trädgård, omslingrande och fulla. Vi skrattade och blev senare oroliga när de gick ner till sina båtar. Utan flytvästar hände det några gånger att de tog några felsteg…

Men det gick bra och vi kunde sova lugnt.

När jag sitter där är det tomt i tanken, jag menar att tankarna är så gott som tomma. Lite mormor och lite av de som hälsar på just då, de blir som ljuvliga silkestrådar som svajar lätta i vinden. Det finns många stenar jag har tagit i och många träd som burit den frukt jag ivrigt stoppat i munnen. Det finns ansikten man aldrig glömmer och en pensionatstid som har satt sina djupa spår i mig.

Så det är med en stor kärlek jag befinner mig i detta paradis, och det är med kärlek (även om det döljer sig en och annan orm) som jag låter händelserna utspela sig i Sanden i mitt nya skrivprojekt.

Sanden bryggan

 

Jag tackar och bugar för ytterligare ett stipendium från Sveriges Författarförbund, Författarförbundets Jubileumsfond. Nu kan allting återigen se lite lättare ut borta vid bokhorisonten. Jag börjar urskilja något annat där borta, är det en liten öppning?

Det jag skriver på nu handlar om fiktiva människor i Sanden, Sankt Annas skärgård, och en utvikning till år 1673. När jag ”befinner” mig i Sanden så inträffar en underbar känsla och jag undrar hur sjutton det ska gå att skriva om år 1673…

När jag väl är där, år 1673, så vill jag inte lämna det som händer där och börjar svettas över att skriva om Sanden år 2006. Mycket intressant hur man fungerar, man lär sig något nytt varje dag. Både bra och dåliga saker, sol och regn, för att sen skörda det, om det inte blir ett dåligt år.

bild-tre stenar3-pensel  Ha en bra sommar, Stina!

 

Har ni något i byrålådan?

Standard
Har ni något i byrålådan?

Jag söker med ljus och lykta, med stickor och vedspis, lite historia om Sanden i Sankt Annas skärgård.
Det kan vara vad som helst och innefatta hela Norra Finnö. Om du vet något som hände någon på 1940-talet eller 1600-talet, så vill jag veta, tack.
Eller du kanske vet någon som vet lite om de tiderna? Eller vilka tider som helst bakåt.
Jag tänkte ta med det i nästa romanprojekt, som ska handla om ”saker” och ”folk”(mer än så berättar jag senare… kanske…)

bild-sanden 1932

Lite vet jag eftersom min mormor startade Wass pensionat och drev Sandens lanthandel.
Numera är mormor Olga Wass hus mitt emot affären, vår sommarbostad. Där är vi på sommaren och drömmer mig bort när jag ser den gamla byggnaden som har varit lanthandel.
Det var där lanthandelns historia började.
1884 öppnade Sven Petter Svensson affär i Sanden och 1894 övertog sonen Albin Svensson affären. 1910 Gick bröderna Albin och Gustav Svensson tillsammans och drev rörelsen Albin Svensson & Co.
Där började det alltså och det jag hört var att bröderna inte skötte det så bra, affären var visst i ganska dåligt skick när familjen Wass kom från Kisa-trakten för att driva den vidare.

1932 kom Thure Wass, närmast från Svalsjö i Kisa-trakten, och arrenderade affären. Fick den på fötter, och köpte den så småningom 1938. Då blev familjen affärsinnehavare.
Det måste ha varit med en stor glädje när de äntligen kunde köpa affären och känna att den började gå bättre och bättre. Den gick så bra att det byggdes en ny affärsbyggnad, strax intill det gamla.

bild-sandens lanthandel historisk      100_0271

1939 stod den klar och nu var det inte en vitrappad länga inte. Nej, det var två våningar med källare varav nedre botten skulle bli affärslokal och den övre blev bostad åt familjen Wass.
De hade tidigare bott i bankhuset, där en del fortfarande var bank och en annan del bostad. (Tänk er en bank och många fler rörelser, har jag hört, i den lilla byn Sanden). Vilka fler rörelser fanns i den lilla byn?
Tänk er att komma från inlandet, mormor Olga Wass från Fjärsbo utanför Åtvidaberg och Thure Wass från Rappestad utanför Linköping, ha en affär i Kisa-trakten för att sen arrendera en lanthandel vid kusten.
Modigt och vågat. Starkt och nyfiket. Jag undrar vem som drev det? Vem som ville mest? Med tre barn var det ju inte hur enkelt som helst.
Men de kom dit och kunde överta den för att ge affären ett nytt och större hem. Sen dröjde det inte länge förrän min mormor Olga började tänka pensionatstankar.

blandat röda stan 020

Jag har hört att det började med färdiga smörgåsar på dansbanan. Hon hade stolt gått dit för att med sin nyfikna blick och prövande gestalt, rak i ryggen och stiligt sälja sina smörgåsar.
”Det här var en affärside” hade hon kanske tänkt, ivrig som hon var att inte hamna i samma läge som då hon växte upp. I en familj med åtta barn och där modern var ensam om ansvaret och därmed var det ganska tufft. Fadern hade nämligen dött tidigt, kanske att det var hans hårda slit med jordbruk och djur (skogsbruk har jag också hört). Och att han levererade kol till Åtvidabergs Kopparverk, varje år 30-60 läster kol.( 1 läst, kolläst eller tolftunnestig = 19,8 hektoliter).
Troligtvis ingick det i arrendet av Fjärsbo, vilket han så gjorde till sin död 1897. Hans åtta barn, därav mormor Olga och tvillingsystern Helga endast sex år gamla. Resten av syskonskaran var mellan två och tjugo år när fadern dog.
Det ville hon kanske inte uppleva igen. Trångboddheten, det svåra i att få allt att gå ihop. Hur tufft det var, det vet jag inte. Men man kan ju föreställa sig, tänk er många barn och en ensamstående mamma i ett arrenderat hus och dagsverke till Adelsnäs (som ägde gården) och lägg till att Olgas mamma var astmatisk.
Så Olga började bygga upp ett pensionat. Jämsides med affären startades alltså en pensionatsliknande verksamhet på husets övervåning.

Dit kom militärer under kriget för att få sig ett skrovmål, och mormor gnuggade kanske sina händer och gav dem det finaste av det finaste.(hur det nu gick till, med ransonering och allt)

Wass pensionat kom sedan som en våg av de vågor som hade börjat rulla, dess födelse var på 40-talet.
Enligt min mamma så stod pappa Thure i affären och mamma Olga i pensionatet. Min mamma hade mest varit på pensionatet och hjälp till med tvätt av lakan och allt som ska göras för att hålla ett pensionat fräscht.
Jag hörde mamma berätta om tvätten i sjön, eller havet som det nu är, fast det liknar mer en sjö för det är så inbäddat av små öar. Men så fort du åker en liten bit ut på vattnet så ser du horisonten, och strax är du i Harstena.

bild-sanden oktober

Fantastiskt ställe att hamna på 1932, och fantastiskt idag att se platsen var och varannan sommar sedan barnsben.
Det andas historia, så mycket mer än min finns där som bara skriker om att få berätta. Och det är ju det jag är ute efter, små eller stora händelser eller människor som har bott eller fortfarande bor i Sanden eller Tyrislöt eller var som helst på ön.
Hur många gånger har man inte sagt att ”tänk om stenen kunde tala” eller trädet för den delen. Nu kan de inte det…
Till en viss del så kan de det, men i ord och meningar så behöver jag människor. Människor som minns eller har hört något.
Jag vill fånga upp något som är begravet, något som längtar efter att få visa sig, om inte i det rätta ljuset så i alla fall i ett ljus.
Döden ska få visa sig, eller rättare sagt livet innan döden inträffade. Den är märklig, döden, eller märklig och märklig den är ju en del av livet.
Så enkelt att säga men så svårt att förstå, men nu rör jag till det och återkommer om detta en annan dag.

Tillbaka till historia om Sanden och Norra Finnö, så vet ni något eller någon som kan eller vet något om det jag vill veta så maila eller skriv här.
Ha det så skönt nu när våren sakta smyger sig fram med snödroppar och krokus (de lila har kommit i vår trädgård).

Kram Stina