Category Archives: Sikargården

Vi ska vandra i regn och historia

Standard
Vi ska vandra i regn och historia

SIKARGÅRDEN
Vandrarhem och läger
Café och loppis

Se mer:
http://www.sikargarden.se/

bild-en böjd en sikar-färg

När vi gick in i huset från 1867 var det som, inte som tiden stannade (det är alldeles för små ord), nej, snarare hur väggarna talade.
De viskade och skrek, de smekte och slog. Huset verkligen levde med sina sneda golv och knarrande plankor.
Vem har levt där och varför? Vad tänkte de när de såg ut över den magiska sjön som lyser utanför fönstret?
Jag kände att jag ville veta mer och fann det lilla nystanet:)

borgmastare_gren_medium

Geni:

Elias Samuel Engelbrekt Grenander
Född: 1816
Död: 1898 (82)

bild-bad sikar-färg

Där var vi och bara njöt. Njöt och läste. Förstrött tittade jag ut mot sjön genom de spröjsade fönstren på glasverandan. Men då stängde jag av lyssnarboken som hade fångat mig för, jag vet inte vilken gång i ordningen, hundrade gången med sin tempelorden och korståg på 1260-talet. (böcker skrivna av Robyn Young)
Nu fångades jag av vattnets mönster som betedde sig olika beroende vilken ruta jag tittade på i det spröjsade fönstret. Egendomligt hur en målning kom för mig, med en ruta klar och resten i disiga skuggor. En efter en tornade de sig upp sig i sin klarhet (precis som man önskar att livet var ibland).
Köket hade en doft av mormor och jag slungades tillbaka till mormor Olga Wass i Sanden 1973. Tio år gammal, en ålder som det minsta barnet till Elias Samuel Engelbert Grenander var då deras sommarhus här stod klart.

Det stora sommarhuset från 1867 med detta lilla tillhörande hus på ett rum och kök. Precis lagom för att njuta i. Perfekt att läsa, äta och sitta och titta i.
Kanske att man ibland kan prata lite gåtfullt till varandra. Måhända det blir lite ”tomtar på loftet” när inget annat stör såsom tv eller datorn.
När det hade slutat regna, vilket inte hände så ofta, så såg jag mina älsklingsdjur utanför huset. Jag betraktade dem från fönstret, deras gestalter var lugna och ulliga. Men grenar och träd var i vägen så jag gick ut för att se dem ordentligt.
Jag pratar FÅR!

bildfåren å jag sikar-färg
Finns det något mer lugnande än får? Ja, katter är nog på samma nivå för mig i och för sig. Men ändå, det här att de mysiga små varelserna är som vågrörelser och jag bara vill lägga mig ovanpå dem och vaggas till sömns, det är värt en kista med stenar.
Och sedan har vi den gigantiska loppisen som kraftfullt spänner ögonen i dig och säger ”här finns jag”! Där finns det mycket spännande saker ska jag säga er.

bild-sikar

Tillbaka till det lilla huset från 1867 som tillhörde det stora sommarhuset. Vad användes det till? Bodde han där när han tröttnade på sina tre barn och hans fru?
Eller var han ute och fiskade till sent och sov där för att inte väcka sin fru?
Eller, eller, hade han sin hemlighet där?
Kan någon eller några av tjänstefolket ha bott där? Gäster kan ha bott där. Eller…
Den känns lite för fin för att tjänstefolket kunde ha bott där. Tyvärr, måste jag ju säga, så gjorde man väl inte för mycket för tjänstefolket.
Man ville väl inte ”smycka” ut dem över huvud taget. De skulle vara osynliga, de skulle bara komma när man knäppte på fingrarna.
Just det, ”man” knäppte på fingrarna. Inte en kvinna inte, som knäppte på fingrarna, utan en man. Hon, hon knäppte dem i tystnad istället.

Tillbaka till min lyssnarbok av Robyn Young, uppläst av Magnus Roosmann som levandegjorde allting på ett underbart sätt. Hans röst var som honung med några bistick emellanåt som gjorde mig vaken och närvarande.
För visst är det så med lyssnarböcker att rösten är ”det talande instrumentet för att föra boken framåt”? Alltså, att vem det är som har läst in boken spelar en mycket stor roll. För mig är det A och O.
Och Magnus Roosmann är en guldklimp, Katarina Ewerlöf är en annan (tyvärr en av de få kvinnorna), Johan Rabaeus är en annan och Reine Brynolfsson ytterligare en man.
Där satt jag och det strömmade in i örat och utanför strömmade vattnet. Allt var som en enda ström. Inte en dröm. Nej, det fanns ett behagligt rofyllt ansikte framför mig som satt försjunken i en bok och bevisade att jag befann mig i verkligheten, OCKSÅ!

Till den lilla badstranden skuttade ett barn och hoppade i och jag frågade från trappan där jag stod om det var kallt. ”Jaa” svarade pojken och log förtjust samtidigt som han huttrade till.

bild-blommor sikarStina