Kategoriarkiv: Sanden

Mitt älskade Sanden

Standard
Mitt älskade Sanden

I rosens namn. Nej, varför ska det alltid bli en filmtitel eller en boktitel för mig (skärp dig nu Stina, lev i verkligheten, och det är ju det jag gör  )? Tja, vissa titlar etsar sig fast. Och filmen var himla bra!

Mitt älskade Sanden. Mitt älskade vatten. Min älskade ros.
Där är hustaken, berget, bryggan, släkten, historian (min släkts historia och väldigt mycket mer).
Lördagskram!

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden- Epilog

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden- Epilog

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår. Epilog.

SANDEN (LT)

barn-tavlaJag satt och målade akvarell i vår trädgård i Sanden. Jag var 16 år och allt kändes så fridfullt med solsken och färger. Det lilla huset med två rum och kök hade gjorts om och hantverkaren hade anlänt med sin familj för att beskåda resultatet.

Mamma skulle bjuda dem på mat och jag målade när deras åttaåring satte sig blygt nyfiket bredvid mig. ”Måla du också”, sa jag. Hon skakade på huvudet ”Jag kan inte”, sa hon med sorgsen stämma. Jag blev alldeles illa berörd av denne söta, lilla flicka, som inte trodde hon ”kunde” måla. En sådan liten tjej som redan backade inför livet, tänkte jag, och gav henne försiktigt ett papper och en pensel.

Tveksamt började hon att måla med en min som sa ”Du ser, jag kan inte”. Jag sa gång på gång hur fint det blev. Inte överdrivet, utan med ett lugn som förvånade mig själv. Hon blev lugn, och skrattade till slut. —Jag kände en värme och en gemenskap som var så fin och nådde ända ut till havet. Och det var just dit jag skulle gå. Till havet, till stranden, för att skölja bort mina färger inuti mig för att sätta på andra mildare färger. Och jag började gå och flickan följde med..

Länstidningen ö-sanden- minnenVill du ta ett dopp”, frågade jag, och hennes ansikte lyste som var den av smaragd. ”Ja”, glittrade hon med ögonen. ”Men jag har inget badlakan”, sa hon och såg återigen sorgsen ut. Det var som om hela världen tyngde ned hennes axlar. ”Du kan torka dig på min”, sa jag och visade min stora handduk. Då sprang vi ner och hoppade i vattnet fortare än kvickt. När vi var uppe i huset igen kom flickans pappa, som när han såg flickan med min handduk på hennes kropp började storskälla.

Han skrek och drog henne hårt i armen varpå han väste ”Du ska inte låna andras handdukar. Förstått!” Flickan började småskaka i hela kroppen och tittade ner mot golvet. Jag sa högt och klart, så att han inte skulle missa det, att hon fick låna min handduk, och att jag med glädje lånade ut den. Jag betonade ”fick låna” och ”med glädje” med en extra vänlig ton. Sedan berättade jag högt om hur roligt vi hade haft det och hur skönt vattnet hade svalkat. Till slut släppte pappan flickans arm. I ren häpnad över mina ord, eller att jag sa dem med sådan kraft och (låtsas) glädje, jag vet inte. Förvåningen gjorde i all fall att han tystnade och släppte det hårda taget om flickans arm.

Jag blöder, kände jag ännu mer när flickan och jag var själva och hon nästan viskade fram att han inte var hennes riktiga pappa och att han brukade vara sådan mot henne.

Hennes mamma hade träffat denne man för några år sedan, sa hon, och de hade, förutom mammans dotter, fått ett gemensamt barn ”Som han är väldigt snäll mot”, viskade hon i en mycket sorgsen ton.

Stina Nilsson skriver böcker, målar och musiserar.Sedan gick vi in i vardagsrummet med den öppna spisen och hon tittade storögt på det svarta pianot. ”Spela om du vill”, sa jag, och hon satte sig för att klinka. Då kommer pappan inrusandes och skriker åt henne att sluta. Återigen sa jag lugnt, att det går jättebra och log mot honom trots att jag skulle vilja klösa honom i ansiktet. Flickan for hem, och jag kommer aldrig att glömma henne. Jag hoppas det gick bra för henne i livet, och jag kommer aldrig sluta tänka på henne. Det går inte många månader innan den märkliga händelsen spelas upp i mitt huvud. Och jag blir sorgsen. Namnet är glömt sedan länge, men inte i mitt hjärta.

Text: STINA NILSSON BASSELL

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

 

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Länstidningen Östergötland

I Sanden är det alltid spår

mamma-Wass pensionat Sanden. 1943-44 beskMin mamma och mormor Olga med pensionatspersonal 1943-44. Mamma i randig blus med huvudet lutat mot mormor.

Sankt Anna (LT)

Mormor Olga ville nog inte ha det som i uppväxten, med åtta syskon och ensam mamma (fadern dog tidigt) och arrenderade av Adelsnäs utanför Åtvidaberg. Tänk er att komma från inlandet, mormor Olga Wass från Fjärsbo utanför Åtvidaberg och Ture Wass från Rappestad utanför Linköping, ha en affär i Kisa-trakten för att sedan arrendera en lanthandel vid kusten.

Ett stort kliv rakt ut i havet. Modigt och vågat. Starkt och nyfiket. Jag undrar vad som drev dem? Vem som ville mest? Med tre barn var det ju inte hur enkelt som helst. Men de kom dit och kunde överta den för att senare ge affären ett nytt och större hem. Sedan dröjde det inte länge förrän min mormor Olga började tänka pensionatstankar.

Jag har hört att det började med färdiga smörgåsar på dansbanan. Hon hade stolt gått dit för att med sin nyfikna blick och prövande gestalt, rak i ryggen och stilig, sälja sina smörgåsar.

”Det här var en affärsidé” hade hon kanske tänkt, ivrig som hon var att inte hamna i samma situation som det hon hade växt upp i. I en familj med nio barn och där modern var ensam om ansvaret och därmed var det ganska tufft. Fadern hade nämligen dött tidigt, kanske att det var hans hårda slit med jordbruk och djur (skogsbruk har jag också hört) som kortade hans liv? Och att han levererade kol till Åtvidabergs Kopparverk, varje år 30-60 läster kol. (1 läst, kolläst eller tolftunnestig = 19,8 hektoliter). Troligtvis ingick det i arrendet av Fjärsbo, vilket han så gjorde till sin död 1897.

När han dog var där nio barn, därav mormor Olga och tvillingsystern Helga endast sex år gamla och resten av barnaskaran som var mellan två och tjugo år. Det ville hon kanske inte uppleva igen. Trångboddheten, det svåra i att få allt att gå ihop. Hur tufft det var att få det dagliga att fungera. Men man kan ju föreställa sig, tänk er många barn och en ensamstående mamma i ett arrenderat hus och dagsverke till Adelsnäs (som ägde gården) och lägg till att Olgas mamma var astmatisk.

Länstidningen3Så Olga började bygga upp ett pensionat. Jämsides med affären startades alltså en pensionatsliknande verksamhet på husets övervåning. Dit kom militärer under kriget för att få sig ett skrovmål, och mormor gnuggade kanske sina händer och gav dem det finaste av det finaste (hur det nu gick till, med ransonering och allt). Wass pensionat kom sedan som en våg av de vågor som hade börjat rulla, dess födelse var på 40-talet. Enligt min mamma så stod pappa Ture i affären och mamma Olga i pensionatet. Min mamma hade mest varit på pensionatet och hjälpt till med tvätt av lakan och allt som ska göras för att hålla ett pensionat fräscht.

Jag hörde mamma berätta om att de tvättade i sjön, eller havet som det nu är, fast det liknar mer en sjö för det är så inbäddat av små öar. Men så fort du åker en liten bit ut på vattnet så ser du horisonten och strax är du i Harstena. Där i havet hamnade tvätten och mamma dök i för att hämta upp den. ”Roligt”, har hon sagt.

Morbror Olle i affären var alltid så underfundig. Han hade ett skimmer över sig och ögonen kunde plira när han sa en kommentar. Jag blev alltid varm i hela kroppen. Han fick en att känna sig varm och nära. Mamma berättade att han hade rullat ett hjul nedför backen och sagt med glimten i ögonen ”Nu är det hjul igen”. Alltid något på tungan, men ibland inte så mycket bara en gåtfull blick och en klurig mun.

I affären fanns det spik och mjölk. Jag tyckte alltid det var så spännande att gå där. Det var som en mystisk grotta med hällristningar. Ett affärscentrum mitt i byn Sanden. Jag var tonåring och jag älskade att se spikkartongen och mjölkpaketet bredvid varandra. Men vad låg alldeles intill dem? Det var saker att utforska varje dag. Det låg ju bara fem sekunder bort och mitt emot vårt sommarhus. Det var mitt tempel, min brunn. Därur kunde jag dricka, insupa ny luft i form av människor och saker. Det var en ynnest att ha haft denna affär runt husknuten. Nästan så man bodde där. Dit kom båtfolket från öarna, där gjorde campingfolket sina dagliga inköp, och dit kom sommargästerna och åretruntfolket ifrån hela ön Norra Finnö.

Det fanns också gott om folk från fastlandet som gästade ön, och så dök de upp från badplatsen i byn och köpte sin glass. När morbror Olle hade affären, till 1986, var den öppen året om. Sedan dröjde det inte länge förrän det bara var sommaröppet. I affären kunde man allt som oftast prata engelska, om man inte behärskade tyska. För det var tyskar de bestod av som oftast, turisterna. Min dotter arbetade i affären under sex somrar, och hon kunde lite av språket. Gissa om hon hade nära till jobbet. Fem sekunder till sommarjobbet är väl ett supersommarjobb?

mamma-Wass pensionat Sanden. 1943-44 beskI många år fanns en (flera) tysk familj boendes på pensionatet. Jag fann en mycket härlig kompis i ena dottern. Hon och jag utforskade Sanden-världen. Tonåringar som vi var hade vi alltid något spännande på gång och vi var på något sätt lika. Var det åldern? Eller var det en likhet? Och att vi fungerade så bra ihop berodde det också på en närhet med varandras tankar? Vi kände igen oss i varandra. Jag sov allt som oftast i hennes pensionatsrum, och hela världen var så rolig med denna tonårskompis.

När jag var tonåring fanns det alltid varma, färska bullar man kunde köpa. Lukten letade sig alltid ut som en omfamnande varm kram och blandade sig med den värme som dagen skulle ge. Alltid sol i min tonårstid. Alltid ett morgondopp. Jag älskade att gå barfota ner till den tomma stranden, förutom de två solstolarna som de äldre pensionatsgästerna alltid ställt ut på morgonen, och gå ut i vattnet för att sjunka ned i med hela kroppen. Jag sprang inte, inte på morgonen, det gjorde jag senare på dagen. Fantastiskt ställe att hamna på 1932, och fantastiskt idag att se platsen var och varannan sommar i så många somrar. Ända sedan barnsben.

Det andas historia, så mycket finns det där som bara skriker om att få bli berättat. Och det är ju det jag är ute efter, små eller stora händelser eller människor som har bott eller fortfarande bor i hus, byar, eller städer. Hur många gånger har man inte sagt att ”tänk om stenar kunde tala” eller träden för den delen. Nu kan de inte det. Till en viss del så kan de det, men i ord och meningar så behöver jag människor. Människor som minns eller har hört något. Jag älskar att höra gamla människor berätta. Och på tal om det så ska jag berätta… (det blir en annan historia)

Jag vill fånga upp något som är begravet, något som längtar efter att få visa sig, om inte i det rätta ljuset så i alla fall i ett ljus. Döden ska få visa sig, eller rättare sagt livet innan döden inträffade. Den är märklig, döden, eller märklig och märklig den är ju en del av livet. Så enkelt att säga men så svårt att förstå, men nu rör jag till det och återkommer om detta en annan dag.

Mormor Olga satt i sin trädgård omgiven av sina rosor. De var överallt. Rosorna. Ofta vinkade folk som gick förbi. Som till en drottning. Hon var rosornas drottning. Sandens drottning. Finklädda gick de nedför berget från Örnboet som majestätiskt tornade upp sig mellan trädtopparna och vidrörde himlen. De vinkade till mormor som satt rakryggad och drottninglikt vinkade tillbaka. Tack mamma, mormor och alla andra släktingar för att jag finns!

Text: STINA NILSSON BASSELL Bild: PRIVAT

Läs i Länstidningen Östergötland

Det är i Sanden, Sankt Annas skärgård Östergötland, som berättelsen i romanen Spegeln i rummet utanför äger rum. Det är där ni får möta Elsa, Suset, och många andra, i Spegeln i rummet utanför. Fiktion förstås 🙂

spegeln_sanden_ver2

Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Standard
Länstidningen Östergötland- Minnen från Sanden del 3

Länstidningen Östergötland: Författaren Stina Nilsson Bassell berättar om sina minnen från Sanden där hennes senaste roman, Spegeln i rummet utanför, utspelar sig.

SANKT ANNA (LT)

I affären fanns det spik och mjölk. Jag tyckte alltid det var så spännande att gå där. Det var som en mystisk grotta med hällristningar. Ett affärscentrum mitt i byn Sanden. Jag var tonåring och jag älskade att se spikkartongen och mjölkpaketet bredvid varandra. Men vad låg alldeles intill dem? Det var saker att utforska varje dag. Det låg ju bara fem sekunder bort och mitt emot vårt sommarhus. Det var mitt tempel, min brunn. Därur kunde jag dricka, insupa ny luft i form av människor och saker. Det var en ynnest att ha haft denna affär runt husknuten. Nästan så man bodde där. Dit kom båtfolket från öarna, där gjorde campingfolket sina dagliga inköp, och dit kom sommargästerna och åretruntfolket ifrån hela ön Norra Finnö.

LÄS ARTIKELN

mamma2besk

 

Sanden, Åtvidaberg, och världen

Standard
Sanden, Åtvidaberg, och världen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu sitter jag i väntans tider. Den är kort, och lång. Svår och otillgänglig. Kraftig och vördnadsfull, som livet självt. Snart blir mina ögon svedda av märken som ska leda till mer förståelse och närhet. Till mer glädje och sång. För då knackar det på porten och några ord slinker in. Mer lätta och som ett andetag pustar de välmående ut sina behag. Nu kan livet ha sin början, nu är tiden inne för att se bortom tid och evighet.

Spegeln i rummet utanför heter mitt nya manus.

Mina andra böcker heter: I mjölnarens spår, Eko av natt, Andetag (romaner). Luftens sötma, Vattnets ådra, Eldens aska (dikt). Sagan om häxan Märta, Sagan om smått och gott (sagoböcker). Mannen i rocken (vuxensaga).

Boklystens listor där I mjölnarens spår är med:

 

Tematrio- Kvinnor skriver om män

 

Top ten Tuesday-Bästa böckerna 2015

 

Tematrio- Parrelationer

 

Tematrio- Sommarens minnesvärda

 

Sommarens bästa- en tisdagsenkät

 

Bäst 2015

 

Tematrio-Jobbiga böcker

——

Erikas bokprats lista där I mjölnarens spår är med:

 

De bästa 2016

 

Foto: Anders Axelsson

Foto:Monica Stangel Löfvall

Foto: Norrköpings stadsmuseum

Naken i den gamla affären

Standard

Sanden, gamla affären

Norrköpings Tidningar:

Nu stänger lanthandeln för gott

Trist men Sant!
Ett vemod sköljer över mig som ett svart moln, samtidigt som en stilla vind lägger sig framför mig. Det skriker saknad inuti mitt bröst, och historia. Som aldrig vill tystna.
(vi går mot en ny tid, kanske det är dags med små hantverksbutiker i Sanden, kanske vi ska visa vad vi hittar för skatter inom oss själva, vi som bor där sommar som vinter, i kyla och värme, det skulle vara en ny tid det!

Efter köttaffär, ångbåtsbrygga, bank, kiosk, festplats, och pensionat kommer…

Sanden, gamla affären

Tänk att befinna sig på just den där fläcken där allt började. Det var där Sandens lanthandel tog sin form, och som nu täcktes av en dubbelsäng. Där det förut hade varit varor av tusen slag, var det nu en väldigt skön säng.

Historien speglade sig inte i nuet, inte vad man kunde se med blotta ögat. Men att vistas i det rummet gjorde att min fantasi tog sig ett dubbelskutt. Tankarna virvlade och havet yrde, allt kom och gick igen. Ljugarbänken stod där i sol och skugga, i regn och dimma. Barnen fiskade på bryggan, och båtarna anlände för att inhandla sina varor i nya affären (den har funnits där sedan mormor Olga lät bygga nya affärshuset år 1939).

Jag (vi) funderade var disken hade stått, och var ingången hade legat. Sedan kom tanken på toalett, var fanns den? Och plötsligt fick vi det berättat, och allt blev klart som vatten. Utedasset förstås!

Jag tänkte aldrig på utedass, att det var tiden då utedass i allra högsta grad var befintliga. Annars finns det med som en självklarhet, att det var utedass som gällde, men inte när jag bodde i det huset som betyder extra mycket för mig. För badrummet lyste i solskenet och allt var vackert.

Denna tid när jag stirrade på golvplankor och väggar var den underbaraste tiden på länge. Då jag även slapp att försöka ta mig ner för backen för att njuta av havet och bryggans sång. Då jag kunde känna allt i hela min kropp, bara jag tog ett par steg ut på balkongen. Och där fick ögonen sin godiskorg, samt det härliga hav av allt det som Sanden har att ge.

Kram Stina!

Foto av gamla affären: Monica Stangel Löfvall

Foto med grön ram: Anders Axelsson

Detta bildspel kräver JavaScript.

Naken i den gamla affären

Standard
Naken i den gamla affären

Tänk att befinna sig på just den där fläcken där allt började. Det var där Sandens lanthandel tog sin form, och som nu täcktes av en dubbelsäng.

Där det förut hade varit varor av tusen slag, var det nu en väldigt skön säng.

Historien speglade sig inte i nuet, inte vad man kunde se med blotta ögat. Men att vistas i det rummet gjorde att min fantasi tog sig ett dubbelskutt.

Tankarna virvlade och havet yrde, allt kom och gick igen. Ljugarbänken stod där i sol och skugga, i regn och dimma. Barnen fiskade på bryggan, och båtarna anlände för att inhandla sina varor i nya affären (den har funnits där sedan mormor Olga lät bygga nya affärshuset år 1939).

Jag (vi) funderade var disken hade stått, och var ingången hade legat. Sedan kom tanken på toalett, var fanns den? Och plötsligt fick vi det berättat, och allt blev klart som vatten. Utedasset förstås!

Jag tänkte aldrig på utedass, att det var tiden då utedass i allra högsta grad var befintliga. Annars finns det med som en självklarhet, att det var utedass som gällde, men inte när jag bodde i det huset som betyder extra mycket för mig. För badrummet lyste i solskenet och allt var vackert.

Denna tid när jag stirrade på golvplankor och väggar var den underbaraste tiden på länge. Då jag även slapp att försöka ta mig ner för backen för att njuta av havet och bryggans sång. Då jag kunde känna allt i hela min kropp, bara jag tog ett par steg ut på balkongen. Och där fick ögonen sin godiskorg, samt det härliga hav av allt det som Sanden har att ge.

Kram Stina!

Foto av gamla affären: Monica Stangel Löfvall

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Sanden är det alltid spår

Standard
I Sanden är det alltid spår

Till Sanden kom jag äntligen, efter flera försök de senaste åren landade mina fötter i en sval och skön sand. Bryggan stod kvar där ångbåtarna en gång guppade i vågornas dans för att sedan dansa vidare till Söderköping. Det var hit mormor Olga och morfar Ture med sina tre barn kom en dag 1932. Det är konstigt att jag alltid tänker på dem när jag kommer hit. Snacka om historiens vingslag!

Sandenhus

Det finns där, gamla affärshuset som de övertog, bankhuset som blev deras hem och som de delade med banken, och bryggan med ångbåtarna som nu är privatbåtar och en ljugarbänk. Pensionatsbyggnaderna som mormor Olga byggde upp och som senare morbror Åke byggde ännu mer för att sedan vackert pryda byn.

Det är något visst med hustak och moln som hastigt drar förbi. Det är det där rörliga och det stillastående som blir så vackert ihop. En hissnande känsla som tar mig med upp och skapar en tomhet som fyller min kropp av en härlig luft.

Vy i Sanden

Jag har semester från de karaktärer som jag skapar i min nya roman. Det känns bra, men saknar dem, och undrar vilken väg de ska ta sedan. Men när jag sitter där och ser bergens vågiga struktur som med molnens otroligt olika former skapar livfullhet, som med de fasta hustaken bildar en sådan rofullhet att jag inte ser getingen förrän den är för nära. Handen åker ut kvickt och gör så att ringen far av fingret. Det blir ett letande utan dess like. Det största problemet i vår Sandenvistelse  blev ”var är ringen” . Vi hittade den och jag kunde återigen dricka mitt kaffe och se utsikten med rosorna i förgrunden. Rosorna, som var fler och vackrare under mormors tid, är fortfarande behagligt röda. Mormor skötte dem som sina barn och satt alltid på somrarna mitt ibland dem som en drottning och vinkade till pensionatsgästerna som kom från huset på berget, Örnboet. Eller så vinkade hon åt kunder som kom från campingen, eller åt de båtfolk som skulle in i affären för att inhandla sin sommarmiddag. Bilarna kunde trängas framför hennes staket och när en varubil kom satt vi barn och undrade hur det skulle gå. Spända över hur den skulle kunna vända satt vi som på nålar och viskade ”tänk om den åker rakt ner i vattnet”.

Sandenljugarbänk

När festplatsen var i full gång gick båtfolket förbi vårt staket och uppför backen för att roa sig. När de hade festat klart kunde vi många gånger vakna av att de låg i vår trädgård, omslingrande och fulla. Vi skrattade och blev senare oroliga när de gick ner till sina båtar. Utan flytvästar hände det några gånger att de tog några felsteg…

Men det gick bra och vi kunde sova lugnt.

När jag sitter där är det tomt i tanken, jag menar att tankarna är så gott som tomma. Lite mormor och lite av de som hälsar på just då, de blir som ljuvliga silkestrådar som svajar lätta i vinden. Det finns många stenar jag har tagit i och många träd som burit den frukt jag ivrigt stoppat i munnen. Det finns ansikten man aldrig glömmer och en pensionatstid som har satt sina djupa spår i mig.

Så det är med en stor kärlek jag befinner mig i detta paradis, och det är med kärlek (även om det döljer sig en och annan orm) som jag låter händelserna utspela sig i Sanden i mitt nya skrivprojekt.

Sanden bryggan

 

Jag tackar och bugar för ytterligare ett stipendium från Sveriges Författarförbund, Författarförbundets Jubileumsfond. Nu kan allting återigen se lite lättare ut borta vid bokhorisonten. Jag börjar urskilja något annat där borta, är det en liten öppning?

Det jag skriver på nu handlar om fiktiva människor i Sanden, Sankt Annas skärgård, och en utvikning till år 1673. När jag ”befinner” mig i Sanden så inträffar en underbar känsla och jag undrar hur sjutton det ska gå att skriva om år 1673…

När jag väl är där, år 1673, så vill jag inte lämna det som händer där och börjar svettas över att skriva om Sanden år 2006. Mycket intressant hur man fungerar, man lär sig något nytt varje dag. Både bra och dåliga saker, sol och regn, för att sen skörda det, om det inte blir ett dåligt år.

bild-tre stenar3-pensel  Ha en bra sommar, Stina!

 

Har ni något i byrålådan?

Standard
Har ni något i byrålådan?

Jag söker med ljus och lykta, med stickor och vedspis, lite historia om Sanden i Sankt Annas skärgård.
Det kan vara vad som helst och innefatta hela Norra Finnö. Om du vet något som hände någon på 1940-talet eller 1600-talet, så vill jag veta, tack.
Eller du kanske vet någon som vet lite om de tiderna? Eller vilka tider som helst bakåt.
Jag tänkte ta med det i nästa romanprojekt, som ska handla om ”saker” och ”folk”(mer än så berättar jag senare… kanske…)

bild-sanden 1932

Lite vet jag eftersom min mormor startade Wass pensionat och drev Sandens lanthandel.
Numera är mormor Olga Wass hus mitt emot affären, vår sommarbostad. Där är vi på sommaren och drömmer mig bort när jag ser den gamla byggnaden som har varit lanthandel.
Det var där lanthandelns historia började.
1884 öppnade Sven Petter Svensson affär i Sanden och 1894 övertog sonen Albin Svensson affären. 1910 Gick bröderna Albin och Gustav Svensson tillsammans och drev rörelsen Albin Svensson & Co.
Där började det alltså och det jag hört var att bröderna inte skötte det så bra, affären var visst i ganska dåligt skick när familjen Wass kom från Kisa-trakten för att driva den vidare.

1932 kom Thure Wass, närmast från Svalsjö i Kisa-trakten, och arrenderade affären. Fick den på fötter, och köpte den så småningom 1938. Då blev familjen affärsinnehavare.
Det måste ha varit med en stor glädje när de äntligen kunde köpa affären och känna att den började gå bättre och bättre. Den gick så bra att det byggdes en ny affärsbyggnad, strax intill det gamla.

bild-sandens lanthandel historisk      100_0271

1939 stod den klar och nu var det inte en vitrappad länga inte. Nej, det var två våningar med källare varav nedre botten skulle bli affärslokal och den övre blev bostad åt familjen Wass.
De hade tidigare bott i bankhuset, där en del fortfarande var bank och en annan del bostad. (Tänk er en bank och många fler rörelser, har jag hört, i den lilla byn Sanden). Vilka fler rörelser fanns i den lilla byn?
Tänk er att komma från inlandet, mormor Olga Wass från Fjärsbo utanför Åtvidaberg och Thure Wass från Rappestad utanför Linköping, ha en affär i Kisa-trakten för att sen arrendera en lanthandel vid kusten.
Modigt och vågat. Starkt och nyfiket. Jag undrar vem som drev det? Vem som ville mest? Med tre barn var det ju inte hur enkelt som helst.
Men de kom dit och kunde överta den för att ge affären ett nytt och större hem. Sen dröjde det inte länge förrän min mormor Olga började tänka pensionatstankar.

blandat röda stan 020

Jag har hört att det började med färdiga smörgåsar på dansbanan. Hon hade stolt gått dit för att med sin nyfikna blick och prövande gestalt, rak i ryggen och stiligt sälja sina smörgåsar.
”Det här var en affärside” hade hon kanske tänkt, ivrig som hon var att inte hamna i samma läge som då hon växte upp. I en familj med åtta barn och där modern var ensam om ansvaret och därmed var det ganska tufft. Fadern hade nämligen dött tidigt, kanske att det var hans hårda slit med jordbruk och djur (skogsbruk har jag också hört). Och att han levererade kol till Åtvidabergs Kopparverk, varje år 30-60 läster kol.( 1 läst, kolläst eller tolftunnestig = 19,8 hektoliter).
Troligtvis ingick det i arrendet av Fjärsbo, vilket han så gjorde till sin död 1897. Hans åtta barn, därav mormor Olga och tvillingsystern Helga endast sex år gamla. Resten av syskonskaran var mellan två och tjugo år när fadern dog.
Det ville hon kanske inte uppleva igen. Trångboddheten, det svåra i att få allt att gå ihop. Hur tufft det var, det vet jag inte. Men man kan ju föreställa sig, tänk er många barn och en ensamstående mamma i ett arrenderat hus och dagsverke till Adelsnäs (som ägde gården) och lägg till att Olgas mamma var astmatisk.
Så Olga började bygga upp ett pensionat. Jämsides med affären startades alltså en pensionatsliknande verksamhet på husets övervåning.

Dit kom militärer under kriget för att få sig ett skrovmål, och mormor gnuggade kanske sina händer och gav dem det finaste av det finaste.(hur det nu gick till, med ransonering och allt)

Wass pensionat kom sedan som en våg av de vågor som hade börjat rulla, dess födelse var på 40-talet.
Enligt min mamma så stod pappa Thure i affären och mamma Olga i pensionatet. Min mamma hade mest varit på pensionatet och hjälp till med tvätt av lakan och allt som ska göras för att hålla ett pensionat fräscht.
Jag hörde mamma berätta om tvätten i sjön, eller havet som det nu är, fast det liknar mer en sjö för det är så inbäddat av små öar. Men så fort du åker en liten bit ut på vattnet så ser du horisonten, och strax är du i Harstena.

bild-sanden oktober

Fantastiskt ställe att hamna på 1932, och fantastiskt idag att se platsen var och varannan sommar sedan barnsben.
Det andas historia, så mycket mer än min finns där som bara skriker om att få berätta. Och det är ju det jag är ute efter, små eller stora händelser eller människor som har bott eller fortfarande bor i Sanden eller Tyrislöt eller var som helst på ön.
Hur många gånger har man inte sagt att ”tänk om stenen kunde tala” eller trädet för den delen. Nu kan de inte det…
Till en viss del så kan de det, men i ord och meningar så behöver jag människor. Människor som minns eller har hört något.
Jag vill fånga upp något som är begravet, något som längtar efter att få visa sig, om inte i det rätta ljuset så i alla fall i ett ljus.
Döden ska få visa sig, eller rättare sagt livet innan döden inträffade. Den är märklig, döden, eller märklig och märklig den är ju en del av livet.
Så enkelt att säga men så svårt att förstå, men nu rör jag till det och återkommer om detta en annan dag.

Tillbaka till historia om Sanden och Norra Finnö, så vet ni något eller någon som kan eller vet något om det jag vill veta så maila eller skriv här.
Ha det så skönt nu när våren sakta smyger sig fram med snödroppar och krokus (de lila har kommit i vår trädgård).

Kram Stina